Ett rejält styrkebesked av Chelsea, och ett inte alldeles odugligt styrkebevis från Premier Leagues sida som helhet heller för den delen. 3-0 hemma mot Valencia är ingenting att rynka på näsan åt och det som riskerade bli eliminering från gruppspelet blev till och med en förstaplats i gruppen.
En riktigt stark uppryckning av Chelsea de två senaste veckorna då laget visat en härlig kampmoral och kunnat kassera in tre raka 3-0-segrar mot inte helt skabbigt motstånd.
Engelskt krislag nummer ett vidare med andra ord, imorgon avgörs det hela för engelskt krislag nummer två och tre. Om ni tillåter mig att parafrasera de senaste dagarnas rubriker i svensk och engelsk press angående de engelska lagens situation i Champions League.
:::
Det må talas hur mycket som helst om en ny filosofi i Chelsea, men det går liksom heller inte att komma ifrån att det är en dos gammalt krut som de senaste veckorna har lyft Chelsea.
Inte minst Didier Drogba var alldeles strålande idag och vad han kan bidra med till Chelseas anfallsspel, med sin kraft och tyngd, inte minst då i den här typen av matcher, framstod väldigt tydligt just ikväll. Och minsann om det inte kändes som att Chelsea försvarade sig betydligt mer konservativt ikväll än vad man gjort hittills under säsongen.
Kanske har Andre Villas-Boas till sist lyckats hitta den gyllene medelvägen mellan gammalt och nytt. I så fall kan Chelsea bli något att räkna med under resten av säsongen.
Och i så fall så betraktar jag det som en av säsongens främsta och kanske också mest avgörande managerprestationer. Det är i alla fall skönt att nu kunna skrinlägga alla spekulationer om Villas-Boas anställningstrygghet allra minst hela säsongen ut. Nu har det tåget lämnat perrongen.
:::
De svenska kommentatorerna gjorde under stora delar av matchen en poäng av att det buades på Stamford Bridge, ”trots att Chelsea ledde med 2-0”. Något de såg som ett uttryck för missnöje.
Kanske förstod jag det helt fel, men själv uppfattade jag det mer som att man buade åt Valencia när de anföll, i ett inte helt ovanligt sätt att försöka få motståndarna ur balans, inte att det var något uttryck för missnöje.
Ramsan ”Come on, Chelsea!” uppfattade jag likaså som ett stöd för det egna laget, och inte som Viasats kommentatorer menade som någon form av otålig uppmaning.
Människan, och inte minst media, söker väldigt gärna bekräftande information på rådande teorier och hypoteser. Och den gällande teorin om Chelsea just nu är ju att det är ett lag i och med problem.
Då tolkar man väldigt gärna all information i den färdriktningen.
:::
Frank Lampard inte med på Chelseas mittfält i vad som ändå var en ödesmatch för klubben. Oväntat på sitt sätt, och talande på sitt sätt, men också ett uttryck för det manageriella mod som Villas-Boas ändå verkar besitta.
För jag tror inte precis alltför många managers hade haft bollarna att fatta ett sådant beslut i en sådan situation.
Men sett till hur Chelseas nykomponerade mittfält fungerade i den här matchen, med inte minst Oriol Romeu som en viktig kugge, så var det förmodligen det korrekta beslutet att göra.
:::
Nu kan Chelsea nöjda och glada lägga Champions League åt sidan för de kommande dryga två månaderna.
Hur många övriga engelska lag kommer kunna göra detsamma?
:::
Ajajaj, Mannone…
:::
Be Champions!!