Gott nytt år? - Blackburn Rovers FC och Tottenham Hotspur FC

Prestation: Undermålig

Defensiv stabilitet: 66,6% (Liga: 78,5%; Nedflyttning: 66,2%)
Mittfältskreativitet: 35,1% (Liga: 37,4%; Nedflyttning: 35,8%)
Offensiv kvalitet: 43,9% (Liga: 44,2%; Nedflyttning: 43,7%)

Siffrorna är baserade på resultaten som presenterades i genomgångens allra första blogg:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/12/27/premier-league-infor-januarifonstret-borjan-pa-en-laggenomgang/

Venkys pratade i samband med sitt uppköp och inför säsongen om att Blackburn skulle kvalificera sig för europeiskt cupspel, men man har inte gjort något för att uppnå detta. Den här säsongen har fortsatt som förra säsongen avslutades, och med tilltagande interna stridigheter i klubben. Defensivt håller laget måttet, men bristen på kreativitet och förmågan att skapa chanser framåt är talande.

Position: Katastrofal – 20th, 11 poäng

Allt som kunnat gå fel den här säsongen har gjort det. Nedflyttning till The Championship innebär ett ekonomiskt scenario som Venkys, som redan framstår som om de ångrar köpet, knappast hade räknat med. Blackburn ligger fem poäng under nedflyttningsstrecket och det finns inga tecken i vare sig spel eller resultat på att trenden skulle vara på väg att vända.

:::

Behov av förstärkning: Stort

Blackburn behöver förstärka såväl backlinje som mittfält. Phil Jones flytt till Man Utd gjorde en redan tunn backlinje ännu tunnare. Chris Samba har stått för flera stormatcher under säsongen, men det har inte räckt till. Blackburn har ännu inte hållt nollan i en enda ligamatch den här säsongen, och laget har till stor del på grund av defensiva brister förlorat flest matcher av alla lag i vilka de först tagit ledningen.

Ett större problem återfinns på mittfältet där Blackburn helt enkelt saknar kvalitet såväl att hålla boll och skydda den egna backlinjen, som att faktiskt i tillräcklig utsträckning skapa egna chanser. När chanserna väl skapas så har Blackburns anfall visat sig hålla måttet, till stor del tack vare talangfulle Junior Hoilett och den lyckade värvningen Yakubu.

Resurser och möjligheter: Små

Venkys talar stort men levererar desto mindre i termer av investeringar för att förstärka spelartruppen. Blackburn sålde Phil Jones till Man Utd för £16m i somras och Steve Kean har med nöd och näppe fått tillgång till dessa medel att komplettera spelartruppen. Kean har pratat vitt och brett om behovet av att förstärka under januarifönstret, men det återstår att se om ägarna ger honom den uppbackning han behöver.

:::

Handlingsplan: Förlamad

Det får ses som ytterst tveksamt om några ekonomiska resurser kommer ges Steve Kean från klubbens ägare. Istället blir det nog fråga om att finansiera spelarköp genom försäljning. En försäljning av Chris Samba, som flera klubbar sägs vara intresserade av, skulle kunna frigöra runt £10m för köp av nya spelare.

För dessa pengar måste naturligtvis försvaret förstärkas med en eller två spelare, och där går rykten friskt runt Man Citys Nedum Onuoha och Nottingham Forests Chris Gunter. Problemet för Blackburn där är att även andra Premier League-klubbar sägs vara intresserade av dessa spelare, och utöver att vara kapitalsvaga så lockar säkert inte tillvaron under strecket dessa spelare.

Anmärkningsvärt nog pratas det också om anfallare till klubben. Där går ryktena flitigast runt Watfords Marvin Sordell samt Fulhams anfallare Andy Johnson. Till mittfältet, ett för Blackburn viktigare område, har endast ett namn av intresse egentligen nämnts, Hoffenheims Vedad Ibisevic.

Steve Kean har gjort sitt bästa att plocka fram spelare från ungdomsleden till laget. I brist på ekonomiska medel kan man tänka sig att bland andra mittfältaren James Knowles kan kallas upp till spelartruppen.

***

TOTTENHAM HOTSPUR FC

Prestation: Lysande

Defensiv stabilitet: 82,6% (Liga: 78,5%; Toppstrid: 87,0%)
Mittfältskreativitet: 39,1% (Liga: 37,4%; Toppstrid: 42,0%)
Offensiv kvalitet: 51,8% (Liga: 44,2%; Toppstrid: 48,6%)

Siffrorna är baserade på resultaten som presenterades i genomgångens allra första blogg:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/12/27/premier-league-infor-januarifonstret-borjan-pa-en-laggenomgang/

Tottenhams framskjutna ligaplacering baseras till stor del på en hög offensiv kvalitet, som i stor utsträckning byggs på att lagets anfallare får väldigt mycket understöd av dess offensiva mittfältare, såväl centralt som från ytterpositionerna. Offensiven har gjort att Tottenham av flera har betraktats som en av den här säsongens titelkandidater, det som trots allt har gjort att de ligger lite efter i det avseendet är den lägre defensiva stabiliteten. Försvaret tenderar att släppa till något för många öppna lägen.

Position: Mycket stark – 3rd, 38 poäng

Tottenham innehar tabellens tredje plats och därtill med viss marginal nedåt till övriga tre konkurrenter om de två sista Champions League-platserna, under förutsättning att man viker de två första åt Manchesterlagen. Det är en position som få hade spekulerat i inför säsongen, men som är både meriterad och som dessutom ser ut att ha goda chanser att hålla säsongen ut. Tottenham har imponerat mest av de fyra huvudkonkurrenterna.

:::

Behov av förstärkning: Lågt

Tottenham har i grova drag en bra spelartrupp. Det faktum att Emmanuel Adebayor bara är till låns kan göra att man behöver se sig om efter en anfallare om en sådan finns för ett bra marknadsvärde. I övrigt så är det först och främst försvaret som behöver förstärkas med genuin spetskvalitet. Laget är skadedrabbat på viktiga pjäser som Michael Dawson och Ledley King, och bredden i den här lagdelen måste utvecklas.

Resurser och möjligheter: Goda

Tottenham har under Daniel Levys ledarskap varit tämligen konservativa med vilken typ av värvningar de gör, men finns där vilja så finns där också resurser att värva spelare. Tottenhams stora trånga sektion är naturligtvis lönebudgeten som klart understiger samtliga deras närmaste konkurrenters. Det gör det svårt för dem att konkurrera om samma internationella spetskvalitet.

:::

Handlingsplan: Lurandes i vassen

Räkna med att det pratas väldigt mycket om värvningar till Tottenham under januari, men räkna inte med att det pratet nödvändigtvis leder till några konkreta resultat. Tottenham har pengar att spendera, och om klubben lyckas sälja av Roman Pavlyuchenko, Giovani dos Santos, Vedran Corluka och Niko Kranjcar, som det ryktas om, så frigörs både kapital och löneutrymme.

Redknapp har signalerat mest intresse för just anfallare och försvarare, förståeligt nog sett till spelartruppens behov. Flera försvarare framstår som aktuella, bland dem Gary Cahill (som däremot ser ut att huggas av Chelsea), Jan Vertonghen (som de lär få konkurrens om i så fall) samt, kanske mest sannolikt, Blackburns Chris Samba.

Blackburn ser ut att kunna vara en potentiell måltavla även för Harry Redknapps jakt på anfallare, då han vid ett flertal tillfällen uttryckt beundran för unge Junior Hoilett. Andra intressanta namn på anfallsfronten är Huddersfields målspruta Jordan Rhodes, Freiburgs Papiss Demba Cissé, Lilles Moussa Sow samt, något som nästan låter lite Tottenham-esqueskt, Juventus gamle striker Amauri.

Harry Redknapp har gjort det till ett projekt att tala om hur viktigt det är för Tottenham att göra ”en stor värvning”. Det pratet kommer att fortsätta. En sak är emellertid säker, att det skulle bli Carlos Tevez är orimligt av flera skäl. Dels att lönekraven är helt orimliga för Tottenham. Dels att det bara är tillåtet med ett lån från samma klubb, och Tottenham har redan lånat Adebayor från Man City. Och rockaden vore onekligen såväl kortsiktig, med risk att sabotera något som bevisligen redan fungerar, som att gå över ån efter vatten.

:::

”Nasri, Cesc – go away!” Ah, jag hade nästan glömt bort hur närmast profetiskt Special 1 TV kunde vara.

Be Champions!!

Denna känsla är dock inte endast ungdomen förbehållen. Det är en känsla som återkommer med hög ålder, därtill inte sällan ackompanjerad av ett motsvarande fysiskt förfall. Kanske hänger det ihop. Rädslan för detta mentala och fysiska förfall är för många en stark drivkraft, en vilja att förbli aktiv och därmed meningsfull. Att sluta jobba anses påskynda förfallet, hjärnan börjar varva ned.

Sir Bobby Robson varnade ofta för just detta. Föga förvånande blev han långlivad i manageryrket. 71 år och 194 dagar hann han bli innan han 2004 fick sparken från Newcastle efter att bara ha lyckats placera sig fyra, trea och femma i Premier League de tre senaste säsongerna. Han är och förblir den äldste managern under Premier League-eran.

Robson pratade ofta om vikten av att hålla sig aktiv, behålla kontakten med jobbet, bevara ungdomlighet och vitalitet, hitta nya utmaningar i livet, och om hur pensionen leder till ett förfall, hur bittert man kan ångra sig när man väl har släppt taget. Vi har sett flera exempel på det inom engelsk fotboll. Robson pratade ofta om det med Alex Ferguson, och Ferguson har själv uttryckt samma rädsla.

Idag på nyårsafton fyller Alex Ferguson 70 år. Han har varit manager i 37 år och manager för Man Utd i drygt 25 år. Han är inne på sitt förmodligen femte stora lagbygge i en och samma klubb, och lagom till årsskiftet har han återigen chansen att föra upp sitt lag i toppen av Premier League-tabellen. En ny stor fiende i form av lokalrivalen Man City har tornat upp sig i förgrunden, och ersatt gamla och övervunna fiender som Liverpool, Newcastle, Arsenal och Chelsea.

Det är en ny utmaning. Och en ny fiende, tillsammans med rädslan för att först känna sig och därefter också bli ynklig, skrynklig och ful, är vad som kommer att motivera Ferguson att slita vidare, att övervinna också detta test. Han är nog så pigg och vital, inte trots sitt jobb utan förmodligen tack vare sitt jobb. Han såg vad som hände med Robson efter dennes påtvingade pensionering.

Men idag stundar en annan gammal fiende. Det är en sårad och förödmjukad gammal fiende, och kanske därför särskilt farlig. Blackburn Rovers befinner sig sist i tabellen, med tveksamt ägarskap och med enorma interna stridigheter mellan klubbledning och supportrar. Av detta märktes dock inga tydliga spår på Anfield på annandagen när man tog en poäng av Liverpool. Idag kommer man försöka göra allra minst detsamma på Old Trafford.

:::

Båda lagen är drabbade av skador. Inte minst dramatiskt i Blackburn kanske där Scott Dann drabbats av en testikelskada samtidigt som Gael Givet har okända problem med hjärtat. Mot detta matchar Man Utd ren och skär kvantitet, med i princip en hel startelva på skadebänken eller sjukstugan.

Man Utds största problem är i backlinjen, som riskerar bestå av tre mittfältare under dagens match. För att balansera detta kan man förvänta sig att Man Utd går efter devisen anfall är bästa försvar. Vi kan alltså förvänta oss en tämligen öppen match på Old Trafford.

Vilket inte är ovanligt i matcher mot just Blackburn för övrigt. Förra gången lagen möttes på Old Trafford vann Man Utd med 7-1 och Dimitar Berbatov, hattricksskytt senast, gjorde fem av målen. Blackburn är också det lag i ligan som förlorat flest matcher i vilka de haft ledningen, Chris Samba är också den spelare som blockerat flest målchanser för motståndarna.

Och naturligtvis borde väl Yakubu kunna utmana ett sargat Man Utd-försvar?

Under matchen kommer Man Utd också jaga något utav en milstolpe, nämligen lagets 1,500:e Premier League-mål. Sannolikheten att målet kommer idag är hög, Man Utd är nämligen det enda lag i Premier League den här säsongen som har gjort mål i samtliga sina matcher.

:::

Dagens övriga matcher: Arsenal vs QPR, Bolton vs Wolves, Stoke vs Wigan, Swansea vs Tottenham, Norwich vs Fulham och Chelsea vs Aston Villa.

Revanschmatcher för Arsenal och Chelsea. Och ännu ett bortamöte mot en nykomling för Tottenham. Också detta ett tufft möte, Swansea har bara släppt in tre ynka mål på hemmaplan den här säsongen, varav ett självmål.

Och i och med att Liverpool inledde nyårsfotbollen med en Steven Gerrard-inspirerad seger hemma mot Newcastle så är det i alla fall viss press satt på de tre övriga lagen.

…………………………………………………

Apropå ålder och vad det egentligen betyder, som ju är det huvudsakliga temat för denna nyårsblogg, så tycker jag Mark Ogden på Telegraph sammanfattar det hela rätt bra i följande mening:

“But the only true pointer to Ferguson’s age is his birth certificate and, once that is taken out of the equation, you have a man who appears to be in his managerial prime, one who appears more vigorous, hungry and effervescent than rivals even half his age.”

:::

Observation från gårdagens match, där jag tänkte slänga fram det jag trots allt ser som positivt för och med Andy Carroll. Eftersom alla ändå pratar om Craig Bellamy och Steven Gerrard. Han är beroende av bra bolleverans in i straffområdet. Igår fick han till sist det, när Steven Gerrard kom in på planen. Och helt plötsligt blev han mer deltagande och direkt i sitt spel, och betydligt jobbigare för försvaret att hålla koll på.

Så visst har Andy Carroll en stor roll att spela för Liverpool.

:::

Fotboll på nyårsafton alltså. Ett klart bra sätt att börja årets sista dag får man väl lov att säga.

Be Champions!!

Nämligen att Thierry Henry gör en återkomst i Arsenaltröjan under ett lån från New York Red Bulls om två månader.

En av de främsta spelarna och anfallarna under Premier League-eran återvänder alltså, och naturligtvis är det en händelseutveckling som sätter ännu mera färg på en redan färgstark säsong. Självklart ska det bli väldigt roligt att följa Thierry Henrys vidare öden i Arsenaltröjan.

Rent värvningslogiskt så påminner det hela så klart inte så lite om Man Utds lån av Henrik Larsson under de första månaderna av 2007. Man plockar in uppbackning, erfarenhet på och vid sidan av planen, man skakar om omklädningsrummet lite, a breath of fresh air.

Men för Arsenal är det naturligtvis så väldigt mycket större än så. För dem är så klart Henry alldeles särskilt speciell.

Men utöver uppmärksamhet, spänning och nyhetens behag, vad betyder egentligen värvningen i sig? För Arsenal och kanske också för Thierry Henry personligen. Just det sista har ju många valt att spekulera i.

Det är i alla fall frågor man kan rota runt lite i om man så vill

:::

Pourquoi, Arsenal?

Arsenal befinner sig i en tämligen prekär tabellsituation.

För första gången befinner man sig i en reell strid om att hålla sig kvar på Champions League-platserna, en effekt av både Man Citys framväxt och Tottenhams sentida utveckling. I nuläget befinner sig laget på femte plats, utanför Champions League.

Ändå har laget uppnått bra resultat de senaste månaderna. Ett stort skäl till det är Robin van Persie, som lett laget föredömligt och som därtill har öst in mål. Farhågan är så klart att han blir skadad eller allmänt utsliten.

I det avseendet är Thierry Henry naturligtvis en spelare som både kan avlasta van Persie och förhindra utslitning, samt vid behov gå in och ersätta honom vid behov. Startsträckan för Henry i Premier League är närmast obefintlig, han känner till ligan.

Värvningen ger alltså van Persie en möjlighet att hålla sig någorlunda fräsch inför de sista månaderna av säsongen.

Thierry Henry är också en spelare som kan ersätta Gervinho under den tid han befinner sig på de afrikanska mästerskapen.

När man diskuterar värvningar är det väldigt lätt att haka upp sig alltför mycket på framtiden. Värvningar måste balansera nuets behov och framtidens önskemål. Arsenals dilemma är att deras utmaning är här och nu. Thierry Henry är kort och gott en värvning här och nu, och som sådan är den god nog.

Den tillför laget energi och alternativ, och den köper klubben tid. Behovet av att stressa fram ett köp i januari minskar därmed, istället kan man vid behov bida sin tid till sommaren.

Det är med andra ord klokt agerat av Arsenal, inte bara utifrån ett symboliskt utan också ett sportsligt perspektiv.

:::

Pourqoui, Thierry Henry?

För Thierry Henry är det så klart träning på högsta nivå, och matchtempo under off-season i MLS, utöver möjligheten att få återvända till Emirates och Arsenalfansens kärlek.

Allt detta är så klart både naturligt och självklart, men frågan verkar ändå vara värd att ställa eftersom vissa har uttryckt en farhåga eller oro för att Henry med denna tillfälliga flytt äventyrar sitt rykte och sin ställning i Arsenal.

Farhågan är att Thierry Henry kanske misslyckas, att hans två månader i klubben inte hjälper laget upp på Champions League-platserna, och att hans eftermäle därmed riskerar befläckas. Att fansen kommer ihåg honom inte som en hjälte och legend, utan spelaren som kom tillbaka och misslyckades.

Detta är naturligtvis, måste vara, trams.

Till att börja med så förutsätter resonemanget att Arsenalfansen vore alldeles fantastiskt glömska och historielösa. Att de skulle låta två månader påverka synen på åtta års legendskapande, titelvinnande prestationer och hjältemytologi.

Det kan jag inte tänka mig.

Dessutom så missar resonemanget en fundamental aspekt. Thierry Henry återvänder till klubben i dess hour of need. För att som gammal hjälte göra en insats att hjälpa laget en sista gång. Han rullar, för att använda en väldigt brittisk eufemism, helt enkelt upp skjortärmarna och börjar gräva i skiten. Han tar jobbet.

Det är inget han måste göra. Han har redan pengarna, han har äran, han har sin legendstatus. Han har inget nytt att vinna. Han gör det ändå.

Naturligtvis är det något som Arsenalfansen vet att uppskatta. Och ingen förväntar sig rimligtvis att han rent fysiskt och spelmässigt ska befinna sig på samma toppnivåer som han gjorde under sin höjdpunkt i Arsenal.

Men magi är han fortfarande kapabel att producera. Och det är just vad Arsenal allra bäst behöver i nuläget. Och just därför är Thierry Henry rätt väg att vandra för Arsenal i det här läget.

:::

Dessutom, vilket man märkligt nog kanske glömmer bort, Thierry Henry är i grund och botten, även 34 år gammal, en alldeles för fantastiskt skicklig fotbollsspelare för att misslyckas helt och hållet.

[youtubeplay id=”ko5jBnTn9hU#t” size=”large”]

:::

I och med att det nu är på modet, och med tanke på att han är arbetslös, och med tanke på Man Utds mittbackskris, så tycker jag ju att Alex Ferguson borde ringa in Steve Bruce.

:::

Halvtid på Anfield i skrivande stund och 1-1. Tungt mål i baken för Liverpool, säkert något som odlar det pågående pratet om otur, men bara några minuter senare kvitterade Liverpool genom förre Newcastlespelaren Craig Bellamy, med ett kliniskt avslut efter bibehållen press.

Liverpool ser bättre ut på planen, men kan de få utväxling på det under andra halvlek?

:::

När fredagen så sakta övergår till nyårsafton så kan ni ju slänga en vänlig tanke i riktning åt Kamrat Linhem som händelsevis fyller vuxen.

Be Champions!!

Prestation: Strålande

Defensiv stabilitet: 67,4% (Liga: 78,5%; Nedflyttning: 66,2%)
Mittfältskreativitet: 38,6% (Liga: 37,4%; Nedflyttning: 35,8%)
Offensiv kvalitet: 45,0% (Liga: 44,2%; Nedflyttning: 43,7%)

Siffrorna är baserade på resultaten som presenterades i genomgångens allra första blogg:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/12/27/premier-league-infor-januarifonstret-borjan-pa-en-laggenomgang/

Allra mest överraskande med Norwichs första halva av säsongen har varit kvaliteten på lagets offensiv, såväl sett till mittfältets kreativitet som anfallets kvalitet. I båda avseendena ligger man som nykomling över ligans genomsnitt som helhet, och klart före genomsnittet för lagen inblandade i nedflyttningsstriden. En stark offensiv kompenserar för en något mindre stark defensiv, som ändå är väl så bra om laget vill undvika nedflyttning.

Position: Stabil – 11th, 21 poäng

Norwichs enda egentliga ambition inför säsongen måste ha varit att hålla sig kvar i Premier League, få trodde att de skulle klara av det. En elfteplats runt nyår är i det avseendet långt bättre än väntat. Det är emellertid oroväckande jämnt på tabellens nedre halva, och Norwich har endast sju poäng upp till nedflyttningsstrecket.

:::

Behov av förstärkning: Medel

Norwich har ett fungerande lagmaskineri. Nästa fas i utvecklingen består i att stegvis förstärka spelartruppens kvalitet. Närmast till hands ligger att försöka tillföra spetskvalitet till backlinjen, då defensiven framför allt är vad som skiljer ligans bättre lag från de svagare.

Resurser och möjligheter: Små

Norwich har inga stora resurser att arbeta med, så man får försöka pussla ihop så mycket kvalitet som möjligt för så lite pengar som möjligt. I huvudsak innebär det att intressanta spelare för Norwich antingen befinner sig längre ned i The Football League, alternativt spelare i Premier League som inte längre är önskade i övriga klubbar.

:::

Handlingsplan: Försiktig

Paul Lambert har sagt att han gjort klart för klubbens styrelse vilka spelare han är intresserad av. Först och främst verkar försvaret vara en prioritet, och klubben har lagt två bud på Nottingham Forests walesiske försvarare Chris Gunter som båda har avfärdats. Forest sägs kräva £2,5m för Gunter samtidigt som Norwich erbjudit £1m, och andra klubbar som Fulham och Blackburn sägs vara intresserade.

Lamberts möjligheter att bredda spelartruppen ytterligare är också att kalla upp spelare från ungdomslaget. På mittfältet är det exempelvis inte omöjligt att lovande talanger som Jason Dobbs och Sam Kelly kan få fylla ut spelartruppen under den andra halvan av säsongen. Lamberts övriga prioritet blir annars att försöka behålla de spelare han redan har.

***

MAN CITY FC

Prestation: Utmärkt

Defensiv stabilitet: 90,5% (Liga: 78,5%; Toppstrid: 87,0%)
Mittfältskreativitet: 44,5% (Liga: 37,4%; Toppstrid: 42,0%)
Offensiv kvalitet: 49,2% (Liga: 44,2%; Toppstrid: 48,6%)

Siffrorna är baserade på resultaten som presenterades i genomgångens allra första blogg:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/12/27/premier-league-infor-januarifonstret-borjan-pa-en-laggenomgang/

Inte finns det mycket att anmärka på när det gäller Man Citys första halva av säsongen. Defensiven håller högsta klass, laget skapar många chanser och man har gjort en förtvivlat massa mål. Med ligans starkaste trupp sett till såväl spets som bredd, som därtill lyckats hålla sig väldigt skadefri, så är inte det i sig något att förvåna sig över.

Position: Mycket stark – 1st, 45 poäng

Klubben kan haft endast en ambition inför säsongen och det var så klart att vinna ligan. Och den ambitionen har Man City minst sagt omsatt på fotbollsplanen. Endast en förlust och den bästa säsongsinledningen under Premier League-eran har placerat laget högst upp i tabellen, precis där de vill vara, och med ett fördelaktigt spelschema under våren jämfört med sina konkurrenter.

:::

Behov av förstärkning: Lågt

Roberto Mancinis lagbygge har kommit långt. Offensivt finns inte mycket att klaga på, möjligen söker Mancini ett ännu mer högklassigt alternativ på högerkanten. Det centrala mittfältet är utan tvekan ligans bästa och mest robusta. Den lagdel som eventuellt saknar lite bredd med bibehållen spetskvalitet är mittförsvaret, där Kolo Touré och Joleon Lescott knappast framstår som några världserövrare.

Resurser och möjligheter: Enorma

Vill Man City värva spelare så kommer Man City värva spelare. Så långt är allt klart. Men i takt med financial fair play-regleringar och det faktum att Man City redovisat enorma förluster så har det också alltmer börjat glunkas om att klubben först måste sälja av spelare om man vill köpa nya. Förvisso klokt, men svårt att med de löner spelarna uppbär att göra sig av med dem.

:::

Handlingsplan: Avvaktande

När en klubb inte agerar utifrån normala ekonomiska restriktioner kan det ibland vara svårt att förutse vad de kommer att göra. Alltså är det inte helt lätt att bedöma vad som kommer att ske under till exempel ett kommande transferfönster. Personligen skulle jag inte bli förvånad om Man City och Roberto Mancini inte värvar någon spelare alls under januari.

Den stora förhoppningen måste vara att klubben hittar en köpare av Carlos Tevez och att man på så vis dels får in en okej försäljningssumma samt kan avlasta en obscent hög lönebudget. Det skulle kunna öppna upp för en värvning under januari, och i så fall lär den värvningen först och främst gälla mittförsvaret.

Men, som sagt, rätt svårt att förutse exakt hur Man City kommer att agera under januari.

…………………………………………………

De disciplinära problemen i Aston Villa fortsätter. Tidigare har det bland andra varit Barry Bannan och Charles N’Zogbia. Nu är det Stephen Ireland, kanske inte så överraskande, som hamnat i blåsväder för en bild där han liggandes röker pipa och dricker något som inte ser ut som hallonsaft.

Eller är problemet möjligen Alex McLeish som kanske utsett sig själv till Premier Leagues främste ordningsman? Känner han kanske att Aston Villa har problem med sin spelarkultur?

:::

@wengerknowsbest: ”He has not lost his class or brain. He still has quality. But yes, Pat Rice is maybe a little bit old right now for right-back.”

:::

När diskussionerna går vilda i kommentarsfältet så hamnar texten längre och längre ut i högermarginalen, till dess att det till sist bara blir vitt och alltså helt oläsligt. Bättre, när man börjar hamna långt ut och fortfarande känner att man har något att säga om ämnet, är i så fall att starta en ny tråd. Då har alla möjlighet att se vad som sägs, samtidigt som man slipper scrolla i evigheter för att komma till nästa inlägg.

Be Champions!!

I samtliga dessa fall ledde det också till oväntade resultat. David Stockdale i Fulhams mål såg till att Chelseas problem fortsatte i och med att Fulham fick med sig 1-1 från Stamford Bridge. Några timmar senare såg målvaktsreserven Mark Bunn till att Blackburn kunde lämna Anfield med samma resultat. Och dagen därpå ville inte Wolves Wayne Hennessey vara sämre än så och spikade igen på Emirates.

Samtliga tre resultat var rejäla hick-ups i kampen om de två återstående Champions League-platserna, och de enda som gick glada från omgången var i det avseendet Tottenham, som gjorde ett litet ryck på tredjeplatsen.

Men även på andra håll var ligaomgången överraskande. West Brom svarade för ett mästerverk i defensiv organisation när man blev det första laget att den här säsongen nolla Man City i ligan. Därmed spetsades naturligtvis titelstriden till i och med att Man Utd gick upp på samma poäng som Man City lagom till nyåret.

:::

Roy Hodgson är tillbaka i sitt rätta element

Argumentet var ju att Roy Hodgson helt enkelt inte var en manager som kunde ha hand om storklubbar. Det var på samma gång förklaringen till hans avsked från Liverpool och motivet till kritiken av hans tillsättande, vilket så klart är något som kan göra att man misstänker något utav en självuppfyllande profetia.

Jag tror man kanske är något på spåren med en sådan uppfattning, men att det är fel nyans på det. Jag tror helt enkelt att Roy Hodgson är en manager som kanske inte har auktoriteten att hantera storklubbarnas stjärnspelare. Han är istället en manager som baserar sina lagbyggen på disciplin och hårt enformigt arbete, och spelare som accepterar dessa metoder tenderar i väldigt hög utsträckning vara de som har någon form av självinsikt att det är det enda sättet på vilket de kan nå framgång. De som på grund av sin egen relativa medelmåttighet, i brist på bättre ord, är mer benägna att helt och hållet underordna sig en kollektiv struktur.

Det fungerade väl i Fulham och det har visat sig fungera utomordentligt väl också med West Brom. Det fanns någon form av närmast estetisk skönhet i den perfekta försvarsuppvisning som laget gav prov på under annandagen mot Man City. Effekten har helt enkelt blivit att Roy Hodgson snart får börja betraktas som någon form av mirakelmedicin för klubbar i Premier Leagues nedre regioner.

:::

Att vänta sig det oväntade

Vi supportrar gillar ju att sitta och spekulera framåt i tiden för att därigenom försöka skapa en bild av hur det kommer gå under resten av säsongen. En vanlig övning vi gör är att försöka kategorisera in kommande matcher i ”svåra” respektive ”lätta”, och därigenom räkna fram framlänges så att säga hur många poäng man kommer att tjäna samt tappa framgent.

Man talar om lätta och svåra spelscheman. Det är milt uttryckt en vansklig övning, eftersom de matcher vi tenderar att betrakta som lätta visar sig vara allt annat än just lätta. Det är inte sällan i just de matcherna som olika lags planer och ambitioner med säsongen går tits up. Och få omgångar kan nog bättre ha illustrerat det än just denna.

Man City tappade poäng mot West Brom. Chelsea, Arsenal och Liverpool, samtliga på hemmaplan, tappade poäng mot i tur och ordning Fulham, Wolves och Blackburn. Huruvida det i slutänden kommer att spela någon större roll den här gången är oklart, i och med att tre lag tappade poäng på en och samma gång.

Det är kanske särskilt värt att nämna, i och med att jag på inte minst den här bloggens kommentarsfält har kunnat observera att det här är i alla fall fjärde säsongen i rad vi ägnar oss åt i grund och botten samma tankefel.

:::

Omgångens elva:

…………………………………………………

Tillbaka till Anfield ikväll och den på förhand synnerligen intressanta matchen mellan Liverpool och Newcastle.

Luis Suarez avtjänar sin avstängning för fingret mot Fulham, vilket gör att den match där Andy Carroll ska generalrepetera för rollen som Liverpools främsta anfallsvapen under den kommande längre avstängningen, såsom taget ur ett filmmanuskript alltså sker mot hans gamla klubb.

Frågan är hur mycket Newcastle idag ångrar transaktionen Andy Carroll ut för £35m och Demba Ba in för nada plus lön. Det är så klart en både tramsig och tendentiös jämförelse, men icke desto mindre lite rolig.

Själv tror jag det här är en match som är till Carrolls fördel. Där han kan tjäna på att själv vara target för Liverpools anfallsspel, där det annars är Suarez som får eller tar den rollen och övriga tvingas röra sig utifrån hans mönster.

Lite sifferexercis för att sätta saker i perspektiv:

Andy Carroll är 22 år gammal. När Robin van Persie var 22 år gammal gjorde han tio mål på sina första 41 matcher. Andy Carroll har gjort fem mål på sina första 28. Vissa menar att Robin van Persie nu, sex år senare, är världens bäste anfallare. Säkert är i alla fall att han öser in mål.

:::

Men vinst för Newcastle så går man själva upp på sjätte plats, förbi Liverpool, och petar alltså ned dem till sjundeplatsen.

:::

Skönt med lite Premier League-fotboll ikväll igen. Det känns som om det var så länge sedan.

Be Champions!!

Prestation: Medelmåttig

Defensiv stabilitet: 87,4% (Liga: 78,5%; Toppstrid: 87,0%)
Mittfältskreativitet: 45,7% (Liga: 37,4%; Toppstrid: 42,0%)
Offensiv kvalitet: 46,1% (Liga: 44,2%; Toppstrid: 48,6%)

Chelsea uppvisar ett för topplag ungefär genomsnittligt försvar, något som emellertid måste ses i ljuset av att de är markant sämre än såväl Liverpool som de båda Manchesterlagen, som inte minst därför ryckt ifrån i titelstriden. I övrigt är det offensiven där Chelsea har problem, vilket å andra sidan knappast kan bero på brist på spelare eller kvalitet.

Position: Utsatt – 4th, 34 poäng

Chelseas uttalade ambition inför säsongen var så klart att vinna ligan, men man kan undra om inte en intern mer realistisk ambition var att säkra fortsatt spel i Champions League. Sett till säsongens resultat så här långt så ser inte heller det ut som en helt oproblematisk målsättning, och Chelsea befinner sig indragna i en riktig kamp om en plats bland de fyra främsta.

:::

Behov av förstärkning: Medel

Det är framför allt backlinjen som är i akut behov av förstärkning, med Alex exkommunicerad och Branislav Ivanovic skadad. Dessutom med en potentiell avstängning för John Terry hotandes runt hörnet, och en David Luiz som inte hittat sitt defensiva fotfäste i Premier League. Chelsea kommer förmodligen försöka förstärka sin mittbacksuppsättning under januari.

Anfallets problem är snarare det motsatta, att där kanske finns lite väl många kockar som ska tillaga samma soppa. Några värvningar dit är inte att förvänta, snarare är väl frågan om spelare försvinner. Didier Drogba och Salomon Kalou försvinner båda i samband med de afrikanska mästerskapen.

Resurser och möjligheter: Oklara

Omöjligt att förutse på förhand. Om Roman Abramovich vill spendera pengar så har han naturligtvis pengar att spendera, vilket han inte minst visade under det förra januarifönstret. Och det är, givet Chelseas tabellsituation, alls inte omöjligt att han ser ett sådant kortsiktigt behov. Samtidigt så har han under senare år framstått som alltmer ovillig att öppna plånboken, delvis beroende på kommande regler om financial fair play.

:::

Handlingsplan: Aktiv

Räkna med att Chelsea värvar åtminstone en mittback under januari. Den som det pratas allra mest om är Gary Cahill, som rapporteras vara på väg från Bolton för cirka £7m, och som nog ser sin chans både att komma till en toppklubb och att få spela i Champions League. Samtidigt kan vi räkna med att Alex lämnar klubben under fönstret om ett rimligt bud anländer på spelaren.

På mittfältet finns det i nuläget inga stora behov för Chelsea att åtgärda något. Det som möjligen oroar är två eventuella frånfall. Frank Lampard har sett allt annat än lycklig ut på sistone och framstår inte som en viktig del utav Villas-Boas lagbygge. Därtill går väldigt lösa rykten om att Barcelona är intresserade av att köpa tillbaka Oriol Romeu som ersättare för Seydou Keita. Huruvida detta har något att göra med hyfsat ihärdiga rykten kring Chelseas intresse för Evertons Jack Rodwell är oklart.

Florent Malouda har uttryckt vilja att lämna Chelsea för att få mer speltid, och Didier Drogba omges av flyttrykten till såväl kinesiska som ryska klubbar. Det är inte först och främst anfallet som lär vara Chelseas prioritet, men rykten om spelare som Marseilles vänsterytter André Ayew och högeryttern Milos Krasic från Juventus bär i alla fall en rimlighetens prägel, till skillnad från övriga rykten om exempelvis Marek Hamsik, Neymar och Gonzalo Higuain.

***

STOKE CITY FC

Prestation: God

Defensiv stabilitet: 78,3% (Liga: 78,5%; Övre halvan: 84,9%)
Mittfältskreativitet: 31,6% (Liga: 37,4%; Övre halvan: 39,5%)
Offensiv kvalitet: 35,5% (Liga: 44,2%; Övre halvan: 45,2%)

Stoke är något utav ett mysterium. Laget ligger alltså åtta i Premier League trots att man befinner sig under ligagenomsnittet, och en bra bit under genomsnittet för lagen på tabellens övre halva, vad avser såväl försvar och mittfält som anfall. Något som kanske illustrerar hur klubben närmast har formulerat icke-kreativitet som spelidé.

Position: Bra – 8th, 25 poäng

Stoke går som tåget och lagets ligaposition just nu är den bästa på mer än 30 år. Trots en blipp i ligan under mitten av hösten så befinner man sig med andra ord precis där laget under sommaren satsade på att etablera sig, på tabellens övre halva.

:::

Behov av förstärkning: Lågt

Det är svårt att peka på något konkret behov i Stoke, laget spelar utifrån en väldigt tydlig idé och resultaten går deras väg. Personligen ser jag kanske lagets något ensidiga offensiv som något utav dess akilleshäl, och det faktum att de stundtals blir lite väl förutsägbara kan under vissa matcher verka till deras nackdel. Det skulle inte skada för Stoke att åtminstone skaffa sig det verktyget i lådan, så att man kan bli mer kreativa på det offensiva mittfältet och därigenom skapa fler chanser åt sig själva.

Resurser och möjligheter: Goda

Styrelseordförande Peter Coates har investerat stora summor i Stoke tidigare och har naturligtvis möjlighet att göra det igen. Men med ett väldigt aktivt sommarfönster nyss avslutat, och lagets prestationer helt i enlighet med förväntan, så är det inte alltför sannolikt att Stoke ser något behov av att investera i januari.

:::

Handlingsplan: Avvaktande

Stoke, är jag rätt övertygad, kommer att bida sin tid under januari månads transferfönster. Där ska inte förväntas några större insatser, även om det har ryktats om ett intresse för Birminghams mittback Liam Ridgewell. Men Stoke har redan en bra uppsättning mittbackar, så den värvningen känns inte helt intuitiv.

…………………………………………………

Tunga rykten cirkulerar om att Arsenal har erbjudit klubblegenden Thierry Henry ett två månaders lånekontrakt, något som enligt uppgifterna kommer att klargöras under veckan.

I så fall ett väldigt smart grepp på lite kortare sikt, och precis den back-up och avlastning till Robin van Persie som Arsenal behöver. En värvning för här och nu, inte framtiden.

:::

Rory Donnelly, hetaste spelaren på öarna just nu?

Irländaren som spelar för irländska Cliftonville har gjort 17 mål hittills under säsongen och har med ett marknadsvärde runt £100k genererat intresse från klubbar som Swansea, Arsenal, Liverpool och Man Utd.

:::

Ännu ett slag mot den engelska fotbollskulturen i och med att BBC av kostnadsskäl planerar lägga ner The Football League Show. Ännu ett exempel på public service som missförstått sitt uppdrag. Lägg i så fall hellre ned Match of the Day, om det nu tvunget ska väljas, Premier League finns det en mängd kommersiella aktörer som bevakar.

Be Champions!!

Fotboll är ju ett lagspel, och i den meningen kommer det så klart alltid vara så att lagets framgångar först och främst beror på en viss grupp spelare i det laget, samtidigt som andra spelare åker snålskjuts med eller åtminstone bidrar mycket ringa till helheten. På så vis har till exempel Jonathan Greening, inget ont om honom för den sakens skull, en Champions League-vinnarmedalj, samtidigt som Roy Keane blev utan.

Det hade man ju helt och hållet kunna strunta i, om det inte vore för att den andra sidan av myntet är så delikat grymt. Nämligen att där finns ett rätt stort exempel av stora eller enormt duktiga spelare som aldrig fick vinna eller kommer att vinna Premier League. Bland dem kan nämnas Matthew Le Tissier, Paul Gascoigne, David Ginola och förmodligen Steven Gerrard och Cesc Fabregas. Alla på sitt sätt ikoner, men som alla i en klassisk pubdiskussion alltid skulle tvingas se sig nesligt besegrade av Jesper Blomqvist.

Jag tänkte alltså roa mig med att så här under en av de fotbollslediga mellandagarna sätta ihop en tämligen elak startelva, i klassiskt engelsk 4-4-2 så klart, bestående av de kort och gott sämsta eller värsta, jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är samma sak, spelarna på respektive position som kan skryta med minst en engelsk ligatitel på sin meritlista.

Sämsta eller värsta? Tja, de spelare jag kommer fram till behöver inte nödvändigtvis vara de sämsta spelarna rent tekniskt eller kvalitetsmässigt. Om inte annat så för att jag inte har orkat tänka så långt. Låt oss tala om de värsta mer generellt istället. Om det sen beror på oduglighet, på eller utanför fotbollsplanen, eller bara allmänt resursslöseri kan ju egentligen kvitta lika.

Ni kommer inte att gilla resultatet. Men det är liksom poängen.

:::

Målvakt: Tomasz Kuszczak, Man Utd

Det mest otroliga med Tomasz Kuszczak är kanske det faktum att han plockat hem en Premier League-medalj för var sjätte ligamatch han gjort för Man Utd, han spelade alltså 18 ligamatcher under de tre senaste säsonger som Man Utd vunnit ligan. Det måste så klart betraktas som ett enastående genomsnitt, och en rätt bra fångst för en målvakt som aldrig varit ordinarie. Nog finns där konkurrenter till Kuszczak, kanske inte minst den evige avbytaren Stuart Taylor som startade totalt 63 ligamatcher under 12 säsonger i Arsenal.

:::

Vänsterback: Asier del Horno, Chelsea

Chelsea var i skriande behov av en vänsterback 2005, Wayne Bridge var skadad och William Gallas ville för död och pina inte spela på den positionen. Man misslyckades med sitt första försök att värva Ashley Cole från Arsenal och man lät sig därför nöja med del Horno från Athletic Bilbao. Han var absolut inte dålig men det bestående intryck han ändå lyckades ge var att bli utvisad i Chelseas förlust mot Barcelona i Champions League. Sex månader efter att han kom till Chelsea såldes han, och ersattes med spelaren som varit det egentliga förstavalet.

Mittback: Ronnie Wallwork, Man Utd

Wallwork dömdes nyligen till 15 månaders fängelse för stöld och häleri, och det tråkiga är kanske att det inte går att bli förvånad. Knivhuggen under ett nattklubbsbråk för några år sedan, och som ungdomsspelare blev han först avstängd på livstid för att ha attackerat en domare i Belgien, kontroverser har följt Wallwork under hela hans karriär. Men under 2000/01 gjorde han i alla fall tio ligaframträdanden för Man Utd och plockade därmed hem ett stycke Premier League-medalj.

Mittback: Ian Pearce, Blackburn

Man måste ha ett väldigt bra försvar för att vinna ligan, brukar det sägas. Det vete tusan om inte Blackburn motbevisar den teorin. De gör i alla fall ett väldigt bra försök. Ett suveränt anfall, ett ramstarkt mittfält och så en målvakt som hade en enormt bra säsong, det var Blackburns stora styrkor. Backlinjen var väl egentligen så där milt sagt, och var det någon i backlinjen som stod ut så var det förmodligen Colin Hendry, skotten med hockeyfrillan. Ian Pearce måste vara en av de mest anonyma mittbackar som plockat hem en ligatitel.

Högerback: Remi Garde, Arsenal

I samma ögonblick som Arsene Wenger plitade på kontraktet som ny Arsenalmanager så värvade han två franska mittfältare, med varierande grad av framgång. Den ene skulle bli en Arsenallegend och en av fotbollens mest eftertraktade spelare. Den andre, not so much. Under sina tre säsonger i klubben startade Remi Garde bara 27 matcher. Något mer än en användbar truppspelare blev han aldrig, men i och med att han användes på i stort sett varenda position i backlinjen så gjorde han ändå ett gäng matcher under 1997/98.

:::

Vänsterytter: Jérémie Aliadière, Arsenal

För att ha varit med i ett av Premier League-historiens mäktigaste lag, Arsenals Invincibles 2003/04, så får man ju lov att säga att Aliadière var ytterst medelmåttig i sammanhanget. Förvisso fortfarande hyfsat ung, men aldrig heller mer än en truppspelare bakom mer självklara spelare som Robert Pires och Fredrik Ljungberg. Ett antal utlåningar, med begränsad speltid, följde innan han till sist lämnade Arsenal för Middlesbrough sommaren 2007, där han gjorde sitt första ligamål sedan 2002 men lyckades inte särskilt mycket bättre där utan följde med laget ned i The Championship.

Central mittfältare: Alexei Smertin, Chelsea

När han kom från Bordeaux så var Smertin en av Chelseas första värvningar sedan klubben köpts av Roman Abramovich. På Stamford Bridge gjorde han till en början inget större intryck utan lånades tvärt ut till Portsmouth där han emellertid imponerade desto mer. José Mourinho skulle däremot visa sig svårflirtad när det gällde platser i startelvan, och Smertin skulle aldrig komma att göra mer än 25 framträdanden i den blå tröjan, och befann sig väldigt ofta på lån i andra klubbar.

Central mittfältare: Robbie Slater, Blackburn

Robbie Slater gjorde bara en enda säsong i Blackburn innan han såldes till West Ham, men lyckades på den säsongen bli den förste australiensaren att vinna Premier League. Inte så illa pinkat. Föga mer än en truppspelare i Blackburn den säsongen så kan man ändå säga att han var något av en tämligen tidstypisk brittisk mittfältsterrier, ettrig såväl som rödhårig likt Gordon Strachan före honom och Paul Scholes efter honom. Dock utan att besitta ens en bråkdel av dessa bådas kvalitet.

Högerytter: Jordi Cruyff, Man Utd

En av tre halvspektakulära värvningar till Man Utd inför säsongen 1996/97. En blev till en Man Utd-ikon, en annan kan anses ha gjort hyfsade insatser i Man Utd-tröjan. Cruyff emellertid, som spelade både som offensiv mittfältare centralt och ute på kanten, lyckades aldrig slå igenom i Man Utd, precis som han tidigare misslyckats med att etablera sig i Barcelona. Förmodligen var efternamnet ett stort skäl till att han över huvud taget värvades, men det är också ett efternamn som förmodligen var väldigt betungande.

:::

Anfallare: Christopher Wreh, Arsenal

Christophe Wrehs karriär fick inte någon lysande utveckling sedan han lämnade Arsenal. Han blev kvar i England men spelade långt ned i seriesystemet och stundtals också utanför ligasystemet, i Bishop’s Stortford och Buckingham Town. I Arsenaltröjan blev det fem mål för Wreh, vars höjdpunkt förmodligen var när han med matchens enda mål avgjorde FA-cupsemifinalen 1998 mot Wolves, vilket förde Arsenal ett steg närmare The Double den säsongen.

Anfallare: Paul Warhurst, Blackburn

Trots att Warhurst värvades som en försvarare så spelade han under större delen av sin Blackburnkarriär som anfallare, vilket är svårt att tro givet att han lyckades göra fyra mål på 57 ligamatcher. Under sin 20 år långa karriär spelade han för 16 klubbar, och gjorde i genomsnitt ett mål per säsong. I Blackburn befann han sig naturligtvis i enorm passningsskugga bakom det dödliga anfallsparet Alan Shearer och Chris Sutton, bland de dyraste anfallare som vid den tiden värvats i England och som fullkomligt öste in mål.

:::

Som avslutning kan ni ju få suga på en liten slamkrypare, nämligen vem skulle då vara motsvarande manager till detta härliga lag? Där finns fem att välja mellan: Alex Ferguson, Kenny Dalglish, Arsene Wenger, José Mourinho och Carlo Ancelotti.

:::

David May bör ju för övrigt få något utav ett hedersomnämnande. Inte minst för hans förmåga att placera sig själv i centrum för allt firande på Camp Nou efter Champions League-finalen 1998/99. En av lagets mest anonyme spelare framstod som den allra mest centrale.

…………………………………………………

Graham Poll tar upp sina sex önskningar om hur man utifrån ett domarperspektiv ska kunna förbättra fotbollen.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2077958/Six-Christmas-wishes-referees-Graham-Poll.html

Vad tycker ni själva?

:::

Visst finns där några franska värvningar av Arsene Wenger genom åren som helt enkelt har misslyckats spektakulärt. Inget konstigt med det så klart, det är mest roligt att så här i efterhand erinra sig namnen.

Pascal Cygan! Och Igors Stepanovs dessutom.

:::

Kanske var jag lite elak med Blackburns backlinje. Graeme Le Saux och Henning Berg trots allt. Men försvaret var väl knappast ändå det lagets främsta karaktärsdrag. Men vid mitten av 1990-talet så gällde nog det mer eller mindre samtliga engelska lag.

:::

En alternativ systerblogg till denna skulle ju så klart vara att blogga om de bästa spelarna i startelveform som aldrig fått vinna Premier League. Den bloggen kan vi ju köra om en vecka.

Be Champions!!

Prestation

Defensiv stabilitet: 58,5% (Liga: 78,5%; Nedflyttning: 66,2%)
Mittfältskreativitet: 32,8% (Liga: 37,4%; Nedflyttning: 35,8%)
Offensiv kvalitet: 54,7% (Liga: 44,2%; Nedflyttning: 43,7%)

Utifrån höstens siffror framstår det som tydligt att Boltons största problem är defensiven. Där ligger klubben i termer av stabilitet långt under både ligans genomsnitt, men också under genomsnittet för de lag som krigar runt nedflyttningsstrecket.

Position: 19th, 12 poäng

Bolton har tidigare säsonger krigat om platser på tabellens övre halva och om spel i Europa League. Att laget befinner sig djupt nere i nedflyttningsträsket är alltså en djup missräkning enbart sett till lagets ambitioner, även om där finns förmildrande omständigheter.

:::

Behov av förstärkning

Framför allt är det naturligtvis lagets försvarslinje som behöver förstärkas där det helt enkelt saknas såväl bredd som spetskvalitet, även om skadan på Tyrone Mears så klart förvärrar läget. Laget släpper till för många lägen och tappar alldeles för mycket boll. Naturligtvis är detta också en produkt utav skadorna på Stuart Holden och Chung-Yong Lee. Offensivt skulle laget möjligen behöva en back-up till Ivan Klasnic och ersättare till Kevin Davies, som börjar visa tecken på hög ålder.

Resurser och möjligheter

Bolton är en klubb med ytterst små ekonomiska möjligheter, vilket också en ytterst betungande total skuld om cirka £110m bidrar till att förvärra. Det har lett till att Owen Coyle ofta tvingats ut på lånemarknaden för att fylla ut sin spelartrupp. En försäljning av Gary Cahill skulle kunna vara ett sätt att fylla ut transferkistan med och på så vis få in ett par nya spelare.

:::

Handlingsplan

Jag ser framför mig att Bolton gör sitt allra bästa för att kapitalisera på Gary Cahill, som är en av spelartruppens få stjärnämnen och som dessutom inte gjort några stora insatser i Boltontröjan under hösten. Ambitionen här måste vara att få ut ett så högt pris som möjligt för honom, vilket inte borde vara omöjligt givet att både Tottenham och Chelsea ryktas vara intresserade, och deras respektive behov av mittbackar.

Det skulle frigöra resurser för några nya värvningar. Det är förmodligen backlinjen som Owen Coyle då först och främst kommer vilja förstärka. Det har pratats om Nedum Onuoha som har svårt att ta plats i Man City, en mycket bra värvning om den går i land. Bolton har en viss amerikansk tradition, och kanske skulle New York Red Bulls Tim Ream också kunna vara ett intressant alternativ.

Till mittfältet och anfallet tror jag inte Owen Coyle har råd att göra några mer betydelsefulla affärer. Lånet av Gaël Kakuta känns misslyckat och han får kanske lämna klubben, och omöjligt är det inte att Coyle använder sig av sitt goda renommé på lånemarknaden och tar dit någon av ligans mer lovande ynglingar.

Givet det ekonomiska läget är det inte omöjligt att Coyle vittjar de egna ungdomsleden. Och därifrån kan spelare som Adam Blakeman och Mark Connolly fylla ut backlinjen, och Michael O’Halloran kanske får chansen i anfallet.

***

LIVERPOOL FC

Prestation

Defensiv stabilitet: 89,8% (Liga: 78,5%; Toppstriden: 87,0%)
Mittfältskreativitet: 45,5% (Liga: 37,4%; Toppstriden: 42,0%)
Offensiv kvalitet: 40,6% (Liga: 44,2%; Toppstriden: 48,6%)

Liverpool håller väldigt hög klass såväl defensivt som sett till mittfältets kreativitet. Man håller tätt och man skapar många chanser. Men man har haft förtvivlat svårt att förvalta dessa chanser till avslut på mål och följaktligen också till mål. Liverpool har alltså brustit i offensiv kvalitet.

Position: 6th, 31 poäng

Liverpools uttalade ambition den här säsongen är att kvalificera sig för Champions League. Något som också är en hörnsten i ägarnas affärsidé med klubben. Sjätteplatsen är alltså inte bra nog för Liverpool, även om endast tre poäng upp till fjärdeplatsen betyder att det ännu inte är kris. Men onödiga poängtapp, inte minst på hemmaplan, sätter press på Liverpool, som ser mest labilt ut av topplagen.

:::

Behov av förstärkning

Det som primärt diskuteras med Liverpool är följaktligen behovet av offensiv förstärkning. En diskussion som tagit än mer fart i och med Luis Suarez förväntade långa avstängning. Men är det en spelarfråga eller är det först och främst en taktisk fråga?

För rent anfallsmässigt har ju Liverpool ett par bra anfallare. Andy Carroll kan göra mål och har väl på sistone närmast haft otur som inte gjort ett par viktiga mål för Liverpool. Craig Bellamy finns i truppen, och även Luis Suarez och Dirk Kuyt. Carroll har även vana av att agera som ensam topp, vilket med Suarez avstängd kanske kan utnyttjas.

Vad Liverpool möjligen skulle behöva är en mer offensiv och kreativ högerkant, vilket kan ge laget fler alternativ och göra dem svårare att försvara sig emot. I matcher mot mindre meriterat motstånd, där Liverpool haft svårt den här säsongen, hade det kunnat vara ett värdefullt verktyg.

Det har också diskuterats huruvida Liverpool behöver investera i en defensiv mittfältare med Lucas borta under åtminstone största delen av säsongen. Men med en mittfältskader innehållandes Charlie Adam, Jay Spearing, Jordan Henderson med flera så måste det betraktas som på kort sikt hanterbart, och därför på längre sikt överflödigt.

Resurser och möjligheter

Pengar finns i Liverpool sedan de nya ägarna tagit över klubben, och de har visat sig villiga att investera för att nå klubbens mål. Men stora summor har lagts ut under de två senaste transferfönstren, vilket förmodligen bidrar till en större försiktighet nu.

:::

Handlingsplan

Fulhams Moussa Dembele är ett av de mer intressanta alternativen jag har hört pratas om till Liverpools anfall, även om det Liverpool främst skulle behöva, om de alls behöver något i det avseendet, är en renodlad striker. I det avseendet tror jag Liverpool skulle tjäna på att vända blickarna snett norrut mot Wigan, och någon utav Hugo Rodallega eller Victor Moses.

Men framför allt är det den offensiva högerkanten som jag anser behöver förstärkas och fyllas på i Liverpool. Här finns det några intressanta alternativ. Swanseas Nathan Dyer har gjort ett par bra säsonger i klubben. Marco Reus har imponerat för Borussia Mönchengladbach. Båda dessa spelare passar väl in i klubbledningens värvningsfilosofi – som hittills har varit och är något utav ett tvärsnitt mellan engelskt och ungt utvecklingsbart.

Det ska alltså sägas att jag inte ser något särskilt aktivt januarifönster framför mig för Liverpool, och inte heller ser jag något direkt påträngande behov av det. Liverpool håller en genomgående hög standard, framför allt är det nog taktiken snarare än spelartruppen man bör se över om man vill uppnå bättre och mer konsekventa resultat.

…………………………………………………

Ytterligare en match avstängning för Luis Suarez efter att ha visat fingret under matchen mot Fulham. Liverpool har beslutat sig för att acceptera anklagelsen och straffet, som innebär att Suarez därmed missar fredagens match mot Newcastle.

:::

Joey Barton har fått en son som blivit döpt till Cassius. Grattis önskar bloggen samtidigt som jag med hjälp av The Mirror, och Linhem som retweetade artikeln, funderar och ruminerar över andra minst sagt märkliga namn till fotbollsspelarbarn.

https://www.mirrorfootball.co.uk/opinion/blogs/football-banter/Why-did-Joey-Barton-call-baby-Cassius-Bizarre-football-player-names-including-Beckham-Ronaldo-Rooney-article846814.html?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter

Elaka alternativa namn också, minst sagt.

:::

Be Champions!!

Traditionellt för den här bloggen brukar vara att i början av den här säsongen lista de tio värvningar jag tror kommer bli de bästa, för att efter säsongens slut sammanfatta och följa upp det hela genom att lista de tio värvningar som jag anser var de bästa. En form av ingående respektive utgående balans helt enkelt, säger jag som gillar att svänga mig med ekonomiska uttryck som den värste Jan-Erik Gröjer.

Att då göra en exakt likadan övning så här inför nyåret kan då framstå som frestande men känns ändå rätt överflödigt som idé. Däremot skulle man ju kunna tänka sig en variant på samma tema, som dessutom några av bloggens läsare önskat sig, nämligen att göra en startelva baserad på de spelare jag anser har visat sig vara de bästa värvningarna sett till höstens prestationer.

Och naturligtvis, ett tillägg helt i onödan, om inte just era spelare är med i startelvan så kan det bara bero på att jag hatar ert lag, inget annat.

:::

Målvakt: Michel Vorm, Swansea

Ett antal målvaktsvärvningar genomfördes inför säsongen, märkligt nog två stycken i Swansea. Den överlägset mest lyckade har varit Michel Vorm, som gjort en radda stormatcher i Swansea och förmodligen räddat ett gäng dyrbara poäng åt laget redan. Just den sista aspekten särskiljer honom från andra goda målvaktsvärvningar som exempelvis Brad Friedel och Shay Given.

Vänsterback: José Enrique, Liverpool

Liverpool är ett av de få topplag där defensiven den här säsongen faktiskt känns tryggare än tidigare säsonger. En stor anledning till det är att laget äntligen lyckats stänga till och hitta stabilitet på vänsterkanten. En mer naturlig vänsterback än José Enrique är svår att föreställa sig, och det var onekligen precis vad Liverpool behövde.

Mittback: Roger Johnson, Wolves

En av mittbackarna behöver vara något utav en bollrensare och enforcer, spelaren som ser till att bara få bort bollarna från den egna backlinjen. Roger Johnson i Wolves tog omedelbart över rollen som lagets kapten, och har gett Wolves flera spelalternativ. Lagets prestationer fick ett rejält lyft i början av säsongen, som dock haft svårt att hålla i sig.

Mittback: Phil Jones, Man Utd

Många var inför säsongen av uppfattningen att det skulle bli svårt för Phil Jones att få speltid. I praktiken är han en av de Man Utd-spelare som spelat klart flest matcher hittills under säsongen. Inte bara det, med ett antal oerhört imponerande prestationer har han redan visat att han kommer vara ett av lagets bultande hjärtan och ledargestalter under många år framöver.

Högerback: Luke Young, QPR

Nej, Luke Young är inte någon fantastisk högerback på något vis, men jämfört med Alan Hutton så framstår alla som rätt bra. Valet av Luke Young illustrerar mer att omsättningen av högerbackar var väldigt låg under sommaren, och Young passerar ribban då han fått mycket speltid i QPR utan att göra bort sig. Carl Jenkinson, också på grund av speltiden, var också en kandidat.

Vänsterytter: Juan Mata, Chelsea

Huruvida Juan Mata är någon renodlad vänsterytter går väl att diskutera, men han kan tveklöst utgå från vänsterkanten. Flera profilstarka vänsteryttrar värvades till topplagen innan sommaren, men den som haft klart mest impact på det egna lagets prestationer är just Mata, som framstår som något utav Chelseas kreativa framtid.

Central mittfältare: Scott Parker, Tottenham

I en klassisk brittisk 4-4-2 så ska en av de centrala mittfältarna behålla position samtidigt som den andra tar arbetet box till box. Scott Parker kan utan problem ta det sistnämnda jobbet, en spelare som kombinerar ett utmärkt positionsspel med ett väl så begåvat passningsspel. Kanske den främsta anledningen bakom Tottenhams framskjutna tabellposition den här säsongen.

Central mittfältare: Oriol Romeu, Chelsea

Alltså måste denna mittfältare ta den balanserande rollen. Inte många lyfte på ögonbrynen när Chelsea värvade Romeu i somras, det var ju en av de minst profilstarka värvningarna klubben då gjorde. Men det har visat sig vara något utav ett mästerdrag av Villas-Boas, som hittat en ung, hungrig och bollskicklig spelare att fylla ut ett från början oroväckande tunt mittfält med.

Högerytter: Sebastian Larsson, Sunderland

Sunderland värvade mycket i somras, men den värvning som varit tveklöst mest lyckad har varit av den svenske högerlöparen, vars främsta problem nog har varit en brist på bollmottagare i det offensiva straffområdet. Larsson har inte bara varit effektiv i sin position, han har även svarat för ett antal viktiga mål för laget, vilket han fortsatt med under den nye managern Martin O’Neill.

Anfallare: Sergio Agüero, Man City

Agüero kostade en förmögenhet men visade sig kvickt vara värd sin vikt i potentiellt ligaguld. Gav en redan stark spelartrupp ytterligare en mängd stjärnströssel och kanske en välbehövlig injektion av förnyat självförtroende. Är den perfekte tekniske strikern som både kan göra mål, ta emot och passa bollen, och på så vis fungera som link-up mellan mittfält och anfall.

Anfallare: Demba Ba, Newcastle

En mer klassisk power striker finner vi i Demba Ba som har visat sig bli ett bättre svar på Newcastles anfallsproblem inför säsongen än vad någon egentligen kunnat eller vågat tro. Han har kort och gott öst in mål i alla dess olika former och varianter. En väldigt stor anledning till att Newcastle så här länge har lyckats utmana i toppen av tabellen.

:::

Subs:

»  Brad Friedel, Tottenham

:::

Återstår så klart den närmast underförstådda frågan vilka värvade spelare ni skulle plocka ut i en sådan här startelva.

Det ska ju läggas till att jag i den här bloggen inte har brytt mig så väldigt mycket om ekonomin bakom olika värvningar. Jag har bara sett till hur bra den värvade spelaren har lyckats, och dennes betydelse för sitt nya lag.

…………………………………………………

Inför det kommande transferfönstret så sägs det ju att Man City inte kommer att värva några större namn, delvis som ett resultat av att man från och med nu kommer vara mer inriktade på att värva ung talang.

Låt mig säga så här, om Man City faktiskt skulle lyckas att sömlöst klara av en framtida övergång från en fullständigt köpbaserad värvningspolitik av färdiga stjärnor till att därefter börja spela in ungdomar, utan att samtidigt reducera lagets konkurrenskraft, så har de genomfört en av den moderna fotbollens mer imponerande balansakter, vars motsvarighet är svår att föreställa sig.

Jag tänker inte utesluta att de lyckas, även om det blir otroligt svårt. Om de lyckas så är det bara att konstatera att de lyckats kombinera överlägsna ekonomiska resurser med ett management i världsklass.

Möjligen ett specialämne för en framtida blogg.

:::

En målvakt som mycket väl hade kunnat vara med I startelvan eller åtminstone bänken är Man Utds David De Gea, som har visat sig vara en synnerligen kompetent ung målvakt.

Mitt problem med den värvningen är att den egentligen kanske är eller var onödig eller överflödig, då Man Utd redan hade danske Anders Lindegaard i spelartruppen, som är väl så bra för att kunna fungera som förstemålvakt. Vilket var något jag påpekade i bloggen redan under förra säsongen.

Och är det någon position i spelartruppen jag inte tror på att ha två fullgoda och konkurrerande alternativ så är det målvaktsposten. Där vill jag ha en uttalad förstemålvakt, och en klar andremålvakt.

Såväl De Gea som Lindegaard är för bra för att vara andremålvakter.

:::

Jag inser så här i efterhand att bloggen innehåller åtminstone en liten portion ironi. Och sådant kan ju vara livsfarligt har jag förstått.

Be Champions!!

Under de kommande två veckorna kommer jag under kvällstid därför publicera extrabloggar som går igenom lag för lag inför januarifönstret, förmodligen två lag om gången, och därmed också inför den kommande vårsäsongen, som ju ser ut att bli alldeles särskilt dramatisk på ligans samtliga nivåer. Oavsett om det så gäller titelstrid, kamp om Champions League- och övriga europeiska cupplatser, eller den förhatliga striden runt nedflyttningsstrecket.

Nu är ju jag som jag är, och därför är den här bloggen som den är, och jag brukar vilja föra sådana diskussioner med lite mer kött på benen än vad som kanske normalt sett brukar vara fallet. Jag brukar allra minst vilja utgå från hur jag uppfattar att de olika lagen faktiskt presterar på fotbollsplanen, för att på så vis bättre förstå vad de faktiskt behöver, till skillnad från vad media och vi supportrar möjligen skulle tycka vore häftigt.

Alltså satte jag mig ner och från diverse olika källor försökte få ihop lite summerande statistik om hur bra (eller dåligt) de olika lagen faktiskt presterat i de olika lagdelarna hittills under den här säsongen. Och de resultaten tyckte jag i sig blev så pass intressanta att de kunde motivera den här extrabloggen, som dessutom kan få fungera som någon form utav introduktion till den kommande genomgången.

:::

Defensiv stabilitet

Måttet på defensiv stabilitet har jag fått fram genom att väga samman två huvudsakliga faktorer, dels hur många skott eller målchanser ett lag faktiskt släpper till per match, dels hur många mål laget faktiskt släpper in per match. Ju högre procentsats, desto stabilare är lagets försvar.

#  Man Citys dominans så här långt under säsongen bygger på en väldigt stark defensiv grund, trots att laget alltså blivit mer offensivt den här säsongen. Man slipper till förhållandevis få skott på mål, och dessa skott resulterar sällan i mål, vilket antyder att man generellt sett tvingar motståndarna att ta skott från sämre lägen.

#  Arsenal och Chelsea släpper till förhållandevis få skott mot det egna målet, vilket stämmer väl överens med dessa båda lags defensiva taktik som bygger på ett högt eget bollinnehav och hög press. Samtidigt släpper båda lagen in ett klart högre antal mål per match än de flesta övriga topplag, i Arsenals fall släpper endast sju lag i ligan in fler mål per match, vilket antyder att försvaret ger motståndarna tämligen öppna lägen.

#  Swansea är den defensivt skickligaste av de tre nykomlingarna, och kan förmodligen tacka denna defensiva stabilitet för sin nuvarande placering några poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Samtidigt framstår orsakerna bakom Blackburns och Boltons tabellmässiga kräftgång som väldigt uppenbara med den här statistiken.

:::

Mittfältskreativitet

Måttet på vad jag väljer att kalla för mittfältskreativitet har jag fått genom att väga samman å ena sidan ett lags genomsnittliga bollinnehav och å andra sidan det totala antal skott och målchanser som laget skapar. Utgångspunkten är så klart att bara för att man har bollen så betyder det inte att man gör något med den, och motsvarande så måste man värdera antalet skapade chanser utifrån hur mycket ett lag faktiskt har bollen.

#  Nog är det lite överraskande att hitta Chelsea högst upp i den här tabellen, särskilt som den upplevda bristen på mittfältskreativitet var något man kunde uppfatta som ett problem inför säsongen. Det problemet verkar i alla fall Andre Villas-Boas ha löst, och jag skulle väl tro att lösningen till stor del stavas Juan Mata.

#  Det talas om brist på central mittfältskreativitet i Man Utd, och visst finns där en markant skillnad jämfört med, kanske inte minst relevant, Man City som får ut mer av sitt också något högre bollinnehav. Med en kreativitet om över 40% så är det inte kris på taket, men det tydliggör en klar potential för förbättring. Precis som motsvarande siffror gör för Arsenal för övrigt.

#  Swansea har ett väldigt högt bollinnehav, sjunde högst i Premier League, men skapar förtvivlansvärt få chanser från detta. Laget ligger överlägset sist i tabellen och endast Stoke, som ju närmast formulerat icke-kreativitet som spelidé, har i absoluta tal skapat färre chanser än Swansea. Jämför detta med Norwich som med ett av ligans tre lägsta bollinnehav lyckas skapa förhållandevis många chanser. Norwichs framgångar under säsongen har byggts på mittfältet.

:::

Offensiv kvalitet

Som mått på offensiv kvalitet har jag slagit samman två mått, antal skapade målchanser samt avslut på mål. Genom att betrakta dessa båda nyckeltal i tandem så tar man med i beräkningen både hur effektivt ett lag är på att förvalta sina chanser och till den rena kvantiteten av chanser som faktiskt produceras, båda tecken på en god offensiv. Naturligtvis hade man kunnat diskutera att mäta antalet mål, men det visar sig att antalet mål tämligen exakt följer en viss proportion utav antalet avslut på mål.

#  Ett minst sagt överraskande lag längst upp i tabellen. Bolton är med andra ord tämligen bra på att sätta dit sina chanser, deras problem är att de behöver skapa många fler för att kompensera för sin bristfälliga defensiv. Man Utds offensiv är emellertid den av topplagens som visat upp mest brutal effektivitet och kvalitet, styrkt av att Man Utd också är det lag som omsatt högst andel av sina avslut mot mål till mål.

#  Att det är offensiven som är Norwichs styrka framgår också av denna tabell, där det också klart och tydligt framgår att QPR, förra säsongens vinnare i The Championship, har offensiven som sin största svaghet. Anmärkningsvärt är också att se hyfsat profilstarka lag som Aston Villa och Stoke så pass långt ned i tabellen.

#  Det alla minst sagt haft en känsla av bekräftas också i den här tabellen, nämligen att Liverpool har mäktiga problem med sin offensiva kvalitet. Man skapar hejdlöst många chanser men lyckas få relativt få av dessa på mål, och därmed så klart ännu färre i mål. Att ett topplag som krigar om Champions League-platserna rankar så lågt som på 15:e plats i sådan här statistik är så klart remarkabelt.

#  Man City har öst in mål hittills under säsongen och det känns därmed kanske något kontraintuitivt att de befinner sig först på sjätte plats i den här statistiken. Men kanske ska man i så fall vända på det. Det faktum att de gjort så många mål, utan att för den sakens skull vara så väldigt effektiva, innebär ett klart utrymme för förbättring och bör naturligtvis ses som ett oroväckande tecken för deras konkurrenter.

:::

Det är utifrån denna statistik som jag kommer att ta min utgångspunkt när jag går igenom lagen inför vårsäsongen och det kommande januarifönstret.

…………………………………………………

Sett till de båda lagens bristande mittfältskreativitet så borde man kanske inte ha låtit sig förvånas över att Stoke vs Aston Villa igår kväll var en så pass spelmässigt tafflig historia.

:::

Och apropå statistik och vad som händer på Emirates just i skrivande stund, när det fortfarande står 1-1, observationer från Opta: ”10 – Steven Fletcher has scored more headed goals than any other Premier League player. Bonce”, samt ”8 – Wolves have recouped the joint-most points from losing positoins in the Premier League this season. Resilient.”

:::

Be Champions!!

Ansvarig för Swanseas närmast meteoriska uppgång var den då blott 28-årige demonmanagern John Toshack, som sedan dess i omgångar varit såväl walesisk förbundskapten som manager för Real Madrid. Toshack var med även i början av vad som skulle visa sig bli Swanseas fall, och endast åtta år efter deras första uppflyttning så fann sig Swansea tillbaka i Division 4.

I och med att Swansea vann playoff-finalen mot Reading förra säsongen så blev man det första walesiska laget att spela i Premier League, det vill säga engelsk fotbolls högsta division sedan ombildandet 1992. Även denna gång leds laget av en ung managerförmåga i form utav Brendan Rodgers.

Swanseas säsong den här gången har möjligtvis inte inletts fullt så imponerande som var fallet 1981/82, när man i premiäromgången slog Leeds med 5-1 och alltså ledde ligan under stora delar av säsongen, men lagets resultat hittills indikerar att de är fullt kapabla att hålla sig kvar i Premier League ännu en säsong. Problemet är att där nu, precis som var fallet för 30 år sedan, finns tydliga tecken på att detta riskerar vara högst tillfälligt.

Ett möjligen på sikt större problem är att dessa tecken fördunklas av diverse statistik som beskriver läget som bättre och mer tryggt än vad det egentligen är.

:::

Att det närmast har gått ideologi i fotbollen och hur fotboll ska spelas är något som de flesta kan känna igen sig i. Vulgärbeskrivningen av det är att ”alla ska spela som Barcelona”. Den mer precisa orsaken är vetenskapens kolonialisering av fotbollen, och den därpå följande nedbrytningen av fotbollens komplexa mönster till förenklade nyckeltal.

Vetenskapens ändamål är att öka kunskap, och så långt är så klart vetenskapen till fotbollens godo. Vetenskapens metoder för att uppnå detta är emellertid att bryta ned fotbollen i enskilda beståndsdelar och förenkla eller reducera den ned till vetenskaplig mätbarhet. Med detta löper man risken att man vet mer om fotbollens olika delar, men förstår mindre om fotbollen som helhet.

Inom den moderna fotbollens ideologiska projekt har matematiska nyckeltal som bollinnehav och passningsprocent blivit vetenskapliga avgudar varmed ett lags förträfflighet mäts. Vi ser detta specifikt i Swanseas fall med olika tweets från Swanseabloggare och statistiktjänster likt Opta.

:::

Betänk följande fotbollsstatistiska förhållanden:

Swansea har under säsongen i genomsnitt haft ett bollinnehav om 56,3% – vilket placerar dem på tolfte plats av alla lag i Europas fem största ligor: Premier League, La Liga, Serie A, Bundesliga och Ligue 1. Det är naturligtvis tämligen imponerande för en nykomling och ett bottenlag i Premier League.

Det är ändå inte allt. Swansea har nämligen ett genomsnitt om 85,5% i lyckat passningsgenomförande (”pass success rate”), vilket placerar dem på sjätte plats i Europa, endast bakom storheter som Barcelona, Bayern München, Man City, Chelsea och Real Madrid.

Det är naturligtvis väldigt imponerande när man betraktar statistiken som sådan. Vad mer, det är något som Swansea kan känna sig stolta över och något med vilket Brendan Rodgers kan hävda framgång och en form utav vetenskapsideologisk seger.

Problemet, för att återkoppla, är bara att det inte på något sätt förändrar det faktum att Swansea är ett bottenlag i Premier League och löper en icke försumbar risk att åka ur Premier League.

:::

Därför att samtidigt som Swansea placerar sig väldigt högt upp på ovanstående nyckeltal, så ser det väsentligt sämre ut i andra avseenden. En fotbollsliga avgörs av poäng, inget annat, och där framgår att Swansea har tagit i snitt 1,06 poäng per match den här säsongen, vilket med nöd och näppe fortfarande håller dem ovanför nedflyttningsstrecket. Men tendensen för nykomlingar brukar vara att de är bäst under hösten.

Detta är en rejäl nedgång från föregående säsong när Swansea lyckades samla ihop i genomsnitt 1,7 poäng per match. Naturligtvis är ett lägre poängsnitt att förvänta i Premier League än i The Championship, men Norwich illustrerar att skillnaden i alla fall inte måste vara fullt så stor.

Poäng vinner man genom att göra mål och genom att inte släppa in mål. Visst är fotbollen egentligen rätt okomplicerad när man håller fast vid dess grundfundament?! Även här ser vi en markant skillnad mellan säsongerna för Swansea. Genomsnittet gjorda mål per match har sjunkit från 1,5 till 0,94 och genomsnittet insläppta mål har ökat från 0,91 till 1,24.

Av det kan vi dra slutsatsen att det kanske främst är det egna målskyttet som är Swanseas taktiska problem den här säsongen. Det bekräftas av att Swansea hittills mäktat med endast 16 ligamål under säsongen, vilket gör dem till så här långt näst sämst i ligan i det avseendet, trots att man har sex lag nedanför sig i tabellen.

För att göra mål måste man först och främst skjuta på mål. Och med sina i genomsnitt 3,2 skott på mål per match så är Swansea inte längre bland de bästa i Europa. Tvärtom så befinner man sig på sjunde plats från botten sett till samtliga lag i de fem stora europeiska ligorna.

Swansea lyckas med andra ord inte i någon som helst vettig utsträckning omsätta sitt bollinnehav och sitt lyckade passningsspel till målchanser. Och då blir det svårt att vinna fotbollsmatcher, och därmed väldigt svårt att plocka poäng.

Det är ett reellt problem för Swansea. Därför att trots hur mycket vi än vill beundra bollinnehav och framgångsrikt passningsspel, så är det poängen som räknas i fotboll, inget annat.

Fotbollen är inte någon bedömningssport.

:::

Däremot kan det vara lätt att vaggas in i föreställningen att så är fallet, och därför tro att saker och ting går bättre än vad de gör. Ett statistiskt tweet från @SwansBlog är särskilt intressant i just detta avseende: ”8.8 – On average the Swans only commit 8.8 fouls per game, the best in Europe’s top 5 leagues. #swans”

Not sure that’s a good thing.

:::

Kvällens möte hemma på Liberty Stadium mot QPR, en annan nykomling i ligan, är viktigt för båda lagen som har börjat sladda i tabellen på sistone och befinner sig farligt nära nedflyttningsstrecket. Särskilt som det finns tecken på att lagen under nedflyttningsstrecket har börjat röra på sig.

En vinst ikväll vore alltså viktigt för båda lagen som en byggsten inför en vårsäsong som ser ut att kunna bli dramatisk i alla avseenden.

QPR:s relativa fördel på sikt är att de inte gör sig några illusioner om vilka de är och vad de måste göra för att hålla sig kvar i Premier League. De behöver inte leva upp till några ideal, påtvingade eller självpåtagna, de behöver endast bekymra sig om att samla ihop tillräckligt många poäng för att överleva.

Kan Swansea säga detsamma?

…………………………………………………

Dagens matcher: Arsenal vs Wolves, Swansea vs QPR och Norwich vs Tottenham.

:::

Man Utds manager Alex Ferguson avfärdade i gårdagens matchprogram eventuella planer för Man Utd att värva under januarifönstret. Eller så gjorde han det inte, eftersom ”vi aldrig kan veta vad som händer i fotbollen”, ungefär.

I ännu ett av ett närmast oändligt antal exempel på hur fotbollmanagers pratar en förskräckligt massa utan att egentligen säga någonting. Möjligen därför att media och supportrar tvingar dem till det.

:::

En sak måste man uppskatta med mellandagarna. Efter den här dagen är det två dagars uppehåll, men därefter är det alltså ligafotboll sex dagar i sträck. Now that’s sweet!

Be Champions!!

Ligaomgången är den artonde i ordningen, vilket så klart betyder att vi lagom till nyåret kommer att ha hunnit ta oss igenom rätt exakt hälften av denna väldigt oförutsägbara ligasäsong, med Tottenham vs Everton som enda återstående hängmatch.

Jag kallar det för en oförutsägbar ligasäsong, och visst är det mycket som har varit märkligt med den. Inte minst då i toppen av tabellen där det bland annat utvecklar sig till allsmäktig kamp om Champions League-platserna mellan allra minst fyra olika lag.

Den rena titelstriden ser alltmer ut att bli en tvekamp mellan ett Man City som gjort den bästa säsongsinledningen i mannaminne, men som ändå i nuläget bara ligger två poäng före ett Man Utd som det är svårt att egentligen veta var man har i termer av kvalitet såväl som lagets vida beryktade men möjligen något överdrivna vårform.

Det faktum att Man Utd har lyckats ligga kvar i Man Citys slipstream, trots de ljusblås makalösa säsongsinledning, är tillräckligt skäl att göra Man City och Roberto Mancini något nervösa, samtidigt måste så klart Mancini och Man City se optimistiskt på sina chanser att navigera vårprogrammet minst lika bra och förmodligen bättre än sina lokalrivaler.

Det återstående matchprogrammet, åtminstone sett till så kallade toppmöten, talar nämligen klart och tydligt till Man Citys fördel.

:::

Topplagsprogrammet:

:::

Hemmaplansfördelen väger med andra ord oerhört tungt för Man City, och oavsett hur starka Man Utd nu är eller inte är under vårsäsongen så är fem bortamatcher mot ligans toppmotstånd naturligtvis oerhört svårt att plocka många poäng ifrån.

Förmodligen är just detta den enskilt största faktor som talar mest till Man Citys fördel i återstoden av den här säsongens titelstrid. Det brukar talas om att man inte kan vinna ligan under hösten, men kanske är det precis vad Man City trots allt har gjort.

Men med detta som utgångspunkt så kan man säga att just mellandagarna kan visa sig vara något utav en nyckelperiod för den kommande titelstriden, utan att någon egentligen uppmärksammat det i någon större utsträckning, och på så vis en såväl utdragen som markerad kraftmätning mellan de båda lagen från Manchester.

:::

Under denna tidsperiod spelas nämligen tre ligaomgångar, och man kan hävda att om Man Utd ska ha den minsta realistiska chans att utmana Man City om ligatiteln så behöver man på dessa omgångar äta upp Man Citys nuvarande försprång om två poäng och allra helst skaffa sig ett visst poängmässigt försprång själva.

Att navigera vårens spelprogram, med nämnda topplagsmatcher, blir svårt nog för Man Utd, att göra det med ett poängmässigt underläge mot Man City från början är rimligtvis omöjligt.

På dessa tre ligaomgångar under mellandagarna möter Man Utd i tur och ordning Wigan (h), Blackburn (h) och därefter Newcastle (a). Samtidigt möter Man City i tur och ordning West Brom (a), Sunderland (a) och Liverpool (h).

Om Man City kommer igenom denna matchserie med bibehållet eller utökat poängförsprång mot Man Utd, då är ligatiteln deras att förloras endast genom ett på förhand helt oförutsebart tabellmässigt sammanbrott. Om Man Utd kommer igenom matchserien före eller på samma poäng som Man City, då finns i alla fall en viss möjlighet att titelstriden lever vidare.

:::

Passande nog så punkteras också denna mellandagsperiod med att FA-cupens tredje omgång spelas, med det blytunga mötet mellan just Man City och Man Utd.

Så nej, det är inte vilka mellandagar som helst.

Och de börjar idag.

:::

Alan Smith gör sitt bästa för att hitta fem så kallade nyckelmatcher under julperioden.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8977404/Christmas-Crunch-time-in-the-Premier-League.html

…………………………………………………

The Guardians Joy of Six-serie, vilket alltid är rätt trevlig läsning, erinrar sig några särskilt speciella julmatcher:

https://www.guardian.co.uk/sport/blog/2011/dec/23/joy-of-six-christmas-football-matches

:::

Dagens matcher: Chelsea vs Fulham, Bolton vs Newcastle, Liverpool vs Blackburn, Man Utd vs Wigan, Sunderland vs Everton, West Brom vs Man City och Stoke vs Aston Villa.

Londonderby i dagens tidiga match. Klarar Bolton av att följa upp vinsten mot Blackburn? Viktig match för dem. Kommer Liverpool hitta på några ytterligare Suarezrelaterade tramsigheter hemma på Anfield? Kan Aston Villa någonsin återfinna sin mojo?

:::

Snö, crowding the referee redan då, enorma polisonger, shorts så små att de borde vara barnförbjudna, och kommentatorer som trots att de med perfekt Queen’s English låter snälla ändå är betydligt elakare än dagens kommentatorer – annandagsfotboll från ett ungt 1970-tal.

Be Champions!!

Bloggen tar alltså julpaus nu. Men misströsta inte alltför mycket för den sakens skull. Den är tillbaka redan på annandagen tillsammans med en ny krackelerande engelsk ligaomgång. I England spelas det nämligen fotboll under julhelgerna, där velar och klemar man inte till det med långa uppehåll och semester som i andra mjukisländer.

Och sådan liga sådan blogg, naturligtvis.

Önskelistor är vanligt förekommande i juletider. Själv gick jag under cover i tomtens julverkstad och lyckades gräva fram samtliga Premier League-lags önskelistor, med andra ord vad de allra helst önskar sig i julklapp. Det visade sig vara ett farligt uppdrag, jag blev bland annat jagad av en rödnost mana… ren, men vad gör man inte för sina läsare?!

Allt för konsten! Det här var vad jag hittade:

:::

Man City. “Vad ska vi med jultomten till, vi har redan oljeshejk Mansour. Christmas all the time, baby! Fack off tillbaka till Nordpolen med dig, men var hygglig och ta med dig Carlos Tevez!” Använd honom istället för den där spindeln för att skrämma upp dockorna.

Man Utd. Kära tomten, det vore ju väldigt vänligt av dig om du kunde ordna så att inte två nya spelare skadades per match. Annars önskar nog Man Utd sig mest av allt en ljusblå voodoo-docka, så att de kan få sina högljudda grannar att tappa lite poäng då och då. I övrigt kanske en god flaska vin?!

Tottenham. ”Jag såg den där filmen Click, t’rrfic movie!” Den där fjärrkontrollen, med vilken man kan frysa och pausa tiden, en sådan skulle Tottenham verkligen vilja ha. Mycket praktiskt. Trea i tabellen, ovanför Arsenal, Champions League here we come, inget att oroa oss för.

Chelsea. Ett monopolspel är vad Chelsea helst av allt önskar sig. På så vis kan man få ett ”get out of jail free”-kort till John Terry, samtidigt som det kanske håller Roman sysselsatt så att han inte gör vad han brukar göra när han känner sig lite rastlös, byta manager.

Arsenal. ”Hello monsieur Santa, jag såg en lustig liten shop mitt inne bland Londons mer ekivoka kvarter, som handlade i lustiga leksaker. Vi önskar oss mest av allt några handbojor. Nejnej, var inte dum, inte därför, vi ska bara kedja fast Robin van Persie till Emirates. För hans eget bästa, naturellement!”

:::

Liverpool. En gnutta tur skulle vi önska oss tomten, det är väldigt många stolpträffar nu. Vi skulle också uppskatta domare med tillbörlig respekt för Liverpool som fotbollsklubb, kanske också en tvärkulturell snabbkurs i vett och etikett för vår missförstådde uruguayan.

Newcastle. Efter ett par transferfönster i rad där Newcastle har sålt flertalet av sina då befintliga bästa spelare, så önskar sig Newcastle nog mest av allt att Mike Ashley inte får för sig något liknande nu under januari. I så fall kan en redan tunn trupp bli allt tunnare, med ett ras i tabellen som följd.

Stoke. Uppåt i ligan bär det. Det är naturligtvis kul för Stoke att få sällskap av de båda klubbarna från Manchester i Europa League. Stoke hoppas naturligtvis att deras hårda och direkta spelstil ska fortsätta bära frukt i det europeiska cupspelet, först ut är Valencia.

Norwich. Hoppet framför allt är att ingen kommer på att förbjuda lagets ytterst välkamouflerande gröna bortatröjor, så att de kan fortsätta att närmast obemärkt smyga till sig poäng efter poäng på bortaplan. Och för guds skull, håll Delia Smith borta från mikrofonen!

West Brom. Piller mot höjdsjuka, för så här högt upp i tabellen har West Brom sällan varit och det har kännts så pass stabilt. Tack tomten för Roy Hodgsons makalösa förmåga att lyfta engelska bottenlag högre än summan av deras enskilda delar. Vänligen se till att Long och Odemwingie håller sig friska också.

:::

Everton. En köpare, en köpare, ett kungarike för en köpare! Bill Kenwright är en god gammal gamäng, en härlig supporter. Men vi vill kriga i toppen av tabellen. Men vi behöver någon med fet plånbok. Som kan investera i spelartruppen, och kanske i en ny arena.

Aston Villa. Ett par glasögon till Alex McLeish. På så vis kanske han ser tillgången till offensiva spelare i laget – Albrighton, N’Zogbia, Agbonlahor och Bent – och inser att man måste spela mer offensivt. Särskilt som vi över huvud taget inte kan försvara oss.

Fulham. Vårt anfallsnyförvärv Bryan Ruiz kom från Twente där han öste in mål, men i Fulham har han inte hittat rätt tillsammans med Dempsey, Zamora och Johnson. Det vore bra om han vaknade till liv, eller om Martin Jol insåg att Zamora är bättre på planen än på bänken.

Swansea. Bollen passas runt och runt tämligen fint, och Michel Vorm gör stormatcher i målet på löpande band, men det som vore väldigt mysigt, och som kanske skulle hålla oss kvar i Premier League en säsong till, vore om vårt mittfält för en gångs skull verkligen kunde börja kontrollera matcher.

Sunderland. Tack tomten för Martin O’Neill. Förhoppningsvis så hinner han vinna tillbaka vårt självförtroende som försvann all världens väg med Steve Bruce som manager. Om du har lite tid över så får du också gärna övertyga Asamoah Gyan att Sunderland är ett rätt trevligt plejs, utan Bruce.

:::

QPR. Vid den här tidpunkten förra säsongen hade Adel Taarabt gjort 35 mål och assists, den här säsongen har han svarat för ofattbara noll (0). Det skulle vara mycket värt att få fart på honom. Dessutom önskas en tvångströja till Joey Barton, så att han fortsätter koncentrera sig på fotboll istället för Nietzche.

Wolves. Helst av allt önskar sig Wolves att lagen under dem i tabellen fortsätter att svikta så att laget därmed för en gångs skull kan slippa att vara inblandad i nedflyttningsstriden ända in på målsnöret. Om Kevin Doyle skulle kunna börja hitta målet så skulle det också underlätta.

Wigan. Spelet är lugnt, vårdat och behärskat, men slutprodukten är helt och hållet otillräcklig. Det görs för lite mål. Victor Moses måste sluta bara skapa målchanser och faktiskt börja göra mål. Samtidigt som Hugo Rodallega måste återfinna förra säsongens målform.

Bolton. Defensiven har varit en akilleshäl för Bolton, så naturligtvis vore det strålande bra om Gary Cahill kunde hitta tillbaka till sitt gamla jag, eller inbringa en häftig försäljningssumma att spendera på nya spelare. Är ett julmirakel som får Stuart Holden och Lee Chung-Yong tillbaka under våren för mycket begärt?

Blackburn. Supportrarna vill till varje pris ha bort Steve Kean som manager. Steve Kean vill till varje pris sitta kvar som manager. Ägarna vill… ja, vad vill ägarna egentligen? Spela Champions League-fotboll. Bäst att ge dem en kompass, då de verkar ha förväxlat Champions League med The Championship.

:::

Frågan är bara hur många av dessa klubbar som har varit tillräckligt snälla under året som gått.

…………………………………………………

Under mellandagarna, fram till och med nyåret, det vill säga inför det kommande transferfönstrets öppnande, så kommer jag med viss regelbundenhet publicera extrabloggar framåt kvällstid, som lite mer systematiskt tar upp vad lagen i Premier League skulle behöva fokusera på under januarifönstret.

:::

I och med att engelsk fotboll inte gör uppehåll över julen så finns det egentligen heller ingen mening med att ägna sig åt några överdrivna så kallade halvtidssummeringar, här finns inga höstvinnare etc som det finns i övriga ligor och länder. Ligan summeras, omgång för omgång, och så fortsätter det ända in i maj.

:::

God jul!!

Tottenham vs Chelsea.

Eller, uttryckt annorlunda, kampen om tredjeplatsen. Eller mer on point, kampen om att kunna göra ett ordentligt ryck i striden om de två återstående Champions League-platserna bakom de båda Manchesterlagen. Tottenham ligger redan två poäng före Chelsea, och vid vinst ikväll och med en match mindre spelad så kan man så klart öppna upp ett mäktigt avstånd nedåt i just denna kamp.

En seger betyder allt.

:::

Chelsea å andra sidan måste förbanna sitt eget beslut att låna ut Yossi Benayoun till Arsenal. För vem om inte just han poppade upp på en hörna i slutminuterna borta mot Aston Villa och gjorde det vinnande målet för Arsenal, som tog upp dem på samma poäng som Chelsea och satte hård press på dem också underifrån.

Det kan låta fånigt, men jag tror ärligt talat inte att Chelsea hade lånat ut Benayoun till Arsenal om de då hade förutsett den här väldigt specifika tabellsituationen. Jag tror inte man hade räknat med att vara indragen i den.

Men olyckorna slutar inte där för Chelsea. För under gårdagen meddelades det också att John Terry, lagets kapten, kommer att åtalas för en rasistisk kränkning av Anton Ferdinand i en tidigare match mot QPR, en rättegång som äger rum den 1 februari. Ett besked som naturligtvis skakar om såväl Terry själv som Chelsea som lag, och ett besked som naturligtvis kan få digra fotbollsmässiga konsekvenser för Chelsea.

På kort sikt, närmare bestämt under just den här matchen, kan Chelsea möjligen känna viss förtröstan i att John Terry brukar kunna bita ihop rätt bra under sådana här skandaler. Han börjar få viss vana. Så jag hade inte blivit överdrivet förvånad om han gör en jättematch ikväll, och kanske avgör.

Men farhågan är så klart också att John Terry inte befinner sig i rätt balans för att genomföra matchen. Att han kommer att spela är emellertid, om man ska tro Andre Villas-Boas, helt givet.

:::

Mitt i centrum av kvällens match, både bildligt och bokstavligt, står Tottenhams lille merkuriale kroatiske spelmotor Luka Modric, han som Chelsea gjorde allt vad som stod i deras makt för att värva i somras, och han som väldigt gärna ville lämna Tottenham för Stamford Bridge.

Föga trodde förmodligen han att Tottenham inför det här mötet skulle ligga bättre till i ligan än Chelsea, och att Tottenham alltså skulle ha ännu bättre eller i alla fall minst lika goda förutsättningar för fortsatt Champions League-spel som Chelsea. Ett skäl till att de har det, och här måste man naturligtvis ge honom respekt, är att Modric förblev professionell även när han inte fick sin vilja igenom i somras.

Ikväll är det dessutom desto viktigare för Tottenham att Luka Modric gör en bra match. Med både Gareth Bale och Aaron Lennon befarat skadade så kommer en tyngre offensiv börda läggas på just Luka Modric.

:::

Från sin position mellan mittfält och anfall så kommer Juan Mata utgöra ett kraftfullt hot mot Tottenhams lite alltför öppna försvarslinje, ett hot som det framför allt faller på Scott Parker att försöka neutralisera. Samtidigt går det inte att räkna bort Frank Lampards potentiella betydelse i den här matchen, särskilt som han inte verkar negativt påverkad av att ha fått sin plats i startelvan ifrågasatt av Villas-Boas.

Tottenhams taktiska val framstår som något mer komplexa. Men jag skulle tro att de trots Roman Pavlyuchenkos avgörande insats under helgen kommer att satsa på Emmanuel Adebayor som ensam anfallare, som har gjort ett väldigt bra jobb för Tottenham hittills under säsongen. Mot en stabbig backlinje i Chelsea kan han göra stor nytta.

Det öppnar upp ett femmannamittfält för Tottenham. Sandro behövs för att ge Scott Parker hjälp defensivt. Är han hel och frisk så kommer Gareth Bale ge Chelsea en ruggig utmaning längs vänsterkanten. Förmodligen kommer i så fall Rafael van der Vaart ta upp en flexibel position med utgångspunkt från Lennons vanliga plats på högerkanten. Hans passningsspel har varit utmärkt på senare tid, och kan ställa till stora problem för Chelsea.

:::

Vi har sett många galna matcher i Premier League den här säsongen. Givet Chelseas och Tottenhams båda styrkor respektive svagheter, fart och fläkt i offensiven och kanske lite öppna landskap i defensiven, så tror jag även den här matchen har all potential att bli en riktig barn stormer.

Och få platser i fotbollsvärlden knäpper White Hart Lane på näsan sådana här kvällar när det kommer till ren och skär elektrisk atmosfär.

Och det är väl som sig bör, för ikväll så är det examensdags för vad Tottenhams spännande lagbygge egentligen vill med den här säsongen. Tottenham är nämligen inte längre underdogs i den här typen av matcher. Numer är det här en match man förväntas vinna om man ska etablera sig som ett Champions League-lag, och särskilt om man ska börja utmana om ligatitlar.

…………………………………………………

Man City leder ligan vid jul för första gången sedan 1929. Det är inte så illa pinkat måste man säga.

Två otroligt imponerande uppvisningar av båda Manchesterlagen igår kväll.

Högdramatiskt också på andra ställen. Både Sunderland och West Brom gjorde sena vinstmål. Båda lagen vann med 3-2, borta mot QPR respektive Newcastle, som har tagit två (2) poäng av 18 möjliga på sina sex senaste matcher.

Och på Goodison Park frälste lille Leon Osman hemmalaget mot Swansea med ett snyggt nickmål halvvägs in i andra halvlek, i en match som framstod som oerhört krampaktig.

Liverpool hittade emellertid ingen frälsare, och Wigan tog ännu en meriterande poäng mot ett av ligans topplag.

:::

Imorgon blir det en avslutande julblogg, och med den får ni hålla tillgodo fram till annandagen.

:::

Det diskuterades korta spelare på bloggen sent igår kväll. Det får mig omedelbart att tänka på följande kommande main event. Boken sucks balls (sorry!) men filmerna ser ut att kunna bli riktigt bra.

Be Champions!!

Detta sagt så måste man ändå säga att som panikvärvningar har de ändå visat sig vara tämligen lyckade, vilket så klart bara för det inte gör dem till mindre panikvärvningar. Det är ändå starkt av Arsene Wenger att, utifrån den givna situation han befann sig i mot slutet av augusti, trots allt lyckas så bra som han gjort med dessa värvningar.

Möjligen kan man ha synpunkter på hur väl han lyckats med försvaret, som fortfarande ser stundtals virrigt och oorganiserat ut och fortsatt framstår som ett problemområde för laget. Men när det kommer till mittfältsspelet, som var en stor oroshärd efter att både Cesc Fabregas och Samir Nasri lämnat klubben, så måste man säga att han lyckats över förväntan.

Kanske är det inte så märkligt egentligen, mitt intryck har alltid varit att just mittfältarna är Arsene Wengers speciella pet project. Så till den milda grad att man stundtals får känslan av att han försöker använda mittfältare i lagets alla delar, på gott och ont.

:::

Mest lyckad har förmodligen värvningen av Mikel Arteta varit.

Det vore och är tämligen naturligt att rynka på näsan åt den värvningen och bara betrakta det som en form utav budgetersättning för den flyktade Fabregas. Båda är spanjorer, med en bakgrund i Barcelona, båda är offensiva och kreativa mittfältare och så vidare. Mikel Arteta är enligt tillgänglig modern fotbollslogik allt det Fabregas är, fast mindre.

Men det vore att underskatta Mikel Arteta, och att bedöma både han som spelare och hans betydelse för laget helt fel.

Många värderar Arteta utifrån det antal mål och assists han har gjort och jämför honom i det avseendet med Fabregas. En jämförelse som förmodligen sällan kommer vara till hans fördel. Men Arteta spelar inte som Fabregas utan har tagit en position som en mer djupliggande mittfältare, vilket gett Arsenals mittfält en mer robust balans.

På bara 16 ligamatcher den här säsongen har Alexander Song skapat lika många mål genom sina offensiva raider som han har gjort totalt under de tre senaste säsongernas 128 matcher. Vissa Arsenalsupportrar brukar beskriva Song som en av världens bästa mittfältare, och på senare tid i klass med Xavi, vilket så klart är en rätt grov överdrift, men att han har blivit till en värdefull tvåvägsmittfältare för Arsenal står bortom allt tvivel.

Vad som sällan lyfts fram är hur värvningen av Mikel Arteta i detta avseende har gett Alexander Song detta utrymme. Genom sin defensiva disciplin så har Arteta möjliggjort för Arsenal att bättre ta tillvara Songs offensiva styrkor, samtidigt som hans brister i det defensiva positionsspelet inte exponeras fullt så brutalt som tidigare.

På samma grund ger det också goda aningar om hur Arsenal tack vare Mikel Arteta kan få Jack Wilshere, i grunden en offensivt lagd mittfältare, att komma sig själv och laget till ännu bättre rätt när han återvänder från skada.

Ett rätt klyftigt sätt att under stressade former mot slutet av sommaren hitta en lösning på Arsenals mittfältsproblematik.

:::

Mittfältet gör att Arsenal är förhållandevis solida centralt i banan, och det är inte helt lätt för motståndarna att tränga igenom där. Å andra sidan så är Arsenal märkbart öppna och sårbara för attacker mot deras defensiva kanter, the price you pay.

Händelsevis har Aston Villas modus operandi traditionellt sett varit just att anfalla längs med kanterna. Huruvida det får någon som helst konkret betydelse när de båda lagen möts ikväll på Villa Park återstår att se.

Det är hur som helst viktigt för Arsenal att resa sig efter förlusten senast mot Man City, så att man fortsätter sätta press på motståndarna i kampen om Champions League-platserna.

Aston Villa behöver bara resa sig punkt. För deras spel under den senaste tiden har bara varit bedrövligt.

…………………………………………………

Gårdagens matcher:

Battle in the Basement. Bolton vann derbyt, ödesmatchen, jumbomatchen och så vidare mot Blackburn efter att ha vunnit matchen i den första halvleken. Owen Coyle sover lite lugnare på nätterna, men Steve Kean som fick utstå en orkan av personlig fientlighet från läktarna har nog ett väldigt jobbigt med klubbstyrelsen framför sig under dagen.

Norwich fortsätter övertyga och tog med sig 2-2 från en potentiellt tuff bortamatch mot Wolves. Vilket inte bara betyder en poäng, och två poäng på de två senaste bortamatcherna, det betyder också att man inte lät Wolves som en av nedflyttningsrivalerna knappa in tre tunga poäng på dem.

:::

19,989

Så många mål har hittills producerats sedan Premier Leagues grundande 1992, vilket alltså betyder att det är elva (11) mål kvar till den i alla fall något spexiga gränsen 20,000.

Och med ett målsnitt per match den här säsongen om 2,96 så antyder statistiken att vi kommer att få se jubileumsmålet i någon av kvällens sju matcher.

Vem tror ni i så fall gör det?

:::

Kvällens övriga matcher: Man City vs Stoke, Newcastle vs West Brom, Everton vs Swansea, Fulham vs Man Utd, QPR vs Sunderland och Wigan vs Liverpool.

Det är naturligtvis inte någon tillfällighet att alla lag som hade hemmaplan i helgen också har hemmaplan nu mitt i veckan. Men ska det verkligen vara på det viset, och i så fall varför?

:::

Alltmer lutar jag åt att Liverpool förmodligen, rent fotbollsmässigt, skulle tjäna på att bara skita i FA och att överklaga och ta straffet på en gång rätt upp och ned, och låta cupspelet absorbera tre-fyra matcher från avstängningen.

Vilket ju också har fördelen att utgöra god grogrund för siege-mentalitet och dolkstötslegender. God tändvätska.

:::

Låt gå för resonemangets skull att Luis Suarez kanske inte menade något illa med sitt upprepade negro eller negrito. Även om det i sig är något svårsmält i all sin naivitet. Men om det nu trots allt är så att mottagaren faktiskt tog illa upp av uttrycket, varför då inte bara be om ursäkt?

Det är i alla fall vad jag själv hade gjort om någon hade tagit illa upp för något jag hade sagt, särskilt om det inte var min avsikt. Enda skälet för mig att inte be om ursäkt hade tvärtom varit om det faktiskt varit min avsikt.

2002 stängdes Readings John Mackie av i åtta matcher för att ha använt rasistiska tillmälen mot Sheffield Uniteds Carl Asaba. Han bad om ursäkt och fick sitt straff reducerat till tre matcher.

En tanke.

:::

Och tja, under tiden så leker man charader i Manchester.

Be Champions!!

https://www.thefa.com/TheFA/Disciplinary/NewsAndFeatures/2011/luis-suarez-20-12-11

Och det blev inte vilket beslut som helst – det blev hela åtta (8) matchers avstängning. Som börjar gälla först efter att Liverpool har fått ett eventuellt överklagande behandlat. Det motsvarar alltså i runda tal två månader av säsongen, vilket naturligtvis är ett synnerligen hårt slag mot Liverpools ambitioner att nå Champions League den här säsongen.

Kommissionen har ännu inte lämnat någon detaljerad dom, men man kan i uttalandet i alla fall läsa att de kommit fram till att (1) Mr Suarez used insulting words towards Mr Evra during the match contrary to FA Rule E3(1); och (2) The insulting words used by Mr Suarez included a reference to Mr Evra’s colour within the meaning of FA Rule E3(2).

Vilket alltså betyder att de på något sätt måste ha kunnat leda i alla fall detta enkla sakförhållande i bevis.

:::

För det första, om Suarez faktiskt har använt ordet “negrito”, och det har alltså nu slagits fast att det har han gjort, så har han onekligen använt ett ord som inte är accepterat och därmed öppnar han så klart dörren för att han ska ha någon form av bestraffning. Om detta måste man kunna vara överens.

Men då återstår att kartlägga motivbilden. Menade Suarez något illa, eller var det bara frågan om ett kulturellt missförstånd? Så kan mycket väl vara fallet, det måste hur som helst vara förtvivlat svårt för FA eller någon tredje part att leda i bevis vad som faktiskt är fallet. Det övervägande som kommissionen måste ha gjort är alltså i vilken utsträckning de anser att Suarez “borde ha känt till” att ordet “negrito”, i dess olika former och varianter, är oacceptabelt inom europeisk fotboll. Och i det övervägandet lär de alldeles säkert ha vägt in att Suarez befunnit sig i denna knipa tidigare, om än i Holland. De måste alltså mena att han borde ha känt till det, och att kulturellt missförstånd därmed inte är ett legitimt försvar.

Men för det andra, hur kommer man då fram till längden på straffet – det vill säga hela åtta matcher? Har man kommit fram till att Luis Suarez har begått ett fel så är en bestraffning så klart att vänta, men hur kommer det sig att det inte resulterar i till exempel två eller tre matchers avstängning?!

Och det är ju i detta avseende som domen börjar lukta politisk. Det finns förmodligen ingenting som är fulare att bli associerad med i sammanhanget än rasism inom fotbollen, och FA har inget som helst intresse av att uppfattas som soft on racism, tvärtom. Det är inte svårt att föreställa sig att motivbilden bakom domslutet inte enbart är att bestraffa Luis Suarez, utan att skicka ut en tydlig politisk signal att FA är en stark motståndare till rasism. En synnerligen principfast och modig uppfattning, naturligtvis! Den moraliska frågan blir så klart huruvida det är acceptabelt att göra Suarez till en bricka i det politiska spelet för legitimitet.

Och för det tredje, just det faktum att domen känns politiskt motiverad gör att man anar att ett överklagande av domen har alla förutsättningar att resultera i en kraftigt nedsatt dom.

:::

Ett antal mer taktiska frågeställningar blir därmed aktuella för Liverpool, som förmodligen inte gjort sig själva någon större tjänst i det här ärendet genom att från början dels ha försökt mörklägga vad som egentligen sades av spelaren på planen, dels ha försökt stressa FA:s beslutsprocess i syfte att uppnå ett friande beslut per default. Det faktum att man tvärt emot FA:s instruktioner drivit sin agenda via media kan också ha legat dem i fatet rent politiskt.

Ska Liverpool bara acceptera straffet och på så vis garantera att man har Luis Suarez tillgänglig för spel under så stor del av ligaavslutningen som möjligt; varmed man också kan använda det inhemska cupspelet för att “äta upp” domen och minimera ligakonsekvenserna? Med andra ord, bita i det sura äpplet. En sådan taktik är naturligtvis avhängig på hur man bedömer den juridiska och politiska möjligheten att förhandla eller tvinga fram en förkortning av straffet. En ren nyttokalkyl med andra ord.

Eller, ska Liverpool överklaga och försöka förhala domslutets verkställigande så länge som möjligt, för att kunna använda Luis Suarez så länge som möjligt (en fågel i handen är bättre än tio i skogen), lite beroende på hur länge det är möjligt att förhala ärendet. Denna taktik är i sin tur bland annat avhängig på hur man bedömer att Luis Suarez kan hantera situationen, om han klarar av att prestera på fotbollsplanen samtidigt som detta Damoklessvärd hänger ovanför hans huvud.

Tuffa taktiska dilemman för Liverpool.

:::

I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att Man Utd under hela processen valt att inte kommentera händelsen, i enlighet med FA:s instruktioner, och att man även valt att inte kommentera själva domslutet.

FA har emellertid gjort sitt ställningstagande. Det är ett ställningstagande som naturligtvis kommer väcka vrede och raseri i Liverpool. Det är förmodligen också ett ställningstagande som kommer väcka både ångest och oro i Chelsea, givet att John Terry står under utredning för en tämligen liknande incident.

De politiska rättegångarna inom den engelska fotbollen fortsätter alltså.

:::

Och Liverpool må vara rasande i nuläget, men att i affekt skicka ut ett offentligt uttalande som innehåller ett sammelsurium av felaktigheter och missförstånd, både i rena sakfrågor och i hur disciplinära ärenden hanteras och bör hanteras, övergår mitt förstånd.

https://www.liverpoolfc.tv/news/latest-news/liverpool-fc-statement-20-12-11

Okej, det är ett försvar av den egna spelaren, men det kan bara leda till att det går ännu mer prestige i frågan för FA, dessutom framstår bredsidan mot Patrice Evra som tämligen småaktig.

:::

Be Champions!!

Owen Coyle skräder inte med orden när han ska beskriva betydelsen av kvällens match mellan Blackburn och Bolton, en match mellan de två lagen placerade sist, kanske till och med ohjälpligt sist i Premier League. Han ser naturligtvis det alla ser, att en vinst skulle ge laget tre poäng, ett förbättrat självförtroende och något att bygga vidare på. En förlust å andra sidan drar laget än djupare ned i hopplösheten.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/bolton-wanderers/8964215/Bolton-Wanderers-plight-is-killing-Owen-Coyle-ahead-of-a-day-of-reckoning-at-Blackburn.html

Laget som förlorar har kort och gott väldigt många poäng upp till det förhatliga nedflyttningsstrecket.

:::

Situationen är måhända problematisk och besvärande för Owen Coyle, men han har å andra sidan styrelsens och ordförandens i Bolton Phil Gartsides fulla förtroende. De har skapat en god infrastruktur i Bolton och känner till de förutsättningar Coyle har att arbeta med.

Annat är fallet för Steve Kean, som förvisso förnekar att Blackburns styrelse under ledning av Venkys, Blackburns ägare, har gett honom något ultimatum inför deras möte på onsdagen, men där det alltmer framstår som att en vinst mot Bolton är absolut nödvändigt för att Kean ska lyckas behålla jobbet.

En seger vore så klart i sig väldigt värdefull för Blackburn, men klubbens målfunktion kan så klart inte vara att Kean ska behålla jobbet, utan att skapa en så bra och effektiv managementfunktion i klubben som möjligt. Och då är frågan om det över huvud taget är önskvärt att Kean sitter kvar på posten.

:::

För fem matcher sedan identifierade Steve Kean de kommande fem matcherna som Blackburns möjlighet att spela ihop tillräckligt många poäng för att gräva sig själva ut ur den tabellgrop de råkat hamna i. På dessa fem matcher mot i tur och ordning Wigan, Stoke, Sunderland, Swansea och West Brom så lyckades Blackburn spela ihop fyra poäng, vilket inte var i närheten av tillräckligt. Under samma tidsperiod lyckades man även åka ur Ligacupen mot Cardiff.

Det gick inte så bra med andra ord. Gör man den typen av utfästelser som Steve Kean alltså gjorde i det avseendet så placerar man också sitt huvud i snaran, och man då inte levererar på dessa utfästelser så kommer snaran oundvikligen att dras åt.

Konsekvensen för Steve Kean har blivit att han har förlorat förtroendet hos Blackburns samtliga fans, och från och med igår gick även lokala media ut och krävde hans avgång. Ett klart och tydligt ställningstagande som bara kan tas på fullaste allvar.

:::

Farhågan är naturligtvis att om Blackburn vinner mot Bolton så blir det Steve Keans räddningsplanka, och att detta leder till en fortsatt period av lamslagenhet I klubben, snarare än att ägarna och klubbledningen agerar kraftfullt redan nu. Andemeningen är naturligtvis att ett bra resultat bör väga väldigt lätt mot ett facit om sju vinster på 37 ligamatcher, vilket händelsevis är Steve Keans facit sedan han tog över klubben för drygt ett år sedan.

Kean själv gamblar så klart på denna möjlighet, och har redan börjat tala om vikten att förstärka laget i det kommande januaritransferfönstret, men han talar så klart i sitt eget personintresse, snarare än i klubbens intresse. Han vill behålla jobbet helt enkelt. Alternativt kan det så klart vara ett sätt att försöka fördela ansvaret för Blackburns misslyckande där han anser det hör hemma, hos ägarna – Venkys.

Att det bestående problemet i Blackburn Rovers är ägarna är naturligtvis de allra flesta helt överens om. De har misslyckats kapitalt med att skapa en effektiv organisation i klubben, de har inte ens utsett dess exekutiva ledarskap, de gjorde sig av med en etablerad manager och ersatte honom med en helt oerfaren kandidat, och de har inte gjort de ekonomiska investeringar i klubben som varit nödvändiga för att föra klubben framåt.

Men Steve Kean som manager är naturligtvis både en del utav och ett symptom på detta inkompetenta ägarskap. Han representerar och personifierar, tydligare än egentligen något annat, ägarnas otillräcklighet.

:::

Skälet är naturligtvis just Steve Keans brist på rutin och erfarenhet. Han har inget förtroendekapital som manager han kan lösa in, och med andra ord ingen som helst buffert att arbeta med när resultaten också går honom och laget emot.

Owen Coyle och hans Bolton har inte presterat bättre i ligan, snarare i så fall det motsatta. Men dels omges inte Bolton med samma förväntningar och höga svansföring som Blackburn. Och dels så skyddas Owen Coyle av ett upparbetat renommé som manager, han har kort och gott ett förtroendekapital att falla tillbaka på.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/dec/19/blackburn-steve-kean-bolton-profile?intcmp=239

Mer tydligt än så går inte att förklara hur det kommer sig att Boltons fans enas i hoppet om fortsatt spel i Premier League, samtidigt som Blackburns fans pratar om revolution mot den egna klubbledningen.

Det förklarar också det jag ser som Blackburns och Boltons vitt skilda utgångspunkter att klara av exakt samma utmaning, att hålla sig kvar i Premier League.

Blackburn måste byta manager för att ha någon chans att hålla sig kvar i Premier League. Bolton måste å andra sidan behålla sin manager för att ha någon chans att hålla sig kvar i Premier League.

:::

Och någonstans, i en soffa i östra London, sitter förmodligen Big Sam Allardyce och pyser förnöjt.

…………………………………………………

Kvällens andra match är den tämligen intressanta matchen mellan Wolves och Norwich.

:::

https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/sam-wallace-three-wise-men-know-theyre-damned-either-way-in-case-of-suarez-6279057.html

Och om jag har förstått saken rätt så kommer FA:s oberoende kommission under dagen meddela i alla fall ett preliminärt beslut i den här soppan mellan Luis Suarez och Patrice Evra i första hand, och möjligen om man tvunget vill Liverpool och Man Utd i andra hand.

Oavsett vad för beslut som än fattas så kan man ju räkna med att det kommer att kritiseras. Själv har jag, med den förvisso begränsade information jag sitter på, svårt att se hur man skulle kunna fälla Suarez utan tydliga bevis på en negativ intention.

I så fall skulle det mest vara en fråga om att avgöra i vilken utsträckning man anser att Suarez ”borde ha förstått” att ordet negrito skulle kunna uppfattas på ett negativt sätt.

Be Champions!!

Fem engelska lag är alltså kvar i europeiskt cupspel efter nyår, om än i en liten ovanlig fördelning över de båda cuperna. Den sista omgången av Europa League var grym mot de engelska lagen, där resultaten på andra arenor lätt förutsebart inte gick deras väg. Fulham mäktade dessutom med att släppa in en kvittering på tilläggstid hemma mot Odense, och så var deras europeiska cupäventyr, som inleddes redan i juli, över för den här gången.

Men det främsta intrycket från lottningen var väl ändå att det faktiskt var en riktigt rolig lottning. Det är matcher mot prestigefulla klubbar och inget av de fem mötena är att betrakta som någon transportsträcka. Den europeiska cupfotbollen lever alltså för fullt redan från och med februari.

:::

Napoli vs Chelsea

Napoli charmade mer eller mindre andra under gruppspelsfasen med flärdfull offensiv, profilstarka spelare och otrolig hemmastämning. Man slog i farten ut ett engelskt miljardbygge, bara för att i första slutspelsomgången ställas mot det andra. Visst är det möjligt att se hur Napolis snabba offensiv kan ställa till problem för en omvittnat trögrörlig försvarslinje i Chelsea, men det är samtidigt svårt att se ett orutinerat Napoli rubba ett europeiskt cupvant Chelsea, allra helst över ett dubbelmöte med den avslutande matchen på Stamford Bridge.

Prognos: 65% – Chelsea till kvartsfinal

:::

Milan vs Arsenal

En riktig slamkrypare till europeiskt cupmöte, omöjligt att känna sig säker på vare sig resultat eller matchbild på förhand. Milan är utan tvekan det mest stjärnlysande och profilstarka laget, och tillåts deras offensiva individualister få utrymme mot Arsenals något skakiga och inte alltid välorganiserade försvarslinje så blir det svårt för Arsenal. Arsenal har däremot ett mer helhetligt lagspel än Milan, där det ibland gnisslar i samspelet mellan lagdelarna, och kan Arsenal få utväxling för sin överlägsna snabbhet mot ett Milan som är mer vana vid lugnare takter, då kommer Milan få det mycket svårt. Kanske väger hemmaplansfördel i det andra mötet över.

Prognos: 50% – Arsenal till kvartsfinal

:::

Porto vs Man City

Porto är regerande mästare i Europa League, ett mycket rutinerat lag i dessa sammanhang, och välorganiserade både på och utanför planen. Dock har man sedan förra säsongen tappat den store målskytten Falcao. Det är en väldigt tuff lottning för Man City som omedelbart kommer tvingas bekänna färg i sina titelambitioner i den här turneringen. Bredden på Man Citys spelartrupp är så klart enorm jämfört med Porto, och fördelen att få avsluta på hemmaplan ska inte underskattas. Men svårt att komma från känslan att Man City fick något av turneringens tuffaste motstånd redan i första omgången.

Prognos: 55% – Man City till åttondelsfinal

:::

Ajax vs Man Utd

Om det fanns någon farhåga att Man Utd skulle ta Europa League med en axelryckning så dog den förmodligen och förhoppningsvis här. Ett europeiskt cupmöte mellan Ajax och Man Utd bör få det att vattnas i munnen på varenda fotbollskännare med smak för historia. Mot en fyrfaldig Europacupmästare går man inte och bara ställer ut skorna. Ajax har potential att ställa till problem för Man Utd, trots att klubben lider av interna stridigheter, men Man Utd kommer gå all-out för vinst. Och med det här cupmötet finns det så klart fog för Man Utd-fansens självironiska ramsa under helgens match mot QPR: ”Channel 5 is wonderful!”

Prognos: 65% – Man Utd till åttondelsfinal

:::

Stoke vs Valencia

Det har ju blivit något utav ett skämt det här att man undrar hur spanska topplag skulle klara sig en kall tisdagskväll i Stoke. Nu är inte Valencia direkt Barcelona, och matchen spelas på en torsdag, men rimligtvis är väl det här det närmaste ett svar på frågan vi kommer kunna komma. Räkna med en kulturkrock på Britannia i första matchen, men räkna med detsamma för Stoke på Mestalla i den andra och, kanske avgörande, avslutande och avgörande matchen. Stokes chanser hade varit större om man fått avsluta på hemmaplan, men snudd på bragdprestation om de tar den chans de trots allt har.

Prognos: 40% – Stoke till åttondelsfinal

:::

Skulle jag sammanfatta det hela lite grann så ser jag det alltså som fullt möjligt att samtliga fem engelska lag går vidare till nästa omgång, samtidigt som jag allra minst tror att tre av lagen gör det.

Jag tror emellertid att fyra engelska lag går vidare till kvartsfinal respektive åttondelsfinal.

…………………………………………………

Särskilt roligt ska det naturligtvis bli att följa två italiensk-engelska cupmöten. Det brukar ju alltid kunna garantera lite rolig läsning och hetsiga utbrott i än den ena och den andra riktningen.

Lagen från övriga länder är säkert dessutom lite glada att dessa lag nu tvingas puckla på varandra snarare än dem.

Be Champions!!

Inget direkt förvånande med det. I så fall var lördagens resultat desto mer förvånande. Kanske var det lite oväntat att West Brom skulle vinna borta mot Blackburn. Desto mer oväntat var det i så fall att Norwich skulle greja oavgjort borta mot Everton, där man länge väl även ledde matchen. Få hade nog heller trott att Swansea skulle greja 0-0 borta mot Newcastle.

Det var en bra helg för Man City, Man Utd och Tottenham i toppen av tabellen. Det var en desto sämre helg för Arsenal och Chelsea som tappade tunga poäng i sina respektive tabellstrider. Samtidigt hämtade Liverpool in tre tunga poäng borta på Villa Park och är omedelbart tillbaka i jakten om någon av de fyra Champions League-platserna.

Men så här bara någon dag eller två till dess att nästa ligaomgång drar igång mitt under dessa hektiska juletider, så är det kanske ett läge så gott som något att fråga sig vad man då kan ta med sig från den här omgången.

:::

Inte bara resultat, utan även förväntningar, påverkar perception

Under lördagen ägnades viss energi åt ett försök till en mer filosofisk diskussion i samband med Blackburns och Boltons respektive förluster. Man undrade kort och gott hur det kunde komma sig att alla ropade efter Steve Keans huvud på ett fat samtidigt som egentligen ingen ifrågasatte Owen Coyles roll i Bolton, som ligger sämre till i tabellen och har en förmodligen ännu mindre imponerande matchrad.

Ser man enbart till resultaten så går det så klart att fråga sig. Men dylika uppfattningar baseras ju också på förväntningarna. Och där har vi sådana omständigheter att Blackburn helt enkelt har högre förväntningar på sig som ett resultat av en högre svansföring, till stor del som en produkt utav Venkys övertagande av klubben. Få har förväntat sig att Bolton ska kunna producera bättre än vad de nu gör, särskilt med hänsyn taget till deras närmast horribla skadesituation.

Vi kan ju se liknande saker högre upp i den engelska fotbollshierarkin. En del Arsenalfans brukar till exempel fråga sig själva och omvärlden lite retoriskt hur det kommer sig att det pratas mer kris runt dem än runt exempelvis Liverpool. Skillnaden är så klart att Arsenal i nuläget uppfattas som en klubb på nedgång, samtidigt som Liverpool fortfarande uppfattas som en klubb på uppgång. Alltså är förväntningsbilden på de båda klubbarna annorlunda och i övrigt likvärdiga resultat tolkas därmed annorlunda.

På samma sätt kan vi förstå hur det kommer sig att Man Citys exit ur Champions League på något vis har uppfattats som mindre ”skamligt” än motsvarande exit för Man Utd. Resultaten är ju i princip mer eller mindre exakt desamma. Men det var första gången Man City spelade i Champions League, och Man Utd har varit en tämligen frekvent deltagare i Champions Leagues slutspel under de senaste 15-20 åren. Alltså blir det till mer utav ett fiasko för Man Utd.

:::

Gränslandet när en blipp inte längre är en blipp, utan ett mönster

Chelsea går från att i början av veckan vinna hemma mot Man City till att mot slutet av veckan tappa poäng borta mot Wigan. Kanske var lyckan och glädjen för stor runt Stamford Bridge och hos Villas-Boas med flera att man inte riktigt hann med att ladda om till nästa ligamatch. Och helt plötsligt så var det mesta av det tidigare goda jobbet gjort om intet.

Det var precis en sådan match som man inte får tappa poäng i om man ska vara en seriös title contender. Och det sätt på vilket Chelsea trots allt tappade poäng var inte heller det särskilt mycket mer uppmuntrande. Än mindre uppmuntrande var förmodligen att det liksom inte direkt kom oväntat, det fanns på världskartan redan inför matchen.

Och just det är väl vad som får mig att se det här resultatet inte som en blipp, som ett enskilt undantag, utan som en del utav ett mönster, samma form av mönster som vi anat under en längre tid redan innan Chelseas framgångsrika matcher mot Valencia och Man City. Och det är detta mönster som gör att det inte längre är rimligt att betrakta Chelsea som en seriös title contender. Tyvärr, som jag ser det.

Andre Villas-Boas har ju gått ut rätt hårt och investerat tämligen mycket förtroendekapital i samband med vinsterna mot Valencia och Man City, just på att vad vi sett innan var en blipp, och de positiva resultaten mot dessa båda lag var mönstret. Resultatet mot Wigan slår emellertid väldigt hårt mot det förtroendekapitalet.

:::

Arsenal spelar tittut-leken i titelstriden

”Now you see me, now you don’t!”

Arsene Wenger var i sin allra bästa dubbeltydiga toppform i samband med Arsenals match mot Man City. Inför matchen menar han att Arsenal ”inte ännu” var med i titelstriden, för att efter matchen konstatera att nu är man inte längre med i titelstriden. Det bästa med dubbeltydighet är så klart att man rent verbalt både kan ha kakan och käka upp den.

Huruvida Arsenal faktiskt var med i titelstriden inför matchen är väl en fråga som är öppen för debatt, jag skulle ju säga att så var nog inte direkt fallet annat än som en form utav rent önsketänkande. Efter matchen framstår det emellertid som ställt bortom allt tvivel att det är kampen om Champions League, inte titelstriden, som är Arsenals MacGuffin den här säsongen, och att man nog gör bäst i att hålla ögonen på den bollen.

Men Arsenal gjorde ändå en bra match mot Man City, det måste man tvivelsutan säga. Arsene Wenger bör i alla fall, när han satte sig på tåget tillbaka mot London, känna sig betydligt nöjdare under den här hemresan än vad han gjorde förra gången han befann sig i Manchester. Men det var Man City som i stora delar kontrollerade matchen, och som bekräftade den allmänna bilden inför matchen att de helt enkelt som lagbygge är mer gedigna rent kvalitetsmässigt.

Man City visade också att man klarade av att hantera pressen att behöva vinna sina matcher, även när det var mot toppmotstånd. Och särskilt nu direkt efter en förlust.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/dec/18/roberto-mancini-manchester-city-arsenal

:::

Veckans elva (4-4-2):

Michel Vorm, Swansea – Micah Richards, Man City; Russell Martin, Norwich; Martin Skrtel, Liverpool; Ashley Cole, Chelsea – David Silva, Man City; Scott Parker, Tottenham; Clint Dempsey, Fulham; Jordi Gomez, Wigan – Peter Crouch, Stoke; Craig Bellamy, Liverpool

Subs: Joe Hart, Man City; Steven Caulker, Swansea; Glen Johnson, Liverpool; Mohamed Diame, Wigan; Michael Carrick, Man Utd; Leon Osman, Everton; Wayne Rooney, Man Utd.

Förhoppningsvis går det ju att ha andra uppfattningar om den här veckoelvan, inte precis något utav bloggens mer seriösa inslag, utan att det ska behöva resultera i dylika tramsigheter som förra gången.

…………………………………………………

Är Steve Keans dagar nu till sist räknade? Lancashire Evening Telegraph går under måndagen ut med en krönika på framsidan som uppmanar Blackburn att sparka Kean.

Och man ska inte underskatta lokaltidningarnas betydelse i de här frågorna. För de tar verkligen de här frågorna på allvar. Så det är inte något vanligt trivialt medialt ställningstagande.

Minst sagt en rätt intressant match på tisdag kväll mellan Blackburn och Bolton på Ewood Park.

:::

Extrablogg under måndagskvällen som granskar lottningen av Champions League och Europa League kommer.

Be Champions!!

På ytan är det naturligtvis inte det minsta komplext, det är inte särskilt lång tid kvar på Robin van Persies kontrakt, han säger sig vilja avvakta med att skriva på en förlängning, och Man City sägs vara beredda att både stumpa upp en väldigt hög transfersumma samt mer än dubbla anfallarens nuvarande lön. Som sagt, scenariot känns välbekant.

Man City har växt upp som en formidabel ny kraft inom den engelska fotbollen med hjälp av massiva ägarbidrag. Det har naturligtvis haft en påverkan på samtliga klubbar i den engelska toppfotbollen, men den konkurrentklubb som Man City framför allt och direkt har dränerat och kannibaliserat på spelare är Arsenal, som kanske mer än någon annan motsvarande sådan klubb befinner sig i en utsatt position för ett sådant agerande.

Ett antal spelare har gått direkt från Arsenal till Man City, i en form av inhemsk spelarmigration som får sägas vara väldigt ovanlig mellan två engelska toppklubbar. Sådant är mer vanligt i Italien, dock ej i England, och brukar kunna skapa rätt mycket bad blood. Indirekt går det också att fundera på i vilken utsträckning denna utveckling har fått andra tidigare Arsenalspelare att bli mer benägna att vilja lämna klubben.

Resultatet har blivit att matcherna mellan Man City och Arsenal har växt fram som ett av de hetare rivalmötena mellan toppklubbar i den engelska ligan, och har i det avseendet kanske ersatt andra motsvarande möten som var mer aktuella förut. Delvis av de specifika skäl jag precis tagit upp, men delvis också på grund av att de båda klubbarna representerar två helt olika ytterligheter på det fotbollsideologiska spektrat.

Förvisso menar Amy Lawrence att Man Citys framväxt har tvingat Arsene Wenger att rucka på Arsenals ideologi och överge det så kallade ungdomsprojektet, och det stämmer kanske till viss del, men själv skulle jag nog betrakta det som en förändring i grad snarare än art, och därtill kanske också nödd och tvungen av händelserna under sommarens transferfönster.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/dec/16/arsene-wenger-arsenal

Framåt kvällen möts alltså Man City och Arsenal för första gången i ligan under säsongen, men, i och med att man ställdes mot varandra i Ligacupen, för andra gången den här säsongen.

:::

Det är ju också ett rätt intressant möte i det avseendet att båda klubbarna går in till matchen med vissa frågetecken runt sig själva kopplat till utgången av matchen.

Man City exempelvis har ju på kort tid först trillat ut ur Champions League samt därefter lidit sin första ligaförlust under säsongen, borta mot Chelsea, och fått se sitt tidigare mäktiga fempoängsförsprång ned till Man Utd sjunka ihop till förvisso goda nog två poäng. Det är en på flera sätt ny situation för Man City och det ska bli intressant att följa hur de klarar av att hantera den. Det hade naturligtvis kunnat vara lättare förutsättningar än en match mot Arsenal.

Arsenal å andra sidan är ett lag med en tämligen imponerande formkurva, och från säsongsinledningens närmast katastrofala tabelläge så har man sakta men säkert arbetat sig uppåt igen till den utsträckning att laget rent faktiskt har hugg på de fyra översta platserna i tabellen, samt fått vissa av lagets spelare att återigen börja prata om titelstrid. Där finns dock fortfarande frågetecken kring Arsenals kapacitet att konkurrera högst upp i toppen då aktuell tidsperiod bara innehållit ett enda ligamöte där en seger inte var något man som topplag ska förvänta sig.

Där finns med andra ord mycket att bevisa idag, för båda lagen, och oavsett resultat så kommer dessa frågetecken att åtminstone delvis kunna räta ut sig och ge en tydlig indikation i vilken riktning säsongen är på väg.

:::

Svårare än en bortamatch mot Man City blir det förmodligen just nu inte i Premier League. Emellertid, ska man vara ett topplag i Premier League, så måste man kunna gå in i en sådan match med allra minst den realistiska ambitionen att få med sig ett oavgjort resultat hem. Frågan är då, är Arsenal just nu mäktigt en sådan realistisk ambition?

Nej, skulle jag hävda. Arsenals formkurva i all ära, men i just den här typen av topplagsmöten så brukar form visa sig vara tämligen irrelevant, där är det istället kvalitet som är den helt avgörande faktorn. ”Form” är en form av statistiskt mönster (kurvan pekar uppåt eller nedåt), men ett stormöte är och anses som ett sådant just för att de går emot mönstret. Och sett till kvalitet, så är Man City i alla avseenden just nu ett bättre fotbollslag än Arsenal.

Och sett över lite tid så kan man ju för den delen heller inte påstå att Man Citys form är direkt dålig. Plus den i sammanhanget inte alls betydelselösa omständigheten att de faktiskt spelar på hemmaplan. Men nu är ju ändå fotbollen skaffad på det sättet, att vi trots detta naturligtvis inte kan vara säkra på Man City-vinst framåt kvällen.

Större under har definitivt hänt.

:::

Övriga matcher under dagen går verkligen inte heller av för hackor.

Man Utd gör sitt första besök på Loftus Road på cirka 20 år och inleder sin minitour i Londons finare stadsdelar med två tuffa bortamatcher mot först QPR och därefter Fulham, som förmodligen bättre än en hemmamatch mot Wolves kommer ge en indikation på hur väl laget lyckats återhämta sig från det nesliga men välförtjänta uttåget ur Champions League.

Aston Villa vs Liverpool är onekligen ett möte som får det att vattnas lite i munnen. En bortamatch på Villa Park är sällan om någonsin en lätt uppgift, i alla fall inte på förhand, och Liverpool är satta under press när det gäller att haka på i kampen om de fyra översta platserna. Hur klarar Aston Villa av att kompensera för avsaknaden av både Shay Given och Gabriel Agbonlahor?

Tottenhams mäktiga vinstrad avslutades förra helgen när man till sist förlorade borta mot Stoke. Kommer man den här helgen kunna inleda en ny vinstrad hemma mot ett heltänt och eventuellt pånyttfött Sunderland, som dramatiskt vann Martin O’Neills första match vid rodret hemma mot Blackburn? Att Chelsea tappade poäng igår kväll, och att Arsenal förmodligen gör det senare under dagen, borde vara god tändvätska för Tottenham i kampen om de åtråvärda Champions League-platserna.

…………………………………………………

Fyra raka vinster för Stoke i Premier League, vilket om jag förstått saken rätt är ett nytt rekord för klubben.

Imponerande vändning igår borta mot Wolves.

:::

Blogg om lottningen till Champions League och Europa League kommer vad det lider. Flygkaos på Arlanda i fredags omöjliggjorde en extrablogg under fredagskvällen, och just nu är det ligahelg i full fart.

Kanske på måndag kväll.

:::

Julen och nyår närmar sig och då kan man kanske börja fundera på att göra några bloggar just det temat, eller på tema halvårsbokslut. Har ni några specifika önskemål eller förslag så är det naturligtvis fritt fram med det.

Be Champions!!

Det är hur som helst en film, eller en metafor om man så hellre vill, som osökt får mig att associera till Bolton Wanderers, som onekligen befinner sig mitt i vad som måste betraktas som en perfekt fotbollsstorm. Jag brukar generellt ha svårt för det här med att jämföra grader av elände, men även med mitt eget lag i en sällan skådad eländig position så tvingas jag ändå skicka en tacksamhetens tanke att vi åtminstone inte har det lika illa som Bolton.

Owen Coyle managerar likt filmens George Clooney över ett fartyg som befinner sig mitt i korselden mellan tre olika stormar. Det är måhända inte stormar som tar sig formen av massiva vattenväggar, men likväl är det stormar som har fått Bolton att sjunka till botten av Premier League-tabellen och alltså riskerar få dem att sjunka ännu längre än så.

:::

Den första stormen – Skador

Alla lag har skador och vi behöver i sammanhanget inte ta upp alltför mycket energi med att hålla på att räkna småskador. Låt oss istället fokusera på allvarliga långtidsskador, för det är definitivt ett område där Bolton är drabbade likt ingen annan, särskilt inte om vi tar det i relativa termer till Boltons redan från början tämligen magra spelartrupp.

Den riktiga huvudvärken började redan förra säsongen, när en av lagets främsta nyckelspelare, amerikanen Stewart Holden, skadade knäet allvarligt på Old Trafford och blev borta för resten av den säsongen. När han i augusti gjorde ett försök till comeback så skadade han återigen knät, som resulterade i att han också missar hela den här säsongen.

Under sommaren skulle det hela bli värre. Boltons energiske yttermittfältare, sydkoreanen Lee Chung-Yong, bröt benet under en försäsongsmatch, och bara någon dag senare konspirerade ödets makter så att nyförvärvet Tyrone Mears, tänkt att förstärka Boltons försvar, också han drabbades av ett benbrott.

Vad dessa tre långa skador har inneburit för Boltons säsong så här långt är svårt att kvantifiera, men det har tvivelsutan haft en betydande effekt.

:::

Den andra stormen – Brist på pengar

Nya finansiella krav utifrån tillsammans med att klubbens ägare och styrelse har beslutat att dra åt klubbens svångrem, så har Bolton tvingats försöka konkurrera i Premier League med en snart obefintlig budget. Högst upp på dagordningen har varit att reducera klubbens löneratio, som tidigare uppgick till saftiga 70% av omsättningen.

Det har inneburit försäljning av viktiga spelare, som till exempel den svenske anfallaren Johan Elmander till Galatasaray. Det har också inneburit att Owen Coyle har tvingats, aldrig en bra utgångspunkt, att introducera fler unga spelare till laget, vilket av naturliga skäl gör laget mer sårbart. Därtill har det inneburit att Coyle på transfermarknaden i stor utsträckning har begränsats till att försöka göra det mesta och det bästa av lånesystemet, men det har visat sig svårare den här säsongen jämfört med tidigare.

Under dessa omständigheter har det visat sig utomordentligt svårt för Owen Coyle att realisera sina ambitioner om ett mer positivt spelande Bolton än tidigare. Det är en ambition som förmodligen förutsätter investering, snarare än åtstramning.

:::

Den tredje stormen – Spelschemat

Bolton avslutade förra säsongen bedrövligt, delvis som en mental följd av 0-5-förnedringen i FA-cupsemifinalen mot Stoke. Och inte blev det bättre i inledningen av den här säsongen när matchprogrammet innebar att Bolton fram till i början av oktober ställdes mot Man City, Liverpool, Man Utd, Arsenal och Chelsea.

Det går naturligtvis att se det från perspektivet att med dessa matcher avspelade så kan Bolton därefter se fram emot ett betydligt mildare program än sina konkurrenter. Men för ett lag med ett sargat självförtroende, och kanske ett lag med spelare som börjat söka ursäkter för resultaten snarare än att bidra med full energi, så kan en sådan säsongsinledning vara rejält demoraliserande. Man tvingas helt enkelt slå ur underläge, och spela resten av matcherna under en högre press än normalt.

Det är med andra ord kanske inte bara tillfälligheter som gör att Bolton har förlorat ett flertal matcher den här säsongen som de egentligen, spelmässigt och sett till målfördelningen under matchernas gång, kanske borde ha vunnit.

:::

Innan det började blåsa stormvindar runt Bolton så var man en klubb med klara Europa League-ambitioner. Man gick dessutom långt i det inhemska cupspelet, Bolton var helt enkelt en framgångsrik klubb i medvind och Owen Coyles managerskap stod väldigt högt i kurs. Vilket det fortfarande gör hos Boltons ägare ska tillläggas.

Nuförtiden blåser det annorlunda vindar. Och katolik som Owen Coyle faktiskt är så är det nog inte omöjligt att han i dessa tider gnuggar denna välkända bön eller kanske snarare vädjan: ”O God, thy sea is so great, and my boat is so small.”

I och med att The Perfect Storm är en amerikansk film, eller kanske Hollywood-film är ett bättre ord, så förväntar man sig ju liksom att den väldigt lilla fiskebåten och dess besättning på något sätt ska klara sig från mötet med den perfekta stormen och lugnt stävja in i hamn till en kör av applåder och med soluppgången i bakgrunden. Huruvida det är möjligt att förvänta sig detsamma med Bolton, eller om The Championship hägrar för dem nästa säsong, framstår inte som fullt lika klart.

Klockan 16 i eftermiddag är det avspark på Craven Cottage mellan Fulham och Bolton.

…………………………………………………

Twitterfunktion nu till höger om bloggen.

:::

Dagens övriga matcher: Blackburn vs West Brom, Everton vs Norwich, Newcastle vs Swansea, Wolves vs Stoke och Wigan vs Chelsea.

Helt visst är det söndagen som är helgens stora dag med vad som är att betrakta som fyra högkalibriga möten av lite olika slag. Men några av matcherna under dagen går liksom inte av för hackor de heller.

:::

Seriösa celebrity sightings i och runt Genève under veckan; först Thierry Henry, och därefter Victoria Silvstedt. Åtminstone en av dem har ju riktig bollkänsla.

Be Champions!!

Själv gjorde jag en klar och tydlig poäng i en blogg från förra veckan att Man Utds exit ur Champions League inte i sig utgjorde någon kris. Man Utds resultat på senare tid, förlusten mot Crystal Palace tillsammans med resultaten i Champions League, har varit just fiaskobetonade, inte krisbetonade. Precis som jag gav uttryck för då så var resultaten snarare ett uttryck för en otillräcklig attityd än bristande kvalitet.

Vissa superstars vill ju mena att uttåget ur Champions League var väntat, men i och med att de vägrade delge omvärlden denna djupa insikt innan gruppspelet var avslutat så är det ju omöjligt att ta dem på allvar. Av medias världskrigsrubriker i samband med förlusten att döma så är inte ”väntat” adjektivet jag i första hand hade valt.

Men naturligtvis har Man Utd sina problem att brottas med. Media och supportrar, egna och andras, gör sitt allra bästa för att förenkla ned dessa till simplistikens lågvatten. Det hela kokas naturligtvis ned till att det måste köpas spelare för många miljoner, den tillgängliga universallösningen på fotbollens alla problem.

Logiken är bedrägligt enkel, eftersom några gör det och föga förvånande når i alla fall tillfälliga framgångar med det, så måste alla göra på samma sätt, och gör man det inte så måste det så klart bero på att man inte kan, snarare än inte vill. Och det enda sättet att bevisa att man kan är att ändå göra det, fast man inte vill. För att fullända den intellektuella parodin så sitter samma journalister, och i många fall också supportrar, och moraliserar över hur fotbollsklubbar tenderar att inte ta sitt finansiella ansvar, eller inte spela enligt diverse normer om så kallat financial fair play.

Man Utd har en tradition av att uppfostra och utveckla unga spelare, lokala talanger såväl som inköpta talanger, som drivits och drivs med stor framgång, och det vore naturligtvis fullständigt idiotiskt att överge den strategin. Plus att det naturligtvis vore strategisk och ekonomisk harakiri att försöka köpkonkurrera med klubbar som inte behöver bekymra sig om normala ekonomiska och affärsmässiga restriktioner. Man ger sig liksom inte in i ett credit card chicken race med Mr Mansour, om man har det minsta vett i skallen.

Det är dessutom så att oavsett varifrån och på vilket sätt Man Utd hämtar in sina spelare – genom akademin, genom att köpa unga utvecklingsbara spelare eller genom att köpa färdiga världsspelare – så förändrar det inte det faktiska problemet och grunddilemmat: Att Man Utd i viss utsträckning lider av så kallad taktisk stigbundenhet och är delvis fastlåsta i en kanske inte föråldrad men i alla fall gammal taktisk paradigm.

Och just det inte helt okontroversiella påståendet hade jag tänkt gräva lite djupare i med den här bloggen.

:::

Vad menar jag då med påståendet? Med taktisk stigbundenhet menar jag att Man Utds nuvarande taktik är en produkt av den taktik man haft tidigare. Med andra ord, historien formar nutiden. Man Utd har alltid haft en snabb och expansiv spelstil längs med kanterna, en stil som Ferguson själv sedan länge har anammat. Föga förvånande så är kantspelet idag en framträdande beståndsdel utav Man Utds offensiv. Med ett taktiskt paradigm syftar jag på ett allmänt sätt att tänka runt taktik. Centralt i Man Utds taktiska paradigm är sedan millennniets början bollinnehav, och kanske har Man Utd i detta avseende blivit lite mållåsta.

Sanningen att Man Utd haft och har ett kreativt problem på det centrala mittfältet är uppfattad av många och har varit ett återkommande tema under minst tre år. Konsekvenserna av detta problem har varit att Man Utd stundtals fått kämpa med att bryta ned lågt liggande försvar, att man haft problem med sitt centrala link up-spel vilket isolerat anfall från mittfältet, att man därtill nödda och tvungna har överutnyttjat kanterna, och att Man Utds offensiva spel därmed i allt större utsträckning har blivit sönderläst, kanske inte minst i det europeiska cupspelet.

https://www.independent.co.uk/hei-fi/sport/james-lawton-keane-has-identified-uniteds-central-flaw-6274605.html?origin=internalSearch

De allra flesta har ju kunnat se det här, det har funnits många matcher där Man Utd helt enkelt har varit oförmögna att låsa fast bollen och skapa en plattform på motståndarnas planhalva, istället hamnar laget för långt ned och spelet reduceras alltmer till planlösa försök att nå en isolerad anfallslinje, avskuren av motståndarnas defensiv. Man Utds offensiva distributionskedja fungerar helt enkelt inte. Men ändå så åtgärdas inte det som vi uppfattar som det centrala problemet. Det beror naturligtvis inte på att Alex Ferguson är någon taktisk dumskalle, tvärtom.

Men utifrån det taktiska paradigm som Ferguson arbetar efter så är det först och främst bollinnehavet som är centralt. En läxa som man anammade mot slutet av 1990-talet och som man sedan dess stegvis introducerat. Det har betytt att Man Utds båda centrala mittfältare har placerats längre ned i banan, i syfte att kunna kontrollera boll framför och skydda den egna backlinjen. Det funkade utmärkt mellan 2006 och 2009 i och med att man då hade ett maximalt rörligt anfallsspel med positionsskiften som luckrade upp gränsen mellan anfall och offensivt mittfält. Därefter har det fungerat sämre och systemet har snarare lett till att stundtals kastrera Man Utds anfallsspel också genom att tvinga anfallarna att själva gå ner och sköta link up-spelet.

Slutsatsen av detta måste bli att bollinnehav förvisso är viktigt, men att det spelar minst lika stor roll vad man faktiskt klarar av att göra med bollen när man väl har den.

:::

Vad Man Utd alltså måste åstadkomma är ett taktiskt paradigmskifte, att hitta ett sätt att kombinera dels ett effektivt kantspel och dels ett spel baserat på bollinnehav och skydd av den egna backlinjen med ett kreativt centralt mittfältsspel som bättre kan fungera som link-up mellan mittfält och anfall. Gör man inte det så blir inköp av nya spelare en moot point, det kommer i så fall vara fel spelartyp eller så kommer spelarna att användas på ett sätt som inte åtgärdar grundproblemet.

I grund och botten handlar det om att ge det egna laget fler offensiva alternativ, kort och gott att ha det verktyget i lådan. Det kan åstadkommas på flera sätt. Genom att dra ner en anfallare. Genom att i praktiken offra en av kanterna och spela ett ”snett” mittfält. Eller genom att i olika matcher, beroende på matchbild, lätta på skyddet framför den egna backlinjen och flytta en central mittfältspjäs uppåt i banan.

Ska man bli väldigt äckligt konkret så handlar det om att Man Utd måste hitta en spelmässig motsvarighet till Man Citys David Silva, Chelseas Juan Mata eller för all del Frank Lampard, Barcelonas Xavi eller Iniesta, till Fabregas under hans tid i Arsenal, Steven Gerrard i Liverpool. Ja, ni förstår. Det är ingen tillfällighet, absolut inte, att när det görs sammanställningar över denna väldigt speciella spelartyp i Premier League så återfinns aldrig en enda Man Utd-spelare bland de mest produktiva eller framstående.

Det beror helt enkelt på att den spelartypen inte finns, eftersom den inte existerar inom Man Utds rådande taktiska paradigm.

:::

Att åstadkomma ett taktiskt paradigmskifte är dock inte en enkel övning. Det fordrar självreflektion och nytänkande. Det är inte minst svårt att riva upp och ändra en taktik som man så att säga ”vet” har varit framgångsrik, även om den kanske inte längre är det på samma sätt. Oftast är någon form av yttre chock nödvändig för att lyckas.

Alex Ferguson har emellertid genomfört ett taktiskt paradigmskifte en gång tidigare under sin tid i Man Utd. Det var emellertid en hyfsat lång och stundtals smärtsam process. Den yttre chocken i det sammanhanget var framför allt insikten att ha blivit helt taktiskt utspelade mot Real Madrid hemma på Old Trafford under säsongen 1999/00, vilket av många ses som matchen då Ferguson mentalt och kort därefter i handling började överge den tidigare typiskt engelskt expansiva spelstilen för en mer konservativt bollinnehavsinriktad mittfältstaktik.

Det finns goda skäl att tro att en andra sådan yttre chock drabbat Ferguson och Man Utd. Förra veckans exit ur Champions League må spela sin lilla roll, men det som nog först och främst väger i Fergusons sinne är de utspelningar som Man Utd drabbats av mot Barcelona i två raka finaler, där just behovet av ett mer kreativt och sammanhållet centralt anfallsspel blivit smärtsamt belyst. Att förnya Man Utd och ”ta upp kampen” med Barcelona blev då en målbild som förmodligen fått Ferguson att omvärdera både en och två taktiska frågor.

Säsongsinledningen gav tydliga indikationer åt det hållet. Med tandemparet Tom Cleverley och en pånyttfödd Anderson så verkade Man Utd ha hittat ett snabbt, kreativt och innovativt centralt mittfältsspel, vilket omedelbart gav resultat också på fotbollsplanen. Men det var ett spel som byggde på just det paret i samspel, samma typ av spel har visat sig väldigt svårt att reproducera med andra spelarkombinationer, och det är naturligtvis väldigt svårt, särskilt sett till de båda spelarnas relativa skadebenägenhet, att basera en hel säsong på bara detta par. Vilket också visade sig så fort en av spelarna blev skadad, och blev än mer tydligt när även den andre spelaren skadades.

:::

Kanske är Man Utds nu problematiska mittfältssituation startskottet för en förändringsprocess. Där finns en frisk faktisk mittfältare i form utav Michael Carrick. Två spelare är långtidsskadade i Cleverley och Anderson, en tredje spelare, Darren Fletcher, spelar inte fotboll på obestämd tid, kanske aldrig mer och återstående tre spelare (Phil Jones, Ryan Giggs och Ji-Sung Park) är inte centrala mittfältare i grunden. Där finns klart och tydligt ett behov att fylla i spelartruppen.

Om detta påbörjas under januari och på vilket sätt det i så fall påbörjas, i form av spelarköp eller uppflyttning av egna talanger (där finns ett gäng) eller både och (mest troligt), återstår så klart att se. Vad Man Utd och Alex Ferguson gör, och för all del också vad Man Utd och Alex Ferguson inte gör, under januarifönstret tror jag emellertid kommer avslöja en hel del om ett eventuellt taktiskt paradigmskifte i Man Utd.

:::

Och bara för att förekomma den allra mest förutsägbara diskussionen om Wesley Sneijder hit och dit, så skulle jag vilja slänga in en käpp rätt in i det transferhjulet.

https://sportwitness.ning.com/forum/topics/wesley-sneijder-a-bullet-dodged

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Under dagen lottas slutspelen i Champions League och Europa League. Jag återvänder från Genève under kvällen, och om tid och ork medger det hela så kommer det en extrablogg under kvällen som granskar lottningarna närmare.

Be Champions!!

Det är en tankegång som ligger väldigt nära något jag från och till har funderat om, nämligen hur mentalt jobbigt det måste vara för de allra flesta professionella fotbollsspelare att vara långtidsskadade. Det drabbar inte bara spelarens fysik utan även dennes självkänsla. En spelare som har konstruerat en identitet kring att vara just fotbollsspelare måste uppleva det jobbigt när han inte kan spela fotboll, vad tjänar han då för syfte? Viktiga delar utav spelarens sociala umgänge och sociala ritualer tillsammans med laget försvinner från vardagen.

Som supportrar tänker vi kanske lite för sällan på dessa perspektiv, istället tenderar vi kanske medvetet eller kanske ómedvetet att betrakta spelare lite kallt som resurser. Längre än till ”vilket värde tillför spelaren laget?” sträcker sig sällan våra funderingar. Och kommer vi fram till ett svar vi inte riktigt gillar på den frågan så börjar det pratas om att dumpa spelaren. Och jag skulle tro att klubbarnas perspektiv, alldeles säkert med några undantag, inte är mindre utilitaristiska.

För mig personligen ligger så klart Owen Hargreaves väldigt nära till hands som ett exempel på detta, och med de senaste dagarnas nyheter naturligtvis även Darren Fletcher. Men för mig är det en inkonsekvent hållning. Vi som supportrar pratar ofta om att spelare bör visa lojalitet med sina klubbar. Men när det kommer till långtidsskadade spelare som inte ”tillför värde till laget”, så måste vi i så fall kanske också visa lojalitet med spelarna. Inte bara för att det går both ways, utan för att det är den mest humana inställningen.

Nu slumpar det ju sig så att Newcastles mittback Steven Taylor i matchen mot Chelsea drabbades av en allvarlig fotskada som kommer att hålla honom borta från resten av säsongen. En säsong som ser ut att kunna gå rätt bra för Newcastle. Han har pratat med BBC:s Richard Conway om hans känslor och upplevelser i samband med och efter hans skada, och det är väldigt insiktsfull läsning.

Jag publicerar några intressanta utdrag ur denna berättelse här i bloggen som ni kan läsa, berättelsen i sin helhet finner ni här:

https://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/16116940.stm

:::

Hi. I’m Steven Taylor. I ruptured my Achilles tendon playing for Newcastle United against Chelsea in December and I now face months of rehabilitation to try to regain my fitness. My aim here is to give an insight into the recovery and the healing process – as well as the boredom that professional sports people sometimes go through when they face long-term injuries.

/…/

Skadan

I hobbled off to the dressing room and Newcastle’s physio, Derek Wright, took a look at me. I asked him what was wrong.

When he said, “It’s not too good Steven”, my heart sank. I’ve known Derek for years and he doesn’t sugar-coat bad news. He told me I needed surgery as I had likely ruptured my Achilles tendon.

I knew from other players who had suffered similar injuries that it spelt the end of my season. I was pleased Derek was so honest but the news devastated me. I’ve been playing well and Newcastle have had some fantastic results. The news that I had played my last part in the team’s success this season came crashing down on me.

The rest of the team trooped back into the changing room and all the lads came over to see me. They meant well but seeing my team-mates just made me feel worse. I wanted to be among them and not lying on a treatment table getting their sympathy. Those moments in that changing room have to be the lowest I’ve ever felt in my career.

/…/

Operationen

I couldn’t sleep on Saturday night. Apart from being in physical discomfort, the prospect of being out injured and missing the rest of the season continued to haunt me.

I was restless on Sunday knowing that the surgeon’s knife awaited me. When Monday finally arrived, my surgery was delayed. I hate waiting and, as the hours passed, I just grew more and more nervous.

I tried to stay positive but it’s difficult when you’re waiting for an operation that you hope will enable you to play the sport you love again.

/…/

Eftermälet

Now I’m on the sofa at my mum and dad’s house, leg elevated and with daytime television to keep me company. I am watching lots of football and DVDs – and I have had my manager, Alan Pardew, and all of my team-mates on the phone asking how I’m doing.

…it all feels very surreal. I should be on the training pitch getting ready to face Norwich City this weekend and instead I am having to make sure my injury doesn’t get worse.

But I keep thinking of that game against Norwich. It kills me a little bit to think that, instead of running out at Carrow Road on Saturday wearing the black and white shirt, I’ll be on my parents’ sofa listening to the action on the radio.

:::

Jag tycker det är fascinerande läsning då det ger oss en liten inblick i den ångest och de farhågor en professionell fotbollsspelare känner när de drabbas av något sådant här. Det vore också en väldigt intressant läsning om Steven Taylors berättelse blev återkommande under hans skadeupphåll, och man på så vis kan få en känsla för hur tid och tristess påverkar situationen.

Det är också rätt bra läsning för att få oss att förstå att även professionella fotbollsspelare är vanliga människor, trots att de i många fall tjänar väldigt mycket pengar.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Henry Winter kommenterar behovet för domarna att kommunicera mer, både före, under och efter matcherna, för att på så vis öka förståelsen åt båda håll och därigenom reducera kontroverser. Hans tankar följer naturligtvis på de upprörda känslor som var eftermälet till söndagens match mellan Stoke och Tottenham.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8951931/Henry-Winter-referees-need-to-talk-more-or-controversies-will-run-and-run.html

:::

Be Champions!!

Nu senast var det Alex Ferguson som hamnade i skottgluggen för att han vågade antyda att han betrakta turneringen som ett straff. Usch och fy, Ferguson var naturligtvis bara så dum att han lite ogenomtänkt och kanske något klumpigt formulerat uttryckte sanningen, och sådant gör man så klart inte ostraffat i UEFA:s korridorer.

Ikväll och imorgon kväll avslutas så Europa Leagues gruppspel, och tittar vi på de engelska lagens prestationer och därmed förutsättningar att inför den sista omgången ta sig vidare, så kanske vi kan säga att där framträder en blandad bild vad gäller hur engelska lag har behandlat den här turneringen under säsongen.

:::

Tottenham måste vinna stort, och hoppas på grekisk hjälp

Förra omgångens hemmaförlust mot grekiska PAOK ställde onekligen till det rätt rejält för Tottenham. Närmare bestämt i en sådan grad att man sannolikt spelat bort gruppavancemanget.

Rent tabellstrategiskt ser situationen dock inte helt och hållet becksvart ut för Tottenham. De möter i sista omgången ligans slagpåse, irländska Shamrock Rovers. Tottenham ligger fem mål back på Rubin Kazan som i sista omgången möter PAOK på bortaplan. Om PAOK vinner så kommer en storseger för Tottenham mot Shamrock ta laget vidare, då man i så fall hamnar på samma poäng som Rubin och då den inbördes statistiken mellan de båda lagen, med varsin 1-0-seger, är helt identisk.

Där finns naturligtvis två knäckfrågor som Tottenham har att brottas med. För det första, hur motiverade är ett redan klart PAOK att vinna matchen mot Rubin? Okej för att en seger garanterar dem förstaplatsen, problemet är bara att ett oavgjort resultat uppnår samma effekt. För det andra, hur mycket vill Harry Redknapp vinna?

:::

Stoke är hårdare än Europa

Man vet aldrig riktigt hur bra ett lag egentligen är innan de har klarat av en kall bortamatch mot Stoke en tisdagskväll. Den europeiska kontinenten har onekligen fått uppleva denna skämtsamma brittiska halvsanning den här säsongen, och Stokes läge i gruppspelet ser ut därefter.

Att Stoke går vidare från gruppspelet är redan klart, frågan är bara om man slutar etta eller tvåa i gruppen. Det avgörs i en ren gruppfinal borta mot Besiktas, på klassiska Inönü-stadion i Istanbul, en stad i vilken engelska klubblag sällan brukar känna sig välkomna. Grejar Stoke minst oavgjort så vinner man gruppen.

:::

Birmingham måste vinna, och hoppas på bortavinst för Braga

Birmingham befinner sig i ett liknande, men egentligen klart mer skitigt läge än Tottenham. De måste vinna stort, hemma mot Maribor, samtidigt som de kan hoppas på resultaten i den andra matchen mellan Club Brügge och Braga, som båda ligger på 10 poäng och tre poäng före Birmingham. Men det är ett föga hopp.

Det första man kan konstatera är att ett oavgjort resultat tar både Brügge och Braga vidare, med Brügge som etta. Återstår gör då frågan hur högt Braga värderar förstaplatsen i gruppen. Att Club Brügge vinner matchen hjälper inte Birmingham, då man förlorar den interna statistiken mot Braga med två förluster. Vinner dock Braga så går Birmingham vid vinst mot Maribor vidare, då man vinner den interna statistiken mot Club Brügge med en vinst och en oavgjord.

:::

Fulham måste förmodligen vinna

Fulham har varit desperat ojämna den här säsongen, och då kan man väl bara hoppas att helgens förlust mot Swansea är ett gott tecken för gruppens sista match hemma mot danska Odense. Det är en match man förmodligen måste vinna för att gå vidare från gruppen.

Fulham ligger nämligen tvåa inför den sista omgången, en poäng före Wisla som i sista matchen möter redan klara gruppettan Twente på hemmaplan. Polackerna kan nog mycket väl ro hem en vinst i den matchen, och i så fall räcker inte ett oavgjort resultat för Fulham.

:::

När röken lägger sig framåt veckoslutet så tror jag att vi kommer att kunna räkna in totalt fyra engelska lag I Europa Leagues slutspel. Jag tror tyvärr att resultaten i de andra matcherna kommer att konspirera till Birminghams och Tottenhams nackdel.

Birmingham får man förstå, Tottenham har emellertid bara sig själva att skylla, och de utgör väl ett rätt bra case på vad Platini syftar på. Å andra sidan tror jag inte att Harry Redknapp klagar, med tanke på deras position och konkurrenssituation i ligan.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Tidigt i morse begav jag mig med flyget återigen iväg till Schweiz. Nej, inte för att bomba Basel sönder och samman, även om tanken har fallit mig in, utan för ett gäng arbetsmöten i den aptråkiga staden Genève. Återvänder gör jag på fredag kväll.

Vilket betyder att bloggarna dessa dagar är förhandsproducerade. Men man får kanske betrakta det som bättre än inget, vilket hade varit alternativet.

:::

Otroligt sorgliga och tråkiga nyheter om Darren Fletcher, Skottlands och Man Utds mittfältskämpe, igår där det alltså avslöjades att hans tillstånd inflammatory bowel disease (IBD) alltså kommer att hålla honom borta från fotbollen på så kallad obestämd tid.

Ett tungt slag för Man Utd, och för Darren Fletcher själv, för “på obestämd tid” är svårt att tolka på något annat sätt än att det nog är färdigspelat på den här nivån för Fletcher. Chris Probert, professor i medicin, bekräftar den farhågan: “I would be very surprised if Darren Fletcher could perform at the same level with this condition.”

But there is always Hope!

:::

Europa League har minst sagt den egenheten att den för associationer och tankarna i rätt märkliga riktningar. Plastigt, och ett tämligen artificiellt paneuropeiskt projekt – men i slutänden när den egna melodin så att säga når finalspelet så sitter man ändå där och bryr sig lite för mycket.

Be Champions!!

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 7. Captain Marvel

Citatet i rubriken sades av sir Bobby Robson till dagens spelare. Huruvida det var en pun gentemot att folk blandar ihop deras namn eller egen förvirring är oklart.. Svaret? You’re Bobby, I’m Bryan! Spelaren är alltså Bryan Robson.

Bryan Robson föddes den 11 februari 1957 i Chester-le-Street i norra England. Robson visade tidigt upp de egenskaper som skulle vara grunden för hans karriär. Han var kapten för nästan samtliga lag han spelade för i sina unga år. Efter att ha provtränat med flertalet olika klubbar skrev Bryan på för West Browich Albion sommaren 1972. Efter några år i ungdoms- och reservlag fick han gör sin debut i a-laget den 12 april 1975. Innan säsongens slut hann han även med att göra två mål.

Säsongen 1976-77 var den under vilken Robson verkligen började etablera sig i a-laget. WBA var nykomlingar i First Division och Bryan spelade oftast vänsterback eller central mittfältare. Säsongen kom dock, likt hans karriär, att kantas av skador. Tre benbrott under en och samma säsong. Huvva!

1978-79 hade WBA en ny manager, Ron Atkinson. Denna säsong fick Robson chansen på riktigt, centralt på mitten iförd nummer sju. Totalt gjorde han 41 starter i ligan och WBA lyckades kämpa sig till en tredjeplats. Även i Europa gick det bra för dem och man nådde så långt som till kvartsfinal i UEFA-cupen. Nästföljande säsong gick det sämre för WBA men Robson nådde ändå en viktig milstolpe i sin karriär. I februari 1980 gjorde han sin första match för det engelska landslaget. Sensommaren 1981 följde Bryan efter sin lagkamrat Remi Moses och managern Ron Atkinson till Manchester United.

:::

Eller sensommar och sensommar, det här var före transförfönstrens förlovade tidsålder. Transfern skedde således så sent som den 1 oktober 1981. Övergångssumman var på den tiden rekordstor och stod sig hela sex år. Den 10 oktober 1981 stiger så Bryan Robson in på Old Trafford för första gången som Unitedspelare, han gör det iförd en speciell tröja. Tröjan han bär pryds på ryggen av en stor sjua. Totalt blev det 32 matcher och fem mål under Robsons första säsong i den röda tröjan.

:::

Sommaren 1982 vankades det VM-slutspel i Spanien. England spelade i samma grupp som Frankrike, Tjeckoslovakien och Kuwait. Man inledde mot Frankrike, en match som kom att bli en av de mest minnesvärda i Robsons karriär. Redan 27 sekunder in i matchen gjorde han 1-0, VM-historiens då snabbaste mål, och följde upp det med att göra 2-1 i 67:e minuten. England vann samtliga matcher i gruppen och gick vidare till slutspelgrupp där det dock tog stopp.

:::

Säsong nummer två på Old Trafford innehåll många upp och nedgångar. I november gjorde han sin första match som kapten för England. I ligacupsemifinal mot Arsenal skadade han fotleden, men han var tillbaka till FA cupsemifinalen mot samma lag. Robson gjorde ett mål och tog sitt lag till final mot Brighton. Efter en oavgjord första final bjöd omspelet på ytterliggare en klassisk match av den klassiske kaptenen. Visserligen var det Martin Buchan som var kapten för United på den här tiden men han spelade sällan och i hans ställe var det ofta Robson som fick ansvaret. United vann med 4-0 efter två Robsonmål. Bryan Robson blev därmed den andra engelske landslagskaptenen att lyfta FA-cupbucklan för United, och den förste i modern tid.

1983-84 innehöll lyckade runs i både cupvinnarcupen och ligan. Men i båda fallen föll man på målsnöret sedan Robson åter drabbats av en skada. Denna gången var det baksida lår som spökade. I cupvinnarcupen åkte man ut i semifinal mot Juventus, i sig inte speciellt spektakulärt. Det var det dock att Robson sökte, och fick, tillstånd av klubben att diskutera en övergång med Juventus. Flytten blev dock aldrig av då Robson var för dyr. Kvartsfinalen hemma mot Barcelona anses av många vara hans bästa match i United. Inför matchen hade man ett 2-0 underläge att vända på. Matchen slutade 3-0 sedan Robson gjort två mål och helt raderat ut Diego Armando Maradona. Det var även under denna säsong han fick smeknamnet

1985 fick han åter lyfta FA-cupbucklan men säsongen efter gjorde sig åter skadorna påminda och Robson spelade bara hälften av matcherna i ligan. Efter säsongen fick Robsons mångårige tränare Atkinson gå. Enter Sir Alexander Ferguson.

:::

Bryan Robson var en kapten som tyckte om att ta tag i saker och lösa problem inom laget. Problemet var bara att han valde att göra detta på lokala pubar och barer. Dryckeskulturen i klubben ledde till spelare i dålig form och sprickor i laget. Här om någon gång brast Robsons kaptensansvar. Han borde helt enkelt ha vetat bättre. Som tur var såg Sir Alex problemet och tog tag i det.

En efter en rensades truppen på gamla spelare och tre säsonger senare fanns bara en hårt skadedrabbad Robson kvar i truppen. 1990 vann man åter FA-cupen och Robson blev därmed den förste, och slutligen ende, att lyfta den bucklan tre gånger som kapten. 1991 vann man cupvinnarcupen efter att ha finalslagit Barcelona (se det går). Samma höst gjorde han sin 90:e och sista landskamp, totalt blev det 26 mål. Robson är Englands tredje meste kapten efter, Billy Wright och Bobby Moore, med 65 matcher.

Robsons alla skador började ta ut sin rätt, hans speltid blev allt mer begränsad allt som konkurrensen från spelare som Ince, McClair, Sharpe, Kanchelskis och Phelan. Trots detta fick han 1993 slutligen sin efterlängtade ligatitel, men under sommaren kom nästa smäll för Robson. United värvade Roy Keane. Som om det inte var nog, inför säsongen infördes fasta truppnummer. Nummer sju gick inte till Robson, utan istället Eric Cantona. Säsongen slutade dock med ligatitel nummer två för Robson, men detta var hans sista säsong i den röda tröjan.

Efter 461 matcher och 99 mål lämnade han Old Trafford för Aryesome Park och Middlesbrough. Robson spelade endast 25 ligamatcher över tre säsonger i Boro och den 1 januari 1997 på Highbury gjorde han sin sista match. Sagan om Captain Marvel var slut.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Frågan kommer alltid finnas, hur bra hade Robson varit utan skador och supande? Och hur mycket påverkade supande hans skador?

Temat för nästa serie är nu bestämt och presenteras i samband med min nästa blogg. Tack för alla bra förslag.

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

 Till’ then

//Martin Palmér

Man Utd svarade upp med en bestämd insats på hemmaplan mot Wolves efter fiaskot mot Basel under veckan, och två viktiga spelare som Wayne Rooney och Nani såg ut att få det att lossna igen. Två bortamatcher i ligan följer för Man Utd, och får vi kanske ett bättre mått på hur väl Man Utd lyckats återhämta sig själva.

I övrigt var det ett case av att de flesta övriga topplag som varit i spel gjorde sitt jobb. Arsenal och Liverpool tog respektive 1-0-segrar mot i tur och ordning Everton och QPR. Inte särskilt mycket att säga om det, utöver att Robin van Persie fortsätter vara oerhört värdefull för Arsenal.

QPR förlorade på Anfield, men övriga två nykomlingar två tunga och värdefulla segrar på hemmaplan. Norwich besegrade ett Newcastle vilka man eventuellt kan börja befara att verkligheten har hunnit ikapp. Deras skadesituation hjälper heller inte till. Swansea besegrade ett minst sagt ojämnt Fulham med 2-0.

I bottenstriden tog Wigan en för dem otroligt viktig bortaseger mot West Brom samtidigt som Boltons besvär fortsätter med en hemmaförlust mot Aston Villa och Blackburn tappade en sen ledning borta mot Sunderland. Om vi ville att ligans bottenstrid skulle förtätas ytterligare så gjorde onekligen den här omgången jobbet.

Söndagen avslutades med en högdramatisk match mellan Stoke och Tottenham där den gamla klyschan att ”släkten är värst” hemsökte Tottenham matchen igenom, som de förlorade med 1-2, även om Tottenham nog har fog för uppfattningen att det kanske snarare var domaren som var värst.

Så, vad tar vi med oss från helgen som har gått?

:::

Drömstart för Martin O’Neill och nytt hopp för Sunderland

Ditt lag har hyst förhoppningar inför säsongen om att etablera sig på tabellens övre halva men finner sig istället indragna i en nedflyttningsstrid? Check. Din första match för din nya klubb sker på hemmaplan mot en av konkurrenterna i nedflyttningsstriden? Check. Ditt lag hamnar i tidigt underläge? Check. Ditt lag vänder och vinner under matchens absolut sista minuter och sekunder? Yes, check that twice.

Det går naturligtvis att lyfta fram det uppenbara och poängtera hur viktig segern i sig var för Sunderland och Martin O’Neill, men ibland är det inte bara segern i sig som är viktig utan det kan också vara minst lika viktigt hur segern faktiskt blir till. Den energikick och moralboost som ett lag kan få av att vända och vinna en match i dess slutskede går knappast att överskatta.

Symboliken blir så väldigt tydlig. Det här var en match som Sunderland förut brukade tappa i dess slutskede, nu var det en match man istället vann i dess slutskede. Ut med det gamla och in med det nya. Det är snart nyår och jag tror vi kommer få se Sunderland börja en marsch uppåt i tabellen.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/dec/11/martin-oneill-sunderland-blackburn

:::

Bolton is in a world of shit

Det finns liksom ingen ände på eländet i Bolton, som helt enkelt inte lyckas få några resultat med sig och som nu befinner sig rock bottom i Premier League-tabellen som enda lag med ensiffrigt i poängkolumnen.

Boltons resurser att göra något åt det hela är klart begränsade, om inte ägarna gamblar i januari i ett desperat försök att behålla Premier League-intäkterna, och deras förutsättningar inför säsongen med flertalet långtidsskador har drabbat laget hårt. Det har sammantaget gjort Boltons spelartrupp väldigt tunn vad avser bredd men också spetskvalitet i lagets olika delar.

Med detta sagt så bör det också poängteras att Boltons besvär med att få sitt försvarsspel att fungera har hållt i sig sedan förra säsongen, och visst är det ett frågetecken man måste kunna rikta mot Owen Coyles lagbyggeri.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/dec/10/bolton-wanderers-aston-villa-premier-league

:::

Topplag som får fördelarna mot sig

Att öppna upp den här tradiga diskussionen igen har jag egentligen ingen lust med. Men matchen igår mellan Stoke och Tottenham var ju så klart ett alldeles lysande exempel, tillsammans med flertalet matcher tidigare bara under den här säsongen, på när andra lag än så kallade topplag får domarfördelar med sig mot de så kallade topplagen.

Skillnaden är att det inte uppmärksammas och diskuteras på samma sätt när det sker, det fastnar inte i fotbollens pågående mytbildning, den som vi brukar mentalt ladda ner när vi gör substanslösa påståenden i stil med att ”alla vet att topplagen får fördelar…”. Eller när de som under sin utbildning har förläst sig på så kallad postmodern teoribildning, men misslyckats med att också förhålla sig postmodernt kritisk till den, börjar babbla om ”strukturella fördelar”.

Något som rent intellektuellt möjliggör för många att efter en enskild match av det här slaget hävda att ”en gång är ju ingen gång” eller ”undantaget bekräftar regeln” (i sig naturligtvis fullständigt befängda tankegångar utan någon som helst förankring i logik), vilket mycket ironiskt är något som brukar hävdas efter precis varenda enskild sådan här match.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/tottenham-hotspur/8950162/Tottenham-manager-Harry-Redknapp-referee-Chris-Foy-enjoyed-not-giving-us-anything-against-Stoke.html

:::

Så, vad tar ni själva med er från helgen som gått?

:::

Omgångens elva (4-4-2):

Radek Cerny, QPR – Steven Reid, West Brom; Rio Ferdinand, Man Utd; Chris Samba, Blackburn; Maynor Figueroa, Wigan – Marc Albrighton, Aston Villa; Phil Jones, Man Utd; Charlie Adam, Liverpool, Luis Nani, Man Utd – Robin van Persie, Arsenal; Grant Holt, Norwich.

Subs: Paul Robinson, Blackburn; Leighton Baines, Everton; Richard Dunne, Aston Villa; Matthew Etherington, Stoke; Matt Jarvis, Wolves; Stiliyan Petrov, Aston Villa; Luis Suarez, Liverpool.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Kvällen bjuder naturligtvis på omgången sista match, det riktiga tungviktarmötet på Stamford Bridge mellan Chelsea och Man City.

Matchen är av rätt tung betydelse vad avser såväl titelfajten som kampen om Champions League-platserna. Lyckas Man City ta full pott även borta mot Chelsea så finns det nog goda skäl för Man Utd att börja anse det rätt hopplöst att hämta in deras försprång. Tappar man inte poäng i sådana matcher så finns det inte längre många matcher kvar att tappa poäng i.

På samma sätt så hoppas naturligtvis lag som Arsenal, Liverpool och kanske också Tottenham att Man City vinner så att Chelsea tappar poäng i kampen runt det så kallade Champions League-strecket. Tottenham är kanske lite splittrade i vad de hoppas på, skulle jag kunna tänka mig.

En större fråga hänger ju samman med Chelseas prestation i den här matchen, som övriga lag i toppen av tabellen har intresse av, nämligen att den kommer ge en viss indikation på om Chelsea faktiskt har kommit ur sin svacka, som har antytts, och nu är på väg att lyfta igen, eller om deras svagheter relativt andra topplag kommer att exponeras ännu en gång.

Andre Villas-Boas har minst sagt, sedan vinsten mot Valencia, investerat rätt mycket förtroendekapital i det förra. Det riskerar att hemsöka honom rätt hårt om resultatet inte går Chelseas väg ikväll.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8948149/Chelsea-v-Manchester-City-Juan-Mata-can-pull-the-strings-for-Chelsea-as-Citys-puppet-master-David-Silva-does.html

Mittfältet avgör matchen?
Drogba avgör matchen?
Balotelli avgör matchen?

:::

Vi får väl se ikväll om Chelseaspelarna lyckas med uppdraget att inkludera också Villas-Boas i kramkalasen.

Be Champions!!

Namnet Walker, utöver så klart att tillhöra Chuck Norris odödliga karaktär Walker, Texas Ranger (”The eyes of Neil Ranger are upon you!”), är naturligtvis ett av de här väldigt vanliga engelska efternamnen. Där finns även ett gäng andra, Smith, Jones, Taylor med flera.

En lite rolig fråga skulle alltså kunna vara vilka efternamn som har förekommit mest i det engelska landslagets historia.

Den frågan grävde Anthony Lombardi på Soccer Lens lite djupare i, och namn och vissa fakta är hämtade därifrån och delvis anpassade, utökade och förändrade för att utgöra den här förhoppningsvis inte alltför svårsmälta söndagsbloggen.

Så håll till godo.

:::

Smith – 19 spelare, 104 caps

Föga förvånande så är det kanske vanligaste efternamnet också det namn som förekommer flitigast i det engelska landslaget. Så särskilt framgångsrikt har det emellertid inte varit, vare sig i VM 1966 eller 1990, Englands två mest framgångsrika världsmästerskap, så fanns där någon Smith i laget. Alan Smith, tidigare i Leeds och Man Utd, var den senaste Smith att göra en landskamp, mot Österrike. Den förste Smith att visa sitt plyte i Three Lions var Charles Eastlake Smith, som 1876 debuterade mot Skottland.

Johnson – 9 spelare, 79 caps

Så nära tio spelare, men Johnston kan man väl ändå inte räkna?! Med två Johnsons i den nuvarande truppen så hamnar kanske de tidigare sju upplagorna i något utav passningsskugga. Seth Johnson förtjänar kanske ett speciellt omnämnande, en tung symbol för Leeds finansiella ruin i början av millenniet, som köptes för £7m och som gavs £30k i veckan i lön trots att han bara bad om £10k. 1880 debuterade den förste Johnson, med förnamn Edward, mot Wales.

Brown – 9 spelare, 51 caps

Det hann nästan gå 30 långa år utan en Brown i det engelska landslaget till dess att Wes Brown debuterade, och som under ett drygt decennium samlade på sig 23 landskamper, med vilket han är den mest landslagsmeriterade Brown i historien. 1881 debuterade den förste Brown, Jimmy, i en landskamp mot Wales.

Wright – 8 spelare, 234 caps

Wright är ett av de stora efternamnen i engelsk fotbollshistoria. En Wright befinner sig bland de fem spelarna med flest landskamper. En annan Wright, närmare bestämt Mark Wright, låg indirekt bakom Englands senare framgångar i VM 1990 när han avgjorde gruppspelsmatchen mot Egypten med matchens enda mål, utan vilket det kanske aldrig blivit några tårar eller straffar. 1906 debuterade Gordon Wright den förste mot Wales, och så sent som förra året så spelade Shaun Wright-Phillips en landskamp mot Montenegro.

Jones – 7 spelare, 29 caps

Möjligen tack vare Vinnie Jones så kopplas kanske det här namnet först och främst samman med walesisk fotboll. Jones är vanligt men inte ett av de mer illustra efternamnen inom engelsk landslagsfotboll. Fram till för bara några månader sedan så var den senaste Jones Liverpools gamle ytterback från 1990-talet, Rob. Nu ser det emellertid ut som om Blackburns och numer Man Utds yngling Phil Jones kommer ge namnet en skjuts uppåt. 1882 debuterade den förste Jones, Alf, mot, föga förvånande, Skottland.

Roberts – 7 spelare, 20 caps

Ett så pass vanligt efternamn borde kanske ha varit bättre representerat i det engelska landslaget. Men den senaste Roberts att spela för England var Tottenhams Graham, och han avslutade landslagskarriär 1984. Den förste Roberts, som debuterade 1887 mot Skottland, var West Broms fantasifullt döpte Robert Roberts.

Allen – 6 spelare, 21 caps

Allen är ett efternamn med en något blandad och udda fotbollshistoria. Namnet blev känt hushållsgods under 1980-talet när en familj lyckades odla fram fyra professionella spelare. Bara en av dem, Tottenhams legendariske anfallare Clive Allen, lyckades dock slå sig in i det engelska landslaget, och i och med sin sista landskamp 1988 mot Israel så var han den siste Allen att spela där. Harry Allen var den förste, som hundra år innan Clives avskedsmatch debuterade mot Wales, ungefär samtidigt som Jack the Ripper härjade i London.

Taylor – 6 spelare, 37 caps

Namnet är i engelsk fotbollsfolkloristik kanske främst associerat med rotfrukter (”turnip”), men en lite lustig omständighet är ändå att en av de sex Taylors, närmare bestämt Peter, under en kortare tidsperiod omfattandes en match mellan Kevin Keegan och Svennis, också var ställföreträdande förbundskapten och var den som först gav kaptensbindeln till David Oh David Beckham. Mindre lustigt, är att den mest meriterade av dem, Tommy Taylor, en av Man Utds fantastiska Babes, fick sin karriär och sitt liv förkortat på en snöig flygplats i München.

Lee – 5 spelare, 64 caps

Två av spelarna med detta efternamn spelade för England under kortare tidsperioder men lyckades göra sig själva till ikoner i sina respektive klubblag. Den senaste Lee att därefter spela för det engelska landslaget, och som lyckades samla ihop det för honom enastående antalet 21 landskamper, var Newcastles gamle mittfältare Rob Lee, som avslutade sin landslagskarriär 1998 mot Luxemburg. 1904 debuterade Bert Lee mot Wales, och han var då den förste av sin art.

Walker – 4 spelare, 83 caps

När Kyle Walker alltså debuterade i det engelska landslaget i november så blev han den fjärde Walkern, och anmärkningsvärt nog också den tredje Walker på runt 25 år. Namnet Walker har alltså fått ett uppsving under senare tid, för innan 1988 så hade alltså bara en enda Walker spelat för England. Det var ingen mindre än Aston Villas legendariske spelare, kanske deras främste någonsin, Billy Walker, som 1920 debuterade mot Irland.

:::

Varför inte göra lite sport av det hela också?

Ni får en poäng var för varje onämnd spelare med något utav de tio nämnda efternamnen som ni lyckas räkna upp. Och försök nu att först åstadkomma det hela från vad ni har i huvudet när frågan ställs, därefter kan ni ju om ni är nyfikna ger in i Googles underbara värld och lära er mer (sökorden ”list england international footballers” tar er väldigt långt).

Så lägger jag ihop poängen när jag framåt kvällen återvänder från de jämtländska skogarna och publicerar resultatet i måndagens blogg.

Totalt är det alltså möjligt att plocka hem 58 poäng.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Jag har precis avslutat fjärde säsongen av Sons of Anarchy, fantastisk serie, och därefter fastnat för den nya serien Once Upon a Time. En rätt skön modern take på de gamla sagorna och om man klarar av ett lite långsamt tempo så är det en lätt serie att fastna för.

Rumpelstiltskin, apropå namn.

:::

Arsenal firar 125 år under helgen och man har bland annat gjort det med upprättandet av tre statyer utanför The Emirates – utav Herbert Chapman, Tony Adams och Thierry Henry.

Någon som vet om fler statyer är på väg? – Jag kan tycka att det borde vara fler statyer på väg. Annars känns kanske inte urvalet alldeles självklart, åtminstone inte för mig.

:::

Riktigt tung bottenmatch mellan Sunderland och Blackburn idag. Martin O’Neill kunde knappast ha fått en viktigare och mer betydelsefull debutmatch med den nya klubben. På hemmaplan dessutom. High pressure job.

Be Champions!!

Genom åren har Watfords akademi producerat ett flertal spelare av hög kvalitet. Vi kan nämna Ashley Young, sedemera i Aston Villa, Man Utd och England. Även Tommy Smith, mittfältare i QPR, och David James, tidigare engelsk landslagsmålvakt och meste målvakt under Premier League-eran, ingår i Watfords akademis alumni.

Fyra spelare i dagens Watford kommer även från klubbens akademi. Backarna Andrew Mariappa och den lokala favoriten Lloyd Doyley har båda tagit examen från akademin, tillsammans med målvakten Scott Loach som tagits ut till både Englands U21-lag och a-lag. Även anfallaren Marvin Sordell är en i gänget, och även han har meriter från U21-landslaget.

Där står även fler på tur. Med unga talanger som Gavin Massey, Matty Whichelow, Sean Murray, Adam Thompson och blott 16-årige Bernard Mensah så ser även den mer omedelbara framtiden ljus ut för Watford. Särskilt som ligaspelet i nuläget ser ut att gå bättre för Watford än vad i alla fall jag förutspådde inför säsongen.

Och i eftermiddag möter man Leeds hemma på Vicarage Road.

:::

Det är förmodligen precis den här typen av lysande ungdomsakademier nere i The Football League som många nu menar att Premier Leagues nyligen framkläckta och godkända Elite Player Performance Plan (EPPP) kommer att sabotera.

Skälen till denna uppfattning har främst med att göra att de största akademierna kommer ha möjlighet att rekrytera spelare från hela landet, och i princip endast behöva ersätta de mindre klubbarna för deras utbildningskostnader.

Man skulle därmed kunna tro att en klubb som Watford var starkt negativa till EPPP som förslag. Men så är inte riktigt fallet. Förvisso har Watfords ledning tidigare uttryckt en osäkerhet och oro över vad som kommer att krävas av utav en akademi inom respektive kategori i det nya systemet (olika kategorier, fyra till antalet, ges olika resurser och förutsättningar).

Men när EPPP röstades igenom i oktober så möttes det av Watford med optimism och man menade att EPPP var en komplimang till Watfords approach, och att denna genom förslaget skulle bli standard snarare än lysande undantag.

Nick Cox, Watfords akademichef, kommenterade då förslaget så här: ”The model we came up with is now going to be potentially rolled out across a number of clubs who are striving to be category one clubs. We’ve got a broad outline of what the changes will be, but we don’t know the specific criteria.”

Om nackdelarna med EPPP är exakt just de som deras motståndare säger, och om vi utgår från det inte orimliga antagandet att Watford och dess ledning uttalar sig i ett rationellt egenintresse, så går inte bilden riktigt ihop. Men hur kommer då detta sig?

:::

Till stor del tror jag det beror på den icke verifierade men vitt spridda åsikten att endast storklubbarnas akademier kommer att kunna komma ifråga som ”kategori ett”-akademier. Som stöd för denna åsikt framhålls möjliga men ännu ej beslutade kriterier avseende budgetstorlek, antal anställda och så vidare. Alltså rena volymmått som små klubbar kommer ha svårt att uppnå.

Men det är som mest en halvsanning. Där finns också ett betydligt mer luddigt kriterie som talar om ”past performance”, som öppnar upp just för att värdera inte bara kvantitativa mått på Englands akademier utan också mer kvalitativa aspekter.

Granskningen och värderingen av akademierna, och den kontinuerligt genomförda kategoriindelningen, kommer även att genomföras utav en oberoende revisor, som har till uppgift att i sin bedömning väga samman samtliga aspekter som en helhet. Vad Watford ser, och där de även måste ha en rimlig uppfattning om att kunna lyckas, måste alltså vara möjligheten att öppna upp denna revisionsprocess för just den typ av akademier som de representerar.

Förhoppningen som jag ser det är att Englands fotbollsakademier utsätts för en ackrediteringsprocess på samma sätt som är väldigt vanligt inom i stort sett alla andra utbildningssammanhang. En sådan process bygger just på att värdera utbildningens kvalitet snarare än kvantitet.

Den mer filosofiska fördelen med ett sådant system vore också att akademierna helt plötsligt granskas inte enbart som fotbollsfabriker utan som just utbildningsinstitutioner. Och lyckas man uppnå det så har engelska akademier tagit ett långt steg i riktning mot den typ av akademisystem som ligger till grund för framgångarna med de tyska, spanska och holländska modellerna.

Watfords akademi kan på så vis vara en förebild för best practice, och EPPP blir i så fall mekanismen varmed denna förebild sprids.

:::

Slutsatsen måste ändå vara, eller bör åtminstone vara, att EPPP möjliggör en konstruktiv inställning, även om man vurmar de mindre klubbarnas och de mindre och lokala akademiernas intressen.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Platini vs Ferguson!

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2071961/Sir-Alex-Ferguson-blasted-Michel-Platini-Europa-League.html

Och tusan vet om inte Platini vann den matchen den här gången. Men det gav i alla fall Ferguson möjligheten att utveckla sina tankegångar.

:::

Bortrest under helgen på bordtennisbusiness, alltså mer generella bloggar och inga mer specifika matchbloggar. Å andra sidan heller inte några på förhand uppenbara stjärnsmällar till matcher, även om det finns några för bottenstriden intressanta möten, inte minst då Sunderland vs Blackburn.

:::

Apropå filmningar och förstärkningar, vart i hela friden är fotbollen egentligen på väg?!

Be Champions!!

Bara under den här veckan har först Andre Villas-Boas i Chelsea försökt hävda att media går hårdare åt Chelsea än något annat lag, och nu under gårdagen så vill Kenny Dalglish, för minst tionde gången i ordningen sedan säsongen började, göra gällande att Liverpool bestraffas hårdare av FA och domare än andra lag.

Liknande utsagor har vi ju tidigare hört från Roberto Mancini i Man City, och naturligtvis även från Arsene Wenger i Arsenal och Alex Ferguson i Man Utd. Chelsea har även haft ett antal tidigare managers som varit inne på liknande tankegångar.

Så fenomenet i sig är inget nytt.

Nytt är heller inte de möjliga bakomliggande motiven till ett sådant beteende. Många när de läser om en manager som kritiserar domare, FA eller media tror att syftet är att kritisera eller ”gnälla”. Så är inte nödvändigtvis fallet. Väl så ofta kan det istället handla om att skapa en siege-mentalitet, en vi-om-dem-känsla, ett av inte bara fotbollens utan världens mest kända och använda knep för gruppsammanhållning.

Men vad är det egentligen Kenny Dalglish håller på med?

:::

Skälet till frågan är att hans klagomål har blivit till något av en återkommande melodi den här hösten. Att genomföra någon eller några kirurgiska precisionsanfall på temat kan jag förstå enligt ovan, men att återkomma till det vecka efter vecka i flera månaders tid?

I allt vad man företar sig är det viktigt att bibehålla sin trovärdighet, och när man går till överdrift i sin kritik så är det trovärdigheten man först och främst förlorar.

Och just i Kenny Dalglishs fall under den här säsongen har ju hans kritik också tagit sig stundtals absurda uttryck. Mycket av det hela har snurrat runt Luis Suarez, som haft en turbulent inledning på sin tid i England.

När Suarez får kritik för att han filmar, så är Dalglish oförstående och prisar spelarens integritet som ligans främsta. När FA dröjer med att fatta beslut i rasismfrågan så kritiserar Dalglish dem för det trots att det är Liverpool som dragit frågan i långbänk genom att inte vara öppna med vad som sagt och inte sagts. När Suarez visar publiken på Craven Cottage långfingret så är det tydligen publikens fel som är lite elaka med spelaren.

Och när det inte är Suarez som ska försvaras, så är det domslut som felaktigt gått emot Liverpool, verkliga eller inbillade, som ska kritiseras, samtidigt som marginalbeslut för det egna laget beskrivs som ”solklara”.

Som sagt, trovärdighet är viktigt.

:::

Den senaste stormen gäller fortfarande eftermälet till matchen mot Fulham där Suarez dels har anmälts för sitt visade långfinger, dels har Liverpool som klubb anmälts av disciplinära skäl, för att ha misslyckats med att kontrollera sina spelare i samband med att de svärmade runt domaren i samband med utvisningen av Jay Spearing.

Kenny Dalglish, med ett teatraliskt förfarande som onekligen påminde om Rafa Benitez liknande rant för snart tre år sedan, ägnade en del av gårdagen åt att leverera en videopresentation till press och media om varför Liverpool var de drabbade snarare än de skyldiga i matchen mot Fulham.

Presentationen lyfte fram några specifika punkter. Dels att Jay Spearings röda kort var felaktigt eftersom hans avsikt var att träffa bollen. Dels att Liverpool uppvisade en god disciplin under stora delar av matchen. Dels att Liverpool inte fick fördelen i ett antal så kallade 50/50-situationer. Det är emellertid punkter som inte på något sätt kan ses som oomtvistade.

För det första så delar en domare ut gula och röda kort inte enbart baserat på en spelares avsikt, om inte annat för att en avsikt kan vara väldigt svår att bedöma, utan också baserat på handlingens konsekvens. Konsekvensen i det här fallet var klart och tydligt sträckt ben och dobbar rätt in i motståndarens fotled. Jag tror inte heller avsikten var att skada, men det finns en anledning till att regelboken tar upp begrepp som oförsiktighet (”carelessness”) och vårdslöshet (”recklessness”).

För det andra så skulle jag säga att alla lag alltid normalt sett visar upp en god disciplin, annars skulle det vara omöjligt att genomföra fotbollsmatcher. Även ett lag som har fått flera disciplinära bestraffningar har förmodligen ändå varit disciplinerade under 95% av matchtiden. Fotbollens sanktionssystem finns där just för att bestraffa enskilda incidenter, där ges inget frikort att spåra ur någon enstaka gång bara för att man vanligtvis håller sig på mattan. Liverpool ”crowdade” domaren i samband med utvisningen, that’s a fact. Har man sett Liverpools matcher så vet man också att detta inte är något ovanligt för dem.

För det tredje, hur sannolikt är det inte att Fulham och Martin Jol, eller vilken annan manager i vilken som helst match, skulle kunna göra ett urval av enskilda matchsituationer och visa på när en så kallad 50/50-situation går emot det egna laget?! Jag tror det brukar kallas för selektiv perception, och vi klagar alltid när det går emot oss men aldrig när det går med oss.

:::

Förlagan som eventuellt inspirerade Kenny Dalglish?!

:::

Man kan säga att syftet med att försöka skapa en siege-mentalitet på sätt och vis är att tillföra laget energi. Det kommer emellertid en brytpunkt när mängd och frekvens på den här typen av utspel istället drar uppmärksamhet från och dränerar energi ur laget. Mitt intryck är att Kenny Dalglish balanserar farligt nära den gränsen i nuläget.

Dalglishs motiv kan också vara att utöva politiska påtryckningar på FA som fortfarande har att besluta i detta flertal disciplinära fall. Det kan jag ha full respekt för, men som sagt, trovärdighet är viktigt för att vara framgångsrik med ett sådant projekt, och då gäller det att välja sina strider.

Där finns så klart en tredje alternativ möjlighet, att Kenny Dalglish helt enkelt är mer pressad av manageruppgiften, ägarkraven och ligakonkurrensen än vad mytologin om och runt honom ger utrymme för. Om det är så eller ej vet jag inte, men det är värt en fundering.

Och det är i sig ingen kritik mot Dalglish som jag anser har gjort ett stort jobb på kort tid med Liverpool, men det finns en benägenhet från omvärlden att vilja tro att bara för att något går bra så går det också lätt. Sanningen är ju emellertid att det väldigt sällan är lätt, att framgång snarare bygger på en väldig ansträngning.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Henry Winter i en mycket bra krönika i efterspelet av Man Citys och Man Utds exit från Champions League, som verkligen är värd för alla att läsa.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8944752/Henry-Winter-hold-back-the-obituaries-over-the-demise-of-Premier-League-after-Champions-League-failures.html

Själv tyckte jag inte minst att underrubriken var väldigt rolig: ”When it was announced in Nyon yesterday that Wayne Rooney would have to work on a UEFA community project, the temptation was to shout back that the poor boy was already in the Europa League.”

:::

Be Champions!!

UEFA hade väl knappast heller kunnat räkna med att Europa League skulle få en så lagmässigt hög profil som nu har blivit fallet. De, tillsammans med de TV-bolag som har rättigheterna till turneringen, borde rimligtvis gnugga händerna av förtjusning.

Då är det väl i och för sig lite olyckligt att media rapporterar att Ferguson efter matchen igår kväll betraktade Europa League som ett straff. Nu är förvisso det ett tämligen grovt yxhugg. Det är för det första sagt i besvikelsens stund efter en förlust. För det andra pekar det bara på det uppenbara, att Champions League är turneringen man vill vara med i. Därtill och för det tredje så syftar Ferguson med straff inte på Europa League i sig, utan på att man i stor utsträckning kommer behöva spela torsdagar och söndagar framöver.

Man Citys manager Roberto Mancini var inne på samma linje, och noterade att deltagande i Europa League skulle försvåra ligaspelet, men hävdade också ambitionen att vinna Europa League. ”Det är viktigt för Man City att vinna titlar” menar han helt riktigt. Och det är mer eller mindre garanterat att Man Utd kommer att slicka sina sår nu, men när turneringen väl drar igång igen efter jul så kommer ambitionen vara att vinna.

Lustigt i sammanhanget är så klart att vare sig Roberto Mancini eller, än mer anmärkningsvärt, Alex Ferguson har vunnit Europa League eller dess föregångare UEFA-cupen tidigare. Av de stora kontinentala cuptitlarna är det faktiskt bara den här bucklan som Ferguson aldrig har plockat hem.

It’s a pot worth winning.

:::

Roy Keane har ju vid ett tidigare tillfälle gått brutalt hårt åt Man Utds ungdomar. Det ledde den gången till sparken från klubben. Nu gjorde han det igen, vilket ledde till en bitande replik från Ferguson: ”Roy had an opportunity to prove himself as a manager and it’s a hard job.”

En kommentar som på klassiskt brittiskt tema är på en och samma gång smakfullt subtil samt en verbal motsvarighet till ”blunt force trauma”.

Paul Hayward tycker jag är den som i efterhand kommer närmast en bättre och mer nyanserad förståelse för balansgången mellan gammalt och nytt i Man Utd och hans slutsats, till skillnad från Keanes, är att det först och främst är de äldre spelarna som svikit.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8941132/Glazer-family-in-the-spotlight-as-Manchester-United-old-guard-leave-the-young-guns-exposed.html

:::

Roy Keane hade dock helt rätt i en sak, att Man Utd får skylla sig själva. Det ska heller inte glömmas bort.

Och naturligtvis ska Alex Ferguson ha sin beskärda del utav kritiken för den inställning med vilken Man Utd angrep det här gruppspelet. Attityd reflekterar ledarskap, och med sin rotation signalerade Ferguson tydligt den i slutänden ödesdigra inställningen att ”det ordnar sig”.

Han får skylla sig själv. Laget får skylla sig självt. Det viktiga för framtiden är att man lär av misstaget.

:::

Tämligen tramsigt blir det emellertid när vissa kommentatorer vill skylla det hela på Glazers, klubbens ägare. Var det någon av dessa som inför gruppspelet varnade för att Man Utd skulle kunna få problem, eftersom Glazers totalt genom åren pumpat ut cirka £600m ur klubben? Nej, så klart inte.

Post hoc, ergo propter hoc. En logisk tankelapsus och en konsekvens utav att de analyserar utfallet, snarare än processen fram till utfallet.

Det är ett uttryck för en form utav panik och bygger på idén att lösningen på alla problem är att köpa fler dyra spelare, en form utav panik man kan känna förhoppning och trygg förvissning att Ferguson kommer att bortse från.

:::

En klubb med Alex Ferguson som manager kan omöjligtvis befinna sig i en kris.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Patrice Evra tycker jag ändå ger uttryck för den enda inställning som en Man Utd-spelare kan ha en dag som denna:

“We need to play with the heart and the fans deserve more than us throwing it away. We have to be honest and say we haven’t been professional from the beginning of this competition. I don’t know why. Maybe one or two of us have to look in the mirror and say we can do a lot better than we have done.”

:::

Det har spekulerats en del i vad de två engelska lagens exit från Champions League kommer att betyda för Englands UEFA-koefficient och det antal platser Premier League har till turneringen.

Sanningen är så klart att det knappt betyder något. För det första leder England den tabellen överlägset. För det andra får man lika många poäng för deltagande i Europa League som i Champions League, och båda lagen är ju onekligen kvar i Europa League.

Så den fjärde platsen är långt ifrån farozonen.

:::

En titel är en titel.

Champions League är naturligtvis större och bättre än Europa League. Men vid säsongens slut skulle jag ändå föredra att stå där med Europa League-titeln än att inte stå där med en Champions League-titel, hur nära den man än råkade komma.

Sådan är min möjligen gammelmodiga syn på fotbollen.

I just det här fallet är det kanske inte nödvändigtvis en titel man kan skryta så mycket med. Men man kan ändå för den sakens skull känna glädje för den. Som jag ser på det.

:::

Robert Gustavsson är en svår person att förstå sig på, men vissa dagar förstår man honom helt enkelt bättre.

Be Champions!!

Där fanns under hela den här matchen en känsla från Man Utd som lag, med andra ord dess spelare, att det här ordnar sig, eftersom vi är Man Utd. Och på så vis var den här matchen en perfekt representation för hela gruppspelet. Man Utd har genomfört hela gruppspelet i den fasta tron att det till sist kommer att ordna sig på något vis, eftersom man är stora stygga Man Utd.

Men de tre små grisarna i form utav Basel, Benfica och Otelul Galati var inte villiga att vända magen upp och ge upp på förhand. Och när Man Utds egen likgiltighet leder till att de inte tar sitt jobb, vare sig offensivt eller defensivt, när man i nästan varje spelsituation lämnar motståndaren tre-fyra meters utrymme och flera sekunders tid att göra vad han vill med bollen, då har alla motståndare på den här nivån den tillräckliga kvaliteten att ställa till ordentligt med problem.

:::

Mest markant i just den här matchen var ju hur där fanns absolut noll press på motståndarens bollhållare, under i princip någon period av matchen. Och i mer eller mindre varje offensiv såväl som defensiv situation så joggade Man Utds spelare snarare än sprang.

Sådant är inte en kvalitetsfråga, det är helt och hållet en attitydfråga.

:::

Man Utd som lag förresten. Ett dåligt ordval. För vad vi såg i den här matchen var inget lag. Det var ett gäng yra spelare som försökte navigera matchen som individer. Och var det något jag trodde att jag i stort sett aldrig skulle skriva om just Man Utd så var det just det. Där finns inget samspel mellan lagdelarna, där verkar inte finnas någon kollektiv idé om hur matcherna ska genomföras. Som mest verkar man helt enkelt hoppas på att det ordnar sig.

Där finns inget att skylla på för Man Utd i det här läget utom sig själva. Jag vet inte om Basel förtjänade att vinna, det får andra avgöra, vad jag däremot vet är att Man Utd helt och hållet förtjänade att förlora.

Vad det här måste var för Man Utd är helt enkelt en lektion i ödmjukhet, att inse att man alltid måste göra jobbet. Att saker och ting inte ordnar sig av sig självt, utan att framgång bygger på hårt arbete och samarbete inom laget. Den ödmjukheten har Man Utd helt och hållet saknat i den här upplagan av Champions League, och man får nu betala det helt rättmätiga priset för den arrogansen.

Någon kris är det emellertid inte fråga om. Man Utd kommer nämligen att spela i Champions League även nästa säsong, om det kan vi vara rimligtvis övertygade. Man Utd står med andra ord inte inför samma situation som Liverpool stod inför för ett par säsonger sedan. Man Utd har dessutom befunnit sig i den här situationen förut, också då var man ett lag under förnyelse och förändring.

Nu blir det nya tag i Europa League för Man Utd, och det måste jag personligen säga ska bli rätt kul att följa. Och om det är möjligt så skulle jag vilja säga att det menar jag helt genuint och uppriktigt, och fullständigt bittert och sarkastiskt, på en och samma gång.

:::

Jag sitter på O’Learys och kollar matchen. På plats befinner sig även tre Arsenalsupportrar utspökade i det egna lagets tröjor och jublar som små barn när Basel gör 2-0 och därefter vinner matchen. Jag måste fråga mig, vad exakt är det som motiverar tre vuxna män att klä sig i det egna lagets färger, ge sig ut på stan, för att titta på en match enbart för att hoppas att en motståndare ska förlora?

Mitt i dess allra mest uppenbara skadeglädje kunde jag inte riktigt avstå den något syrligt menade repliken: ”Grattis, det här var Arsenals största framgång på sex år!”

Så stor var jag i nederlagets stund. Det enda svar jag fick var något mummel ner i de egna ölglasen. Men så var de ju norrlänningar också, det låg förmodligen något mycket djupsinnigt i det där mumlet.

:::

Det fanns en kort stund under kvällen när Man City faktiskt var vidare från gruppspelet, men till sist visade det sig ändå att Napoli pallade för trycket, att motivationen avgjorde på Madrigal.

Mycket tråkigt för Man City, men milt uttryckt en rätt rolig kväll för Europa League.

:::

Be Champions!!

Under de senaste 15 åren har ju Man Utd hyfsat regelbundet också bröstat upp sig i det europeiska cupspelet som den värsta tuppen. Klubbens historia, tradition och identitet är också tätt sammanvävd med det europeiska cupspelet. Inte bara var man det första engelska lag som vann Europacupen, man var det även det första engelska lag som över huvud taget deltog, mot ligans uttalade vilja. Till ett fruktansvärt pris.

Man Utds historia är till stor del spelarnas historia. Spelarna har alltid haft en särskild plats i klubbens mytologi, det är inte minst därför som väldigt många av supportrarnas sånger och ramsor fokuserar på nuvarande och tidigare spelare snarare än på klubben som sådan. Klubben präglas av en kollektivistisk kultur, men på ett sätt som är ägnat att framhäva snarare än att förtrycka spelarnas personlighet.

Och visst har Man Utd också haft några spelare som likt tuppar bröstat upp sig på den europeiska teatern. Galleriet kan göras väldigt omfattande, men jag kan välja ut några särskilt speciella.

:::

George Best

Man Utd begav sig 1966 till Lissabon för att försvara en 3-2-ledning från den första hemmamatchen mot Benfica i Europacupens kvartsfinal. Matt Busby ger spelarna direktivet att ta det lite lugnt den första kvarten, men efter tolv minuter har Best redan gjort två mål och Benfica förlorade till sist med 1-5, och för första gången någonsin en hemmamatch i Europacupen.

Benficafansen visste med sig att de sett en riktigt stor spelare och döpte honom omedelbart till El Beatle. Två år senare stötte Best, Man Utd och Benfica på varandra igen, i Europacupfinalen på Wembley. I förlängningen var det framför allt Bests otröttliga ben som avgjorde finalen till Man Utds fördel, och uppfyllde Busbys livsuppgift.

Bryan Robson

Förmodligen är Bryan Robson den närmaste historiska motsvarigheten till Steven Gerrard som brittisk fotboll kan få fram. Sin generations mest talangfulle spelare, en mittfältsgeneral utav guds nåde i en klubb som under större delen av hans tid i klubben befann sig i skuggan utav sin egen storhet, vilket gör att Robsons storhet inte alltid uppskattas som sig bör.

Det fanns dock stunder när Robson med sin blotta personlighet och närvaro lyfte hela klubben ut ur skuggan och bar laget på sina axlar. Säsongen 1983/84 begav sig mäktiga Barcelona, med Diego Maradona i laget, till Old Trafford för att bekvämt spela av en 2-0-ledning från det första mötet. De hade ingen aning om vad som väntade dem, i en kakofoni av ljud, i vad som brukar beskrivas som den mest febrila stämning Old Trafford någonsin har upplevt.

Diego Maradona spelade aldrig mer en tävlingsmatch på engelsk mark. Den kvällen, den säsongen, var ingen bättre än Bryan Robson. Captain Marvel.

Mark Hughes

Barcelona skulle visa sig vara en utlösande faktor även för Mark Hughes avtryck på den europeiska cupscenen. Hughes hade värvats av Barcelona i mitten av 1980-talet till stor del som en följd utav engelska klubbars avstängning från de europeiska cuperna, men misslyckats med att etablera sig i en fundamentalt annorlunda fotbollsmiljö.

Hughes, en anfallare utav närmast legendariska proportioner på och runt Old Trafford, var alltid en kraftfull och explosiv spelare, men sällan om någonsin har han spelat med en sådan frenesi och intensitet som han gjorde den här fantastiska kvällen i Rotterdam 1991, när Man Utd mötte Barcelona i Cupvinnarcupens final och vann med 2-1.

Eric Cantona

Cantonas största bidrag till Man Utd på den europeiska cupscenen var troligtvis hans roll som förebild och uppfostrare av den unga generation Man Utd-spelare som växte fram under mitten av 1990-talet, och som i fransmannen gavs en daglig lektion om vad som krävdes i form av talang och hårt arbete för att kunna konkurrera med kontinentens storstjärnor. Cantona hade kanske lämnat klubben, men det var hans andas barn som två år senare skulle erövra Europa.

Men visst fanns där även tillfällen när Eric Cantonas briljans och stjärnglans lyste så starkt att den förblindade också europeiskt toppmotstånd. Porto kom till Old Trafford under säsongen 1996/97 med status utav ett europeiskt topplag, med tillhörande hög svansföring och pratade om att ”ge Man Utd en lektion i fotboll”. Cantona plirade förmodligen lite säreget föraktfullt arrogant på dem och iscensatte vad som till sist skulle sluta med en 4-0-förnedring, och portugiserna fick åka hem med svansen mellan benen.

Roy Keane

Blackburn Rovers manager Steve Kean måste känna att ingen riktigt gillar honom. Men när Blackburn möter Man Utd på Old Trafford, och publiken skanderar ”Keano, Keano” och om han ”tilts his head, squints his eyes and puts a finger in his ears, it sounds an awful lot like Kean”.

Nåja, nog om det. Roy Keane har aldrig fått någon Europacupmedalj eftersom UEFA i all sin oändliga klokhet kommit fram till att om man inte spelar eller sitter på bänken just i finalen så har man inte gjort sig förtjänt av någon medalj. Ett tämligen orättvist beslut i vanliga fall, men som i just Roy Keanes fall lett till vad som bara kan beskrivas som en ren parodi på rättvisa.

Man Utd var döda och begravna i semifinalen i Turin mot Juventus. Man låg under med 2-0 efter tio minuter och det såg ut att bli ännu en mer eller mindre hedersam europeisk cupförlust mot de italienska giganterna. Vad som sedan följde måste rankas bland de främsta kollektiva insatserna i europeisk cuphistoria, och det var kapten Roy Keane som med en imperialistisk kaptensinsats gjorde det hela möjligt.

Genom sin blotta närvaro uppfyllde han sitt Man Utd med självförtroendet att vända och vinna matchen, en prestation som inte blev mindre imponerande av att ett gult kort tidigt i matchen gjorde att han visste att han skulle missa en eventuell final. Även om vilja att vinna inte går att förkroppsliga så är Roy Keane den kvällen det närmaste världen har kommit.

Cristiano Ronaldo

På tal om tuppar, så har väl förmodligen ingen spelare tuppat sig riktigt så mycket som just Ronaldo, vars personlighet naturligtvis inte är ägnad att göra fotbollssupportrar direkt stumma av beundran, även om hans skicklighet på planen oftast leder till det. Det var hur som helst Ronaldo som var lagets förgrundsgestalt i dess senaste framgångsrika europabygge.

Den tändande gnistan framstår i efterhand som hemmamatchen mot Roma 2007 som Man Utd vinner med smått otroliga 7-1. Intressant inför den här matchen var att Ronaldo innan dess inte gjort ett enda mål i Champions League, vilket placerade honom efter storskyttar som Gary Neville och Eric Djemba-Djemba i den interna skytteligan. När matchen närmade sig sitt slut hade han gjort två mål och fått Romaspelarna att vädja åt honom att ta det lugnt. Därifrån lyfte Ronaldos europeiska cupstjärna.

Det var också en match som slog hårt i kända svenska Serie A-profilers självkänsla. Det var säsongen efter Calciopoli och Roma var den italienska fotbollens nya darlings, de spelade en fräck och offensivt innovativ typ av fotboll och förväntningarna på dem var höga. Förnedringen den här kvällen är troligtvis vad som ligger bakom deras uppfattning av Man Utd i synnerhet och av engelska lag i allmänhet som ”arroganta”, en uppfattning så generell och oprecis att den naturligtvis är helt omöjlig att bemöta.

Om att Ronaldo är en tämligen arrogant karaktär kan det knappast råda någon större tvekan. Men att baserat på en enda spelares arrogans beskriva en hel klubb, egentligen en hel liga, som arrogant är kanske att ta det hela lite långt. Vilken klubb vore i så fall inte arrogant?

:::

Ikväll runt halvelva-snåret i schweiziska Basel kan tuppen ha galt för sista gången för Man Utd i den här säsongens Champions League. Varken mer eller mindre.

Och den enda trösten med det vore ju möjligheten att för en gångs skull faktiskt kunna vinna Europa League.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Milan lägger ett bud på Carlos Tevez som går ut på att få låna honom gratis resten av säsongen och därefter eventuellt köpa loss honom för £19m, och säger att de hoppas att Man City tackar ja till budet.

Jo, jag kan tänka mig att de gör det.

:::

Do you believe in miracles?

Tja, om man håller på Man City så måste man nog göra det för att man ska våga tro på något avancemang ikväll. Men, det hela är inte över, en vinst mot Bayern på hemmaplan skulle jag betrakta som sannolik och inte tusan ska det väl vara helt omöjligt för Villareal att sno i alla fall en poäng mot Napoli på hemmaplan?

Större under har trots allt skett. Två stora frågetecken råder. Klarar Villareal av att matcha Napolis motivation? Och klarar Napoli av att leverera med all press på sig själva?

:::

Villas-Boas krigsförklaring mot media efter gårdagens vinst mot Valencia betraktar jag inte bara som mindre klok, utan som ett direkt svaghetstecken. Det enda han avslöjar är att han har varit rejält pressad.

Kanske är ambitionen att ena laget och skapa en siege-mentality, men med en ligasituation som ännu är långtifrån utredd, med en ännu ej helt löst taktisk problematik, och med en match mot Man City på den närmaste agendan, så är det också onödigt att göra sig själv öppen och tillgänglig för den väldigt förutsägbara kritik som nu kommer att följa om den närmaste tiden inte går som den ska för Chelsea.

Några mediala dolkstötslegender handlar det heller inte om. Ett lag som inte presterar som det ska kommer alltid att kritiseras mer i media än andra lag som inte underpresterar, it’s just the way of things.

:::

Be Champions!!

En riktigt stark uppryckning av Chelsea de två senaste veckorna då laget visat en härlig kampmoral och kunnat kassera in tre raka 3-0-segrar mot inte helt skabbigt motstånd.

Engelskt krislag nummer ett vidare med andra ord, imorgon avgörs det hela för engelskt krislag nummer två och tre. Om ni tillåter mig att parafrasera de senaste dagarnas rubriker i svensk och engelsk press angående de engelska lagens situation i Champions League.

:::

Det må talas hur mycket som helst om en ny filosofi i Chelsea, men det går liksom heller inte att komma ifrån att det är en dos gammalt krut som de senaste veckorna har lyft Chelsea.

Inte minst Didier Drogba var alldeles strålande idag och vad han kan bidra med till Chelseas anfallsspel, med sin kraft och tyngd, inte minst då i den här typen av matcher, framstod väldigt tydligt just ikväll. Och minsann om det inte kändes som att Chelsea försvarade sig betydligt mer konservativt ikväll än vad man gjort hittills under säsongen.

Kanske har Andre Villas-Boas till sist lyckats hitta den gyllene medelvägen mellan gammalt och nytt. I så fall kan Chelsea bli något att räkna med under resten av säsongen.

Och i så fall så betraktar jag det som en av säsongens främsta och kanske också mest avgörande managerprestationer. Det är i alla fall skönt att nu kunna skrinlägga alla spekulationer om Villas-Boas anställningstrygghet allra minst hela säsongen ut. Nu har det tåget lämnat perrongen.

:::

De svenska kommentatorerna gjorde under stora delar av matchen en poäng av att det buades på Stamford Bridge, ”trots att Chelsea ledde med 2-0”. Något de såg som ett uttryck för missnöje.

Kanske förstod jag det helt fel, men själv uppfattade jag det mer som att man buade åt Valencia när de anföll, i ett inte helt ovanligt sätt att försöka få motståndarna ur balans, inte att det var något uttryck för missnöje.

Ramsan ”Come on, Chelsea!” uppfattade jag likaså som ett stöd för det egna laget, och inte som Viasats kommentatorer menade som någon form av otålig uppmaning.

Människan, och inte minst media, söker väldigt gärna bekräftande information på rådande teorier och hypoteser. Och den gällande teorin om Chelsea just nu är ju att det är ett lag i och med problem.

Då tolkar man väldigt gärna all information i den färdriktningen.

:::

Frank Lampard inte med på Chelseas mittfält i vad som ändå var en ödesmatch för klubben. Oväntat på sitt sätt, och talande på sitt sätt, men också ett uttryck för det manageriella mod som Villas-Boas ändå verkar besitta.

För jag tror inte precis alltför många managers hade haft bollarna att fatta ett sådant beslut i en sådan situation.

Men sett till hur Chelseas nykomponerade mittfält fungerade i den här matchen, med inte minst Oriol Romeu som en viktig kugge, så var det förmodligen det korrekta beslutet att göra.

:::

Nu kan Chelsea nöjda och glada lägga Champions League åt sidan för de kommande dryga två månaderna.

Hur många övriga engelska lag kommer kunna göra detsamma?

:::

Ajajaj, Mannone…

:::

Be Champions!!

Det är kort och gott en form utav kvalfinal i Champions Leagues gruppspel där Chelsea helt enkelt måste vinna eller spela 0-0 på hemmaplan mot Valencia för att ta sig vidare till turneringens slutspel.

Valencia kommer till matchen i god form efter att i senaste omgången ha besegrat belgiska Genk med hela 7-0 på hemmaplan och efter att i helgen ha vunnit med 2-1 mot Espanyol. Valencia är ett europeiskt toppmotstånd, och Chelseas facit mot toppmotstånd hittills den här säsongen är tämligen katastrofalt, inte minst då på hemmaplan.

Valencias manager Unai Emery beskriver matchen som något utav en cupfinal och hans löfte om att Valencias offensiva spelare ska försöka ”skada Chelsea” bådar onekligen för en väldigt intressant match-up mot Chelseas höga och stundtals väldigt skakiga backlinje.

Grejen är att jag tror det här riskerar bli en rätt ful match också.

:::

Chelsea har inte missat slutspelet i Champions League sedan säsongen 2002/03, det vill säga innan Roman Abramovich tog över klubben, och Villas-Boas poängterar att laget bara har sig självt att skylla för att de försatt sig i den här situationen.

Och nog ligger det något i det. Särskilt när man betänker att Chelsea har tappat ledningar i de tre senaste matcherna i gruppspelet, först mot Valencia, därefter mot Genk och nu senast mot Bayer Leverkusen. Ett gruppspel som började så bra har alltså ändå slutat i att Chelsea befinner sig på gränsen till att bli eliminerade.

:::

Hemmaplan har inte varit någon fördel för Chelsea i ligan, men traditionens makt är stor i det europeiska cupspelet, och jag tror det faktum att Chelsea har hemmaplan ikväll kommer ha en avgörande betydelse.

Och ska Stamford Bridge någon gång leva upp till full volym så ska det väl vara för en sådan här match.

Naturligtvis är det också en väldigt speciell kväll och match för Chelseas Juan Mata, som kom till Valencia redan 2007 från Real Madrids akademi och hann med att göra 172 framträdanden och 45 mål för det spanska storlaget innan han i somras lämnade klubben för Chelsea.

Är släkten värst, och i så fall åt vilket håll?

:::

Kevin McCarra om hur Champions League har förändrats, blivit något mindre förutsägbar, och om hur de engelska storlagen går igenom en ombyggnadsfas och inte längre dominerar turneringen på samma sätt som förr, även om det snarast ska ses som en omgruppering inför framtiden.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/dec/05/english-teams-champions-league

Hyfsat läsvärt. Men tänkesättet bygger till viss del också på ett antagande om status quo, att de klubbar som nu befinner sig i Champions League kommer fortsätta befinna sig där. Vilket är lite old school-tänk. Detta antagande hotas den här säsongen och framöver såväl i Champions League självt, som vi inte minst ser med den här veckans ödesmatcher, men också i Premier Leagues interna konkurrens där det inte längre är frågan om fyra lag som prenumererar på fyra Champions League-platser.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Om Wayne Rooney blir avstängd i två matcher för att säga ordet, hur många matcher får då Luis Suarez för att ha gjort tecknet?

Vad vi egentligen inte vet är att i Sydamerika är ett uppsträckt långfinger egentligen något man bara gör kompisar emellan, ett tecken på hård broderlig kärlek.

(Okej, efter att ha gjort ett snabbt besök på twitter så upptäcker jag att jag inte på något vis var först med att komma på det skämtet.)

:::

Tung 1-0-vinst för Fulham och tillika tung förlust för Liverpool, och Kenny Dalglish var sin vana trogen lagom kritisk mot domarna efter matchen, men lyckades förmodligen formulera sig på ett sådant sätt att det inte leder till några åtgärder.

“But I don’t think we were going to get anything tonight, were we?”

FA har ju varit på krigsstigen förr mot uttalanden som kan uppfattas som kränkande mot domarnas integritet, särskilt då när en annan skotsk manager svarat för dem. Min spontana uppfattning är ju att den där lilla meningen mycket väl borde kunna få krigstrummorna att mullra igen.

Men allra bäst gjorde ju FA i att strunta i sådana här småsaker.

:::

Jag tror ta mig tusan att jag är sjuk med feber för första gången på minst 15 år. Det är alltså så här det känns? Intagning av sängläge under tisdagen, kanske ger det mig anledning att ta upp en gammal hobby och se vad som hänt sedan sist?!

Be Champions!!

Motsvarande möte mellan dessa båda lag förra säsongen slutade i vad som måste betraktas som en 2-5-travesti, där inte minst Mark Schwarzer hade en mycket mörk match. Det som borde oroa Fulham inför den här matchen är emellertid inte Schwarzers förmågor utan snarare deras nygamla benägenhet att hamna i trubbel under matchens sista 15 minuter.

Hittills under säsongen har Fulham släppt in sex mål under matchens sista kvart, vilket innebär att de i det avseendet är delat sämst i ligan när hela 37 procent av deras totala insläppta mål infaller under denna tidsrymd. Det hela blir än mer remarkabelt när man tar med  beräkningen att nästan lika många mål, fem stycken eller 31 procent, har släppts in under den sista kvarten av första halvlek.

Lägg till det förhållande att Fulham bara gjort två mål under matchens sista kvart, vilket utgör 13 procent av deras totala målskörd, så landar man snart i den preliminära slutsatsen att Fulham är ett lag som har problem att hålla hela matchen ut.

:::

Är detta då en ny företeelse?

Både ja och nej. Jämför vi med föregående säsong så släppte Fulham in totalt två mål under den sista kvarten över hela säsongen. Säsongen innan det släppte man in sju mål, 2008/09 såg tio insläppta mål och 2007/08 hela 16 insläppta mål. För fem säsonger sedan, 2006/07, släppte man in elva mål under matchens sista 15 minuter.

En bild framträder alltså av Fulham där laget under de senaste säsongerna trots allt lyckats uppnå en imponerande defensiv disciplin och uthållighet, först under Roy Hodgson och därefter under Mark Hughes, men att detta i alla fall delvis verkar ha gått förlorat under Martin Jol.

Fulhams egna målproduktion är inte kraftigt förändrad åt ena eller andra hållet, så förklaringen till Fulhams placering i botten av tabellen hittar vi alltså här, i lagets defensiv.

Till viss del har Fulham alltså svarat för något utav ett återfall till den defensiva situation som rådde under deras tidigare manager Lawrie Sanchez, som var manager för klubben 2007 i samband med deras tidigare högsta noteringar sett till antalet insläppta mål under matchens sista 15 minuter.

Ett vanligt argument är att Fulham då till skillnad från nu tenderade att i större utsträckning släppa in sena mål i matcher som de ledde, och att ett skäl till att laget nu släpper in sena mål alltså är att man i större utsträckning tvingas jaga matcherna, vilket skapar förståeliga öppningar i defensiven. Underförstått är att det är ”sämre” att släppa in mål när lagets huvudsakliga uppgift är just defensiv snarare än offensiv.

Men det är ett argument som bara räcker en viss bit. För av de matcher där Fulham släppt in mål under matchens sista kvart under den här säsongen så har man befunnit sig i ledningen en gång (Arsenal), haft ett oavgjort resultat att spela på två gånger (Everton och Stoke) samt endast vid ett tillfälle befunnit sig i underläge (Tottenham).

Ska man istället försöka leta anledningar till Fulhams defensiva återfall så får man kanske hålla sig kvar vid det närmast uppenbara. Att Fulham under Martin Jol helt enkelt inte lägger lika mycket energi och koncentration på att arbeta med den defensiva organisationen, och kanske också att där inte längre finns samma fokus på den fysiska träningen vilket påverkat lagets kondition.

Martin Jol är nämligen hyfsat känd för att vilja ha ett lätt och inte särskilt fysiskt krävande träningsupplägg.

:::

Martin Jol bör i alla veta vad han har att arbeta med när det gäller Fulham och lagets defensiva soliditet under slutet av matcherna, givet att han över huvud taget ser problemet. Att han gör det kan visa sig vara helt avgörande för huruvida Fulham klarar sig kvar i Premier League eller ej.

Vilket är ett märkligt läge att vara i för en klubb som de senaste säsongerna befunnit sig i krokarna runt tabellens mitt och europaplatserna.

Men sett till Fulhams defensiva facit och svagheter så kan man också vara rätt säker på att Kenny Dalglish har sina väldigt klara och tydliga idéer om hur han vill forma kvällens matchbild. Han kommer definitivt att hamra in i sitt lag Fulhams sårbarhet, och som en följd betydelsen av att inte stressa upp sig själva mot slutet av matchen.

Under förutsättningen att Mark Schwarzer inte har ännu en katastrofal match mot Liverpool på Craven Cottage.

:::

https://www.guardian.co.uk/football/2011/dec/04/kenny-dalglish-liverpool-fulham

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Helgens mest imponerande segrar tycker jag att Chelsea och Wolves svarade för. Två lag som svarade upp mot senare tids kritik.

:::

Budweiser blev förmodligen inte alltför missnöjda när de såg lottningen av FA-cupens tredje omgång och matchen Man City vs Man Utd dras fram. Nu fattas bara ett oavgjort resultat så har de vunnit jackpoten.

https://www.thefa.com/TheFACup/FACompetitions/TheFACup/NewsAndFeatures/2011/fa-cup-3rd-round-draw

:::

Det är dags att tacka av Nezik Keshto för sina utmärkta gästbloggar under det senaste året. Alltför mycket att göra med plugget (jag kommer allt ihåg hur det var) gör att hon tyvärr inte har möjlighet att fortsätta, vilket gör den här bloggen lite fattigare.

Ny återkommande gästbloggare sökes, intresserade kontaktar mig via mail med sina idéer.

Be Champions!!

Det faktum att det trots allt har spelats en så stor del utav säsongen gör naturligtvis att såväl klubbstyrelser som supportrar börjar bli alltmer oroliga och i allt högre utsträckning börjar fundera på om det egna laget helt enkelt är bra nog och om det räcker till för att hålla sig kvar i Premier League.

När Sunderlands ägare och styrelse alltså valde att sparka Steve Bruce så beror det på att de kom fram till slutsatsen att det inte var bra nog, och att de sett till prestationerna hittills under säsongen inte kunde vara säkra på att det skulle räcka till.

Där finns naturligtvis fler lag än Sunderland som ligger pyrt till i nedflyttningsstriden, som artar sig till att bli en gastkramande kamp också det under den här ligasäsongen. Wolves, Bolton, Wigan och Blackburn ligger samtliga i den så kallade farozonen, och Fulham kan inte precis känna sig trygga i det sammanhanget heller.

Men om vi vänder oss till siffrorna och statistiken, kan vi då få några ledtrådar om hur den här säsongens nedflyttningsstrid kommer att arta sig, och dess mer intima förutsättningar? Med en beräkning av minimipoängen som var nödvändig för att hålla sig kvar i Premier League under de senaste 15 säsongerna, hämtad från statistikbloggen Soccer By The Numbers, lyckas vi generera följande diagram:

:::

:::

Vi kan konstatera att under den studerade tidsperioden så krävs i genomsnitt 38,5 poäng för att hålla sig kvar i Premier League. Å andra sidan, Premier League har förändrats sedan mitten av 1990-talet, och om vi istället väljer att granska den senaste femårsperioden så sjunker detta genomsnitt till 36,6 poäng, vilket naturligtvis signalerar förändringen i relativ styrka mellan tabellens topp och botten.

Sunderland har hittills producerat elva poäng på 13 ligamatcher, om detta relativa facit håller i sig så befinner sig Sunderland på väg mot att sluta ligasäsongen på 32,15 poäng, vilket alltså sett till statistiken är alldeles för lite. Martin O’Neill, som igår bekräftades som ersättare till Steve Bruce, har onekligen sin arbetsuppgift klar för sig.

Men riktigt så enkelt är det ju inte nu för tiden, eftersom man inte åker ur Premier League baserat på om man hamnar under ett statistiskt mått eller ej, utan endast om man vid ligans slut är något av de tre lag som har lägst antal poäng. Och i nuläget är det alltså fyra lag som med en dryg tredjedel av ligan spelad har lägre poäng än Sunderland som vardera har en motsvarande poängprognos om 32,15 poäng (Wolves), 26,3 poäng (Bolton och Wigan) samt 20,44 poäng (Blackburn), baserat på lagens poäng innan den här ligahelgen.

Sunderland har alltså en hyfsad möjlighet att klara sig kvar trots sitt magra facit, helt enkelt därför att lagen i botten av tabellen helt enkelt har varit så mycket svagare än normalt under den här säsongen. Vi ser det även om vi jämför nämnda poängprognoser med diagrammets trendlinje, där den här säsongen så här långt ser ut att sluta i en mycket lägre minimipoäng än de cirka 36 poäng som är förväntade utifrån de senaste 15 säsongerna, eller de cirka 37 poäng som vore att förvänta utifrån de senaste fem säsongerna.

Problemet med en trendlinje över de senaste fem säsongerna, som kanske ändå känns mest representativt för Premier League såsom ligan är nu, är att den har mer eller mindre noll i förklaringsvärde. Den är med andra ord värdelös för att förutspå framtiden. Med en trendlinje baserat på de senaste 15 säsongerna, så går detta förklaringsvärde upp till runt 30 procent. Så ligger den också närmare det faktiska poängantal vi hittills sett den här säsongen.

:::

Vad blir då slutsatserna av detta resonemang? Utöver att konstatera att Blackburn, Wigan, Bolton, Wolves, Sunderland och kanske också Fulham har gjort en riktigt svag säsongsinledning.

Jo, att där i princip finns två möjliga scenarion. För det första att vad vi ser nu kommer att befästas, och att vi får en miniliga om fyra till fem klubbar som bryts av i kampen runt nedflyttningsstrecket, och som tillsammans riskerar utgöra en av Premier Leagues poängmässigt sämsta nedflyttningsstrider på mer än 15 säsonger.

För det andra är det möjligt att dessa klubbar i och med att vintern och våren närmar sig börjar avancera i tabellen, samtidigt som klubbar som nu befinner sig ett antal poäng ovanför dem dras med i ett riktigt getingbo om att hålla sig ovanför strecket. Ett sådant scenario kommer förmodligen inte kunna realiseras utan att lag på tabellens nedre halva, eller i botten av tabellen, i större utsträckning än hittills under säsongen börjar plocka överraskande poäng mot lag i toppen av tabellen. Ett sådant scenario skulle alltså därmed indirekt kunna få bäring på titelstriden och kampen om ligans europaplatser.

:::

En tidigare teori i den här bloggen att det just den här säsongen kanske var särskilt fördelaktigt att vara nykomling i ligan, baserat på att det för en gångs skull fanns ett tillräckligt stort antal lag som på förhand kunde betraktas som svagare eller i alla fall inte starkare än dem, ser åtminstone så här långt ut att hålla vatten tämligen väl.

:::

Det är med andra ord en riktigt tung sexpoängare i eftermiddag mellan Wolves och Sunderland. Det lag som vinner kan skapa sig självt i alla fall lite luft ned till strecket, och ta sig upp till det lätt magiska genomsnittet om en poäng per match, som genomsnittligt sett är vad som alltså brukar krävas för att hålla sig kvar i Premier League.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Dagens andra ligamatch spelas på Goodison Park mellan Everton och Stoke.

:::

Under dagen lottas dessutom tredje omgången utav FA-cupen. Tyvärr kommer jag vara borta under stora delar av dagen på grund av lagledaransvar i bordtennisens seriespel.

:::

Rolig bloggläsning från Barney Ronay om hur det här med att sparka managers inte riktigt är vad det en gång var.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/dec/02/steve-bruce-sunderland-exit-sackings

Vad man i alla fall kan säga om Sunderlands agerande är ju att om de nu skulle sparka Steve Bruce, så gjorde de rätt som agerade tidigt på säsongen. Flera vetenskapliga studier har visat att om ett managerbyte ska få någon som helst varaktig effekt på lagets prestationer, så måste det ske tidigt under säsongen.

Jag undrar just om Venkys har läst de studierna.

:::

Be Champions!!

Endast en poäng skiljer de båda lagen åt, Newcastle på fjärde plats och Chelsesa på femteplats. Chelsea beger sig alltså till den nyligen omdöpta Sports Direct Arena, som emellertid hädanefter aldrig kommer kalla för något annat än St James’ Park, med förhoppningen om att kunna återta sin plats bland ligans fyra bästa lag.

Newcastle å sin sida hoppas kunna förhindra detta, ge Chelsea ännu en smäll i titelkampen och samtidigt bevara sin egen plats i toppen av tabellen.

:::

Newcastle har haft vad som måste kallas för en drömstart på den här säsongen och det är först och främst baserat på ett oerhört tätt och välorganiserat försvarsspel. På 13 matcher har man bara släppt in tolv mål, vilket alltså betyder att man släpper in mindre än ett mål per match. Vilket kan jämföras med förra säsongens 1,5 insläppta mål per match.

Laget har emellertid bara vunnit två av sina senaste fem matcher, men är i det avseendet ursäktade av att de under dessa fem matcher också ställts mot ligans två bästa lag, Man City och Man Utd, dessutom i båda fallen på bortaplan. Det är inte matcher man precis leker hem.

Chelsea å andra sidan har haft något utav en mardrömsstart på säsongen. Tre förluster på fem matcher, två raka förluster mot Liverpool, förlust i varenda topplagsmöte hittills under säsongen, uttåg ur Ligacupen och balanserandes på en mycket slak lina i Champions League – sammantaget ett facit som redan fått det att gunga under fötterna på Villas-Boas.

:::

Rapporterna inför matchen gör gällande att Newcastle förmodligen kommer få klara sig utan Cheik Tioté, som fortfarande återhämtar sig från skada. Därtill är Jonas Gutierrez avstängd. I och med att också Sylvain Marveaux är skadad så öppnar det möjligen upp en plats för Hatem Ben Arfa i startelvan, och det ska bli intressant att se vad han tillsammans med Demba Ba kan hitta på mot Chelseas något skakiga försvar.

För Chelsea är det väl tveksamt hur många fler chanser Fernando Torres egentligen kommer att få. Senare uttalanden från Villas-Boas har varit något tvetydiga, och personligen skulle jag inte precis bli förvånad om det visar sig att Chelsea i den här matchen istället väljer att satsa på Didier Drogba, som kanske också är den murbräcka som behövs för att bryta ned Newcastles väldigt stabila försvar.

Matchbilden kan vi förvänta oss bli att Chelsea har bollen och trycker på samtidigt som Newcastle kommer att satsa på kontringar. En matchbild som förmodligen är just precis den som båda lagen önskar inför matchen.

:::

Naturligtvis är det väldigt svårt att tänka sig att Newcastle ska kunna hålla sig kvar så här högt upp i tabellen säsongen ut, men på något vis är det ändå kul så länge de gör det, åtminstone för den neutrale, och man vill ju gärna mjölka den oförutsedda godbiten när man väl har chansen.

Efter den här omgången finns det ju faktiskt en viss risk för att de har halkat ned till en betydligt mindre uppseendeväckande sjundeplats, om det blir förlust samt resultaten i övrigt går emot dem.

Men enbart sett till lagens formkurva så går väl rimligtvis Newcastle nästan in till den här matchen som favoriter.

Problemet med ”form” som begrepp och verktyg för att analysera och förstå fotboll, är naturligtvis att det kan ändras till det rakt motsatta inom loppet av endast en match. Vilket så att säga ligger i  begreppets natur. Men därmed sjunker också dess användbarhet.

:::

Jakten på fjärdeplatsen var ett väldigt vanligt tema i diskussionerna inför den här säsongen. Nu visar det sig att just den specifika jakten inte är så väldigt aktuell, av ett flertal anledningar. Dels att Chelsea inte varit riktigt så bra som vi trott. Dels att några lag, inte minst då Tottenham och Newcastle, varit bättre än vi trott.

Istället har vi ersatt denna beskrivning med att istället övergripande och generellt säga att fyra lag jagar två återstående Champions League-platser: Chelsea, Tottenham, Liverpool och Arsenal. Fortfarande en form utav jakt, men en annan form av jakt.

Newcastle brukar inte riktigt ingå i det sammanhanget, av rätt precis de skäl jag nämner ovan. Det känns inte riktigt realistiskt att tänka sig att de ska kunna hänga kvar i den fajten hela säsongen ut.

Men vad säger ni, börjar det ändå inte bli dags att inkludera Newcastle som en av kombatanterna i den här jakten? Eller om vi istället ska försöka hypotetisera lite om framtiden, för skeptikerna därute, när eller vid vilket läge är det trots allt aktuellt att börja räkna in Newcastle som med i jakten?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Dagens övriga matcher i Premier League: Blackburn vs Swansea, Man City vs Norwich, QPR vs West Brom, Tottenham vs Bolton, Wigan vs Arsenal och Aston Villa vs Man Utd.

:::

Och ni som är lite extra intresserade av vad som händer i FA-cupens andra omgång, som spelas under dagen och helgen, så har ni följande bra inför-text att läsa här:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/dec/02/redbridge-fa-cup

På söndag lottas den tredje omgången.

:::

Vem hade kunnat ana dessa skådespelaregenskaper i herrar Rooney, Giggs och Evra? Som taget direkt ur en Steven Soderbergh-rulle. Men inte är det mer vin som Man Utd behöver i nuläget.

Om man håller på laget däremot…

Be Champions!!

Det blev hemmanationen Ukraina, Frankrike samt inte minst gruppens slagpåse Sverige. (Hehe)

Det speciella för Englands del vad gäller gruppspelet är naturligtvis att man måste navigera detta utan Wayne Rooney, som i och med sin utvisning i sista kvalmatchen mot Montenegro har blivit avstängd i de tre kommande tävlingsmatcherna. Vilket händelsevis sammanfaller exakt med EM:s gruppspel. Beslutet har överklagats, men besked väntas inte förrän om tidigast en vecka.

Det finns ju de som menar att denna ende spelares frånvaro omöjliggör Englands avancemang från gruppspelet, och att det inte ens är värt att ta med honom i truppen. Huruvida dessa är samma personer som i samband med tidigare mästerskap och landskamper hävdat att Wayne Rooney varit värdelös i landslaget förtäljer inte historien.

England utan Wayne Rooney är helt klart ett något mindre kompetent landslag. England utan Wayne Rooney är emellertid fortfarande ett tämligen kompetent landslag.

De problem Englands landslag faktiskt brottas med har, när allting kommer kring, egentligen väldigt lite att göra med Wayne Rooney. Även om det naturligtvis är väldigt lätt och bekvämt att koka ned hela problemet till just denne ende spelare.

Men det är att ducka för de mer allvarliga frågorna.

:::

Englands grupp – D:

Frankrike. En på pappret väldigt tuff uppgift, spelare för spelare är Frankrike minst lika namnkunnigt som England. Men likt England så har Frankrike på senare tid haft väldigt svårt att få ihop det hela till en fungerande lagapparat, kanske till och med större problem än England. Men kanske kan Laurent Blancs ungdomlighet återigen lyfta Frankrike. Som öppningsmatch tror jag också det kan bli lite av en nyckelmatch för Englands kommande öden den här turneringen. Vinst, och det kan helt plötsligt se riktigt ljust ut.

Ukraina. Det är alltid lite knivigt att möta hemmanationen i ett mästerskap, men ska man göra det så ska man förmodligen göra det i just den andra matchen av gruppspelet. Inte samma explosiva laddning som till den första matchen, och förmodligen inte heller risken för samma ”kniven mot strupen”-känsla som i den tredje och sista matchen. England har slagit Ukraina vid ett par tidigare tillfällen under senare tid.

Sverige. England har inte förlorat mot Sverige sedan millenniet var mycket ungt, och nu har man ju dessutom vunnit en rak match mot the chicken Swedes. Inte kan man väl förlora då? Nej, förmodligen inte, men här kan det handla om att vinna, och Sverige har traditionellt hyfsat lätt mot den typ av offensiv som brittiska lag brukar kunna prestera, så ett oavgjort resultat är inte på något sätt orimligt.

:::

Prognos:

Ändå en hyfsat bra grupplottning för England som jag tillmäter sannolikhetens chanser att ta sig vidare från den här gruppen, även utan hjälp av Wayne Rooney. Matcherna mot Sverige kommer att utgöra vågmästarfunktion i hur övriga lag placerar sig i gruppen, och vilket lag som slutar etta respektive tvåa.

England går till slutspel.

:::

Tabloid headlines:

“Phew-craine – Fabio’s England avoid big guns in Euro 2012 draw” – The S-n
“England nab Ukraine” – Daily Star
“England … avoid giants in Euros” – Daily Mail

Inte alltför farligt, än så länge.

:::

Be Champions!!

Visst kan man hävda att det har legat Steve Bruce i fatet just i Sunderland att han har en bakgrund i Newcastle. Men att avfärda supportrarnas kritik mot honom som enbart tribalistisk småsinthet vore att göra de mer sakliga argumenten orättvisa. För visst finns det goda skäl att rikta viss kritik mot Steve Bruce som manager.

:::

Man kan för det första ha stora synpunkter på hans taktiska sinnelag. Han har aldrig gett något intryck av att vara någon stor taktisk tänkare, i pressrummen efter match så brukar hans matchanalyser vara av det klart mer rudimentära slaget. Ett rent konkret problem är att Sunderland, och för all del också de klubbar som Bruce haft hand om tidigare, har fått problem under matcherna när motståndarna gjort någon taktisk justering. Där finns helt enkelt inte flexibiliteten eller förmågan att snabbt och spontant fatta taktiska beslut.

En managers uppgift är emellertid också det mer övergripande, det vi kan kalla för det strategiska. Alltså vad gäller spelartruppens själva sammansättning. Det har alltid rått en hög personalomsättning med Steve Bruce, bara under hans två år i Sunderland har totalt och inklusive lån 30 spelare värvats, och många av dem är inte längre kvar i klubben. Under sådana omständigheter blir det svårt både att fostra en stark lagkänsla och en enhetlig spelidé.

Anfallsspelet har alltid varit Steve Bruces taktiska dilemma, kanske inte helt oväntat så gammal försvarare han ändå är. Men det är ändå rätt talande, och helt klart ett problem i en liga där förmågan att producera offensivt ofta är vad som utgör skiljelinjen i ligans alla olika småkamper. I samtliga klubbar där Steve Bruce har befunnit sig så har det laget haft ett målsnitt som är betydligt lägre än vad som är normalt för ett lag på motsvarande ligaposition, och lägst eller bland de lägsta i ligan.

:::

Snarare har kanske Steve Bruce framstått som en tämligen klassisk typ av engelsk eller brittisk manager. En gammal spelare som inte är så värst taktiskt eller strategiskt skolad, utan som fäster en väldigt stor vikt vid att motivera och entusiasmera det egna laget. Visst är detta en viktig dimension, men fotbollen och det brittiska managerskapet har utvecklats på ett sådant sätt att det inte längre räcker till att enbart ha det ena utan att också ha det andra.

Med den utgångspunkten verkar det nu alltså som om Sunderland har utsett Martin O’Neill till förste kandidat som Bruces efterträdare, och man hoppas kunna presentera honom under dagen.

Nu skulle det förvisso kunna invändas att Martin O’Neill är just precis en sådan typ av typisk brittisk (okej, irländsk) manager som Bruce, så vad är det i så fall man har förändrat? Det stämmer till viss del men är också en förenkling.

För det första har O’Neill en både längre och mer mångsidig erfarenhet av manageryrket, därtill på en högre nivå. Hans taktiska kunnande borde rimligen därför vara mer utvecklat, även om inte heller han gjort sig känd som någon stor taktisk förnyare. Vilket kanske inte heller är nödvändigt. Men för det andra, om det är en motivator man trots allt söker, så finns vittnesbörder från många av O’Neills tidigare spelare i Leicester, Celtic och Aston Villa om hans storhet på just detta område.

Dessutom, och här blir jag lite mer kreativ i diskussionen, så inbillar jag mig att en engelsk klubb uppe i de norra delarna av England passar en manager som Martin O’Neill och dennes kynne väldigt bra. Han gjorde succé i Skottland och det är något med det irländska och skotska manageretoset som helt enkelt verkar fungera bättre i nordväst och nordöst än vad det gör nere bland the southern softies.

Och vad jag tror är rätt för Sunderland i nuläget är inte en mer kontinental manager som kommer in med helt nya idéer. Snarare tror jag mer på en manager som har ungefär samma idéer, men som kan formulera och uttrycka dem på ett tydligare sätt, och anpassa dem bättre efter omständigheterna.

:::

Jag tror kort och gott Sunderland och Martin O’Neill kan visa sig vara en väldigt god fit. Hur som helst vore ett Sunderland med Martin O’Neill som manager ett klart mer intressant prospekt än ett Sunderland utan Martin O’Neill som manager.

På hemvägen igår kväll passerade jag en svart katt, som visade sig vara väldigt vänlig. Jag kan inte utesluta att det hade någon form av mystisk effekt på dagens bloggämne.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Väldigt tungt besked för Liverpool som alltså tappar Lucas, sin mest kompetente balansspelare på mittfältet, för resten av säsongen efter att denne dragit på sig en knäskada mot Chelsea.

:::

Framåt kvällen kommer en extrablogg i samband med lottningen av grupperna till EM 2012.

Be Champions!!

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/nov/30/chelsea-premier-league-icon-manchester-united

Wilsons argument, som är tämligen genomtänkta, är att Chelsea är mest emblematiska för vad Premier League är och är bra på och att det är klubben som kanske allra mest definierats av den så kallade Premier League-eran. Andra klubbar, såsom Man Utd och Liverpool, må vara mer berömda och mer meriterade, men de var tunga namn långt innan Premier League, och ska därför ses som ikoner för engelsk fotboll snarare än Premier League.

På samma sätt lyfter Wilson fram Didier Drogba som den mest ikoniske Premier League-spelaren.

:::

Frågan som ska debatteras är alltså vad ni anser. Tycker ni att Paul Wilson gör en god poäng, vilka tycker ni är den eller möjligen de största Premier League-ikonerna och varför?

:::

Själv, om jag skulle använda mig av samma typ av resonemang och argument som Wilson, skulle jag kanske vilja skicka in en gurkburk till alternativ idé – nämligen Arsenal.

Låt gå att även de har en viss tradition innan Premier League, men inte lika markerad som i fallen Man Utd och Liverpool. Men de har haft en storhetstid som varat under en betydligt längre tid utav Premier League än Chelsea, några av deras lag har varit ligans mest omtalade under perioden, och de har med Arsene Wenger på flera sätt varit med om att dra den engelska fotbollen närmare den kontinentala, ofta mot dess vilja.

:::

Okej, det blev lite kort idag, jag har mycket att göra, men det är ju inte helt fel om ni får jobba för brödfödan ibland heller.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Gårdagens blogg var alltså synnerligen tajmad eller otajmad – beroende på hur man ser det. Frågan vem som fick sparken först besvarades redan under dagen i och med att Steve Bruce gavs sina marching orders från Sunderlands ägare och styrelse.

Ersättare diskuteras flitigt just nu, och de namn som flyger allra mest frekvent runt i luften är de gamla vanliga, vilket framför allt rör sig om Mark Hughes och Martin O’Neill.

Av de båda så känns väl Martin O’Neill onekligen som en betydligt bättre fit.

:::

Ofta när mindre lag lyckas besegra storlagen så brukar det ju vara ett makalöst gnällande om hur dåliga storlaget var, ytterst sällan väljer man att istället ge beröm till det mindre laget. Vilket naturligtvis är tämligen nedvärderande och förnedrande på sitt eget lilla vis.

Från matchen igår tar jag däremot först och främst med mig hur bra Crystal Palace faktiskt spelade. Både offensivt och defensivt, en jätteinsats av Championship-laget. Engelsk cupfotboll när den är som bäst.

Men f-n vad det svider att åka ur på det där viset. Bra erfarenhet däremot för the kids, hoppas de fick en hårtork också.

♪♫♪
I’ve seen the future brother, it is Ravel…
Get ready for the future, it is Fryers…
I’ve seen the future baby, it is Pogba…

Be Champions!!