Det råder ingen tvekan om att det blåser starka högervindar genom alla Europas hörn och att en ny fascistisk era med islamofobi och främlingsfientlighet som drivande kraft ångar på likt ett tåg in i våra annars så öppensinnade samhällen. Man ser exempel överallt, i Holland har Geert Wilders egenskapade Partij voor de Vrijheid, frihetspartiet, tagit sig in i riksdagen med chocksiffror (numera det tredje största partiet i Holland) drivandes en hatpolitik gentemot Islam och dess förespråkare.
I Schweiz röstades för nära ett år sedan ett lagförslag in, om att invandrare som begår grova våldsbrott skall deporteras på direkten, utan förhör och rättegång. I grannlandet Danmark sattes en skylt bara häromdagen upp på en nöjespark, där ägaren tydligt gjort det klart att somaliska familjer inte var välkomna in under några omständigheter alls. Det mest konkreta exemplet som vi kan relatera till är givetvis att Sverigedemokraterna nu i ett helt år verkat i riksdagen, tack vare ett 5,7% stöd från det svenska folket. Exemplen är många, men det som skrämmer mest är deras utsträckning.
Varför människor väljer att ta ut sin ilska på minoriteter i samhället är oftast av den enkla anledning att samhället som helhet misslyckas med att förse människor med lika stora tillgångar som den rikare toppen av den samhällshierarkiska pyramiden, vilket skapar motsättningar. Dessa motsättningar förstärks när den vita medelklassen försummas, medan nyanlända minoritetsgrupper förses med medel för överlevnad, på helt orättvisa grunder menar kritikerna. Det är under sådana situationer högerextremisternas rop om förbättring når de involverades öron. Förenklat är att konstatera att den ökande klyftan mellan klasserna föder aggressioner, som föder fascism.
:::
Det är givetvis väldigt intressant att kartlägga vilka som röstar på ovanstående partier, likväl att även kolla vilka det är som involverar sig i partier och rörelser där hat gentemot en viss eller vissa folkgrupper karaktäriserar organisationen. Om vi tar oss in i den engelska arenan av nationalkonservativa stämmor, finner vi att vi kan välja och vraka bland sammanslutningar med samma intresse och mål. Det finns några som sticker ut ur denna massa. Ett av dem är Casuals United, en brittisk protestgrupp, vars beskrivning “Uniting the UK’s Football Tribes against the Jihadists” nog är den enklaste förklaringen till deras ställning. Deras mål att dra fördel av fotbollshuliganers ökända aggressivitet har visat sig vara effektiv, då gruppen växt i rasande fart.
Jeff Marsh, en av de centrala ledarna för Casuals Uniteds verksamhet, är sedan tidigare involverad i Cardiff Citys ökända Soul Crew. I mars 2009, efter att en demonstration organiserad av Al-Muhajiroun, en islamistgrupp som samlats i Luton för att visa sitt missnöje med att soldater i den brittiska armén varit aktiva i Afghanistan, satte han igång Casuals United, en förening som i förenklad skala samlar ihop fotbollshuliganer från olika firmor landet genom, för att tillsammans enas mot det enligt dem största hotet mot Storbritannien: islamiseringen av landet. De menar att rivaliteten städerna och klubbarna emellan är slöseri på resurser och tid, och att det måste organisera sig mot den stora faran som hotar nationens existens. Det ryktas om att närapå 50 olika klubbars huliganfirmor är i kontakt med Casuals United, redo att rycka ut när lejonet närmar sig.
Jeff Marsh sammanfattar det hela bäst: “Hooligans from rival clubs are uniting on this and it is like a ready-made army … We are protesting against the preachers of hate who are actively encouraging young Muslims in this country to take part in a jihad against Britain”.
:::
Starkt kopplade till Casuals United är den större English Defence League, som under sin tvååriga existens kommit att spela en framträdande roll i grundandet av en våldsam nyfascistisk rörelse i Europa. Enligt Anders Behring Breiviks utsago var just EDL en inspirationskälla under planeringen av sitt terrordåd, vilket i viss mån kan ge er en bild om organisationens tankegångar. Antiislamism och motstånd mot immigration förespråkas av EDL och dess 100,000 medlemmar som de på bara två år lyckats rekrytera.
Precis som ett flertal Premier League-klubbar nuförtiden så har rörelsen en miljonär vid rodret som finansierar den, Alan Lake. EDL:s främsta rekryteringsmiljö har precis som Casuals United varit den engelska fotbollshuligankulturen. Här samlar man återigen rivaler. Det berättas om att supportrar från Watford och Luton reste tillsammans i buss ner till en demonstration i Leicester. Även fans från Wolves, West Brom och Aston Villa har anslutit sig, klubbar vars huliganfirmor på en vanlig matchdag hade orsakat skador och problem för flera miljoner, lägger nu motstridigheterna åt sidan, för att förenas i ett gemensamt hat mot muslimer.
Värt att nämna är att på en och samma demonstration, har Leeds och Bradfords fans funnits sida vid sida. Detta fenomen är tämligen fascinerande. Dels för att vidden på klubbarna varierar. Allt ifrån Cardiff Citys Soul Crew, till Bolton Wanderers Cuckoo Boys och Luton Towns Men In Gear till Shrewsbury Towns och Huddersfield Towns supportrar, som alla varit inblandad i uppror av högerextremistisk karaktär. Dels för att effektiviteten i både rekrytering samt mobilisering ger ett hum om organisationens resurser.
Detta är inget man kan avfärda som en löjlig och oorganiserad gatureaktion som med sinom tid kommer att försvinna av sig självt. Precis som Garland och Treadwell nämner i boken Hooliganism, Islamophobia and the EDL är detta ett växande problem på grund av de rådande ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna, som skiljer människor åt snarare än för dem samman. Hat riktas mot den ensamme, hat riktas mot den svage.
:::
Den allmänna generella uppfattningen om huliganismen i England är att den på senare år snarare minskat i mängd och omfattning än dess respektive form på 1970– och 80-talen, tack vare restriktioner på möjliga samlingsställen, då arenan och närliggande områden allt som oftast är skyddande med polis samt arenavärdar. Givetvis är det inte så att huliganer helt plötsligt försvunnit, utan dessa har bara hittat nya grupper och forum att ansluta sig till och nya sätt att söka de grupprelaterade kickarna. Idag kan man se en direkt koppling mellan fotbollshuliganer och våldsamma protester i Casuals United och English Defence Leagues namn, och ingen av CU eller EDL gör det till en hemlighet att fotbollshuliganer utger en stor del av deras supporterskara.
Problemet är det omvända jämfört med de mörka huligantiderna i England, då många av firmorna indirekt kopplades till högerextremistiska partier (White Defence League på 1950-talet, National Front under 1970– och 80-talen samt British National Party på 90-talet), då medlermmar ur dessa organisationer allt som ofta gick på fotbollsmatcher enbart för att, överraskande nog, få in ett slag eller två på en annan människa, enbart för nöjets skull.
Numera är rollerna omvända, och de desperata huliganerna söker sig till nya platser för att få ut känslor som kokar över. Ett lätt offer. Patriotismen flödar i England, ’Rula Britannia’ och ’God Save the Queen’ spelas och sjungs ståtligt så fort tillfälle ges. Dessa aspekter av England är ingen nyhet för en som är någorlunda insatt, inte heller ses detta som ett problem. Vad som blivit ett problem är utnyttjandet av orden ’England och mitt’ i samma mening.
Så sent som i förra veckan, publicerade The Mirror nyheten om att EDL nu gett sig in i den infekterade poppy-frågan som pågick under en tid mellan FIFA och England samt dess befolkning. EDL tog givetvis chansen att visa upp sig med pompa och ståt, och väckte anstöt när bilder på dem ståendes på taket till FIFAs högkvarter med en banderoll med texten ”English Defence League – How dare FIFA disrespect our war dead & wounded. Support our troops” kablades ut runt världen, ett tecken på det nära förhållandet mellan fotbollen och dessa högerkrafter.
:::
Slutsatsen är följande – man kan hävda att England och engelsk fotboll aldrig egentligen lyckades tämja fotbollshuliganismen. Istället har den hittat andra sätt att ta uttryck på. En mobilisering ute på stadens gator är besvärligare att kontrollera än en mobilisering utanför arenan. Både English Defence League och Casuals United har insett detta. De har förenat rivalitetsklubbar, för att slåss för nationens bästa. Betäckningen ’club over country’ har fått sig en törn – nu lyder meddelandet ’country over club’.
(Mail nezik_93@hotmail.com Twitter: Obs, överdrifter och sarkasm kan förekomma, samt svordomar @Nezik_Keshto)