Ännu ett landslagsuppehåll är över, med den positiva följden att vi nu helt och hållet kan koncentrera oss på klubblagsfotbollen under ett gäng långa månader ända fram till mars. Särskilt irriterande känns kanske dessa uppehåll när det dessutom inte rör sig om tävlingsmatcher utan bara vänskapsmatcher.
Men låt oss i alla fall göra ett litet bokslut för det här landslagsuppehållet, och höstens landslagsspel i sin helhet, genom att fundera lite över syftet och fallgroparna med dessa vänskapsmatcher. Det var ju nämligen två rätt bra matcher med engelska ögon, en seger mot Spanien följt av en typ av arbetsseger mot Sverige som aldrig varit Englands styrka, men ändå så har visst missnöje kunnat spåras.
Skälet är de många förändringar i laguppställningen som Fabio Capello gjorde mellan matcherna. Ett fenomen som hänger samman med det bottenrekord som slogs i antal åskådare på nya Wembley om 48,876, med andra ord en närmast halvbesatt arena. England gick i princip från ett a-lag mot Spanien till ett b-lag mot Sverige.
:::
Dilemmat för landslagsledningen gäller vad som egentligen är syftet med dessa landskamper: Att spela ihop startelvan och skapa ett samspelt lag, eller att ta tillfället i akt att experimentera med nya spelare och nya lösningar för att på sikt öka lagets förmåga att lösa problem på planen?
:::
Men där en lagledning ser värdet med experimentation så tenderar media och supportrar snarare värdera stabilitet i högre utsträckning. Kanske har det något med att göra att det då blir lättare att känna igen laget, det skapar en form av trygghetskänsla.
Ofta hänger man sig åt klichéer för att motivera det hela. En spelare ska till exempel helst inte spelas ”out of position” menar många som därmed inte ser värdet med mångsidiga spelare som kan spela på flera olika positioner. Medias ovilja mot detta fenomen kan kontrasteras mot exempelvis José Mourinhos uttalande om multikompetenta spelare.
En annan kliché är naturligtvis att man inte ska ”förändra ett vinnande lag”, vilket alltså mer konkret betyder att det lag som slog Spanien naturligtvis ska fortsätta spela. Här kan klichén mycket väl ha en poäng, men det beror helt och hållet på lagets resurser. Om man som England har många fler spelare än startelvan rymmer så vore det slöseri att inte använda och utvärdera dessa spelarresurser.
:::
Så långt kan man tycka att det här med att experimentera med spelartruppen nog är en rätt bra grej. Men finns det egentligen argument mot ett sådant förfarande som inte enbart bygger på tanken om stabilitet som en form utav egenvärde?
Kanske kan man hävda att det är en form utav statusfråga. Att när alltfler spelare tillåts dra på sig landslagströjan så innebär det att en landslagsplats för med sig mindre status och som en följd att känslan för det engelska landslaget därmed urholkas, bland spelare såväl som supportrar. Känslan av utvaldhet är ju annars vad som tidigare framför allt skiljt spel i landslaget från spel i klubblaget.
Själv funderar jag även på om det egentligen bara är bra med många olika alternativ till spelartruppen eller om det riskerar bli något utav en överflödets förbannelse. Landslagsspel är något tämligen temporärt, turneringar spelas under kort tid, och är inte kontinuerligt på samma sätt som ett klubblag är, och man kan hävda att där finns en fördel på kort sikt med ett begränsat antal perspektiv då det kan öka lagets handlingskraft. Flera alternativ betyder också en högre grad av komplexitet.
:::
Kanske ligger ändå nyckeln i att, oavsett vilken väg man väljer, ha en tydlig och konsekvent genomförd strategi. Vill man ha stabilitet i spelartruppen, satsa då konsekvent på stabilitet. Vill man experimentera, gör det då konsekvent och med eftertanke.
Risken är naturligtvis att man experimenterar lite planlöst när matcherna egentligen inte betyder något särskilt, för att därefter falla tillbaka på de stabila och välbekanta namnen, och den potentiellt falska känsla av trygghet de för med sig, när det drar ihop sig till turnering.
Vilket leder till att man hamnar stuck in the middle, och att man går miste om de båda strategiernas respektive fördelar. Det kan vara till nackdel för laget, men för en förbundskapten kan det ligga ett personligt intresse i att bevara en form utav legitimitet att främja en oförenlig agenda utav stabilitet och förnyelse på en och samma gång.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Nordkorea är inofficiella världsmästare.
Nejdå, det är inte ännu en fantasiprodukt från Den Store Ledaren. Efter att ha besegrat Japan med 1-0 så tog Nordkorea över titeln som varit Japans i ett år efter de besegrat Argentina som i sin tur var det första laget som besegrade Spanien efter förra sommarens världsmästerskap.
Nordkorea kommer att försvara världsmästartiteln på bortaplan mot Tajikistan den 29:e februari.
:::
Och i ännu ett utfall av storklubbar som på olika sätt siktar på att slakta fotbollen för att fylla sina egna skattkistor, de duggar riktigt tätt under hösten, så yrkar Barcelonas president Sandro Rosell på att Premier League med flera ligor ska reduceras till 16 lag så att Champions League kan expanderas och spelas under helgerna.
Shit ain’t gonna happen. Men det är ändå irriterande läsning.
:::
Så slutade en av svensk fotbolls mest älskade sviter igår, och på vilket sätt dödar man en svit bättre än genom ett självmål av Daniel Majstorovic? Great stuff.
Hur som helst, det spelar ingen roll, i enlighet med John Maynard Keynes bevingade uttryck: In the long run, we are all dead.
Be Champions!!