Fotboll är ju ett lagspel, och i den meningen kommer det så klart alltid vara så att lagets framgångar först och främst beror på en viss grupp spelare i det laget, samtidigt som andra spelare åker snålskjuts med eller åtminstone bidrar mycket ringa till helheten. På så vis har till exempel Jonathan Greening, inget ont om honom för den sakens skull, en Champions League-vinnarmedalj, samtidigt som Roy Keane blev utan.
Det hade man ju helt och hållet kunna strunta i, om det inte vore för att den andra sidan av myntet är så delikat grymt. Nämligen att där finns ett rätt stort exempel av stora eller enormt duktiga spelare som aldrig fick vinna eller kommer att vinna Premier League. Bland dem kan nämnas Matthew Le Tissier, Paul Gascoigne, David Ginola och förmodligen Steven Gerrard och Cesc Fabregas. Alla på sitt sätt ikoner, men som alla i en klassisk pubdiskussion alltid skulle tvingas se sig nesligt besegrade av Jesper Blomqvist.
Jag tänkte alltså roa mig med att så här under en av de fotbollslediga mellandagarna sätta ihop en tämligen elak startelva, i klassiskt engelsk 4-4-2 så klart, bestående av de kort och gott sämsta eller värsta, jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är samma sak, spelarna på respektive position som kan skryta med minst en engelsk ligatitel på sin meritlista.
Sämsta eller värsta? Tja, de spelare jag kommer fram till behöver inte nödvändigtvis vara de sämsta spelarna rent tekniskt eller kvalitetsmässigt. Om inte annat så för att jag inte har orkat tänka så långt. Låt oss tala om de värsta mer generellt istället. Om det sen beror på oduglighet, på eller utanför fotbollsplanen, eller bara allmänt resursslöseri kan ju egentligen kvitta lika.
Ni kommer inte att gilla resultatet. Men det är liksom poängen.
:::
Målvakt: Tomasz Kuszczak, Man Utd
Det mest otroliga med Tomasz Kuszczak är kanske det faktum att han plockat hem en Premier League-medalj för var sjätte ligamatch han gjort för Man Utd, han spelade alltså 18 ligamatcher under de tre senaste säsonger som Man Utd vunnit ligan. Det måste så klart betraktas som ett enastående genomsnitt, och en rätt bra fångst för en målvakt som aldrig varit ordinarie. Nog finns där konkurrenter till Kuszczak, kanske inte minst den evige avbytaren Stuart Taylor som startade totalt 63 ligamatcher under 12 säsonger i Arsenal.
:::
Vänsterback: Asier del Horno, Chelsea
Chelsea var i skriande behov av en vänsterback 2005, Wayne Bridge var skadad och William Gallas ville för död och pina inte spela på den positionen. Man misslyckades med sitt första försök att värva Ashley Cole från Arsenal och man lät sig därför nöja med del Horno från Athletic Bilbao. Han var absolut inte dålig men det bestående intryck han ändå lyckades ge var att bli utvisad i Chelseas förlust mot Barcelona i Champions League. Sex månader efter att han kom till Chelsea såldes han, och ersattes med spelaren som varit det egentliga förstavalet.
Mittback: Ronnie Wallwork, Man Utd
Wallwork dömdes nyligen till 15 månaders fängelse för stöld och häleri, och det tråkiga är kanske att det inte går att bli förvånad. Knivhuggen under ett nattklubbsbråk för några år sedan, och som ungdomsspelare blev han först avstängd på livstid för att ha attackerat en domare i Belgien, kontroverser har följt Wallwork under hela hans karriär. Men under 2000/01 gjorde han i alla fall tio ligaframträdanden för Man Utd och plockade därmed hem ett stycke Premier League-medalj.
Mittback: Ian Pearce, Blackburn
Man måste ha ett väldigt bra försvar för att vinna ligan, brukar det sägas. Det vete tusan om inte Blackburn motbevisar den teorin. De gör i alla fall ett väldigt bra försök. Ett suveränt anfall, ett ramstarkt mittfält och så en målvakt som hade en enormt bra säsong, det var Blackburns stora styrkor. Backlinjen var väl egentligen så där milt sagt, och var det någon i backlinjen som stod ut så var det förmodligen Colin Hendry, skotten med hockeyfrillan. Ian Pearce måste vara en av de mest anonyma mittbackar som plockat hem en ligatitel.
Högerback: Remi Garde, Arsenal
I samma ögonblick som Arsene Wenger plitade på kontraktet som ny Arsenalmanager så värvade han två franska mittfältare, med varierande grad av framgång. Den ene skulle bli en Arsenallegend och en av fotbollens mest eftertraktade spelare. Den andre, not so much. Under sina tre säsonger i klubben startade Remi Garde bara 27 matcher. Något mer än en användbar truppspelare blev han aldrig, men i och med att han användes på i stort sett varenda position i backlinjen så gjorde han ändå ett gäng matcher under 1997/98.
:::
Vänsterytter: Jérémie Aliadière, Arsenal
För att ha varit med i ett av Premier League-historiens mäktigaste lag, Arsenals Invincibles 2003/04, så får man ju lov att säga att Aliadière var ytterst medelmåttig i sammanhanget. Förvisso fortfarande hyfsat ung, men aldrig heller mer än en truppspelare bakom mer självklara spelare som Robert Pires och Fredrik Ljungberg. Ett antal utlåningar, med begränsad speltid, följde innan han till sist lämnade Arsenal för Middlesbrough sommaren 2007, där han gjorde sitt första ligamål sedan 2002 men lyckades inte särskilt mycket bättre där utan följde med laget ned i The Championship.
Central mittfältare: Alexei Smertin, Chelsea
När han kom från Bordeaux så var Smertin en av Chelseas första värvningar sedan klubben köpts av Roman Abramovich. På Stamford Bridge gjorde han till en början inget större intryck utan lånades tvärt ut till Portsmouth där han emellertid imponerade desto mer. José Mourinho skulle däremot visa sig svårflirtad när det gällde platser i startelvan, och Smertin skulle aldrig komma att göra mer än 25 framträdanden i den blå tröjan, och befann sig väldigt ofta på lån i andra klubbar.
Central mittfältare: Robbie Slater, Blackburn
Robbie Slater gjorde bara en enda säsong i Blackburn innan han såldes till West Ham, men lyckades på den säsongen bli den förste australiensaren att vinna Premier League. Inte så illa pinkat. Föga mer än en truppspelare i Blackburn den säsongen så kan man ändå säga att han var något av en tämligen tidstypisk brittisk mittfältsterrier, ettrig såväl som rödhårig likt Gordon Strachan före honom och Paul Scholes efter honom. Dock utan att besitta ens en bråkdel av dessa bådas kvalitet.
Högerytter: Jordi Cruyff, Man Utd
En av tre halvspektakulära värvningar till Man Utd inför säsongen 1996/97. En blev till en Man Utd-ikon, en annan kan anses ha gjort hyfsade insatser i Man Utd-tröjan. Cruyff emellertid, som spelade både som offensiv mittfältare centralt och ute på kanten, lyckades aldrig slå igenom i Man Utd, precis som han tidigare misslyckats med att etablera sig i Barcelona. Förmodligen var efternamnet ett stort skäl till att han över huvud taget värvades, men det är också ett efternamn som förmodligen var väldigt betungande.
:::
Anfallare: Christopher Wreh, Arsenal
Christophe Wrehs karriär fick inte någon lysande utveckling sedan han lämnade Arsenal. Han blev kvar i England men spelade långt ned i seriesystemet och stundtals också utanför ligasystemet, i Bishop’s Stortford och Buckingham Town. I Arsenaltröjan blev det fem mål för Wreh, vars höjdpunkt förmodligen var när han med matchens enda mål avgjorde FA-cupsemifinalen 1998 mot Wolves, vilket förde Arsenal ett steg närmare The Double den säsongen.
Anfallare: Paul Warhurst, Blackburn
Trots att Warhurst värvades som en försvarare så spelade han under större delen av sin Blackburnkarriär som anfallare, vilket är svårt att tro givet att han lyckades göra fyra mål på 57 ligamatcher. Under sin 20 år långa karriär spelade han för 16 klubbar, och gjorde i genomsnitt ett mål per säsong. I Blackburn befann han sig naturligtvis i enorm passningsskugga bakom det dödliga anfallsparet Alan Shearer och Chris Sutton, bland de dyraste anfallare som vid den tiden värvats i England och som fullkomligt öste in mål.
:::
Som avslutning kan ni ju få suga på en liten slamkrypare, nämligen vem skulle då vara motsvarande manager till detta härliga lag? Där finns fem att välja mellan: Alex Ferguson, Kenny Dalglish, Arsene Wenger, José Mourinho och Carlo Ancelotti.
:::
David May bör ju för övrigt få något utav ett hedersomnämnande. Inte minst för hans förmåga att placera sig själv i centrum för allt firande på Camp Nou efter Champions League-finalen 1998/99. En av lagets mest anonyme spelare framstod som den allra mest centrale.
…………………………………………………
Graham Poll tar upp sina sex önskningar om hur man utifrån ett domarperspektiv ska kunna förbättra fotbollen.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2077958/Six-Christmas-wishes-referees-Graham-Poll.html
Vad tycker ni själva?
:::
Visst finns där några franska värvningar av Arsene Wenger genom åren som helt enkelt har misslyckats spektakulärt. Inget konstigt med det så klart, det är mest roligt att så här i efterhand erinra sig namnen.
Pascal Cygan! Och Igors Stepanovs dessutom.
:::
Kanske var jag lite elak med Blackburns backlinje. Graeme Le Saux och Henning Berg trots allt. Men försvaret var väl knappast ändå det lagets främsta karaktärsdrag. Men vid mitten av 1990-talet så gällde nog det mer eller mindre samtliga engelska lag.
:::
En alternativ systerblogg till denna skulle ju så klart vara att blogga om de bästa spelarna i startelveform som aldrig fått vinna Premier League. Den bloggen kan vi ju köra om en vecka.
Be Champions!!