Den första följetången i mina historiska tillbakablickar är sju klassiska sjuor. Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.
Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.
Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.
:::
Del 7. Captain Marvel
Citatet i rubriken sades av sir Bobby Robson till dagens spelare. Huruvida det var en pun gentemot att folk blandar ihop deras namn eller egen förvirring är oklart.. Svaret? You’re Bobby, I’m Bryan! Spelaren är alltså Bryan Robson.
Bryan Robson föddes den 11 februari 1957 i Chester-le-Street i norra England. Robson visade tidigt upp de egenskaper som skulle vara grunden för hans karriär. Han var kapten för nästan samtliga lag han spelade för i sina unga år. Efter att ha provtränat med flertalet olika klubbar skrev Bryan på för West Browich Albion sommaren 1972. Efter några år i ungdoms- och reservlag fick han gör sin debut i a-laget den 12 april 1975. Innan säsongens slut hann han även med att göra två mål.
Säsongen 1976-77 var den under vilken Robson verkligen började etablera sig i a-laget. WBA var nykomlingar i First Division och Bryan spelade oftast vänsterback eller central mittfältare. Säsongen kom dock, likt hans karriär, att kantas av skador. Tre benbrott under en och samma säsong. Huvva!
1978-79 hade WBA en ny manager, Ron Atkinson. Denna säsong fick Robson chansen på riktigt, centralt på mitten iförd nummer sju. Totalt gjorde han 41 starter i ligan och WBA lyckades kämpa sig till en tredjeplats. Även i Europa gick det bra för dem och man nådde så långt som till kvartsfinal i UEFA-cupen. Nästföljande säsong gick det sämre för WBA men Robson nådde ändå en viktig milstolpe i sin karriär. I februari 1980 gjorde han sin första match för det engelska landslaget. Sensommaren 1981 följde Bryan efter sin lagkamrat Remi Moses och managern Ron Atkinson till Manchester United.
:::
Eller sensommar och sensommar, det här var före transförfönstrens förlovade tidsålder. Transfern skedde således så sent som den 1 oktober 1981. Övergångssumman var på den tiden rekordstor och stod sig hela sex år. Den 10 oktober 1981 stiger så Bryan Robson in på Old Trafford för första gången som Unitedspelare, han gör det iförd en speciell tröja. Tröjan han bär pryds på ryggen av en stor sjua. Totalt blev det 32 matcher och fem mål under Robsons första säsong i den röda tröjan.
:::
Sommaren 1982 vankades det VM-slutspel i Spanien. England spelade i samma grupp som Frankrike, Tjeckoslovakien och Kuwait. Man inledde mot Frankrike, en match som kom att bli en av de mest minnesvärda i Robsons karriär. Redan 27 sekunder in i matchen gjorde han 1-0, VM-historiens då snabbaste mål, och följde upp det med att göra 2-1 i 67:e minuten. England vann samtliga matcher i gruppen och gick vidare till slutspelgrupp där det dock tog stopp.
:::
Säsong nummer två på Old Trafford innehåll många upp och nedgångar. I november gjorde han sin första match som kapten för England. I ligacupsemifinal mot Arsenal skadade han fotleden, men han var tillbaka till FA cupsemifinalen mot samma lag. Robson gjorde ett mål och tog sitt lag till final mot Brighton. Efter en oavgjord första final bjöd omspelet på ytterliggare en klassisk match av den klassiske kaptenen. Visserligen var det Martin Buchan som var kapten för United på den här tiden men han spelade sällan och i hans ställe var det ofta Robson som fick ansvaret. United vann med 4-0 efter två Robsonmål. Bryan Robson blev därmed den andra engelske landslagskaptenen att lyfta FA-cupbucklan för United, och den förste i modern tid.
1983-84 innehöll lyckade runs i både cupvinnarcupen och ligan. Men i båda fallen föll man på målsnöret sedan Robson åter drabbats av en skada. Denna gången var det baksida lår som spökade. I cupvinnarcupen åkte man ut i semifinal mot Juventus, i sig inte speciellt spektakulärt. Det var det dock att Robson sökte, och fick, tillstånd av klubben att diskutera en övergång med Juventus. Flytten blev dock aldrig av då Robson var för dyr. Kvartsfinalen hemma mot Barcelona anses av många vara hans bästa match i United. Inför matchen hade man ett 2-0 underläge att vända på. Matchen slutade 3-0 sedan Robson gjort två mål och helt raderat ut Diego Armando Maradona. Det var även under denna säsong han fick smeknamnet
1985 fick han åter lyfta FA-cupbucklan men säsongen efter gjorde sig åter skadorna påminda och Robson spelade bara hälften av matcherna i ligan. Efter säsongen fick Robsons mångårige tränare Atkinson gå. Enter Sir Alexander Ferguson.
:::
Bryan Robson var en kapten som tyckte om att ta tag i saker och lösa problem inom laget. Problemet var bara att han valde att göra detta på lokala pubar och barer. Dryckeskulturen i klubben ledde till spelare i dålig form och sprickor i laget. Här om någon gång brast Robsons kaptensansvar. Han borde helt enkelt ha vetat bättre. Som tur var såg Sir Alex problemet och tog tag i det.
En efter en rensades truppen på gamla spelare och tre säsonger senare fanns bara en hårt skadedrabbad Robson kvar i truppen. 1990 vann man åter FA-cupen och Robson blev därmed den förste, och slutligen ende, att lyfta den bucklan tre gånger som kapten. 1991 vann man cupvinnarcupen efter att ha finalslagit Barcelona (se det går). Samma höst gjorde han sin 90:e och sista landskamp, totalt blev det 26 mål. Robson är Englands tredje meste kapten efter, Billy Wright och Bobby Moore, med 65 matcher.
Robsons alla skador började ta ut sin rätt, hans speltid blev allt mer begränsad allt som konkurrensen från spelare som Ince, McClair, Sharpe, Kanchelskis och Phelan. Trots detta fick han 1993 slutligen sin efterlängtade ligatitel, men under sommaren kom nästa smäll för Robson. United värvade Roy Keane. Som om det inte var nog, inför säsongen infördes fasta truppnummer. Nummer sju gick inte till Robson, utan istället Eric Cantona. Säsongen slutade dock med ligatitel nummer två för Robson, men detta var hans sista säsong i den röda tröjan.
Efter 461 matcher och 99 mål lämnade han Old Trafford för Aryesome Park och Middlesbrough. Robson spelade endast 25 ligamatcher över tre säsonger i Boro och den 1 januari 1997 på Highbury gjorde han sin sista match. Sagan om Captain Marvel var slut.
:::
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail – palmer89@gmail.com
Frågan kommer alltid finnas, hur bra hade Robson varit utan skador och supande? Och hur mycket påverkade supande hans skador?
Temat för nästa serie är nu bestämt och presenteras i samband med min nästa blogg. Tack för alla bra förslag.
Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.
Till’ then
//Martin Palmér