Som ett brev på posten så har det naturligtvis börjat spekuleras vildsint i media om att Andre Villas-Boas position i klubben är hotad. Ett drev som naturligtvis inte förmildras av att andra managers som Guus Hiddink går ut och lika subtilt som en ensam kille vid tresnåret på nattklubben erbjuder Chelsea sina tjänster, att gamla spelare uttalar sig om laget utan att skräda på orden, samt naturligtvis att Chelseas historik när det kommer till att sparka sina managers är som den ändå är.
Att Villas-Boas känner sig pressad av situationen får ändå sägas vara tydligt utifrån hur syrligt och spydigt han valde att kommentera Hiddinks och Ballacks olika uttalanden. Eller enbart utifrån det faktum att han över huvud taget valde att kommentera dem.
Matchen mot Wolves är med andra ord väldigt viktig. Dels för att kunna få lite andrum. Men även då den följs upp av tuffa matcher i ligan borta mot Newcastle och därefter på hemmaplan mot Man City.
Men Chelseas problem är naturligtvis mer omfattande och går djupare än att de kan lösas endast genom en vinst i dagens match. Chelsea är kort och gott en problem i en riktigt problematisk situation, där risken är överhängande att laget faktiskt missar en Champions League-plats, och en situation som kompliceras mångfalt av en för klubben närmast omöjlig balansgång mellan kort och lång sikt.
Det är en situation som klubben med bättre ägarskap och management under flera års tid inte hade behövt befinna sig i. På lång sikt är det uppenbart att Chelsea måste förändras för att kunna förbli konkurrenskraftigt, men förutsättningarna att gradvis genomföra detta reformarbete försvåras också av nödvändigheten för Chelsea att leverera också på kort sikt.
Ett målmedvetet arbete måste ändå göras för att hantera denna balansgång. Och det arbetet tror jag måste utgå från ett handlingsprogram väldigt likt det jag här och nu skisserar utifrån sex separata men sammanhängande punkter.
:::
Strategi
Det som framför allt har saknats i Chelsea alltsedan Roman Abramovich en gång tog över klubben är en helhetlig och konsekvent strategi. Vad vill klubben, och hur ska klubben egentligen arbeta? Utan en sådan strategi har en långsiktig linje i Chelseas arbete lyst med sin frånvaro.
Inte minst är detta tydligt när det kommer till en sådan central punkt utav en fotbollsklubbs verksamhet som spelarvärvningar och trupputveckling. Där finns ingen linje. Vid ena tillfället så köper man spelare till höger och vänster till rena överpriser, vid nästa tillfälle så ska man istället satsa på sin ungdomsakademi och ta fram spelare den vägen. Men innan ett sådant arbete ens fått slå rot så öppnar man återigen plånboken och spenderar £75m på två spelare som det inte är klart om managern ens vill ha.
Det är i Chelsea inte ens tydligt vem det egentligen är som ansvarar för klubbens spelarvärningar och trupputveckling.
Följden har naturligtvis blivit en delvis föråldrad och dåligt balanserad spelartrupp, och att Chelsea har haft förtvivlat svårt att spela in några egna unga spelare över huvud taget. Allvaret med det problemet tilltar naturligtvis också exponentiellt med åren och gapet mellan spelargenerationerna bara ökar.
Chelsea behöver definiera en strategi, som man följer systematiskt och som man håller fast vid under ett flertal år.
:::
Taktik
Villas-Boas har som en replik på en alltmer tilltagande mediakritik börjat hänvisa till Chelseas filosofi och att klubben aldrig kommer överge den. Filosofi är inte ett begrepp som man vanligtvis associerar med just Chelsea, men Villas-Boas använder det ändå flitigt som ett sätt att rationalisera sina taktiska beslut och val.
Att spela fotboll utifrån en filosofi är naturligtvis en i grunden god och principfast idé. Men en filosofi måste rimligtvis ta sin utgångspunkt i det spelarmaterial man har att tillgå, om man vill att den ska vinna någon form utav trovärdighet. Ett fotbollslag bör med andra ord vara rotat i såväl idé som praktik.
Det förefaller uppenbart när man ser Chelsea spela fotboll att de till stor del försöker realisera en fotbollsfilosofi eller genomföra en taktik som spelartruppen helt enkelt inte behärskar. Att försvara med en hög backlinje är ytterst riskabelt när backlinjen består av spelare som ägnat ett helt fotbollsliv åt att spela i en låg backlinje och där dessa spelare inte heller samarbetar särskilt väl, och det är en taktik som stått Chelsea väldigt dyrt den här säsongen.
Chelsea behöver tänka om sin spelfilosofi och hitta en medelväg eller i alla fall ett ”steg på vägen”, där Chelsea kan spela en fotboll som både tar laget närmare ett önskat ideal men som också omvandlar spelarnas kompetens till en styrka snarare än en svaghet.
:::
Organisation
Det är ett vanligt ordspråk att managern är en fotbollsklubbs viktigaste position, men denna sanning har kastats omkull sedan gammalt i Chelsea där det är ägaren och hans stab som utan tvekat blivit viktigast och mest inflytelserik, även i vad som är att betrakta som rent operativa fotbollsfrågor.
Situationen är egentligen värre än så i Chelsea, där managern snarare av hävd har reducerats till något utav en mellanhand mellan en storpåve i form utav Abramovich och dennes kardinaler, och en samling småpåvar i form av Chelseas äldre och etablerade spelare. Naturligtvis är detta en institutionell konsekvens av att så många managers har kommit och gått under de senaste fem åren.
Det är denna organisatoriska omständighet som bland annat får Guus Hiddink att öppet och skamlöst plädera direkt till Abramovich om att få ”hjälpa till”, eftersom han vet att Abramovich är öppen för sådana nycker. Det är också vad som får även tidigare spelare att fokusera snarare på äldre spelare än på managern vid frågan om ledarskapet i Chelseas omklädningsrum.
Chelsea behöver klart och tydligt utveckla och manifestera managerns auktoritet i klubben, och tydligt definiera managerns och ägarens och ledningens respektive uppgifter och arbetsområden, och särskilja dessa från varandra.
:::
Försvaret
Nästa steg är att gå ner i de enskilda lagdelarna och försöka åtgärda de mer konkreta problem som faktiskt finns där. För det första måste någon form av kontinuitet upprättas i backlinjen, ett behov som är särskilt stort om man samtidigt ska försöka introducera ett helt nytt sätt för laget att försvara sig.
Därmed blir det också viktigt att hitta spelartyper som passar ihop, och där har det visat sig förtvivlat svårt att hitta en lösning. En stor anledning till det är att Chelsea är så låsta vid John Terry, vilket omöjliggör en försvarslösning som både hittar kompatibla mittbackar samtidigt som ambitionen att föryngra spelartruppen realiseras. David Luiz och Alex vore kanske den mest tilltalande och intressanta kombinationen, men för att uppnå den så måste man ju flytta på Terry.
Är det då inte dags att göra det? John Terry må vara precis hur mycket Captain, Leader, Legend som fansen och inte minst han själv vill – men han kan aldrig få vara större än laget. Han är 30 år gammal och van vid ett helt annat spelsystem, kanske är det dags att säga tacka för lång och trogen tjänst?!
Inte minst är ju dessutom ett sådant beslut något som skulle stärka Villas-Boas auktoritet och trovärdighet inom klubben. Om Villas-Boas petar John Terry så finns det ingen, förutom i förlängningen Abramovich själv, som petar Villas-Boas. Spelarnas fögderi vore i så fall för alltid förbi.
:::
Mittfältet
Chelseas mittfält har varit något utav ett problemområde under ett par säsonger i rad. Ålder och skador har tagit ut sin rätt, tillsammans med någon spelare som kanske inte fått den utveckling man hade kunnat hoppas på. Men i grund och botten är det två områden som behöver adresseras, utöver ett mer övergripande behov av att bredda och föryngra.
För det första så skulle Chelsea på sikt förmodligen vinna på att utse Juan Mata till kreativ point man på mittfältet och med andra ord låta honom ta över Frank Lampards roll i spelartruppen. Delvis kan man se samma typ av argument här som med John Terry ovan, men det är också en väg mot ett mer kreativt och mångsidigt anfallsspel i Chelsea. Samtidigt som det är ett led i ett pågående föryngringsarbete.
För det andra så behöver Villas-Boas bli taktiskt klokare i hur han väljer att disponera sitt balanserande mittfält mot starkt respektive relativt sett svagare motstånd. Rent intuitivt känner man att en spelare som Mikel gör sig bättre mot starkt motstånd, då hans egenskaper är primärt defensiva och yttäckande. På samma sätt så framstår Raul Meireles, vars styrka snarare är ett kreativt passningsspel, som ett bättre alternativ mot ett lågt liggande och svagare motstånd.
Villas-Boas har av något märkligt skäl valt att göra tvärtom, han har använt Meireles mot starkare motstånd och Mikel mot svagare motstånd. Produkten har blivit att Chelsea körts över på mittfältet i toppmatcherna, samtidigt som de fått en kreativ brist på mittfältet mot svagare motstånd.
:::
Anfallet
Paradoxalt nog är Chelseas anfall på samma gång den enskilda lagdel som kommit längst på vägen mot det långsiktiga målet att utvecklas och föryngras samt som begränsar lagets som helhet möjlighet att lyckas med detsamma. Skälet är helt enkelt en form utav överflödets förbannelse.
För samtidigt som Chelsea har värvat eller tagit fram ett flertal nya spelare till just denna lagdel, kanske har man varit alltför ensidigt inriktad i sin transferpolitik på just anfallet, så har man misslyckats med att rensa ut äldre spelare i ens en jämförbar omfattning. Och det är inte vilka spelare som helst, utan gamla stjärnor som naturligtvis medför en väldigt hög lönekostnad.
Dels leder detta till en mängd alternativ i Chelsea, vilket kan leda till oklarhet och osäkerhet i spelartruppen, utöver naturligtvis direkt och öppet missnöje och bråk. Inte minst leder det till en märklig situation där ett storlöfte som Romelu Lukaku inte ges i närheten av den speltid som han behöver och som han med allra största sannolikhet skulle få i nästan alla andra klubbar. Dels leder överflödet till att förnyelsearbetet i övriga lagdelar blockeras, då det inte finns utrymme i lönebudgeten att förstärka ytterligare.
Det måste vara Chelseas främsta prioritet att under kommande transferfönster och säsongsuppehåll rensa ut Chelseas anfallsbestånd med upp till fyra-fem äldre eller på annat sätt överflödiga spelare. Ett arbete som måste ske med bestämdhet och handlingskraft, utan onödig sentimentalitet.
Det är kort och gott en fråga om att välja mellan att omfamna framtiden eller hålla fast vid det förgångna.
:::
Frågan är naturligtvis om Andre Villas-Boas kommer att ges tiden att ta itu med ett dylikt handlingsprogram. Risken som jag ser det är nämligen överhängande att om Chelsea förlorar mot Valencia och åker ur Champions League, ja då får han förmodligen helt enkelt sparken.
Kanske hade jag bedömt det annorlunda om han i alla fall hade haft en stark ligaposition som buffert.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Aston Villas Barry Bannan bestraffades med avstängning av klubben efter att det uppdagats att han kört bil i berusat tillstånd.
Jag gillar när klubbarna själva tar det moraliska ansvaret att disciplinera sina spelare. Jag gillar det mycket bättre än när FA eller andra förbund ska ge sig in och spela moralpoliser i efterhand.
Problemet är naturligtvis att för få klubbar tar detta moraliska ansvar.
:::
Villas-Boas anses numer vara en favorit i att vinna Premier Leagues så kallade ”sack race”, det vill säga att bli den manager som först får sparken under säsongen.
Samtidigt så rapporteras det att Villas-Boas haft ett möte med Abramovich under torsdagen och där fått ägarens förtroende och fortsatta mandat. Men det är ju som bekant sådant som sägs och kan ändras när som helst därefter.
:::
Dagens övriga matcher: Stoke vs Blackburn, Bolton vs Everton, Man Utd vs Newcastle, Norwich vs QPR, Sunderland vs Wigan, West Brom vs Tottenham samt Arsenal vs Fulham.
De tre senaste gångerna QPR besökt Norwich och Carrow Road så har man fått syna ett rött kort, så ilska verkar vara något som förekommer mellan lagen. Dags för Joey Barton kanske?
Be Champions!!