Julomgången som började på annandagen och avslutades dagen därpå bjöd på såväl sprakande fotboll och förvånande resultat som ett antal otroligt imponerande målvaktsprestationer. Allra minst tre målvakter gjorde vad som i engelskt språkbruk brukar kallas för blinders.
I samtliga dessa fall ledde det också till oväntade resultat. David Stockdale i Fulhams mål såg till att Chelseas problem fortsatte i och med att Fulham fick med sig 1-1 från Stamford Bridge. Några timmar senare såg målvaktsreserven Mark Bunn till att Blackburn kunde lämna Anfield med samma resultat. Och dagen därpå ville inte Wolves Wayne Hennessey vara sämre än så och spikade igen på Emirates.
Samtliga tre resultat var rejäla hick-ups i kampen om de två återstående Champions League-platserna, och de enda som gick glada från omgången var i det avseendet Tottenham, som gjorde ett litet ryck på tredjeplatsen.
Men även på andra håll var ligaomgången överraskande. West Brom svarade för ett mästerverk i defensiv organisation när man blev det första laget att den här säsongen nolla Man City i ligan. Därmed spetsades naturligtvis titelstriden till i och med att Man Utd gick upp på samma poäng som Man City lagom till nyåret.
:::
Roy Hodgson är tillbaka i sitt rätta element
Argumentet var ju att Roy Hodgson helt enkelt inte var en manager som kunde ha hand om storklubbar. Det var på samma gång förklaringen till hans avsked från Liverpool och motivet till kritiken av hans tillsättande, vilket så klart är något som kan göra att man misstänker något utav en självuppfyllande profetia.
Jag tror man kanske är något på spåren med en sådan uppfattning, men att det är fel nyans på det. Jag tror helt enkelt att Roy Hodgson är en manager som kanske inte har auktoriteten att hantera storklubbarnas stjärnspelare. Han är istället en manager som baserar sina lagbyggen på disciplin och hårt enformigt arbete, och spelare som accepterar dessa metoder tenderar i väldigt hög utsträckning vara de som har någon form av självinsikt att det är det enda sättet på vilket de kan nå framgång. De som på grund av sin egen relativa medelmåttighet, i brist på bättre ord, är mer benägna att helt och hållet underordna sig en kollektiv struktur.
Det fungerade väl i Fulham och det har visat sig fungera utomordentligt väl också med West Brom. Det fanns någon form av närmast estetisk skönhet i den perfekta försvarsuppvisning som laget gav prov på under annandagen mot Man City. Effekten har helt enkelt blivit att Roy Hodgson snart får börja betraktas som någon form av mirakelmedicin för klubbar i Premier Leagues nedre regioner.
:::
Att vänta sig det oväntade
Vi supportrar gillar ju att sitta och spekulera framåt i tiden för att därigenom försöka skapa en bild av hur det kommer gå under resten av säsongen. En vanlig övning vi gör är att försöka kategorisera in kommande matcher i ”svåra” respektive ”lätta”, och därigenom räkna fram framlänges så att säga hur många poäng man kommer att tjäna samt tappa framgent.
Man talar om lätta och svåra spelscheman. Det är milt uttryckt en vansklig övning, eftersom de matcher vi tenderar att betrakta som lätta visar sig vara allt annat än just lätta. Det är inte sällan i just de matcherna som olika lags planer och ambitioner med säsongen går tits up. Och få omgångar kan nog bättre ha illustrerat det än just denna.
Man City tappade poäng mot West Brom. Chelsea, Arsenal och Liverpool, samtliga på hemmaplan, tappade poäng mot i tur och ordning Fulham, Wolves och Blackburn. Huruvida det i slutänden kommer att spela någon större roll den här gången är oklart, i och med att tre lag tappade poäng på en och samma gång.
Det är kanske särskilt värt att nämna, i och med att jag på inte minst den här bloggens kommentarsfält har kunnat observera att det här är i alla fall fjärde säsongen i rad vi ägnar oss åt i grund och botten samma tankefel.
:::
Omgångens elva:
![]()
…………………………………………………
Tillbaka till Anfield ikväll och den på förhand synnerligen intressanta matchen mellan Liverpool och Newcastle.
Luis Suarez avtjänar sin avstängning för fingret mot Fulham, vilket gör att den match där Andy Carroll ska generalrepetera för rollen som Liverpools främsta anfallsvapen under den kommande längre avstängningen, såsom taget ur ett filmmanuskript alltså sker mot hans gamla klubb.
Frågan är hur mycket Newcastle idag ångrar transaktionen Andy Carroll ut för £35m och Demba Ba in för nada plus lön. Det är så klart en både tramsig och tendentiös jämförelse, men icke desto mindre lite rolig.
Själv tror jag det här är en match som är till Carrolls fördel. Där han kan tjäna på att själv vara target för Liverpools anfallsspel, där det annars är Suarez som får eller tar den rollen och övriga tvingas röra sig utifrån hans mönster.
Lite sifferexercis för att sätta saker i perspektiv:
Andy Carroll är 22 år gammal. När Robin van Persie var 22 år gammal gjorde han tio mål på sina första 41 matcher. Andy Carroll har gjort fem mål på sina första 28. Vissa menar att Robin van Persie nu, sex år senare, är världens bäste anfallare. Säkert är i alla fall att han öser in mål.
:::
Men vinst för Newcastle så går man själva upp på sjätte plats, förbi Liverpool, och petar alltså ned dem till sjundeplatsen.
:::
Skönt med lite Premier League-fotboll ikväll igen. Det känns som om det var så länge sedan.
Be Champions!!