Super Sunday är alltså nyss avslutad och man får väl trots allt säga att det blev fyra tämligen väntade resultat. Man Utd besegrade QPR borta (okej, inte helt självklart från början), Liverpool fortsätter spela stabilt på bortaplan och vann mot ett håglöst Aston Villa, Tottenham tog chansen när både Chelsea och Arsenal tappade poäng och vann hemma mot Sunderland, och Man City visade sig vara det starkare laget på hemmaplan mot Arsenal.
Inget direkt förvånande med det. I så fall var lördagens resultat desto mer förvånande. Kanske var det lite oväntat att West Brom skulle vinna borta mot Blackburn. Desto mer oväntat var det i så fall att Norwich skulle greja oavgjort borta mot Everton, där man länge väl även ledde matchen. Få hade nog heller trott att Swansea skulle greja 0-0 borta mot Newcastle.
Det var en bra helg för Man City, Man Utd och Tottenham i toppen av tabellen. Det var en desto sämre helg för Arsenal och Chelsea som tappade tunga poäng i sina respektive tabellstrider. Samtidigt hämtade Liverpool in tre tunga poäng borta på Villa Park och är omedelbart tillbaka i jakten om någon av de fyra Champions League-platserna.
Men så här bara någon dag eller två till dess att nästa ligaomgång drar igång mitt under dessa hektiska juletider, så är det kanske ett läge så gott som något att fråga sig vad man då kan ta med sig från den här omgången.
:::
Inte bara resultat, utan även förväntningar, påverkar perception
Under lördagen ägnades viss energi åt ett försök till en mer filosofisk diskussion i samband med Blackburns och Boltons respektive förluster. Man undrade kort och gott hur det kunde komma sig att alla ropade efter Steve Keans huvud på ett fat samtidigt som egentligen ingen ifrågasatte Owen Coyles roll i Bolton, som ligger sämre till i tabellen och har en förmodligen ännu mindre imponerande matchrad.
Ser man enbart till resultaten så går det så klart att fråga sig. Men dylika uppfattningar baseras ju också på förväntningarna. Och där har vi sådana omständigheter att Blackburn helt enkelt har högre förväntningar på sig som ett resultat av en högre svansföring, till stor del som en produkt utav Venkys övertagande av klubben. Få har förväntat sig att Bolton ska kunna producera bättre än vad de nu gör, särskilt med hänsyn taget till deras närmast horribla skadesituation.
Vi kan ju se liknande saker högre upp i den engelska fotbollshierarkin. En del Arsenalfans brukar till exempel fråga sig själva och omvärlden lite retoriskt hur det kommer sig att det pratas mer kris runt dem än runt exempelvis Liverpool. Skillnaden är så klart att Arsenal i nuläget uppfattas som en klubb på nedgång, samtidigt som Liverpool fortfarande uppfattas som en klubb på uppgång. Alltså är förväntningsbilden på de båda klubbarna annorlunda och i övrigt likvärdiga resultat tolkas därmed annorlunda.
På samma sätt kan vi förstå hur det kommer sig att Man Citys exit ur Champions League på något vis har uppfattats som mindre ”skamligt” än motsvarande exit för Man Utd. Resultaten är ju i princip mer eller mindre exakt desamma. Men det var första gången Man City spelade i Champions League, och Man Utd har varit en tämligen frekvent deltagare i Champions Leagues slutspel under de senaste 15-20 åren. Alltså blir det till mer utav ett fiasko för Man Utd.
:::
Gränslandet när en blipp inte längre är en blipp, utan ett mönster
Chelsea går från att i början av veckan vinna hemma mot Man City till att mot slutet av veckan tappa poäng borta mot Wigan. Kanske var lyckan och glädjen för stor runt Stamford Bridge och hos Villas-Boas med flera att man inte riktigt hann med att ladda om till nästa ligamatch. Och helt plötsligt så var det mesta av det tidigare goda jobbet gjort om intet.
Det var precis en sådan match som man inte får tappa poäng i om man ska vara en seriös title contender. Och det sätt på vilket Chelsea trots allt tappade poäng var inte heller det särskilt mycket mer uppmuntrande. Än mindre uppmuntrande var förmodligen att det liksom inte direkt kom oväntat, det fanns på världskartan redan inför matchen.
Och just det är väl vad som får mig att se det här resultatet inte som en blipp, som ett enskilt undantag, utan som en del utav ett mönster, samma form av mönster som vi anat under en längre tid redan innan Chelseas framgångsrika matcher mot Valencia och Man City. Och det är detta mönster som gör att det inte längre är rimligt att betrakta Chelsea som en seriös title contender. Tyvärr, som jag ser det.
Andre Villas-Boas har ju gått ut rätt hårt och investerat tämligen mycket förtroendekapital i samband med vinsterna mot Valencia och Man City, just på att vad vi sett innan var en blipp, och de positiva resultaten mot dessa båda lag var mönstret. Resultatet mot Wigan slår emellertid väldigt hårt mot det förtroendekapitalet.
:::
Arsenal spelar tittut-leken i titelstriden
”Now you see me, now you don’t!”
Arsene Wenger var i sin allra bästa dubbeltydiga toppform i samband med Arsenals match mot Man City. Inför matchen menar han att Arsenal ”inte ännu” var med i titelstriden, för att efter matchen konstatera att nu är man inte längre med i titelstriden. Det bästa med dubbeltydighet är så klart att man rent verbalt både kan ha kakan och käka upp den.
Huruvida Arsenal faktiskt var med i titelstriden inför matchen är väl en fråga som är öppen för debatt, jag skulle ju säga att så var nog inte direkt fallet annat än som en form utav rent önsketänkande. Efter matchen framstår det emellertid som ställt bortom allt tvivel att det är kampen om Champions League, inte titelstriden, som är Arsenals MacGuffin den här säsongen, och att man nog gör bäst i att hålla ögonen på den bollen.
Men Arsenal gjorde ändå en bra match mot Man City, det måste man tvivelsutan säga. Arsene Wenger bör i alla fall, när han satte sig på tåget tillbaka mot London, känna sig betydligt nöjdare under den här hemresan än vad han gjorde förra gången han befann sig i Manchester. Men det var Man City som i stora delar kontrollerade matchen, och som bekräftade den allmänna bilden inför matchen att de helt enkelt som lagbygge är mer gedigna rent kvalitetsmässigt.
Man City visade också att man klarade av att hantera pressen att behöva vinna sina matcher, även när det var mot toppmotstånd. Och särskilt nu direkt efter en förlust.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/dec/18/roberto-mancini-manchester-city-arsenal
:::
Veckans elva (4-4-2):
Michel Vorm, Swansea – Micah Richards, Man City; Russell Martin, Norwich; Martin Skrtel, Liverpool; Ashley Cole, Chelsea – David Silva, Man City; Scott Parker, Tottenham; Clint Dempsey, Fulham; Jordi Gomez, Wigan – Peter Crouch, Stoke; Craig Bellamy, Liverpool
Subs: Joe Hart, Man City; Steven Caulker, Swansea; Glen Johnson, Liverpool; Mohamed Diame, Wigan; Michael Carrick, Man Utd; Leon Osman, Everton; Wayne Rooney, Man Utd.
Förhoppningsvis går det ju att ha andra uppfattningar om den här veckoelvan, inte precis något utav bloggens mer seriösa inslag, utan att det ska behöva resultera i dylika tramsigheter som förra gången.
…………………………………………………
Är Steve Keans dagar nu till sist räknade? Lancashire Evening Telegraph går under måndagen ut med en krönika på framsidan som uppmanar Blackburn att sparka Kean.
Och man ska inte underskatta lokaltidningarnas betydelse i de här frågorna. För de tar verkligen de här frågorna på allvar. Så det är inte något vanligt trivialt medialt ställningstagande.
Minst sagt en rätt intressant match på tisdag kväll mellan Blackburn och Bolton på Ewood Park.
:::
Extrablogg under måndagskvällen som granskar lottningen av Champions League och Europa League kommer.
Be Champions!!