Bara under den här veckan har först Andre Villas-Boas i Chelsea försökt hävda att media går hårdare åt Chelsea än något annat lag, och nu under gårdagen så vill Kenny Dalglish, för minst tionde gången i ordningen sedan säsongen började, göra gällande att Liverpool bestraffas hårdare av FA och domare än andra lag.
Liknande utsagor har vi ju tidigare hört från Roberto Mancini i Man City, och naturligtvis även från Arsene Wenger i Arsenal och Alex Ferguson i Man Utd. Chelsea har även haft ett antal tidigare managers som varit inne på liknande tankegångar.
Så fenomenet i sig är inget nytt.
Nytt är heller inte de möjliga bakomliggande motiven till ett sådant beteende. Många när de läser om en manager som kritiserar domare, FA eller media tror att syftet är att kritisera eller ”gnälla”. Så är inte nödvändigtvis fallet. Väl så ofta kan det istället handla om att skapa en siege-mentalitet, en vi-om-dem-känsla, ett av inte bara fotbollens utan världens mest kända och använda knep för gruppsammanhållning.
Men vad är det egentligen Kenny Dalglish håller på med?
:::
Skälet till frågan är att hans klagomål har blivit till något av en återkommande melodi den här hösten. Att genomföra någon eller några kirurgiska precisionsanfall på temat kan jag förstå enligt ovan, men att återkomma till det vecka efter vecka i flera månaders tid?
I allt vad man företar sig är det viktigt att bibehålla sin trovärdighet, och när man går till överdrift i sin kritik så är det trovärdigheten man först och främst förlorar.
Och just i Kenny Dalglishs fall under den här säsongen har ju hans kritik också tagit sig stundtals absurda uttryck. Mycket av det hela har snurrat runt Luis Suarez, som haft en turbulent inledning på sin tid i England.
När Suarez får kritik för att han filmar, så är Dalglish oförstående och prisar spelarens integritet som ligans främsta. När FA dröjer med att fatta beslut i rasismfrågan så kritiserar Dalglish dem för det trots att det är Liverpool som dragit frågan i långbänk genom att inte vara öppna med vad som sagt och inte sagts. När Suarez visar publiken på Craven Cottage långfingret så är det tydligen publikens fel som är lite elaka med spelaren.
Och när det inte är Suarez som ska försvaras, så är det domslut som felaktigt gått emot Liverpool, verkliga eller inbillade, som ska kritiseras, samtidigt som marginalbeslut för det egna laget beskrivs som ”solklara”.
Som sagt, trovärdighet är viktigt.
:::
Den senaste stormen gäller fortfarande eftermälet till matchen mot Fulham där Suarez dels har anmälts för sitt visade långfinger, dels har Liverpool som klubb anmälts av disciplinära skäl, för att ha misslyckats med att kontrollera sina spelare i samband med att de svärmade runt domaren i samband med utvisningen av Jay Spearing.
Kenny Dalglish, med ett teatraliskt förfarande som onekligen påminde om Rafa Benitez liknande rant för snart tre år sedan, ägnade en del av gårdagen åt att leverera en videopresentation till press och media om varför Liverpool var de drabbade snarare än de skyldiga i matchen mot Fulham.
Presentationen lyfte fram några specifika punkter. Dels att Jay Spearings röda kort var felaktigt eftersom hans avsikt var att träffa bollen. Dels att Liverpool uppvisade en god disciplin under stora delar av matchen. Dels att Liverpool inte fick fördelen i ett antal så kallade 50/50-situationer. Det är emellertid punkter som inte på något sätt kan ses som oomtvistade.
För det första så delar en domare ut gula och röda kort inte enbart baserat på en spelares avsikt, om inte annat för att en avsikt kan vara väldigt svår att bedöma, utan också baserat på handlingens konsekvens. Konsekvensen i det här fallet var klart och tydligt sträckt ben och dobbar rätt in i motståndarens fotled. Jag tror inte heller avsikten var att skada, men det finns en anledning till att regelboken tar upp begrepp som oförsiktighet (”carelessness”) och vårdslöshet (”recklessness”).
För det andra så skulle jag säga att alla lag alltid normalt sett visar upp en god disciplin, annars skulle det vara omöjligt att genomföra fotbollsmatcher. Även ett lag som har fått flera disciplinära bestraffningar har förmodligen ändå varit disciplinerade under 95% av matchtiden. Fotbollens sanktionssystem finns där just för att bestraffa enskilda incidenter, där ges inget frikort att spåra ur någon enstaka gång bara för att man vanligtvis håller sig på mattan. Liverpool ”crowdade” domaren i samband med utvisningen, that’s a fact. Har man sett Liverpools matcher så vet man också att detta inte är något ovanligt för dem.
För det tredje, hur sannolikt är det inte att Fulham och Martin Jol, eller vilken annan manager i vilken som helst match, skulle kunna göra ett urval av enskilda matchsituationer och visa på när en så kallad 50/50-situation går emot det egna laget?! Jag tror det brukar kallas för selektiv perception, och vi klagar alltid när det går emot oss men aldrig när det går med oss.
:::
Förlagan som eventuellt inspirerade Kenny Dalglish?!
:::
Man kan säga att syftet med att försöka skapa en siege-mentalitet på sätt och vis är att tillföra laget energi. Det kommer emellertid en brytpunkt när mängd och frekvens på den här typen av utspel istället drar uppmärksamhet från och dränerar energi ur laget. Mitt intryck är att Kenny Dalglish balanserar farligt nära den gränsen i nuläget.
Dalglishs motiv kan också vara att utöva politiska påtryckningar på FA som fortfarande har att besluta i detta flertal disciplinära fall. Det kan jag ha full respekt för, men som sagt, trovärdighet är viktigt för att vara framgångsrik med ett sådant projekt, och då gäller det att välja sina strider.
Där finns så klart en tredje alternativ möjlighet, att Kenny Dalglish helt enkelt är mer pressad av manageruppgiften, ägarkraven och ligakonkurrensen än vad mytologin om och runt honom ger utrymme för. Om det är så eller ej vet jag inte, men det är värt en fundering.
Och det är i sig ingen kritik mot Dalglish som jag anser har gjort ett stort jobb på kort tid med Liverpool, men det finns en benägenhet från omvärlden att vilja tro att bara för att något går bra så går det också lätt. Sanningen är ju emellertid att det väldigt sällan är lätt, att framgång snarare bygger på en väldig ansträngning.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Henry Winter i en mycket bra krönika i efterspelet av Man Citys och Man Utds exit från Champions League, som verkligen är värd för alla att läsa.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8944752/Henry-Winter-hold-back-the-obituaries-over-the-demise-of-Premier-League-after-Champions-League-failures.html
Själv tyckte jag inte minst att underrubriken var väldigt rolig: ”When it was announced in Nyon yesterday that Wayne Rooney would have to work on a UEFA community project, the temptation was to shout back that the poor boy was already in the Europa League.”
:::
Be Champions!!