Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

KILDO: Klassiska FA-cupfinaler - "Originalet"

Peter Hyllman 2012-01-31 06:00

Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering. Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final?

Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt. Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar osv. Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran. Motiveringen är även den den samma, det vill säga tanken är att lära sig något nytt.

Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.

Annons

:::

1871. Ja, ni läste rätt. 1871 var året då den första FA Cupen inleddes. För att sätta detta i perspektiv kan jag bland annat nämna att Victoria var drottning i England, Handelsbanken grundades, USA:s president hette Ulysses S. Grant och landet bestod av 37 stater. Harvard grundades och så vidare. Det var helt enkelt väldigt länge sedan.

Bakgrunden till grundandet av FA-cupen var att FA ville ha en tävling, fram tills dess hade klubbarna enbart spelat vänskapsmatcher. Den första cupen hade 15 deltagare, 14 engelska lag och ett skotskt lag. Första omgången spelades den 11 november 1871 och finalen spelades den 16 mars 1872 på Kennington Oval i London mellan Wanderers FC och Royal Engineers AFC.

:::

ROYAL ENGINEERS

Grundades: 1863
Färger: Rött och blått
Väg till finalen: Reigate Priory WO, Hitchin 5-0, Hampstead 3-0, Crystal Palace 3-0

Annons
Övrigt: Armélag, spelade av någon anledning i mössor
Finallag: William Merriman – Francis Marindin, George Addison – Alfred Goodwyn – Hugh Mitchell, Edmund Creswell, Henry Renny-Tailyour, Henry Rich, Herbert Muirhead, Edmond Cotter, Adam Bogle

WANDERERS

Grundades: 1859
Färger: Svart, orange och rosa
Väg till finalen: Harrow Chequers WO, Clapham 1-0, Crystal Palace 0-0 (båda gick vidare), Queen’s Park WO
Övrigt: Återskapades 2009 och spelar i motsvarande Division 17
Finallag: Reginald Courtenay Welch – Edgar Lubbock – Albert Thompson – C. W. Alcock, Edward Bowen, Alexander Bonsor, Morton Betts, William Crake, Thomas Hooman, Robert Vidal, Charles Wollaston

:::

På förhand var matchen en kamp mellan gammalt och nytt, mellan dåtid och framtid. På ena sidan stod underdogen Wanderers FC, ett lag som ställde upp med 8 anfallare och främst förlitade sig på individuella prestationer. På andra sidan stod favoriten Royal Engineers, de i sin tur hade sju anfallare men man hade även ett samspel som världen aldrig tidigare skådat. Man använde sig av så kallat ”Combination Game”.

Annons

Combination Game byggde på att understödja den bollförande spelare. Tanken var att om han blev attackerad skulle han kunna lämna över bollen till en annan spelare. Skillnaden i praktiken blev att laget jobbade mer som ett lag än som ett gäng individer. Detta tankesätt var på den här tiden helt nytt, andra lag byggde sitt spel nästan uteslutande på dribblingar. Combination Game var föregångaren till passningsspelet som spelsätt och Royal Engineers var pionjärerna.

:::

Matchen spelades som sagt på Kennington Oval i London inför cirka 2 000 åskådare. Domare var Alfred Stair. Spelet blev som förväntat, Wanderers körde hårt med dribblingsräder medan Engineers satsade på sitt kombinationsspel. Tio minuter in i matchen drabbades Engineers av ett dråpslag, Edmund Creswell bröt nyckelbenet. Reglerna på den här tiden tillät inte byten så Creswell fick helt enkelt kämpa på så gott det gick men blev mest en statist på kanten.

Annons

Vidal och Hooman rönte stora framgångar med sina dribblingar och Renny-Tailyour och Rich låg hela tiden och lurade på djupet men lyckades inte riktigt hela vägen. Men så i den 15:e minuten bröt planens yngste spelare, 18-årige Robert Vidal, fram på sin kant och hittade Morton Betts. Betts, som spelade under pseudonymen A. H. Chequer, gjorde inget misstag och gav Wanderers ledningen.

Varför han spelade under pseudonym är omtvistat, vissa källor hävdar att det beror på att han vid turneringens början var registrerad för Harrow Chequers och att han således var cup tied medan andra säger att termen cup tied inte existerade på den här tiden.

Något senare kunde det ha varit 2-0 men Alcock blåstes av för offside, Wanderers hade även ett skott i stolpen men matchen slutade 1-0. Engineers var aldrig riktigt nära trots att man pressade Wanderers i slutminuterna.

Annons

:::

Wanderers vann finalen även året därpå samt ytterliggare tre gånger innan laget lades ned 1883. Charles Wollaston var den enda som var med samtliga fem gånger, en rekordnotering som stod sig till 2010 då Ashley Cole vann sin sjätte titel.

:::

Så det var första delen, ser fram emot att höra vad ni tycker. Både om temat med FA Cup-finaler samt dagens inlägg som sådant.

Givetvis är jag även öppen för önskemål om finaler ni vill se i denna serie.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

Lösa tankar från helgen

Peter Hyllman 2012-01-30 06:00

Kort och spretig blogg idag i ett försök att sammanfatta cuphelgen. Inte så mycket på grund av den feedback jag citerade och fick igår, utan för att det är det bästa jag mäktar med efter en tämligen intensiv helg, med dubbelt fokus både på pingistävlande och på engelsk cupfotboll.

:::

Starkt resultat på Anfield av Liverpool, som onekligen befäster sin i alla fall av mig givna status som ett riktigt gediget cuplag. Resultatet hade kanske kunnat bli lite vad som helst, men det är ytterst sällan en slump att ett resultat blir vad det blir.

Dirk Kuyt är verkligen en de stora matchernas spelare.

Visst hade jag fel om graden av abuse som riktades mot Evra från läktarna, det var helt på en hyfsat rimlig nivå. Men att jag hade fel om det är något som är till Liverpoolsupportrarnas stora cred, det är inte något som Kenny Dalglish eller Liverpool som klubb kan ta åt sig någon ära för.

Annons

Det är på cuperna som Kenny Dalglish bygger en plattform för Liverpools framtid, vad det verkar.

:::

Det var väl ändå en hyfsat stor skräll att Brighton knäckte Newcastle?!

:::

Det var väl kanske inte någon höjdarmatch på Stadio Da Lus i Sunderland, av vad jag kan bedöma av extended highlights och diverse kommentarer, men en tämligen råbarkad historia – men onekligen ser man ändå på något vis fram emot returen på Riverside.

Frazier Campbell back from the walking dead – det vore onekligen en lika intressant som oväntad lösning på Sunderlands anfallsproblem. Underskattad men skadebenägen spelare.

:::

What’s up med Bolton? Resultaten har börjat ticka in, är Owen Coyle på väg att vända rätt upp på det som såg ut att vara ett sjunkande skepp?

Och Crawley går ännu en gång långt i FA-cupen, en imponerande bortaseger mot Hull, två divisioner högre upp i seriesystemet. Och Stoke på hemmaplan i femte omgången ska väl inte vara någon omöjlig uppgift?!

Annons

:::

Sjuk match på Emirates. Aston Villa såg bombsäkra ut under första halvlek och Arsenal såg så där taffliga ut som nästan bara de kan göra. Men något måste ha sagts i halvtid i Arsenals och/eller Aston Villas omklädningsrum. Tre mål på åtta minuter. Jösses!! – även om det nu var två straffar, men de ska ju för all del skapas också.

Arsenalfansen buar ut Wenger vid 0-2, enligt vad som börjar bli någon form av tradition, men Emirates kokar när laget vänder på steken. Tror ni någon av de som buar faktiskt ändrar sig och ger Wenger cred för vändningen och vinsten?

Det kan betyda mycket för Arsenal, den där vändningen. Och för Aston Villa för övrigt.

…………………………………………………

Lottning av FA-cupens femte omgång:

Liverpool vs Brighton, Everton vs Blackpool/Sheffield Wednesday, Chelsea vs Birmingham, Crawley vs Stoke, Stevenage vs Tottenham, Norwich vs Leicester, Middlesbrough/Sunderland vs Arsenal, Millwall/Southampton vs Bolton.

Annons

Någorlunda bekväm resa för samtliga kvarvarande topplag, men fortfarande med goda chanser för några lätt oväntade mindre lag ända in i kvartsfinalspelet.

:::

Tack för synpunkter på feedbacken. Jag har läst även om jag inte hunnit svara, och ska väl försöka se vad jag kan ta med mig och omsätta i någon form av förändrad praktik.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Middlesbrough laddar för derby och en intensiv vårsäsong

Peter Hyllman 2012-01-29 06:00

Det är nya optimistiska tider uppe i nordöstra England där fotbollsregionen som helhet har vaknat till liv. Newcastle imponerar storligen i Premier League, Sunderland har börjat andas frisk luft och glädje igen med Martin O’Neill som manager, och tongångarna i Middlesbrough är nu för tiden helt andra än vad de var under den första halvan av förra säsongen.

Middlesbrough åkte ur Premier League säsongen 2008/09 och har sedan dess strävat efter att återvända utan att egentligen någon ha varit riktigt i närheten av att lyckas.

Mycket av olyckan hänger samman med Gordon Strachans tid som manager för klubben. Han tog över klubben efter Gareth Southgate i oktober 2009, när laget befann sig på fjärde plats i The Championship, en placering som skulle visa sig bli Middlesbroughs högsta den säsongen. Den därpå följande säsongen inleddes katastrofalt, och rätt precis ett år efter att Strachan kom till klubben så avgick han, snabbare än han själv förmodligen skulle hinna säga ”velocity”, med Middlesbrough på en oroväckande 22:a plats.

Annons

Flera av de gamla vanliga namnen kopplades till klubben, men det blev en klubblegend som tog över i form av Tony Mowbray. Mowbray kom från en misslyckad sejour i Celtic men lyckades tämligen omgående att vända på Middlesbroughs lycka i ligan. Från en position där supportrarna med rätta var oroliga för att Middlesbrough skulle flyttas ned till League One, så slutade laget på tabellens övre halva, strax under playoff-platserna. Den goda formen har hållt i sig till den här säsongen, och Middlesbrough är nu ett av i alla fall tre lag som på allvar utmanar om automatisk uppflyttning till Premier League.

Mowbray har en historik i klubben som kapten för dess legendariska upplaga under 1980-talets andra halva, ett lag som lade grunden för den relativa storhetstid som klubben upplevde under 1990-talet. Mowbray var en spelare som förmådde lyfta sin omgivning, vilket är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att Middlesbrough vid den tiden var nära ruinens brant, och han visar upp samma färdighet som manager.

Annons

Mest imponerande är kanske att Tony Mowbray har nått dessa resultat och framgångar inte genom att slänga pengar på problemet, utan genom kloka beslut och ett effektivt resursanvändande. Att han har fansen helhjärtat bakom sig visar följande uttalande av Ian Richardson på bloggen One Boro:

”To say he has performed a miracle is an understatement; he has reduced the wage bill by £10 million and has lifted some of the players Strachan would have sold for peanuts. There are very few fans who would have believed we would be 2nd in the League going into 2012 and even if we don’t get promoted, he has showed us what can be achieved because of his managerial quality. I don’t believe you will find any Boro fan who will say a bad what about him, he shows class and quality in everything he does for the club and everybody is behind what he is trying to achieve.”

Annons

:::

Om Middlesbrough ska lyckas i sina ambitioner den här säsongen och faktiskt ta steget upp till Premier League så behöver de förmodligen förstärka på anfallssidan med en pålitlig målskytt. Tony Mowbray och Steve Gibson, Middlesbroughs styrelseordförande, verkar ha kommit fram till samma sak och har värvat Coventrys främste målskytt Lukas Jutkiewicz. Om han får till ett lyckat samarbete med Mario Emnes så kan det vara nyckeln till Premier League för Middlesbrough.

Mowbrays tid som manager för Middlesbrough har varit en period av framsteg och utveckling både på och utanför fotbollsplanen. Han har inte bara levererat resultat på planen, genom att knyta gamla spelare till klubben så har han skapat en större stolthet och självkänsla och ett förnyat självförtroende på Teesside. Publiken har återvänt till Riverside Stadium.

Annons

Frågan som återstår under de återstående månaderna av den här säsongen är huruvida Mowbray kan följa upp och bygga vidare på detta arbete, och ta de svåra sista stegen, och ta Middlesbrough tillbaka till Premier League. Antingen automatiskt eller via playoff.

:::

Kanske kan helgens derbymöte borta mot Sunderland vara en indikation på hur väl rustade Middlesbrough står för en uppflyttningskampanj, och hur de står sig i konkurrensen med Premier League-lag. Men självklart är det också ett oerhört laddat prestigemöte mellan dessa båda rivalklubbar, ett så kallat ”Wear-Tees”-derby.

Ett derby som naturligtvis bara blir desto mer laddat av att de båda klubbarna inte har mött varandra på tre år. Och att det dessutom sker i cupformat ökar naturligtvis intensiteten.

Två klassiska brittiska managers på de båda bänkarna är naturligtvis också en garanti för att matchen kommer att tas på allra största allvar, och med ett flertal lokala spelare i båda lagen så kommer det att bli en fysisk och intensiv match både på och vid sidan av fotbollsplanen.

Annons

Vi har ett av Englands många ofta bortglömda men likafullt äckligt intensiva regionalderbyn framför oss.

…………………………………………………

I en helt annan del av England så möts också Arsenal och Aston Villa, och inte minst intressant ska det kanske bli att se vad Robbie Keane kan förmå sig till att hitta på mot en gammal ärkefiende.

För att späda på den senaste veckans tråkigheter så har nu Rwandas president gått ut och sagt att han förvisso håller på Arsenal, men att han anser att Arsene Wenger borde avgå.

Vilket bara förstärker uppfattningen att hela världen är emot Arsenal.

:::

I fredags fick jag ett intressant mail från Big Boss, med feedback gällande Englandsbloggen. I utdrag:

Du har din bakgrund i den akademiska världen – och det märks tydligt. I många inlägg försöker du knyta ihop ekonomiska och filosofiska teorier med olika klubbar och fenomen inom fotbollen. Det finns en mycket hög ambitionsnivå i bloggen – och din stabila läsekrets uppskattar det.

Annons

Du skriver lågmält och analytiskt. Inga bitska åsikter utan försöker snarare hitta dunkla samband och bakomliggande faktorer till varför den moderna brittiska fotbollen ser ut som den gör. Ett plus är att du fascineras av finansiella frågor och känslan är att du närmast ser bloggen som ett forskningsprojekt i miniformat. Kanske är det stundtals lite högtravande?

Ända sedan Marcus Christensons tid har Englandsbloggen blivit något av en samlingspunkt för gräddan av Englandsvurmarna (that’s you, folks). Kommentarsfältet lever liksom sitt eget liv och diskussionerna känns för det mesta initierade och hövliga och det är ett gott betyg för dig att du lyckats hålla intresset vid liv sedan du tog över ansvaret för bloggen.

Extremt hög (inläggsfrekvens) vilket är kanon. Trots att inläggen ofta är genomarbetade och långa dyker de upp titt som tätt. I perioder uppdaterar du ju varje dag – eller rentav flera gånger per dag.

Annons

Du skriver bra – men kanske lite byråkratiskt, och vissa texter är väl långa för min smak. Fast många gillar säkerligen att han går till botten med sina ämnen och ”vänder på varje sten”. Fast ett varierande hade inte varit fel.

Jag är inte helt säker på vem som är den här feedbackens mer specifika avsändare. Om det t ex är Big Boss, redaktionen som helhet, någon extern konsult eller en fokusgrupp av slumpvist urvalda läsare.

Men då jag vill se Englandsbloggen som så läsarorienterad som möjligt, så tänkte jag att ni kunde få ta del av det här, kommentera och komma med er feedback, lägga till, dra ifrån, utveckla och omskriva, och så vidare. Så får jag mer att ta med mig.

Själv håller jag i huvudsak med om feedbacken i sin helhet, vad gäller både det positiva och det negativa.

Det mer praktiska problemet för mig, vad gäller det negativa, är naturligtvis att jag är van och bra på att skriva på ett visst sätt. Det är inte så att jag inte ser värdet med variation, men jag är helt enkelt alldeles för dålig på att skriva på andra sätt.

Annons

”I perioder uppdaterar du ju varje dag”? Hehe.

:::

Återkommer med en genomgång av veckoslutets cupspel ikväll eller på måndag, då kan det vara dags att samla intrycken, och naturligtvis se framåt mot den femte omgången.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett rasande cupdrama

Peter Hyllman 2012-01-28 06:00

Efter gårdagskvällens mjukstart av FA-cupens fjärde omgång så har vi idag ett fullspäckat matchschema framför oss. Hela tolv cupmatcher spelas under dagen, innehållandes några riktiga höjdare som QPR vs Chelsea, Liverpool vs Man Utd, Millwall vs Southampton och Brighton vs Newcastle.

Men ändå är det svårt att komma ifrån känslan av hur dagens matcher spelas i skuggan av de raskontroverser som drabbat engelsk fotboll under den här säsongens andra fjärdedel.

Chelsea och John Terry återvänder först till Loftus Road för ännu ett möte med QPR och Anton Ferdinand, vilken John Terry har anklagats och åtalats för att ha förolämpat med ett tämligen grovt rasistiskt tillmäle. Man Utd och Patrice Evra återvänder till Anfield, som fortfarande vrider sig i vrede över att ha fått Luis Suarez avstängd i åtta matcher för att ha använt ett rasistiskt språkbruk.

:::

Den stora frågan inför mötet på Loftus Road verkar vara huruvida Anton Ferdinand kommer att skaka hand med John Terry. Ferdinand har uppenbarligen inte förlåtit Terry för hans tilltag, och säger sig ovillig att skaka hand om inte klubbens ägare kräver det. Ett kanske förståeligt men ändå märkligt sätt att underordna sin egen privatmoral en klubbs snäva intressen.

Annons

På temat ofrivillig humor så bidrog Chelseas manager Andre Villas-Boas på gårdagens presskonferens med sin syn på det här med handslag och spelarmoral: ”Extremely important, extremely important. This game is based on good values more than anything else. These players should continue to promote these good values.”

Samme Villas-Boas som alltså, direkt efter förra matchen på Loftus Road, stod bakom John Terry “oavsett vad” han sagt eller inte sagt.

:::

Och på Anfield så kommer Patrice Evra att drabbas av en av de förmodligen mest högljudda hatstormar som vi bevittnat inom engelsk fotboll, enbart för att ha gjort sig skyldig till det fruktansvärda brottet att ha blivit rasistiskt förolämpad av en Liverpoolspelare.

Något som Liverpool som klubb och Kenny Dalglish som manager naturligtvis har bidragit till med sina populistiska och i sak direkt felaktiga offentliga uttalanden där man utmålat Evra som boven i dramat. Allt i syfte att till försvar för egna tillkortakommanden odla myter och dolkstötslegender.

Annons

Och med det i åtanke så blir ju Dalglishs kommentarer från igår i det närmaste lika ovilligt humoristiska som Villas-Boas fall: ”Everyone has a responsibility to uphold the names of their respective club and anyone who reports or comments on the game also has the responsibility to make sure they are not trying to incite trouble.”

Det kan vara lite magstarkt att höra, och uppfattas något skenheligt, från en manager och klubb vars tidigare uttalanden har lett just till att skapa och inflammera trubbel.

För ”trubbel” kommer det definitivt bli på Anfield i eftermiddag, det kan vi nog vara helt säkra på.

:::

David Conn skriver om de båda händelserna inför dagens matcher och beskriver dem också mer detaljerat än vad jag valt att göra här.

https://www.guardian.co.uk/football/david-conn-inside-sport-blog/2012/jan/25/clubs-racism

Annons

Själv är jag mest lite trött på pratet om att rasism är något som hör hemma på klubbnivå. Mest irriterar jag mig kanske personligen lite på att Man Utd av någon inte helt logisk anledning har tillmätts ett särskilt ansvar i frågan. Men rasism i det här sammanhanget för mig är först och främst en personfråga, det vill säga en fråga om personligt omdöme.

Och bristen på sådant omdöme har varit det påfallande under de här senaste månaderna. Både på planen av de inblandade spelarna, men också utanför planen av de respektive klubbarnas managers och andra talesmän.

Denna brist på omdöme visar att problemet med rasism inte på något sätt är överspelat. Men det går heller inte att säga, som en del mindre nyanserade antirasism-företrädare, att problemet är lika stort och överhängande som det var för till exempel 20-30 år sedan.

Annons

För trots allt, när man tänker efter, för drygt 15 år sedan blev en fransman avstängd från fotbollen i nio månader för att ha sparkat till en rasistisk huligan som förolämpade och häcklade honom för hans utländska ursprung.

Den här säsongen, alltså drygt 15 år senare, blir en spelare avstängd i åtta matcher för att förolämpat och häcklat en motspelare för dennes etniska ursprung. En i fotbollstermer rätt hård bestraffning, även om han i andra yrken förmodligen hade fått sparken.

Bara det är ju en form av framsteg.

:::

Å andra sidan så kommer ju däremot runt 40,000 supportrar på Anfield att under dagen bruka massivt och ihållande verbalt våld mot en fransman för att denne blivit rasistiskt förolämpad av en Liverpoolspelare.

Eftersom klubbintresse och klubbtillhörighet är viktigare än moral.

…………………………………………………

Annons

Dagens matcher: QPR vs Chelsea (13:00), Liverpool vs Man Utd (13:45), Millwall vs Southampton, Hull vs Crawley, West Brom vs Norwich, Blackpool vs Sheffield Wednesday, Stevenage vs Notts County, Derby vs Stoke, Bolton vs Swansea, Sheffield United vs Birmingham, Leicester vs Swindon, och Brighton vs Newcastle (18:15).

:::

Intressant läsning om den historiska relationen mellan Liverpool och Man Utd, och hur den har förändrats över tid, som diskuterar dess orsaker utan att dyka ner i överdriven mytbildning.

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2092364/Manchester-United-Liverpool-best-enemies.html

:::

Själv har jag en nervös dag framför mig. Men jag tänker ändå försöka hålla fast vid min cuptradition att inleda dagen med en riktigt traditionell engelsk brunch innan dagens matcher. Är det FA-cup så är det.

Annons

Be Champions!!

Peter Hyllman

Lite nonsens inför helgen

Peter Hyllman 2012-01-27 21:30

Ni som kollar på kvällens matcher och laddar inför morgondagens och helgens cupdramatik kan så klart ladda upp med den här intressanta, och kanske mindre osannolika än vad man vill tro, vetenskapliga simuleringen av hur två av helgens matcher kommer att utvecklas.

Närmare bestämt Liverpool vs Man Utd och Arsenal vs Aston Villa.

[youtubeplay id=”Zv646HAGfzM” size=”large”]

Och ni andra, som håller på Man City, får väl istället sätta er och kolla på gamla repriser av Falcon Crest eller något sådant.

Be Champions!!

Annons
Peter Hyllman

Cuplag eller ligalag?

Peter Hyllman 2012-01-27 06:00

Ibland brukar man säga om olika fotbollslag att de är cuplag, med vilket man först och främst menar att det är ett lag som går relativt bra och långt i cuper men som inte har samma chans och styrka i ligaspel. Att vara ett cuplag kontrasteras alltså underförstått med att vara ett ligalag.

Den lilla motsättningen tänkte jag det kunde vara lite intressant att rota lite djupare i – inte minst så här fredagen innan ännu en omgång av FA-cupen, och bara några dagar efter att de båda Ligacupsemifinalerna avgjorts, med resultatet att Cardiff och Liverpool, med eller utan vita kostymer, möts på Wembley i slutet av februari.

Genom åren har olika klubbar betraktats som just cuplag. Tottenham och Man Utd har under långa perioder av sina respektive historier betraktats som klubbar behäftade med just en särskild form av cupromantik. Av det kan vi utläsa att detta är något som är föränderligt, då Man Utd nu för tiden snarare betraktas som det ultimata ligalaget.

Annons

Ibland säger man samma sak fast väljer att istället fokusera på managern. Man får till exempel säga att José Mourinho är en bra cupmanager. Och Rafa Benitez var tvivelsutan en väldigt bra cupmanager, ytterst framstående på det speciella cupmötet över två omgångar.

Problemet är naturligtvis bara att ligafotboll spelas över 38 omgångar.

:::

Så vilka är då de avgörande skillnaderna mellan så kallad cupfotboll och ligafotboll? Och med skillnader menar jag då sådant som så att säga förändrar de själva grundförutsättningarna, och som gör att vissa lag helt enkelt är bättre lämpade för cupspel, och andra lag är bättre lämpade för ligaspel.

Jag ser två fundamentala skillnader.

För det första menar jag att cupspel i grund och botten baseras på att ett lag inte får förlora. Så länge laget inte förlorar så är man kvar i cupen, det är det enkla grundförhållandet. Ligaspel är annorlunda, åtminstone så länge vi pratar om ligaspel i meningen att försöka vinna ligan. Med rådande trepoängssystem, och sett till konkurrenssituationen, så är det i ligan nödvändigt inte bara att inte förlora, utan faktiskt att vinna. Det kan låta som hårklyveri, men det är i grund och botten fråga om ett lags hela attityd och mindset. Vi pratar alltså om ett lags kultur.

Annons

För det andra så blir individuell spetskvalitet mer avgörande just i cupspel. Det är oftast täta matcher och det som i slutänden blir avgörande brukar vara just det ena lagets individuella briljans, the moment of brilliance. Utslaget över en hel lång ligasäsong så jämnar dessa ögonblick ut sig, där blir det snarare viktigt att ha en kollektiv breddkompetens. Cupspel och ligaspel ställer alltså olika krav på spelartruppens sammansättning. Det blir i så måtto alltså fråga om ett lags struktur.

:::

Jaha, så om vi har rotat fram två fundamentala skillnader mellan så kallade cuplag och ligalag, så vore det ju närmast ohederligt av mig att inte försöka mig på en fyrfältare och se vad vi kan komma fram till med hjälp av den.

Och som ni säkert också lägger märke till så har jag på lite försök placerat ut några mer eller mindre kända lag i matrisen, utifrån hur jag kategoriserar dem längs de två dimensionerna.

Annons

Och genast så ser vi ju så klart att modellen naturligtvis är en förenklad beskrivning av verkligheten, men kanske ändå att den trots allt säger ett eller annat.

:::

Mest tydligt blir kanske det för klubben som med goda skäl kanske bör ses som målbilden och referenspunkten, Barcelona. Det är ju en klubb som på sätt och vis kan sägas ha löst strukturdilemmat, genom att ha en förhållandevis unik bredd av spetskvalitet. Vilket naturligtvis låter betydligt lättare än vad det faktiskt är. Om inte annat sätter mer praktiska aspekter som ekonomi käppar i hjulet.

En annan fråga man kan ställa sig är så klart, i och med att det är olika matcher, varför ett lag inte bara spelar med en inställning i en cupmatch och en annan i ligamatcher. Jag tror säkert det är något som klubbar försöker, men det är också svårt att upprätthålla en sådan dualism under en hel lång säsong, utan att det stundtals fallerar.

Annons

:::

Hur kan man då kommentera det jag mer specifikt har kommit fram till med fyrfältaren?

Börjar vi i mitten så kan man säga att jag lite symptomatiskt ser Arsenal som något utav ”stuck in the middle”. Vilket, om man kan sin strategiteori, inte är den bästa positionen. Det tenderar helt enkelt att bli lite varken eller. Å andra befinner de sig rent kulturellt i samma position som Barcelona enligt mitt sätt att se det, men man har så klart inte i närheten av samma spetskvalitet.

Stoke är naturligtvis ett klockrent exempel på ett lag som har en väldrillad rutin att absolut inte förlora. Det gör dem till ett farligt cuplag. Samtidigt är det en typ av lag som saknar spetskvalitet, vilket gör att de ytterst sällan kommer klara av att gå hela vägen och faktiskt vinna en cup. Till sist stöter de sannolikt på ett lag vars spetskvalitet helt enkelt är för hög. Andra exempel på lag i den här kategorin är Wolves, Everton befinner sig i närheten och varför inte Birmingham förra säsongen.

Annons

Man kan också utläsa något om Man Utd i matrisen. Bredd snarare än ren spets har varit och är ett av Man Utds kännetecken, även om man absolut inte saknar kompetenta spelare. Som ligalag är man genom sin breddkompetens ytterst stabilt, men i rena cupsammanhang saknar man inte sällan det där kreativa lilla extra. Kanske var det vad man faktiskt tappade när Cristiano Ronaldo lämnade laget. På 1980-talet var Man Utd ett typiskt cuplag, det är man inte riktigt längre.

Jag tycker också det är intressant att studera närmare hur man kan säga att Chelsea faktiskt har flyttat på sig i den här matrisen. Den första upplagan av Chelsea, formad av Mourinhos filosofi, var väldigt inriktade på att inte förlora. Klubbens andra upplaga är dock mer inriktad på att vinna, helt i enlighet med Abramovichs önskemål, vilket också har lett till ett mindre disciplinerat och följaktligen också mindre framgångsrikt cupfacit.

Annons

Liverpool under Rafa Benitez var ytterst utpräglat mot inställningen att inte förlora. Det tog dem stundtals långt i cuperna, men räckte inte till i ligan. Under en tid var man behjälpt av hög spetskvalitet i form av Fernando Torres, Steven Gerrard och Xabi Alonso. Kanske är det något som delvis gått förlorat sedan dess. Men Liverpool är fortfarande ett formidabelt cuplag.

Man City är inte alldeles lätta att placera. Förra säsongen var man ett betydligt mer utpräglat cuplag än vad man är i år. Att inte förlora var förra säsongens symfoni, något som gått mer i riktning mot att spela för att vinna den här säsongen, men också med kostnaden att man blivit mer öppna bakåt. Rent strukturellt är det också det engelska lag som ligger närmast Barcelona vad gäller att ha löst det så kallade strukturdilemmat. Men man har inte på samma sätt som Barcelona lyckats att även balansera kulturdilemmat, där har dualismen istället splittrat.

Annons

:::

Där går naturligtvis att stoppa in övriga lag som jag inte plockat med, och det går naturligtvis att ha flertalet synpunkter på hur jag placerat in de lag som jag har tagit med. Man kan så klart ha synpunkter på dimensionerna som sådana och vad de egentligen säger. Kanske är hela den här uppdelningen mellan cuplag och ligalag bara humbug.

Discuss please!

…………………………………………………

När jag säger att det är dagen innan den fjärde omgången av FA-cupen så ljuger jag naturligtvis.

För redan ikväll, vilket vi säkert kan tacka tv och sponsorer för, så kan vi se matcherna Watford vs Tottenham och Everton vs Fulham.

Så det blir så klart en härlig fredagskväll innan lördagens tidiga raskravaller.

:::

Efter att ha befunnit sig i rätten mest hela veckan på grund av sina skatteaffärer så måste det kännas skönt för Harry Redknapp att få lukta lite på gräset på Vicarage Road.

Annons

Kanske får det till och med honom att inse värdet med FA-cupen.

:::

Genom vinsten mot Man City så tog sig Liverpool till Ligacupfinal och sitt första Wembleyframträdande på nästan 17 år. Senast det begav sig så flashade man ju till det rejält med vita matchkostymer – innan Eric Cantona med några minuter kvar av matchen slutgiltigt sparkade ned dem från täppan.

Payback för det, och en massa annat, i helgen?

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINDAHL: Premier League - Urval från 1990-talet

Peter Hyllman 2012-01-26 06:00

Peter efterfrågade för en tid sedan nya gästbloggare och jag nappade på den tanken direkt, men insåg också att jag naturligtvis bör ha något att skriva om för att det ska vara intressant för andra. Jag har ju skrivit här förut, och då främst om Manchester United och fått fin respons för det, men för att det ska vara intressant att skriva någon form av följetong så kan det knappast bara handla om ”den stora röda djävulen”.

Så med inspiration från en diskussion med den andra englandsbloggaren här om nostalgi, så kom jag upp med idén att skriva om den viktigaste delen av min fotbollsuppväxt, det vill säga första halvan av Premier League. Jag kommer att göra det i ett gäng bloggar här med start idag och sen varannan vecka framöver; uteslutande om lag, spelare, fenomen, matcher och händelser från första halvan av Premier League som ju i år är inne på sin 20:e säsong.

För att då sätta någon form på detta vilket man ju gärna gör så kommer jag att begränsa mig till 90-talet och bloggarna kommer att ha en huvudhistoria eller ett huvudspår och sedan ett antal mindre sådana eller rent av bara ett omnämnande av något från denna tid som inte bör glömmas bort.

Annons

Peter körde ju Schyfferts försvarstal som en Be Champions i tisdags och för de av er som såg alla avsnitten så säger han, Schyffert, alltså i det sista något liknande: ”sen väljer jag faktiskt att bli lite nostalgisk också, jag förstår att nostalgi räknas som en omodern form av underhållning, ni som är lite yngre tycker det är en töntig form av underhållning, men glöm inte bort att ni som är lite yngre inte heller har varit med om så jä-la mycket. Men när man blir lite äldre så blir plötsligt nostalgi härligt för att det är någonting hjärnan känner igen och så blir man lite glad”

Så håll till godo med en tripp tillbaka till Premier Leagues första halvlek med det bästa eller tokigaste eller för all del värsta från denna tid sett ut mina lite rödfärgade smått förblindade men härligt nostalgiskt drömmande ögon.

Annons

:::

En favoritmotståndare – David Ginola

Jag har alltid varit svag för Frankrike av någon oklar anledning. Kanske har det med deras mat (deras ostar i synnerhet) och viner från Alsace och Bourgogne att göra. Kanske är författare som Dumas, Hugo, Flaubert och Zola orsaken, eller möjligtvis de stora tänkarna Rousseau, Voltaire och Montesquieu. Men framför allt är jag förtjust i franska fotbollspelare. Teknik, elegans och fart förenat med en viss arrogans har alltid gett mig en smak av gillande. Kopa, Fontaine, Platini, Tigana, Papin, Desailly, Zidane och Henry är ju spelare som alla känner till och nämner som “stora” i respektive generation.

Men för mig finns två andra fransmän högst upp på listan. Etta är naturligtvis “King Eric”. Men det är han ju på i princip vilken lista som helst, men dagens profil är tvåa på min “lista över de främsta franska fotbollspelarna”. Nämligen David Ginola.

Annons

Ginola väckte min uppmärksamhet för första gången när han spelade i Paris Saint-Germain. Som en extravagant ytter med dribblingsräder,  precisa inlägg och rappa skott med båda fötterna som kännetecken, vann han mitt fotbollshjärta. Under lång tid var Ginola en spelare jag önskade till United, istället för showaren Lee Sharpe, vindsnabbe Andrej Kantjelskis och tänkaren Karel Poborský (vilka jag alla gillade starkt) och inte förrän Beckhams stjärna började lysa klart ansåg jag att det fanns en duglig spelare nog att komplettera Giggs med på Uniteds kanter.

I vilket fall som helst så lekte David Ginola fotboll och fansen på Parc des Princes kom för att se när Ginola drev ytterbackarna till vansinne med sina finter, och för att se målen som George Weah gjorde på de precisa inläggen som följde. PSG vann Franska cupen 1993 och 1995, ligan 1994 och ligacupen 1995 med dessa två herrar i ledande positioner. Men det var framförallt utklassningen (spelmässigt) av Barcelona och Bayern München i Champions League 1994-95 som placerade PSG, Weah och Ginola på fotbollens världskarta. Weah blev såld till AC Milan (senare utnämndes han till Europas bäste och var presidentkandidat i Liberia men det är en helt annan historia) och Ginola till Newcastle (då Uniteds främsta utmanare till seriesegern i Premier League).

Annons

Väl i England gjorde sig den franska superstjärnan både älskad och hatad. Engelsmännen är ju roliga i sitt sätt, och framförallt den brittiska median. In kom en fransk virtuos och spelade skjortan av de engelska lätt stelbenta backarna. Detta var fortfarande innan den totala revolutionen och merparten av spelarna i de engelska lagen var just engelsmän, eller i alla fall britter. Pressen älskade det lika mycket som de smutskastade “grodätarens” arroganta stil, och man måste beakta Ginolas utseende också i detta fall. Likt Beckham och Cristiano Ronaldo, var Ginola lika mycket ett ögongodis för icke fotbollintresserade kvinnor (och i den moderna metrosexuella tiden även vissa män) som han var artist för de som älskar det vackra spelet. David Ginola gick faktiskt ofta på Milanos catwalks i Armani kostym och Gucci skor och han var minst lika hemma där som på St James’ Park och senare White Hart Lane. Men många avundsjuka röster hördes också och den självsäkre och lätt arrogante David var inte alltid helt populär hos tränare och medspelare.

Annons

Det största problemet var dock inte de engelska tränarna, även om han kom i “bråk” med Kenny Dalglish när denne tog över efter Keegan i Newcastle, och han skickade snart David till Tottenham. London passade nog ikonen bättre även om han kanske var som allra mest underhållande i skatornas svart-vit randiga tröjor.

Problemet var snarare att David Ginola blev utskälld för en dålig passning av den franske förbundskapten Gerard Houllier som även tyckte att det var Ginolas skuld att Frankrike inte tog sig till VM 1994. Idioti som dessvärre ledde till bojkott av landslaget av Ginola, och är en av anledningarna till att det bara blev 17 landskamper för bollgeniet. Någonstans vid den tiden kanske Davids yttersta fotbollsvisoner gled iväg och han lämnade Frankrike lite förhastat, och han har någon gång nämnt att han borde gått till Barcelona istället för Newcastle men spanjorerna var för långsamma med förhandlingsbordet. (Det blev aldrig någon storklubb eller landslagsmedalj.)

Annons

Men för Premier League blev det ett lyckokast och Ginolas fotbollsattribut gav efter fransmannens entré i Newcastle 1995 en extra stjärnglans åt den då fortfarande i status växande men inte så stora och relativt nyligen omformade engelska högstaligan.

Ginola kom även i dispyt med Houlliers efterträdare Aimé Jacquet men det var han inte ensam om, Cantona och Jean-Pierre Papin hamnade också i bråk med Jacquet och detta var länge problemet med det franska landslaget och dess impopuläritet hos det franska folket. Papin, måltjuven och Europas bäste 1991, Ginola, stjärnskottet som blev Premier Leagues bäste 1999, och Cantona, som var Premier Leagues främsta 1994 och 1996 var alla uteslutna ur truppen till EM 1996 i England där två av de nämnda, spelade och var fruktade. Nu gick det som det gick för fransmännen och Jacquet var nära att få sparken, för att han satsade på Zidane, Henry och Trezeguet istället. Detta lönade sig som vi alla vet till VM 1998, men frågan som många (framförallt fransmän) fortfarande ställer sig är, hur hade det gått 1996 om de “tre musketörerna” hade spelat då.

Annons

Nåja, åter till David. Han hade alltså flyttat till London och dragit på sig Tottenhams vita dräkt. Efter att ha ingått i “The Entertainers”, i Newcastle tillsammans med Les Ferdinand, Kieth Gillespie och Rob Lee, senare tillkom även Alan Shearer och Faustino”bläckfisken” Asprilla. Var nu förväntningarna från Tottenhamfansen enorma. Smart nog hade klubbledningen även införskaffat Les Ferdinand, som likt George Weah i PSG förvaltade Ginolas passningar och inlägg i Newcastle och skulle nu komma att göra det även i Tottenham.

Alla förväntningar införlivades och Ginola är än idag den enda spelare som blivit utsedd till årets spelare utan att tillhöra de fyra översta lagen i tabellen. Det säger en del om de kvaliteter Ginola besatt som fotbollspelare. Som Unitedfan minns jag framförallt hans mål från distans mot just United i semifinalen av Ligacupen 1999 (den enda United inte vann den säsongen). Tottenham vann med 3-1 och Ginola var planens gigant. Liksom han för övrigt var i storförlusten mot Newcastle med 5-0 1996. Han krönte sin föreställning den gången med ett fantastiskt mål från vänstra straffområdesgränsen med högerfoten. Lika vackert som smärtsamt.

Annons

Ginola och Tottenham vann ligacupen 1999 och detta var toppen på magikerns karriär. En säsong till i “Spurs” blev det och därefter i en uppmärksammad affär blev han borttvingad till Aston Villa och även om han gjorde okej ifrån sig där var det tydligt att karriären var på väg utför. Ett par matcher i Everton efter två säsonger i Villa blev det också innan han lade skorna på hyllan 2002.

Sedan dess har han medverkat i lite TV-serier och gjort en hyfsad skådespelarinsats i den brittiska filmen “The Last Drop”(2005) som utspelar sig under andra världskriget med bland annat svenska Alexander Skarsgård i en större roll.

Numera lever han ett “lyxliv” på sin vingård i Provance med frekventa besök i vimlet på modegalorna i Milano. Nyligen (2008) fick han en utmärkelse för sitt rosévin som han producerar på sin vingård. Så det verkar som “magin” sitter i ännu.

Annons

David Ginola är en fotbollslegend och kommer alltid att vara en av mina personliga favoriter. Hans magiska touch på bollen, hans förmåga att ta sig förbi försvarare, hans precisa inlägg och snabba speluppfattning och hans förmåga att avlossa hårda, välplacerade eller skruvade skott med båda fötterna har gett honom en plats bland stjärnorna. Invald i Tottenhams Hall of Fame, Premier Leagues bästa spelare 1999(utsedd av både förbundet och spelarna) och av Johann Cruijff utnämnd till världens bästa inför Euro 2000 i Holland. (där han saknades av tidigare nämnda anledningar) Han syntes på planen, på tidningsomslagen och i TV-reklamerna som ansikte för L’Oréal och Renault. Han var även på omslaget till FIFA 97, och i språkutbildningsprogramet Vingt Minutes.

David Ginola är en man med många talanger, Ginola är en motståndare man minns.

Annons

:::

De tre fulaste matchställen under Premier Leagues första säsong

1.    Norwichs hemmaställ med guldigt eller gulaktigt och grönt med någon form av tidig 90-talskonst.
2.    Leeds blå bortaställ med ett mönster som skulle gjort Jorge Campos grön av avund.
3.    Nottingham Forests mintgröna tredjeställ.

:::

Veckans ”vad hände med?” – Jonas Wirmola

Sheffield Uniteds svenska försvarare som kom från Spårvägens FF till Premier League, och gjorde 8 matcher säsongen 93-94 och blev sedan hemskickad till Sverige. När han väl kom till Malmö spelade han mer klassisk brittisk försvarare än någon riktig britt gjort förut, och fick därför ett proffskontrakt med Skottska Dundee United, 1997. Tre matcher blev det där, innan han mellanlandade i Norska Skeid, ett lag på väg ur den Norska högstaligan, för att sedan bli spelare och tränare i IFK Malmö och därefter diverse mindre Skånska klubbar och som assisterande tränare i ett Halmstad på väg neråt. Vissa svenska Englandsproffs blir Ljungberg, andra blir Wirmola.

Annons

:::

En klassisk match med modern repris

I slutet av november i fjol spelade de båda nykomlingarna Norwich och QPR 2-1 på Carrow Road. Detta fick mig att tänka på Premier Leagues första säsong 92/93 när ett fantastiskt fartfyllt och kontringsglatt Norwich spelade mot ett formstarkt QPR på Carrow Road. Min farsa är Liverpoolfan men har av någon outgrundlig anledning alltid även haft ett svagt öga för QPR så den höstdagen för snart 20 år sedan höll jag på Norwich, antagligen som en form av uppror eller protest mot farsan, och han höll såklart på QPR, vi satt hemma hos morfar och han brydde sig troligtvis inte alls om vem som vann bortsett från vad han hade på tipset men han har alltid valt min sida så troligtvis gjorde han det då med.

I Norwich spelade en ganska offensiv och skicklig ytterback vid namn Mark Bowen, en före detta Unitedspelare vid namn Mark Robins, ni vet han som enligt ryktet räddade Fergusons jobb i United genom att sätta det vinnande målet mot Forest i FA-cupens tredje runda 1990, en lite halvtokig målvakt med det Rock klingande namnet Bryan Gunn, en volleykung vid namn Jeremy Goss och en ung, kvick supertalang som hette Chris Sutton. I QPR lirade också en före detta United spelare, Ray Wilkins, en riktigt lovande klasspelare i Andy Impey, den numera som tränare kända Ian Holloway, den hårfagre Darren Peacock och klubbikonen Alan McDonald. Matchen var jämn och intensiv och det stod 0-0 i paus. Tidigt i andra gjorde vänsterbacken Bowen snyggt 1-0 och bara en stund senare utökade den blivande skyttekungen Sutton ledningen till 2-0 och jag vet att min morfar sa att han kommer bli något stort, kanske mest för att reta farsan lite, men troligtvis för att han såg något speciellt där. Med cirka 20 minuter kvar tog QPR över föreställningen och tryckte på för reducering. Målet kom till slut från inhopparen Bradley Allen med mindre än en kvart kvar att spela. Men Norwich höll ut och vann matchen med samma 2-1 som nu i vintras.

Annons

Norwich gjorde den säsongen sin kanske bästa någonsin och ledde vid nyår för att sedan pressa United hela vägen mot guldet och sluta på en välförtjänt tredje plats. QPR var också riktigt bra det året och slutade femma. Och tänk morfar fick rätt gällande Sutton, och numera återfinns den spelare som imponerade mest på mig då, Norwich hjälteback och målskytt, Mark Bowen, på tränarbänken i QPR. Men framförallt hur många minns att Norwich mot Queen Park Rangers har räknats som en toppmatch i Premier League.

:::

Veckans crossover – Brittisk rock och brittisk fotbollskärlek

Ett av världens bästa rockband, Dire Straits, upplöstes 1995 och en ny era i huvudfiguren Mark Knopflers musikhistoria tog sin början. 1996 kom hans första soloalbum Golden Heart och stilen var väl mer singer-songwriter än ren rock men som fotbollsälskare kan man hitta flera fotbollskopplingar på plattan. ”Imelda” handlar om det nya fenomenet som hade dykt upp i Premier League de så kallade fotbollsprimadonnorna som Ginola och Beckham. ”Are we in trouble now” handlar om att inte kunna hålla tillbaka sina känslor för en fotbollsklubb, och ”Nobody’s got the gun” handlar om det svåra förhållandet mellan klubb och supporter.

Annons

:::

Veckans solo – Georgi Kinkladze

Manchester Citys spektakuläre Georgier gjorde den 16:e Mars 1996 ett av säsongens snyggaste mål med en solorush från högerkanten förbi fem Southamptonspelare så chippade han retfullt enkelt bollen över en utrusande Dave Beasant.

:::

Veckans volley – Muzzy Izzet

Matchen är Leicester-Tottenham, och den inleds med två snygga mål från respektive lags skyttekung det vill säga av Les Ferdinand och Emile Heskey. För att sen avgöras på bästa tänkbara sätt (för Leicesterfans alltså) med Izzets praktvolley.

Tack för denna gång och förhoppningsvis ses vi igen om 14 dagar på samma kanal.

Do you remember?

Peter Hyllman

Att låta det perfekta bli det godas fiende

Peter Hyllman 2012-01-25 06:00

Ikväll spelas alltså den andra semifinalen i Ligacupen mellan Liverpool och Man City, en semifinal i vilken Liverpool går in med ett väldigt bra 1-0-resultat från det första mötet på bortaplan. Mötet representerar möjligheten av ännu en förlorad titelchans för Man City, samtidigt som det också representerar ett möte mellan två klubbar vars båda sätt att värva spelare har gett upphov till viss kritik.

Mycket av fakta från den här bloggen väljer jag att ta från en nyligen publicerad text på Tomkins Times, en av de bättre Liverpoolbloggarna där ute på det stora vida nätet, som gör en genomgång av Liverpools samtliga värvningar under det nyss avslutade året 2011.

https://tomkinstimes.com/2012/01/a-review-of-the-dalglishcomolli-signings/

Men där finns naturligtvis också en annan bakgrund, nämligen att Liverpools värvningar kritiseras så frekvent. Det har sagts att spelarna inte duger till, rätt kategoriska och magstarka påståenden minst sagt, samt inte minst att de har värderats till överpriser.

Just relationen till köpesumman är särskilt intressant. Känslan man får är nämligen att vad som kritiseras med värvade spelare inte alltid är deras faktiska prestationer, utan snarare att de inte presterar i enlighet med någon subjektiv föreställning om hur de borde prestera sett till en viss köpesumma.

Annons

Det sägs rent ut att man har högre krav på en spelare man köpt för £30m jämfört med en spelare köpt för £3m, men min bestämda känsla är också att man har ännu högre krav på en spelare som ett motståndarlag värvat för £30m. Folk stirrar sig kort och gott blinda på köpesumman utan att ta hänsyn till värvningens större sammanhang.

Och till stor del handlar det naturligtvis också om att man helt enkelt vill att motståndarnas värvningar ska visa sig misslyckade. Och man finner vad man söker.

:::

Det är också lite talande hur mode- och humörsvängningar tillåts påverka uppfattningarna. När Gerard Houllier handlade franskt och Benitez handlade spanskt så var den allmänna uppfattningen att Liverpool skulle tjäna på en större brittisk kärna i spelartruppen. Nu när Liverpool, föga förvånande med Dalglish som manager, handlar brittiskt så är istället uppfattningen att de istället borde handla på den europeiska marknaden.

Annons

Paul Tomkins gör ett intressant påstående, baserat på en genomgång av 2,000 Premier League-värvningar så långt tillbaka som 1994, att andelen lyckade och misslyckade köp är lika fördelade både vad gäller värvningar av brittiska och icke-brittiska spelare. Med andra ord, en värvnings success rate är lika hög för både brittiska och utländska spelare, den enda skillnaden är att det finns många fler utländska.

Det är naturligtvis en faktor som förklarar varför brittiska spelare ges en högre värdering på spelarmarknaden, det finns helt enkelt färre av dem. Och det är något som får särskild betydelse med införda kriterier av ett visst antal hemvävda spelare i spelartruppen. Det finns alltså yttre omständigheter som på samma gång gör brittiska spelare dyrare än utländska kollegor och ändå mer efterfrågade.

Annons

Men det betyder också att det blir delvis orättvist och delvis missvisande att helt och hållet utvärdera Liverpools brittiska spelarköp enbart utifrån den köpesumma de betingat. Andra faktorer än spelarkvalitet påverkar denna summa. Ekonomiskt är det också mindre relevant, då det är lönekostnaderna snarare än själva köpesumman som framför allt är det som belastar en klubbs resultaträkning.

:::

Den spelare som kanske framför allt lider av orimliga förväntningar är Andy Carroll. Detta i en sådan utsträckning att det nu finns goda skäl att tro att detta faktiskt också påverkar hans prestation på fotbollsplanen. Det hela blir alltså till en form av självuppfyllande profetia.

Det är förväntningar, från andra och kanske också från sig själv, som baseras både på att han numer spelar för Liverpool snarare än Newcastle, men också på att han betingade den närmast otroliga köpesumman £35m – en summa som egentligen inte har något med honom att göra utan som har mer att göra med att Liverpool samtidigt sålde Fernando Torres för £50m och det var transferfönstrets sista dag.

Annons

Man får se Andy Carroll för den spelare han trots allt är, en stor och tung target man som framför allt ska verka i och runt motståndarnas straffområde. Han är en spelare som måste få bollen levererad i bra lägen och lagets taktik måste vara konstruerad för att uppnå sådan leverans. I Newcastle hade han Joey Barton som kunglig hovleverantör, i Liverpool har vi sett tydliga tecken på hur Steven Gerrard kan fylla den rollen.

Sanningen är förmodligen att på lång sikt så är Andy Carroll ett bra mycket bättre och mer klubblojalt anfallsalternativ än den aldrig så omhuldade Luis Suarez. Men det förutsätter att han faktiskt ges tid och möjlighet att växa både som spelare och som människa i klubben.

:::

Det är ju nämligen på det viset som en välskött fotbollsklubb kan ”beat the market” när det kommer till spelarvärvningar. Paul Tomkins i den länkade artikeln ovan driver ju nämligen teorin att varje given klubb kan förvänta sig att lyckas med cirka 50% av sina värvningar.

Annons

Och det är förmodligen sant, så länge man ser värvningar som tämligen frikopplade från spelarutveckling och så länge man alltså värderar prestation först och främst på kort sikt. Så länge man bara spelar på marknaden så är oddsen väldigt låga att man överträffar dess genomsnitt. Det är först genom egen intern kompetens när det kommer till spelarutveckling som man har möjlighet att förädla spelarens kvalitet och därmed över tid öka aktuell procentsats för success rate.

Det vill säga, en klubb med begränsade ekonomiska resurser som Liverpool måste ha en strategi som går ut på att sätta marknaden ur spel. Alternativet är att kunna ha en ”köp och släng”-strategi som Man City, men en sådan strategi förutsätter närmast obegränsade ekonomiska resurser, eller begränsat finansiellt ansvarstagande.

Det dummaste Liverpool alltså kan göra i nuläget är alltså att ge sig ut på spelarmarknaden ännu en gång för att hitta ett upplevt bättre alternativ till Andy Carroll, Stewart Downing, Charlie Adam och Jordan Henderson, som man rätt eller fel menar ännu inte presterar på den nivå som krävs.

Annons

:::

Det handlar rätt ofta om att man gör det perfekta till det godas fiende. Ett annat sätt att uttrycka detta är att gräset alltid på något vis är grönare på den andra sidan staketet.

Liverpool kan inte rimligtvis konkurrera om världens allra främsta spelare, vare sig deras market power eller deras lönebudget tillåter det. Supportrars drömmar om häftigare värvningar, och kanske det orimliga idealet om den perfekte spelaren, gör att man tenderar att vilja se bristerna i de spelare man faktiskt har, snarare än de värden de faktiskt bidrar med.

Och naturligtvis är detta fenomen inte något som är på något sätt exklusivt för Liverpool.

…………………………………………………

Paolo Di Canio är en livlig rackare och har onekligen satt färg på League Two under sin debutsäsong som manager för Swindon. I helgen blev han utvisad för smått otroliga tredje gången den här säsongen.

Annons

:::

Chris Bascombe på Telegraph tar ett något mer bistert perspektiv på Liverpools värvningar och allmänna ligasituation.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/9031568/Liverpool-manager-Kenny-Dalglish-feels-the-heat-as-signings-fall-flat-with-Bolton-defeat-the-latest-blow.html

Sedan kan man naturligtvis ha precis vilka kritiska synpunkter som helst. Men det faktum att Liverpool står på tröskeln till en cupfinal är väl ändå att betrakta som ett steg framåt jämfört med de senaste två säsongerna.

:::

I kommentarsfältet för någon vecka sedan var det någon som efterlyste ett videoklipp på mig när jag spelar bordtennis. I det här klippet syns jag faktiskt stundtals och någonstans. Men inte blir man något klokare för det. Bra mycket tjockare var jag i alla fall när det där klippet spelades in. Eller som jag hellre ser det, bra mycket smalare är jag nu.

Annons

Be Champions!!

Peter Hyllman

Debatt: Ska B-lag tillåtas i The Football League?

Peter Hyllman 2012-01-24 06:00

På senare tid har engelsk fotboll genomgått många mått och steg för att förändra och förbättra utvecklingen av ungdomsspelare inom de engelska ligaklubbarna och för det engelska landslaget. Den stora EPPP-reformen, som i grunden förändrar det engelska akademisystemet, är ett sådant steg.

Talangproduktion och ungdomsutveckling blir en allt viktigare konkurrensfaktor för engelska toppklubbar. Både för att kunna hävda sig i den europeiska konkurrensen och för att på ett bättre sätt än tidigare kunna förhålla sig till kommande regler om financial fair play.

Där finns naturligtvis fler mått och steg som är möjliga att ta. Och det är i den andan som Andre Villas-Boas för någon vecka sedan repeterade en uppfattning som Rafa Benitez tidigare har fört fram, nämligen att toppklubbar som Chelsea, Arsenal, Man City med flera borde få registrera sina reservlag eller B-lag för spel i The Championship.

Annons

https://www.guardian.co.uk/football/2012/jan/19/villas-boas-premier-league-b-championship

Det är ett förslag som naturligtvis är baserat på den modell som råder inom den spanska fotbollen, ett land som på många sätt är föregångare inom just talangutveckling. Det är emellertid också ett kontroversiellt förslag i ett engelskt sammanhang, eftersom det går på tvärsen med flertalet av dess historiska och kulturella särdrag.

:::

Fördelar

Kontroversiellt eller ej, så måste man ju ändå kunna konstatera att förslaget naturligtvis har sina specifika fördelar.

För det första så skulle det definitivt göra talangutvecklingen i de stora klubbarna mer effektiv. Det är väldigt många unga talanger i nuläget som ser lovande ut i ung ålder men som misslyckas med att ta steget upp till seniornivå på högsta nivå. Ett stort skäl till det är att de inte utsätts för ligafotboll på toppnivå förrän alldeles för sent. Ett sådant här system ändrar på det, och har till skillnad från det existerande lånesystemet den fördelen att det håller spelarna samman och blir på så vis mindre splittrande.

Annons

För det andra så skulle det också kunna skapa ett ökat publikintresse för fotbollen i de lägre divisionerna. Väldigt många supportrar till Premier Leagues största klubbar skulle med största intresse följa reservlagens eller B-lagens framfart i The Football League eller därunder. Gamla rivaliteter skulle kunna återuppväckas, och nya rivaliteter skapas.

:::

Nackdelar

Men förslaget är heller inte utan sina nackdelar.

Först och främst så går det i direkt strid med med engelsk fotbollstradition där hela seriesystemet faktiskt tas på blodigt allvar. Det är stenhård tävling i sig, och ska ses som allt annat än någon form av utbildningsanstalt för de stora klubbarna. Risken är så klart att ett sådant här system faktiskt devalverar värdet av The Football League.

Naturligtvis är det också svårt att komma ifrån känslan att det här förslaget är något som är utformat utifrån ett rent storklubbsperspektiv. Ja, för Chelsea, Man Utd, Liverpool med flera vore det här förslaget förmodligen toppen. Men England är inte Spanien, där intrycket trots allt är att den inhemska fotbollen är organiserad först och främst runt de två storklubbarnas intressen. På gott och på ont, så är inte engelsk fotboll organiserad. Andra klubbar och lägre divisioner har ett egenvärde, de finns inte till för att serva storklubbarna. På så vis är engelsk fotboll mer decentraliserad och kanske också, i bred mening, mer demokratisk.

Annons

Sedan finns naturligtvis också mer materiella invändningar. Tillåts storklubbars reservlag att registreras i The Football League så kommer det finnas färre platser i The Football League för andra klubbar. Det innebär att färre klubbar kommer kunna ta del av de finansiella fördelar som ändå finns med att kunna spela i The Football League.

:::

Den mer praktiske skulle kanske kunna komma med andra invändningar. Var någonstans i seriesystemet ska i så fall egentligen storklubbarnas reservlag få börja? Inte kan de ju få börja direkt i The Championship, det vore ju närmast parodi på sportslig rättvisa.

Här tycker jag ändå att Everton och David Moyes krattade manegen för ett intressant kompromissförslag, vilket såväl löser upp några av de praktiska problemen samt ändå till stor del uppnår det syfte som Villas-Boas förslag önskar uppnå, nämligen att låta reservlagen spela i The Football Conference.

Annons

https://www.guardian.co.uk/football/2012/jan/20/everton-david-moyes-reserve-conference

För visst är standarden där tillräckligt hög, och tävlingsnivån tillräckligt intensiv, för att det skulle vara utvecklande för unga spelare. Särskilt jämfört med den rätt grådassiga reservligan.

:::

Vad tycker ni? – Ska Premier League-klubbar tillåtas registrera sina reservlag eller B-lag, vad man nu vill kalla dem, för matchning i The Football Conference och The Football League.

…………………………………………………

Returmöte ikväll i Cardiff och i Ligacupens andra semifinalmöte mellan Cardiff och Crystal Palace. En plats på Wembley står på spel och Palace har en liten fördel efter att ha vunnit det första mötet med 1-0.

Viktigt att komma ihåg att bortamålsregeln inte tillämpas under ordinarie matchtid i Ligacupen, dock så träder den i kraft efter en eventuell förlängning.

Annons

Vilket så klart är konservativ engelsk fotbolls sätt att säga att ”okej, vi gillar inte det här fjanteriet med bortamål, men vi gillar straffläggningar ännu mindre, så vi kör väl så här då!”

:::

Paul Wilson skriver hyfsat nyanserat om framväxten av två konkurrerande städer i Premier League och graden av konkurrens i Premier League, främst jämfört med motsvarande i La Liga.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/jan/21/manchester-london-premier-league

“For how long is anyone’s guess, but the predictions made at the beginning of the Premier League, that it would eventually work against small-town teams and favour big clubs from big cities, appear to be coming true. It is just that 20 years ago no one had Liverpool and Birmingham or Newcastle, Sheffield and Leeds down as small towns. And no one imagined the number of big cities would be just two.

Annons

This afternoon’s big matches – City v Spurs, Arsenal v United – would have been pretty big at most points in the game’s history. London v Manchester has always been a rivalry within the overall context of English football, but where it used to be a subplot, it is now the whole story. It is true that more teams are involved in England, and there is comfort in that, but the situation is not so far removed from Spain that the Premier League can afford to feel smugness or superiority.”

:::

Grådassigt väder i Gèneve. Varmare än i Sverige, men regnigare och fuktigare. Jag är faktiskt inte helt säker på vad jag egentligen föredrar.

Några av er har kanske sett den här föreställningen av Henrik Schyffert, elva klipp om 90-talet och vad som var så speciellt med det, men jag tycker ändå den är värd att länka för de som vill låta sig underhållas.

Annons

Be Champions!!

Peter Hyllman

Håll ögonen på Southampton och Nigel Adkins - Wengers ersättare och Arsenals framtid?

Peter Hyllman 2012-01-22 21:32

Det är en ytterst lång, märklig och framgångsrik resa som Southampton har gjort på endast en och en halv säsong. Under måndagskvällen tar man emot Leicester hemma på St Mary’s med möjlighet att vid vinst återigen ta steget upp till förstaplatsen i The Championship, och befästa sin position som ett av favoritlagen till att flyttas upp till Premier League nästa säsong.

Det var inte en position man trodde att Southampton skulle befinna sig i för just en och en halv säsong sedan. Efter en period av fyra raka matcher utan vinst och utan att ens göra ett mål så befann man sig i mitten av september under nedflyttningsstrecket i League One.

Southamtons klubbledning tog då det vid tillfället omdiskuterade beslutet att byta manager och anställde istället Nigel Adkins, som kom med gott renommé från sin tid i Scunthorpe. Southampton förlorade sin första match under Adkins, men förvandlingen som laget gått igenom sedan dess är inget mindre än mirakulös.

Nu ligger Southampton alltså på automatisk uppflyttningsplats i The Championship, och har möjligheten att återta förstaplatsen. En stor prestation naturligtvis.

Annons

:::

Nigel Adkins ligafacit med Southampton är remarkabelt. Under den förra säsongen i League One så vann laget 26 av 39 matcher med Adkins vid rodret, och inräknat den här säsongens matcher har han vunnit 41 av 65 matcher, och då som nykomling i The Championship. Han har med andra ord tagit laget från 22:a plats i League One till andra eller första plats i The Championship under den här perioden.

Men det som imponerar med Adkins prestation med Southampton är inte bara resultaten, utan det faktum att spelet verkligen har övertygat också. The Saints spelar ett snabbt, tekniskt och passningsbaserat spel som till sist tar knäcken på motståndarnas defensiv. Det är med andra ord ett spel som är tämligen långt från den allmänna myten om hur fotbollen ser ut under Premier League.

Lägg till det att Southampton är ett rejält karaktärsbygge. Att vända på en hel säsong på det vis som Southampton gjorde förra säsongen är en svår uppgift rent poängmässigt, men kanske ännu svårare rent mentalt. Många är också de segrar man tagit mot slutet av matcherna, de upphämtningar man svarat för, inte minst mot MK Dons, och förmågan att också leverera under press, som när man i praktiken säkrade uppflyttningen förra säsongen borta mot Plymouth.

Annons

Southampton känns kort och gott som ett vinnarlag, vilket i förlängningen betyder att Nigel Adkins är något utav en vinnare. Och det är inte en egenskap att förakta i den engelska toppfotbollen.

:::

Kanske är det dessa sammantagna egenskaper som gör att jag ser Nigel Adkins som den förmodligen perfekte hypotetiske ersättaren av Arsene Wenger i Arsenal.

Nu finns det ju egentligen inga sakliga skäl för varför någon skulle behöva ersätta Wenger som manager för Arsenal. Men i och med en tredje raka ligaförlust för Arsenal så vädrades onekligen ett stort missnöje på Emirates och diskussionen tog fart igen. Tankar om att Wenger kanske har gjort sitt och att tiden har hunnit ikapp och förbi honom väcktes än en gång till liv.

Om det faktiskt är så vet jag inte. Men för den händelse att så är fallet så ser jag Adkins som det bästa alternativet. Av de skäl som jag tar upp härovan, men också för att han är förhållandevis ung, brittisk, en lagbyggare, erfarenhet av att använda en ungdomsakademi på ett produktiv sätt, är manager för en klubb med vilken Arsenal har goda relationer, och han är inte minst en vinnare.

Annons

Och vad Arsenal behöver allra mest just nu är en vinnare.

Och troligtvis har man på sikt mer att vinna på att söka ett sådant alternativ än att börja ge sig iväg efter ännu ett stort, eller rättare sagt medelstort, och kanske främst populärt managernamn på kontinenten. Även om det initialt inte låter lika häftigt.

…………………………………………………

Oerhört dramatisk match på Etihad Stadium under söndagen. Starkt gjort att komma tillbaka från 0-2 av Tottenham, men visst känns det ju som att det är Mario Balotelli som är den här säsongens stora joker.

Det är många viktiga mål han gjort för Man City den här säsongen.

Efter sparken på Scott Parker är dock frågan om han kommer ha möjligheten att få göra några viktiga mål för Man City under de närmaste matcherna. Det beror på vad domaren såg och inte såg, och på hur FA bedömer situationen i efterhand.

Annons

:::

Något anmärkningsvärt att lagen på plats 3-7 i ligan inför den här omgången bara lyckades skrapa ihop en enda ynka poäng. Det är en märklig säsong på alla sätt och vis.

:::

Tänka sig att det snart är ett helt decennium sedan matcherna mellan Arsenal och Man Utd var en ren title fight, och det absolut största som engelsk fotboll hade att erbjuda. Tiden går fort och obönhörligt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vilka lag lyckas fånga dagen?

Peter Hyllman 2012-01-22 06:00

En ligasäsong består av 38 omgångar där varje omgång och varje match rent teoretiskt är precis lika betydelsefulla. En poäng är en poäng och tre poäng är tre poäng oavsett när de tas och mot vilka. Det är det rent tabellmatematiskt logiska sättet att se på det hela.

Men instinktivt känner vi kanske att det där nog inte riktigt stämmer. Att vissa dagar och vissa omgångar helt enkelt är mer betydelsefulla. Och det här är utan tvekan en sådan dag. När inom loppet av bara ett par timmar först Man City och Tottenham möts på Etihad Stadium, och därefter Arsenal och Man Utd på Emirates, så är känslan att mycket kan avgöras idag.

Om vi till exempel antar att Man City och Arsenal vinner sina matcher, så river Man City upp ett sexpoängsförsprång i tabellen, vilket kan visa sig bli oerhört svårt för att inte säga omöjligt för någon konkurrent att hämta upp. Om Arsenal misslyckas med att vinna så förblir avståndet upp till Chelsea på fjärdeplatsen alltjämt stort.

Annons

Dubbelmötet känns som någon form av milstolpe eller vändpunkt under säsongen. Inte minst kanske för att de respektive lagens möten i höstas blev så symboliska och definierande som de blev.

Tottenham förlorade med 1-5 på hemmaplan mot Man City i blott deras andra ligaomgång, varpå man gav sig iväg på en lång vinst- och resultatsvit som fortfarande håller i sig och som fört dem upp i en högst reell titelstrid. Arsenal å sin sida förlorade med smått osannolika 2-8 på Old Trafford mot Man Utd, något som tvingade Arsene Wenger att agera under transferfönstrets sista dagar och som sett en i alla fall noterbar uppryckning, spelmässigt såväl som tabellmässigt.

Känslan är naturligtvis att dagens möten kan visa sig bli vändpunkter på samma sätt. Frågan är bara på vilket sätt. Kan Tottenham ta också nästa steg, besegra eller i alla fall bemästra Man City på bortaplan och på allvar utmana blanda sig in i titelstriden? Eller förlorar man och spelar ut resten av säsongen i en kamp om att återvinna en Champions League-plats? Kan Arsenal hämnas förlusten på Old Trafford och använda det som en plattform för en spurt uppåt i tabellen under våren?

Annons

Även för de båda Manchesterklubbarna finns det naturligtvis frågetecken som kan rätas ut under dagen. Har Man City disciplin och erfarenhet nog att behålla sitt försprång i ligan, och finns det kraft och energi kvar i Man Utds lagbygge för att faktiskt erbjuda en realistisk utmaning till Man City? Frågor som i alla fall delvis kommer att besvaras på Etihad och Emirates.

:::

Båda Manchesterklubbarna, City och United, har naturligtvis också historiska prejudikat att titta tillbaka på när det kommer till dylika vändpunkter eller milstolpar under en lång säsongs titelstrid, vilket Scott Murray på The Guardian har noterat. Av lätt insedda skäl så finns det kanske fler av den varan i Man Utds historia, for better and for worse, men det är hur som helst erfarenheter som äldre supportrar kan falla tillbaka på.

Annons

Man City 1-2 Stoke – 1:a april, 1972

Man City ledde ligan med fyra poäng när Malcolm Allison, Man Citys dåvarande manager, bara timmar före den säsongens transferdeadline värvade en av den tidens mer profilstarka stjärnor, Rodney Marsh, från Queens Park Rangers. Han fick en snabb positiv effekt, åtminstone på publiksiffrorna på Maine Road, när 53,000 kom för att se hans debut mot Chelsea, vilket händelsevis var runt 10,000 mer än den säsongens publikgenomsnitt.

Marshs första halvlek mot Chelsea lovade också gott, men därefter skulle det goda ta slut. Utbytt under den andra halvleken med kramp och efter en mycket grov miss framför Chelseamålet, ett obefintligt bidrag i nästa match mot Newcastle där Man City bara lyckades få 0-0 och i omgången därpå förlorade Man City hemma mot Stoke med 1-2, med Marsh buttert vandrandes längs den ena sidlinjen. Allison visste inte längre om och hur han skulle spela Marsh och Man Citys titeldrömmar gick i kras med två därpå följande förluster mot Southampton och Ipswich.

Annons

Marshs trollkonster längs linjen var förvisso spektakulära, men bromsade ner det som vid den tiden var Man Citys främsta offensiva vapen, deras blixtsnabba spelomställningar. Med en synnerligen ovanlig uppriktighet konstaterade Marsh själv flera år senare: ”When I joined City they were a well-oiled machine. I provided star quality, but it was to the detriment of team play. They started to play around me and we lost focus of what we were trying to do.  I hold my hand up to say I was responsible for City losing the championship in 1972.”

Newcastle 0-1 Man Utd – 4 mars, 1996

Ett ungt och oerfaret Man Utd hade vid en tidpunkt under säsongen befunnit sig 12 poäng bakom ett offensivt flödande Newcastle. Men i början av mars hade man ätit sig upp till endast fyra poäng bakom dem, dock med en match mer spelad. Mötet på St James’ Park ansågs vara avgörande för hur säsongen därefter skulle gestalta sig.

Annons

Newcastles form var allt annat än fantastisk. Under de två tidigare matcherna förlorade man mot West Ham och spelade oavgjort mot Man City, men mot Man Utd tog man omgående kommandot. Två frilägen under matchens fyra första minuter räddades av Peter Schmeichel, som under hela första halvlek skulle göra en mängd kvalificerade räddningar. Och när bollen passerade honom så träffade den ribban.

Den slösaktigheten skulle visa sig stå Newcastle dyrt. Eric Cantona hade återvänt från sin långa avstängning och hade påbörjat sitt privata korståg på att återerövra Premier League. På sin enda chans under matchen gjorde han 1-0 och därefter stängde Man Utd ner matchen. Tre gånger till skulle Cantona avgöra en 1-0-match för Man Utd under säsongen, och Newcastle förlorade de två följande ligamatcherna. ”Up to half-time you saw the best team in the country” ynkade sig Kevin Keegan efter matchen.

Annons

:::

Man kan ju naturligtvis alltid fråga sig vilken roll historiska händelser av det här slaget egentligen spelar. Förmodligen en ringa sådan. Men man måste ju också kunna observera de här två matcherna och situationerna och konstatera de likheter som ändå föreligger med dagens två matcher.

:::

Om Man City klarar av att organisera defensiven utan Vincent Kompany så vinner de matchen. Förmodligen är det inte svårare än så, och skulle man misslyckas med den uppgiften så är det i mina ögon ett taktiskt och truppmässigt underbetyg åt ett miljardbygge.

Atmosfären runt Arsenal är tämligen negativ, särskilt som laget förlorat sina två senaste ligamatcher. Farhågan bland fansen är ännu en storförlust, en farhåga som känns delvis genuin och delvis hycklande. Främst eftersom Man Utd inte på något sätt har visat någon större styrka själva under den senaste tiden, men också då Arsenal trots allt är ett kompetent fotbollslag och därtill spelar på hemmaplan.

Annons

Kanske kan man också säga att det är ett av Premier Leagues karaktärsdrag. På hemmaplan har alla lag en god vinstchans mot varje motståndare. Till och med Arsenal.

…………………………………………………

Hårda ord från Kenny Dalglish som efter gårdagens förlust mot Bolton anklagar sina spelare för att inte ha tagit uppgiften på allvar och för att ha svikit klubbens värderingar.

Han kanske har rätt i det, men snart börjar det kanske också bli dags att undersöka de taktiska beslut som Kenny Dalglish faktiskt fattar. För jag skulle vilja säga att de har kostat Liverpool betydligt fler poäng den här säsongen än hans spelares arbetsvilja.

Steven Gerrard i mitten med Jordan Henderson som tänkt offensiv kraft på högerkanten, really?

:::

Elva raka mållösa ligamatcher för Fernando Torres. Goodness. På twitter frågade jag vad det engelska ordet för ”kräftgång” var, och det bästa svaret jag fick var nog just ”Torres”.

Annons

De som menar att brittiska managers inte ”presterar”, vad menar de att Paul Lambert i så fall har gjort i och med Norwich?

:::

Imorgon lyfter flygplanet mot Gèneve igen, och de tre kommande bloggarna kommer alltså att vara skrivna på förhand. Senare under veckan så presenteras en ny gästbloggare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Betydelsen av Moneyball inom engelsk fotboll

Peter Hyllman 2012-01-21 06:00

Under gårdagen satte jag mig ner för att se filmen Moneyball, filmen om Billy Beane, general manager för Oakland Athletics, och hur man med hjälp av detaljerad och statistisk spelaranalys förändrade amerikansk baseball i grunden under den första halvan av 2000-talet. Mot slutet av filmen förekommer karaktären John W Henry, ägare av Boston Red Sox, i en scen när han försöker rekrytera Beane.

Det hela har direkt bäring på engelsk fotboll i och med att John W Henry, alltså i verkligheten, sedan tidpunkten för filmens händelser har köpt Liverpool med uttalad ambition att använda sig av just Moneyball-strategi för att än en gång föra upp Liverpool på täppan, som han tidigare gjort med just Boston Red Sox i USA.

Moneyball är egentligen bara ett samlingsnamn för ett mer vetenskapligt och systematiskt sätt att förhålla sig till spelaranalyser och lagbyggande, ett sätt att använda sig av statistik och nyckeltal snarare än det tämligen hokuspokus-liknande häxdoktori som tidigare präglat klubbarnas spelaraktiviteter. Idén är att hitta och värva de spelare som är undervärderade på spelarmarknaden, sett till sina prestationsmått, och kräma ut maximalt ur dem.

Annons

Det är en strategi som först och främst utvecklades för att lösa ett på samma gång enkelt och komplicerat problem: Nämligen hur ska en klubb med underlägsna ekonomiska resurser kunna konkurrera med och besegra andra klubbar med överlägsna resurser?

:::

Men på vilket sätt är då denna Moneyball-strategi och de teman som framförs i filmen översättbara till engelsk fotboll i allmänhet och kanske Liverpool som klubb i synnerhet? Vad för effekt kan man förvänta sig att strategin ska ha inom engelsk fotboll, liknande den effekt som den hade inom amerikansk baseboll?

Man kan adressera de frågorna genom att titta närmare på var och en av strategins olika beståndsdelar:

Systematisk och statistisk spelaranalys

I filmens värld framställs Moneyball-strategin som fullständigt banbrytande jämfört med den djupt rotade kultur, de fasta föreställningar och för givet tagna sanningar som fanns inom den amerikanska basebollens scout-system där såväl frågor som svar var bestämda mer eller mindre i förväg. Scouterna som de framställs i filmen är närmast att betrakta som någon form av astrologer, horoskop lika pålitliga som deras spelarrapporter.

Annons

Det är möjligt att basebollen faktiskt var så outvecklad på den tiden, det är definitivt en idrott med djupt rotade värderingar i det amerikanska folkhemmet. Men det finns två skäl till varför jag tror att den revolutionära effekten på fotboll kommer bli betydligt mindre än vad den aktuella filmen porträtterar.

För det första att fotbollen sedan länge redan har anammat ett väldigt vetenskapligt sätt att mäta och observera spelares prestationer. Där finns statistik och nyckeltal i oändlighet, och moderna fotbollsklubbar har tillgång till en otrolig teknisk expertis för att värdera minsta aspekt av varje enskild spelare. Moneyball-strategins added value är helt enkelt klart lägre inom fotbollen än vad den eventuellt var inom basebollen.

För det andra, och här riskerar jag möjligen bli lite konservativ i mitt sätt att uppfatta det hela, så är fotbollen en delvis annan sport än baseboll. Det är en mer flödande sport, av en mer kollektiv natur, med mer direkt interaktion mellan spelare än vad som är fallet inom basebollen, som är mer en serie av återkommande fasta situationer baserade runt enskilda spelare. Det gör det desto svårare och mer komplicerat att få fram vettiga statistiska mått och nyckeltal.

Annons

Undervärderade spelare, market value

Grundfundamentet för Moneyball-strategin är alltså att hitta spelare som är undervärderade på spelarmarknaden och därför billiga, vilket ska möjliggöra för klubbar med små ekonomiska resurser att konkurrera med desto rikare klubbar.

Det kan förvisso vara lite orättvist att redan nu fälla ett omdöme, givet att Liverpool bara tillämpat den här strategin i drygt ett år, men just det här får man inte intryck har fått något genomslag ännu. Huruvida Liverpool har värvat bra eller dåligt är en helt annan fråga, men att säga att de ansträngt sig för att hitta undervärderade spelare på marknaden vore naturligtvis helt fel.

Snarare ser vi det motsatta, en villighet att spendera inflaterade marknadspriser för en viss spelartyp. Inget fel med det nödvändigtvis, men inte i enlighet med bekant Moneyball-strategi. En sådan strategi passar inte in på någon av de mer profilstarka spelarköpen – Luis Suarez, Andy Carroll, Stewart Downing, Jordan Henderson och så vidare. Möjligen kan man se José Enrique som en sådan form av värvning.

Annons

Möjligheten är så klart att Liverpools klubbledning som ett led inför en mer utvecklad Moneyball-strategi såg behovet av initiala höga investeringar för att skapa en mer omedelbar plattform för laget att bygga vidare ifrån.

Resursmässigt underlägsna klubbar

Enligt teorin är det också resurssvaga klubbar som ska tillämpa den här strategin, vilket på samma gång låter helt naturligt som något märkligt när det då visar sig att det är Liverpool som på ytan går i bräschen för den. Å ena sidan är Liverpool naturligtvis resursmässigt underlägsen en klubb som Man City. Å andra sidan så kan knappast Liverpool betrakta sig som en av engelsk fotbolls resurssvaga klubbar. Tidigare spelarköp, lönebudget, omsättning – i allt så är Liverpool tvärtom en av de stora drakarna.

:::

En annan klubb som på omvägar kan sägas ha tillämpat Moneyball, eller åtminstone en form av variant av den, är Tottenham. Damien Commolli, som nu är sportdirektör i Liverpool var tidigare i klubben. Naturligtvis kan man också hävda att Tottenham nu drar nytta av denna strategi. Om detta kan man säga två saker. Dels att Tottenham också naturligtvis är en tämligen stor och resursstark klubb. Dels att den spända relation som Harry Redknapp ändå haft med Tottenhams klubbledning över klubbens spelaraffärer visar på ett filmens och strategins teman, hur managern får ett allt mindre personligt svängrum över klubbens värvningspolitik.

Annons

Jag är alltså inte helt imponerad av Moneyball-strategin som sådan, främst för att jag inte riktigt ser det nya med den inom engelsk fotboll. Att försöka hitta value on market är knappast någon revolutionerande tanke, och strategin att utveckla spelare tillämpas av de flesta klubbar. Att just Liverpool går i bräschen som förespråkare för strategin blir i mina ögon dessutom något ironiskt, när jag tänker att det nog framför allt är närmaste grannarna Everton som mest och bäst tillämpar den i praktiken och för fullt. Även om de aldrig riktigt använt sig av just den terminologin.

Ett sätt finns det dock för Moneyball att få rejält fotfäste inom engelsk fotboll, och det vore om den strategin började tillämpas mer systematiskt i The Football League. Där finns fortfarande vissa tendenser till favoured ways of thinking när det gäller spelarköp. Man tenderar att värva namn snarare än spelare i många fall, och standardmetoden tenderar vara att spendera snarare än att planera, vilket ofta ges uttryck i dålig ekonomi. Här kan man dessutom verkligen tala om att klubbarna är resursmässigt underlägsna.

Annons

Om Moneyball som strategi och managementmodell skulle kunna få fotfäste i The Championship, League One och League Two, då skulle den verkligen kunna få rejäl betydelse för engelsk fotboll.

…………………………………………………

Dagens matcher: Norwich vs Chelsea (13:45), Everton vs Blackburn, Fulham vs Newcastle, QPR vs Wigan, Stoke vs West Brom, Sunderland vs Swansea, Wolves vs Aston Villa och Bolton vs Liverpool (18:30).

:::

Kenny Dalglish yttrade sig lite lustigt på gårdagens presskonferens om ett av sommarens spelarköp, Stewart Downing: ”Stewart is a better player than I thought he was going to be. /…/ He is quicker than what I thought he was and he is quicker than Carra thought he was as well.”

Naturligtvis försvarar Dalglish en kritiserad och kanske ifrågasatt spelare, värvad i somras för £20m, och det gör han så klart rätt i, men ibland blir det ju lite roliga ordvändningar av det.

Annons

:::

Filmen då? Nja, den var väl sådär.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Medias gunstlingar och hackkycklingar

Peter Hyllman 2012-01-20 06:00

Många inbillar sig att jag är journalist, men det är jag alltså inte. Jag har egentligen ingen som helst inside in i mediabranschen. Men en sak har jag ändå lyckats lära mig om de journalistiska villkoren, varje nyhet och varje artikel handlar om att berätta en historia för läsaren. Och varje historia måste ha sina good guys och på motsvarande sätt sina bad guys.

Detta enkla dramaturgiska grepp är allerstädes närvarande, så också inom sportjournalistiken och vad gäller granskningen av Premier League. Genom en ständigt pågående social konstruktion matas vi med en bild av vad och vilka som är goda samt vad och vilka som är onda. Till den milda grad att det ibland kan vara svårt att särskilja perception från verklighet.

På global nivå är Barcelona just nu fotbollsvärldens allra främsta good guys, och inte är det väl just någon större slump att framför allt Real Madrid allt för ofta målas ut som svartbuskiga busar i jämförelse. På lokal nivå, särskilt under senare år, tenderar de lyftas fram som good guys som försöker spela ett spel som påminner om just Barcelonas, närmast oavsett vad det sedan ger för faktiska resultat på fotbollsplanen.

Annons

På detta är ju Arsenal ett alldeles lysande exempel. Den kärleksaffär som sportjournalisterna haft till dem är närmast ofattbar sett till lagets faktiska resultat, någon annan klubb och det hade snarast varit fråga om hård och lustfylld slakt, något som naturligtvis baseras på ett småborgerligt kulturideal om ”vacker fotboll” inom journalistkollektivet. Kejsaren har naturligtvis väldigt vackra kläder!

Andra exempel på samma fenomen är Blackpool och den här säsongen Swansea. Dessa klubbar har emellertid ett annat karaktärsdrag som gör dem till oemotståndliga good guys, de är samtidigt the little guy.

:::

Det finns förmodligen ingenting som fotbollsjournalisterna älskar mer än att bygga upp och hylla den de för tillfället anser vara the little guy, med andra ord David i ett Premier League fylld av Goliats. Få klubbar passar bättre in på detta epitet än de klubbar som avancerat genom att vinna playoff-finalen säsongen innan.

Annons

Den lilla klubben som slår en större klubb på självaste Wembley. Vi kommer alla ihåg Hull, Burnley, Blackpool och numer även Swansea. Favoriter allihopa, och varenda resultat hyllat och uppskrivet. Detta är naturligtvis bättre än en cupsaga, de är närvarande under en hel säsong, de kanske plockar åt sig överraskande poäng på Old Trafford, Anfield eller Emirates bara för att, alldeles för ofta, falla på målsnöret i ligans allra sista omgångar. Det är Rocky-sagan i fotbollsformat.

Det här är inte något nytt fenomen. I mitten av 1990-talet slutade Swindon femma i The Championship, hela 12 poäng bakom tredjeplacerade Portsmouth, men man lyckades ändå besegra Leicester i playoff-finalen. Under säsongen 1993/94 vann man bara fem matcher men släppte in över 100 mål, allt till medias skönmåleri och hjältefabricering.

Annons

Ett drygt decennium senare så utgör Watford ett liknande exempel, under den då väldigt lovande unge managern Aidy Boothroyd. Watford vann sin playoff-final efter att ha slutat sexa i The Championship. I Premier League var man chanslösa, och tillsammans med Derby är det nog de som utgör den omedvetna referenspunkten för alla de förståsigpåare som inför varje säsong menar att just den säsongens little guy knappt kommer knipa ens tio poäng.

:::

Man kan hävda att paketeringen av engelsk fotboll inom varumärket Premier League har accentuerat den här utvecklingen. Den nya produkten skulle för att säljas ordentligt ges mycket mer medieutrymme, och för att fylla detta utrymme så förflyttades fokus från faktiska händelser till personligheter och karaktärer. Med Premier League följde personkulten inom engelsk fotboll, och framväxten av David Beckham, det vill säga stjärnspelaren i en utsträckning som var ytterst ovanlig dessförinnan, är naturligtvis bara en, en därtill mer godsint, aspekt av detta.

Annons

Med fokus på ”personligheter” så har den mer seriösa analysen av vad som faktiskt händer på fotbollsplanen, av spelares skicklighet och av olika lags styrkor och svagheter, fått ge vika för mer färgstark och stundtals ekivok karaktärskomedi. José Mourinhos kärleksaffär med brittisk fotbollsmedia baserades till stor del på hans skickliga manipulerande av detta förhållande, och media saliverar så klart när personligheter som Neil Warnock och Ian Holloway äntrar arenan.

Blackpool var på detta vis en perfekt kandidat som mediagunstling under förra säsongen. Man hade personligheterna i form av en hejdlös citatleverantör i form av Ian Holloway samt en av ligans främsta spelare under säsongen i Charlie Adam. Därtill spelade man en fotboll som många ansåg var till och med bättre, om än även till och med mindre effektiv, än Arsenals.

Annons

Effekten blev så klart att Ian Holloway tämligen omgående gick från att vara något mer utav en tänkvärd outsider inom den engelska fotbollens informella kastsystem, till att bli mer eller mindre mainstream. Koopterad av Premier League och ompaketerad till mediagunstling. Det visade sig snabbt att Holloway var oförmögen att leverera guldkorn i motsvarande högre takt som media nu zoomade in på just honom.

:::

Under förra säsongen inträffade en i efterhand rätt lustig historia, som återges av Paul Caulfield på Back Page Football. Steve Claridge, kommentator för Radio Five, bröt mönstret genom att hävda att Blackpool, som ju spelade så bra fotboll, borde få stanna kvar i Premier League oavsett om de slutade under nedflyttningsstrecket.

Det finns naturligtvis två sätt att tolka detta uttalande på. Dels som allvar, vilket händelsevis framför allt Wigans supportrar valde att göra och följaktligen anklagade Claridge för att vara partisk i nedflyttningsstriden. Dels som bitande sarkasm av bästa brittiskt snitt, vilket i så fall naturligtvis vore helt briljant.

Annons

:::

Men där det finns gunstlingar och good guys så måste det naturligtvis också finnas bad guys. Och mönstret är så klart talande. Om små klubbar har lättare för att vara good guys så blir det oftast deras motsatser, det vill säga de stora klubbarna, som blir bad guys. De betraktas och behandlas inte sällan på samma sätt som ungefär de storväxta mobbarna på skolgården.

Detta är ju också en rätt säker kommersiell strategi för media. För det är storklubbarna som har flest fans, och om vi säger att där finns sex storklubbar så kommer det för varje enskilt fall alltid vara ytterst populärt hos fem sjättedelar av samtliga läsare att attackera en specifik storklubb. Och att attackera en specifik klubb kostar heller ingenting eftersom alla supportrar till storklubbar ändå redan besitter ett djupt rotat förföljelsekomplex om att ”media hatar oss”.

Annons

Den storklubb som kanske främst är måltavlan för dylika attacker i Premier League är Chelsea. Delvis av egen förskyllan efter åratal av konstiga turer och intriger inom klubben. Men det är få andra klubbar som får sin byk så ständigt och offentligt tvättad av media, och som så pass sällan ändå ges the benefit of the doubt.

:::

Till detta kommer att media alltid älskar förändring, eftersom förändring är en form av nyhet. Det skapar också nya intriger och nya karaktärer, med andra ord mer att skriva om. Alltså omfamnar man och hyllar okritiskt allt som innebär sådan förändring. Den romans som media har haft med Harry Redknapp och Tottenham de senaste säsongerna följer naturligtvis detta manuskript, sedan skadar det så klart heller inte att även Redknapp ju är en härlig karaktär och personlighet.

Annons

Denna vurm för något nytt ser vi också i medias generella favorisering av Man City. Media berättar redan återkommande historien om hur Man City ska vinna Premier League, och man betraktar det som något önskvärt, just därför att det är något nytt. Det är inte samma gamla vanliga klubbar som vinner. Och där finns så klart också karaktärerna, inte minst då på spelarsidan som Carlos Tevez och Mario Balotelli.

Men just när det gäller Man City så blir mediabilden också något kluven, i och med att Man City samtidigt representerar själva extremfallet av den elaka pampklubben som kör över den engelska fotbollens davidianska underklass. Pampar och rebeller på en och samma gång.

:::

Men som alltid med medias gunster så är det ju så att vad som är lätt fånget också är väldigt lätt förgånget. Ena dagens gunstlingar kan bli morgondagens hackkycklingar.

Annons

På så vis finns det ju klara och tydliga likheter mellan Premier League och amerikansk så kallad showbrottning, wrestling.

…………………………………………………

Det är ett förslag som förmodligen aldrig kommer vinna något gehör i FA:s och Premier Leagues korridorer, men det är ändå uppfriskande att Aston Villa i alla fall undersöker möjligheten att introducera säkra ståplatser på Villa Park, något som skulle förhöja arenaatmosfären ytterligare i England.

https://www.guardian.co.uk/football/2012/jan/19/villa-park-terraces

:::

Vissa dagar har man helt enkelt för mycket att göra. Och då kan det vara svårt att hinna med en blogg. Så har varit fallet de senaste dagarna, vilket ni kanske har lagt märke till.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Säsongens elva enligt The Guardians läsare

Peter Hyllman 2012-01-18 12:04

Varje ligaomgång har The Guardians läsare möjligheten att dela ut poäng till samtliga spelare i varje lag baserat på hur de bedömer deras matchprestationer. Enligt tämligen känt format, skala 1-10. Lagom till nyårsskiftet satte The Guardian ihop samtliga röster och fick på så vis ihop en så kallad läsarnas elva hittills under säsongen.

Resultatet publicerades i den här artikeln, och syns grafiskt i figuren härnere:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/dec/29/guardian-readers-team-season-so-far

Frågan är, kort och gott, vad tycker ni?

:::

:::

Spelarnas snittbetyg var alltså:

Michel Vorm, Swansea – 7,37
Phil Jones, Man Utd – 7,10
Fabricio Coloccini, Newcastle – 7,24
Ledley King, Tottenham – 7,14
José Enrique, Liverpool – 6,74
Scott Parker, Tottenham – 7,15
Luka Modric, Tottenham – 7,19
Juan Mata, Chelsea – 7,09
Wayne Rooney, Man Utd – 7,07
David Silva, Man City – 7,09
Robin van Persie, Arsenal – 7,19

Annons

:::

Några korta slutsatser kan kanske dras.

För det första att det framgår rätt tydligt att det är supportrar till Premier Leagues toppklubbar som först och främst utgör Guardians läsare, eller åtminstone de läsare som också i allra störst utsträckning bemödar sig med att gå in och dela ut poäng och betyg. Alternativt att de är lite mer nyanslösa i bedömningarna av sina spelare.

För det andra att poängen styrs väldigt mycket av förväntningar. Att Tottenham har flertalet spelare med förvånar kanske inte i sig. Men huruvida samtliga tre förtjänar en högre snittpoäng än till exempel och kanske framför andra David Silva, är väl att betrakta som mer oklart. Men förväntningarna är högre i Man City och från Man Citys supportrar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att gå över ån efter vatten

Peter Hyllman 2012-01-17 06:00

Ett av det senaste årets mer fantastiska rykten inom den engelska fotbollen var när Diego Maradona gick ut med utspelet att han var på väg att ta över en icke namngiven engelsk Premier League-klubb. De hetaste kandidaterna var Blackburn, naturligtvis, samt Fulham, vars matcher Maradona bevistat vid några tillfällen.

Det sorgliga med det hela var att ryktet ändå bar en viss grad av sannolikhetens prägel. Premier League har i allt större utsträckning blivit en liga i vilken engelska managers icke göra sig besvär, och tendensen har blivit alltmer påträngande hos engelska klubbar att hellre satsa på det glamourösa utländska managernamnet.

Klubbstyrelser bortser från engelska managers till fördel för utländska managers med stora och populära namn, före detta storspelare med ringa eller obefintlig erfarenhet, eller redan etablerade managers som fortsätter få jobb efter jobb oavsett sina tidigare misslyckanden.

:::

Annons

Det är ett slag i ansiktet för alla de ytterst kompetenta engelska managers som med små resurser sliter sitt anletes svett och når stora framgångar i The Football League.

Med den typ av små budgetar som dessa managers har att arbeta med så kan de inte anklagas för att köpa sig till framgång i stil med José Mourinho och Roberto Mancini. Har man inte pengarna att köpa precis de spelare man vill ha, men ändå lyckas uppnå sina ambitioner, så vittnar detta om bra coaching och man management-färdigheter.

Engelska klubbar har tittat utanför Englands och Storbritanniens gränser under lång tid. Jaha, men det är väl kompetensen som styr, engelsmännen är väl helt enkelt för dåliga, skulle då vara det rationella motargumentet. Men det håller inte riktigt. För flertalet utländska namn floppar ju de med, särskilt om vi bortser från stora namn som José Mourinho, Arsene Wenger, Rafa Benitez och Carlo Ancelotti, som samtliga kom till Premier League med enastående meriter och erfarenhet.

Annons

Och, händelsevis, samtliga kom till klubbar med väldigt stora resurser. Något som förmodligen hjälpte mer än vad de kanske själva skulle vara helt villiga att medge.

Men andra förmågor som Juande Ramos, Gianfranco Zola, Avram Grant, Jean Tigana, Luis Felipe Scolari och Alain Perrin, och listan kan naturligtvis göras mycket längre än så, har onekligen varit misslyckanden i Premier League. Därtill har de förmodligen varit tämligen dyrbara misslyckanden.

Fail-kvoten för utländska managers är garanterat minst lika hög som den hade varit för engelska managers. Så att hävda att utländska managers är bättre eller lyckas bättre håller helt enkelt inte. Ändå så favoriserar alltså Premier League-klubbar utländska namn. Eftersom det har gått mode i det, och eftersom alla andra gör det.

Som institutionell teori förmodligen hade förklarat det.

Annons

:::

De få engelsmän som ändå får chansen som managers i Premier League får det för att de har stora namn, i egenskap av före detta spelare, och de får förmodligen chansen alldeles för fort. Paul Ince imponerade som manager för MK Dons, men tog nog steget upp till Blackburn för snabbt. Gareth Southgate var inte redo för managerjobbet i Middlesbrough. Och Alan Shearer sågs som en messiaskaraktär i Newcastle, men visade sig hopplöst otillräcklig för uppgiften att rädda Newcastle kvar i Premier League.

:::

Oroväckande nog finns det också en tendens att den här förkärleken för utländska managers sipprar längre ned i det engelska ligasystemet. Roberto Di Matteo, Paulo Sousa, Sven-Göran Eriksson och Gus Poyet är några exempel på managers som jobbat i The Championship och League One. Och Paolo Di Canio är ett nuvarande exempel i League Two.

Annons

Det verkar mer eller mindre som att den enda realistiska chansen för en engelsk manager att få jobba i Premier League är via uppflyttning från The Championship. Bara den här säsongen har vi tre sådana exempel, med Brendan Rodgers, Paul Lambert och Neil Warnock. Men nu fick alltså Warnock nyss sparken, naturligtvis för ett ”stort namn”.

Ian Holloway, Steve Coppell och Phil Brown är tre andra moderna exempel på detta fenomen. Problemet är så klart att de bara lyckas hålla sig kvar i något eller några år. För även om de lyckas hålla sina respektive klubbar kvar i Premier League, oftast mot alla odds, så kopplas de ändå sällan eller aldrig samman med något annat managerjobb i Premier League.

:::

Det kan så klart finnas skäl för detta.

Ett skäl kan vara att engelska klubbar vill försöka spela en mer kontinentalt attraktiv fotboll. Bilden av fotbollen i The Football League kanske fortfarande är att det är mycket sparka och spring, naturligtvis en förenkling. Det spelas åtskilligt bra fotboll i de lägre divisionerna, vilket inte minst Norwich och Swansea, likaväl som Blackpool förra säsongen, mer än väl demonstrerar. Brighton och Southampton är andra sådana exempel.

Annons

Ett annat skäl kan vara att man inte tror att managers med erfarenhet från de lägre divisionerna kommer kunna få någon respekt från de stora stjärnspelarna i Premier League. Det kanske kan vara ett problem med de allra största klubbarna, som Man Utd, Liverpool, Arsenal, Man City och Chelsea. Möjligen Tottenham. Men den typen av stjärnspelare finns inte i någon av de övriga 14 klubbarna.

Samtidigt så ser vi ju även här exempel på att den respekten har inte alltid utländska managers heller.

:::

Den senaste managern som kommit från The Football League och verkligen etablerat sig i Premier League är David Moyes, som efter en ytterst framgångsrik tid i Preston rekryterades av Everton. En klubb med vilken han, med ringa resurser, uträttat återkommande små underverk. Tre gånger har han utsetts till årets manager av League Managers’ Association.

Annons

Eddie Howe, Nigel Adkins, Lee Clark, Simon Grayson, Dave Jones och Malky Mackay är samtliga några exempel på väldigt duktiga managers i League One och The Championship. De är samtliga managers för lag som spelar fotboll som är klart hygglig att titta på.

Kommer de någonsin att ryktas till managerposten i Blackburn, eller sättas upp på någon kortlista för ett ledigt jobb på Villa Park eller Upton Park? Nej, förmodligen inte. Men de borde.

Inte bara för sin egen skull, utan för engelsk fotbolls skull. Det är en generation av kompetens som går förlorad på grund av Premier League-klubbarnas kortsynthet, och något som är på väg att alltmer slita loss den engelska fotbollen från dess kulturella förankring och identitet.

…………………………………………………

Läsvärd artikel av Sam Wallace om den allt större utmaningen med att hantera tonårstalang som växer fram i en förändrad och alltmer ungdomligt inriktad engelsk fotbollskarta.

Annons

https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/sam-wallace-ravel-morrisons-troubles-throw-spotlight-on-teenage-talent-6290123.html

:::

Jag köper inte riktigt Per Zanders argument.

Zander gör ju, apropå IFFHS:s rankning av La Liga som världens bästa, poängen att Barcelona och Real Madrid har blivit till vad de är på grund av klubbar som Betis och Mallorca. Ett argument som naturligtvis låter väldigt vackert, och därför vill man också tro på det, men jag är tveksam.

Jag tror att vad som framför allt har format Barcelona och Real Madrid i dess moderna skepnader är Champions League, och framväxten av den moderna och globala fotbollskapitalismen. Tillsammans med extremt gynnsamma inhemska ekonomiska förutsättningar, som vare sig engelska eller italienska konkurrenter besitter. Klubbar som Milan, Bayern München, Man Utd och Chelsea har nog format Real Madrid och Barcelona betydligt mer än Betis och Mallorca.

Annons

Jag är med andra ord inte alldeles övertygad om att det verkligen är helt görbart att förgylla klubbar som Betis, Mallorca med flera med hjälp av Real Madrids och Barcelonas stjärnglans. För det var väl kanske lite det som var syftet, fick jag en känsla av.

Sedan är väl det där klubbar som så att säga förgyller sig själva, får man väl ändå hoppas.

:::

Jag borde kanske sluta blogga. Samma dag som jag skriver om att Darlington har gått i administration och riskerar sluta existera, så meddelas det att klubbens förvaltare har sparkat samtliga spelare och ledare. Vilket så klart bara är dåliga nyheter.

:::

Hymns & Arias. Skruva upp volymen innan ni lyssnar på det här klippet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Darlington FC och de tre vise männen

Peter Hyllman 2012-01-16 06:00

Darlington FC grundades för 128 år sedan och är alltså en av Englands äldsta klubbar och grundare av den så kallade Northern League 1889. Den klubben riskerar nu vara inne på sitt sista år, den är försatt i administration och för tillfället utan någon uppenbar möjlighet till fortsatt ekonomisk grund.

Det är sorgligt i sig. Det som gör det hela ännu sorgligare är att det absolut inte, inte på något sätt, hade behövt hända. Det hela är en produkt utav en kedja av helt horribla beslut på klubbnivå, av dess ägare och dess ledning.

Kanske är det den här typen av klubböden man också behöver påminna sig om efter helger när supportrar till klubbar långt mycket högre upp i seriesystemet tar en förlust eller ett poängtapp som om tiden vore kommen och Ragnarök hägrade.

:::

Det var i oktober som Raj Singh, Darlingtons nuvarande ägare och styrelseordförande, beslutade sig för att sparka den dåvarande managern Mark Cooper, som bara några månader hade lett laget till vinst i FA Trophy.

Annons

Då Darlington vid tillfället befann sig på 14:e plats i The Conference Premier, när målet för säsongen var att flyttas upp till The Football League och League Two, så var det kanske inte något särskilt förvånande beslut. Det som emellertid förvånar är vad som hänt därnäst. Vi befinner oss i mitten av januari och Mark Cooper har ännu inte ersatts och Craig Liddle, klubblegend och ungdomslagstränare, har fungerat som tillförordnad manager i över tio matcher.

Strax efter att ha sparkat Cooper så drog Raj Singh in sitt månatliga ekonomiska bistånd till Darlington om £80,000, vilket lett till att klubben inte har kunnat betala sina spelares löner. Den tidigare lagkaptenen Ian Miller lämnade klubben för Grimsby, den nye kaptenen Jamie Chandler skrev ett öppet brev till sin styrelseordförande i den lokala tidningen, och flertalet spelare har via twitter annonserat sin önskan att lämna klubben.

Annons

Kaos med andra ord.

:::

Darlingtons problem inleddes med George Reynolds, deras mångmiljonär till före detta ägare med en minst sagt illuster bakgrund som svindlare och kassaskåpstjuv. Med Darlington fast utanför The Football League så tog Reynolds över klubben 1999 med ambitiösa löften om att inom fem år ta klubben till Premier League.

Darlington hade varit en stabil klubb i över 100 år, med den egna arenan Feethams som grund. Reynolds baserade sin galna affärsidé på tanken om en ny arena som skulle ta 27,500 åskådare, och använde sig av beräkningar som tagna direkt ur MAD Magazine: ”When you take into account that Darlington and its surrounding areas has 300,000 people, we can take 10,000 from there. Plus, we will take 5,000 apiece from Sunderland, Newcastle and Middlesbrough.”

Trots att den lokala kommunalnämnden bara gav ett tillstånd för Darlington Arena att ta in 11,000 åskådare, då infrastrukturen runt arenan i form av vägar och kollektivtrafik inte tillät fler, så fortsatte Reynolds med projektet och finansierade det med högräntelån utan någon realistisk plan för hur dessa skulle betalas tillbaka.

Annons

Sex månader senare, 2002, befann sig Darlington i administration.

:::

Darlingtons därpå följande ägare, George Houghton, var måhända inte någon korrupt skojare som Reynolds, men det är tveksamt om han agerade så särskilt mycket mer kompetent i sin ägarroll. Hans intresse för klubben verkade mest bestå i marken runt arenan, och den finansiella potential som denna tillgång utgjorde. Så klubbens strukturella förfall fortsatte.

Raj Singh, det vill säga klubbens tredje ägare på förhållandevis kort tid, tog alltså över en dålig situation. Och han har investerat stora summor av egna pengar och förmodligen investerat dessa hyfsat klokt, åtminstone betydligt klokare än vad Reynolds mäktade med. Vad nu det betyder.

Även Singhs ägarskap präglas dock av inkompetens och glädjekalkyler. Singh må ha investerat sina egna pengar, men han tog också på sig ett ägaransvar, och i det avseendet har han förhandlat fram spelarkontrakt utan att ta hänsyn till klubbens förmåga att täcka sina lönekostnader.

Annons

Singh har kort och gott chansat på att klubbens spelare skulle vara tillräckligt bra för Darlington att ta sig till The Football League, och då kunna räkna hem de högre intäkter som följer på en sådan uppflyttning. Han har med andra ord dragit på klubben höga kostnader idag för högst osäkra intäkter imorgon. En chansning som alltså inte gått hem.

Darlington är alltså satt under administration. Klubbens förvaltare har nyligen också avslöjat att Singh är dess största fordringsägare, och av det kan man dra slutsatsen att han inte har placerat klubben i administration för att skydda den från sina fordringsägare, utan för att få tillbaka sina egna pengar.

128 år gammal är alltså Darlington FC på väg att försvinna, och den enkla anledningen till det är förmodligen den något spydigt formulerade slutsatsen att Raj Singh är den bästa ägare och styrelseordförande som klubben har haft under hela 2000-talet.

Annons

Tre visa män som lett en engelsk fotbollsinstitution till sitt fördärv.

Samtidigt som FA och The Football League bara suttit på sina byråkratiska arslen och tittat på.

:::

David Conn skriver betydligt mer utförligt och detaljer om Darlingtons nuvarande situation.

https://www.guardian.co.uk/football/david-conn-inside-sport-blog/2012/jan/12/darlington-insolvent-arena-trust-administration

…………………………………………………

Kvällens match: Wigan vs Man City

Botten mot toppen i kvällens drabbning. Vid vinst så tar sig Wigan upp över nedflyttningsstrecket. Man City å andra sidan har möjligheten att vid vinst behålla sitt trepoängsförsprång till Man Utd, och utöka detsamma till fem poäng mot Tottenham.

:::

Ryktas att Simon Grayson har sagt upp sig som manager för Leeds.

:::

Mer om helgens och omgångens matcher lite senare under veckan. Jag har ärligt talat inte hunnit återhämta mig vare sig fysiskt eller mentalt från helgens seriesammandrag i bordtennis. Fyra tunga lagmatcher på två dagar. Fyf-n, man börjar bli gammal.

Annons

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: En olycka kommer sällan ensam

Peter Hyllman 2012-01-15 06:00

Idag debuterar alltså Mark Hughes som QPR-manager när man beger sig till Newcastle och St James’ Park (ja, jag vet, men jag vägrar) för att försöka få med sig värdefulla poäng hem till London.

Det har ju skrivits och bloggats spaltmeter om det jobb som Hughes har framför sig och vad han måste göra för att lyckas. Ett exempel bland flera går ju att länka här:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/queens-park-rangers/9005335/QPRs-new-manager-Mark-Hughes-faces-a-daunting-to-do-list-at-Loftus-Road.html

Det är med andra ord sällan så särskilt mycket mer djuplodande än att ”bli bättre framåt och starkare bakåt”, samt några käcka kompletterande punkter för läsarens välbefinnande.

Mitt intryck från QPR-sfären på nätet är att stämningen är tämligen positiv när det gäller Mark Hughes, de flesta ser det som ett bra alternativ, vilket i alla fall antyder att Hughes inte har drabbats av någon fall-out av något eventuellt missnöje med att styrelsen valde att sparka Neil Warnock.

Annons

Jag tänker inte ge mig in i någon djupare diskussion om bra eller dåligt med Mark Hughes i sig. Men en sak, som få reflekterat över, som jag inte är säker på är till QPR:s fördel är den koppling man nu får med Kia Joorabchian, Mark Hughes agent.

Kia Joorabchian har sedan han gjorde sig ett namn inom engelsk fotboll för runt fem år sedan rört sig från klubb till klubb likt en parasit och mjölkat ut pengar till sig själv och sina klienter efter allra bästa förmåga. Först i West Ham, därefter via Man Utd till den mest lukrativa värdorganisationen av dem alla, Man City.

Nu är det alltså QPR:s tur, kan vara det något dystra perspektivet på det hela.

Som en påminnelse om bara något som Kia Joorabchian har ställt till med inom engelsk fotboll så kan vi gå tillbaka till början och den härva med West Ham i förgrunden som i slutänden drabbade Sheffield United hårt. Daniel Nordin har skrivit, när det begav sig, en engelsk sammanfattning av det ärendet, och det får fungera som gästblogg idag. Texten har tidigare publicerats på Svenska Fans hemsida.

Annons

Vilket också har fördelen att jag får en vilodag med bloggandet. Tack för det, det behövs.

Trevlig läsning!

Peter

:::

What happened?

On August 30th 2006 “West Ham entered into what was called a private agreement with Mr Tevez and MSI Group Limited (MSI) and Just Sports Inc”. Under clause 2 of this contract, “Tevez fully acknowledged that the companies had the sole, exclusive and unilateral right, upon serving written notice to the club during the transfer window, to terminate his contract with West Ham upon payment to the club of £2 million”. Further clauses in the contract, 4, 5, 6, 7, 8, 9 and 10, all reinforced the control MSI would have over Tevez’ “players rights”.

This contract, and the one signed with Javier Mascherano the following day, were a clear breach of Premier League rule U18 which states that “No club shall enter into a contract which enables any other party to that contract to acquire the ability materially to influence its policies or the performance of its team”.

Annons

In the subsequent hearing of April 27th it emerged that Scott Duxbury, legal and commercial director of West Ham, had contacted Jane Purdon, Premier League company secretary, to confirm whether “that arrangement (namely the third party clauses referred to above) could be in the contracts between the club and the players”. Purdon claims that she told Duxbury “that such an arrangement would not be acceptable, due to Rule 18”, Duxbury however, says “there was no reference at all to that Rule”. Amazingly for the legal and commercial director of a Premier League football club, Duxbury claimed to be “ignorant” of U18.

Duxbury spoke to Paul Aldridge, West Ham’s chief executive officer, and passed on what Purdon had said to him. Aldridge “told him he would place the fact of the third party ownership into what he called side agreements, which he said he would not disclose to the FAPL (Premier League)”. Just to be on the safe side Duxbury “again checked the rules to satisfy himself that such non disclosure would be permitted”. Shockingly, “He again failed to look at Rule U18, and was of the view that non disclosure was permissible”.

Annons

This train of events careered off the rails on September 1st when mounting media speculation as to the nature of these deals prompted Purdon to phone Duxbury. “She asked him if the club had entered into any arrangements with any third parties. Ms Purdon says that his answer was an unequivocal ‘no’. Mr Duxbury says that he essentially ducked that question”.

A week later Aldridge met Premier League chief executive Richard Scudamore. “He (Scudamore) wanted to know how the clubs had got these players so cheaply and whether or not there was any documentation of any sort in respect of these players which the FAPL had not seen. He received a categorical assurance that there was no such documentation…”

Reflecting on all this the Premier League delivered as damning a verdict as possible; “What we believe to have occurred here is that Messrs Brown, Aldridge and Duxbury were anxious to complete the registration of these players by the deadline of 31st August. They knew that the only means by which they could acquire them would be by entering into the third party contracts. Equally, they were aware that the FAPL, at the very least, may not – and in all probability would not – have approved of such contracts. They determined to keep their existence from the FAPL.”

Annons

The decision

So far so crooked. At the hearing held on April 27th it was found that West Ham United were guilty of “an obvious and deliberate breach of the Rules”, “a grave breach of trust as to the FAPL and its constituent members” and that “the club has been responsible for dishonesty and deceit”. Entering into the third party contracts was a breach of U18. Lying about them was a breach of rule B13 which states that “In all matters and transactions relating to the league, each club shall behave towards each other club and the league with the utmost good faith.” As the hearing noted, “an officer of the club, its chief executive officer, told Mr Scudamore a direct lie, namely there was no documentation of whatever kind in respect of these players which the FAPL had not seen”.

But, to general amazement, West Ham were not docked points but were punished with a record breaking fine of £5.5 million pounds. Whilst acknowledging that a points deduction “is a course that we consider would normally follow from such a breach of these rules” and that “some breaches will be of such a serious nature that only a deduction of points would be appropriate”, the hearing managed to reach the conclusion that “a deduction of points would not be proportionate punishment”.

Annons

The hearing gave a number of reasons for choosing a fine over a points deduction. One was that “the club is under new ownership and management”. In actual fact Scott Duxbury, who the hearing concluded had “misled Ms Purdon”, had actually been promoted by West Ham’s new chairman Eggert Magnusson to Deputy Chief Executive.

Either way this argument is torpedoed by basic company law and as a Public Limited Company West Ham United PLC is subject to this. Among other things a company is defined as “a legal entity which has a separate legal identity from its members”. The members include the previous regime of Terence Brown and Aldridge and the current owners such as Magnusson. But the PLC has a separate legal identity apart from these people. As an example, debts incurred by a company are not wiped when a new owner comes in. In the same way, the PLC is still the same body which was represented by Aldridge and Duxbury and is liable for any punishment they incur from actions undertaken as representatives of West Ham United PLC. It is the identity of West Ham United PLC which is important, not Aldridge and Magnusson.

Annons

A further reason given for not docking points was the “delay between the discovery of these breaches and these proceedings”. The hearing concluded that “a points deduction, say in January, whilst unwelcome, would have been somewhat easier to bear than a points deduction today which would have consigned the club to certain relegation”. These breaches came to light on January 24th but it wasn’t until April 27th, three months later, that the hearing delivered its verdict. Given the ramifications of this delay, so important that it impacted on the decision not to impose a points penalty, it could well be asked whose fault it was. The Premier League hearing was as vague as Scott Duxbury on this point, claiming simply that it was “no party’s fault”.

In truth, the delay which was given as a prime reason for West Ham not being docked points was not “no party’s fault”, but was primarily the fault of West Ham United PLC. By covering up the third party agreements from August to December and then by pleading not guilty until the very last minute, West Ham managed to spin the hearing out until the eve of the end of the season. A letter sent out by the Premier League on May 15th to explain its decision recorded that “Even having submitted them West Ham United continued to argue that these agreements did not influence its policies or performance of the team and therefore were not in breach of Rule U18”. Even as late as late as April 26th, the day before the hearing, Magnusson was still saying “that the club will appeal if found guilty”. The fact that the hearing didn’t deliver its verdict until “the eve of the end of the season” was solely down to the actions of West Ham United and the Upton Park club benefited from the delay they had caused.

Annons

In a theme which will emerge more strongly, it is clear that the Premier League’s prime concern in reaching its decision was not to uphold its own laws but to be ‘fair’ to West Ham, a club it had just found guilty of “dishonesty and deceit”. Mel Goldberg, a lawyer for Max Bitel Greene who specialises in sport, admits he found those reasons for the penalty baffling from a legal standpoint. “The timing of the case being presented is also irrelevant.”
This shows up another glaring flaw in the hearings judgement, namely that “we have taken into account and given West Ham credit for the pleas of guilty”. This might be fair enough if West Ham had accepted guilt and thrown themselves at the mercy of the hearing in January but, as we have seen above, Eggert Magnusson was pleading not guilty until the very last minute ensuring that the verdict would be delivered as close to the end of the season as possible.

Annons

The hearing engaged in more questionable reasoning when it stated that a further reason for choosing a fine over a points penalty was that “Tevez has continued to play for the club after the discovery of these breaches”. So, for three months after “the discovery of these breaches” Carlos Tevez had continued to play for West Ham despite the hearing admitting that “The FAPL had the power to have then terminated his registration”. The hearing said “For understandable reasons, they did not”. The reasons were, presumably, so “understandable” that they didn’t need to be given.
But perhaps the most controversial reasoning behind opting for a fine was the hearings contention that “we have considered the position of the players and the fans. They are in no way to blame for this situation”. This quite bizarre line of sentimental, non legal reasoning was explained further; “the fans and the players have been fighting against relegation. They have been doing so from January to April. They have been doing so against the ever present threat of a deduction of points. Those efforts and that loyalty would be to no avail were we to now, on what might be termed the eve of the end of the season, to deduct points.” It appears to have escaped the hearings attention that several other clubs and their fans had been “fighting against relegation” from “January to April”. The difference was that those teams had not committed “an obvious and deliberate breach of the Rules” to secure a world class player to help them. Mel Goldberg said that “In law, the fans have no bearing on the case. It’s no good saying ’we don’t want to upset the fans’. What about the Wigan fans?”

Annons
Goldberg concluded “In my opinion, there is no question about it. West Ham received favourable treatment.” In short, the hearing had admitted that a points deduction “is a course that we consider would normally follow from such a breach of these rules”, but had instead decided to cobble together a series of spurious points in an effort to get West Ham United off the hook and cover up its tardiness.

Other points

Subsequently the question of the “influence” referred to by U18 became important. It was argued, and the Premier League accepted, that “there is here no suggestion, no evidence either, that there was such influence, nor any attempt to exert such influence”. The Premier League based this on the evidence of Eggert Magnusson and manager Alan Curbishley, though it’s interesting to wonder what sort of statement they might have been expected to give. Nevertheless, this was a red herring anyway as the offence, as laid out in U18, was to “enter into a contract”. Whether any influence was then exerted is irrelevant.

Annons
It was also claimed that there was no precedent for a points deduction. The cases of Bury and AFC Wimbledon (kicked out of the FA Cup and docked points respectively for fielding ineligible players) were not deemed to be relevant as the issue was not whether Tevez was eligible (he was) but whether the third party contracts were legal (they weren’t). Likewise, the case of Middlesbrough, docked three points and subsequently relegated from the Premiership in 1997, was irrelevant as that penalty was imposed for failure to fulfil a fixture.

But the argument that no precedent for points docking existed is as spurious as any other. The hearing itself admitted that a points penalty “is a course that we consider would normally follow from such a breach of these rules” before going on to make a number of fatuous arguments for not doing exactly that.

Annons

Another common defence of the fine over a points penalty was that ‘matters should be settled on the football pitch’. Gordon Taylor, chief executive of the PFA, spoke for very few when he said “Fans of other clubs may not be (happy with the verdict) but if you need to stay in a division because another club has been deducted points it’s not the sporting ethos you would want. I can’t believe anyone would want to stay up that way.” For Taylor to call into question the “sporting ethos” of other clubs while defending the “favourable treatment” of a club who had just been found guilty of “a grave breach of trust as to the FAPL and its constituent members” was particularly rich.

Indeed, matters should be settled on a football pitch. I would much rather be writing about Rob Hulse’s heroic efforts, Phil Jagielka’s blossoming as a player and Nick Montgomery’s whole hearted commitment than about the grubby “dishonesty and deceit” at Upton Park. But matters can only be settled on the pitch if that pitch is a level playing field. If one team has committed “an obvious and deliberate breach of the Rules” in order to secure the services of “gifted” Argentinian footballers because “They knew that the only means by which they could acquire them would be by entering into the third party contracts” then the ‘sporting ethos’ which Taylor prattles on about is holed below the water line right from the off. To look at it another way, if someone won the Tour de France on a motor bike would we simply shrug our shoulders and say ‘Matters should be settled on the road’?

Annons

As West Ham won seven out of nine games at the end of the season, Carlos Tevez, a player whose services had been secured in circumstances which were “of such a serious nature that only a deduction of points would be appropriate”, scored six goals.

After the hearing

But if the deal that had brought Carlos Tevez to Upton Park had been such “an obvious and deliberate breach of the Rules” that it had warranted a record £5.5 million fine, why was he allowed to play on in the final games of the season?

Quite simply West Ham tore up the third party agreement. As the Premier League put it, West Ham have “acted in a manner that is consistent with them having terminated the offensive third-party agreement”. Dan Johnson, a spokesperson for the Premier League, elaborated, claiming that “On the day of the inquiry’s judgment, West Ham chose to terminate the third-party agreement with Joorabchian. They presented the Premier League with written evidence of the new arrangement.”

Annons

Or did they? According to the letter of May 15th,

“Prior to the deadline set of noon 28 April, the Premier League Board received the following documents:

A letter from West Ham United sent to Carlos Tevez, MSI and JSI terminating the private agreement between them dated 30 August 2006 and notifying those parties that the private agreement shall cease to have any further force or effect.

A letter from the legal representatives of MSI and JSI acknowledging receipt (my italics) of the above letter

A letter confirming that the above letter had been served on Carlos Tevez personally.”

However, during the subsequent tribunal it emerged that the reply from Joorabchian’s legal representatives stated that “all my clients rights remain fully and expressly reserved”. Joorabchian subsequently asserted that West Ham had “unilaterally terminated the agreement and I have left it in the hands of my lawyer”. Furthermore, when Tevez was handed his copy of the termination the tribunal recorded that he “had declined to countersign the termination letter, and was not even prepared to do so in order to acknowledge that he had received it”. Indeed, when Sky Sports News asked Eggert Magnusson to produce the documentary proof he claims to have of the termination of the third party agreement, he declined.

Annons

The fact that Tevez is being hawked around Europe’s top clubs, notably Chelsea and Real Madrid, seemingly against the wishes of West Ham suggests that the third party clauses are still a problem. The April 27th hearing expressed the concern that “The third party may be able to determine when and to whom the player may be transferred, which may not coincide with the wishes and interests of the club for whom the player is playing…” Johnson claimed that “The only problem we had with the deal was the existence of a clause in the agreement which would allow Joorabchian to sell the players to another club at any time”. That still appears to be the case.

The tribunal

On May 23rd the Premier League announced the setting up of an arbitration tribunal commencing on June 18th to look again at the Tevez fiasco. While admitting that Sheffield United had the right to request such a tribunal, the Premier League then took the extraordinary step of announcing that the Blades were “wasting their time and money”, in effect prejudicing in advance the very procedure Sheffield United had the “right” to ask for.

Annons

Initially it was claimed that the tribunals remit was to look at the “process of the independent commission, not the decision itself” although a statement released by the arbitration panel itself said, “Sheffield United are asking the arbitral panel to determine two matters. The first is whether the decision by the independent disciplinary commission on April 27th to fine West Ham, rather than dock points, was legally flawed such as to require the issue to be determined afresh by a disciplinary commission at some point in the future. The second is whether the Premier League acted unlawfully by not de-registering Tevez. Fulham are seeking similar relief”.

There was a further development on the eve of the tribunal when the Premier League announced it would be looking into the deal that saw Steve Kabba leave Sheffield United for Watford but miss the match against the Blades at Bramall Lane. This recalled the situation when Manchester United sold Tim Howard to Everton but the keeper was not picked to face the Old Trafford side when they played at Goodison Park in May. After a typically perfunctory ‘investigation’ into the Howard affair, the Premier League announced that “As a result of recent comments we had sought further clarification from both clubs and are satisfied that it remains the case that there were no agreements that breached any of our rules.”

Annons

Indeed, the news of the Premier League’s investigation came as news to Watford who said “We have yet to receive any notification or requests from the Premier League regarding the transfer of Steve Kabba to Watford Football Club from Sheffield United” before puncturing the whole thing anyway by saying “We can confirm that there was no written clause in any documentation relating to Steve Kabba that stipulated he could not play against Sheffield United…All contracts are vetted and approved by the Premier League prior to the player’s registration”.

On July 3rd the tribunal produced its verdict. In the matter of the fine being chosen over a points deduction it had much sympathy with Sheffield United, claiming that “SUFC have now been relegated. They have done nothing wrong to merit this outcome. WHU on the other hand were found by the Disciplinary Commission to have been deliberately deceitful and yet they remain in the FAPL”. It went on to say “We would go as far as to say that this tribunal would in all probability have reached a different conclusion and deducted points from WHU”. In the second matter, Tevez’ continuing presence in the West Ham side after the April 27th hearing, the tribunal found that “It is obvious that the possibility of the third parties’ ability materially to influence was not entirely excluded. Indeed it may still exist” and that “the arrangement may not have been legally watertight”. Nevertheless, the tribunal found against Sheffield United on both counts.

Annons

Make no mistake, Sheffield United suffered from all this “dishonesty and deceit”. As the April 27th hearing stated, “They (West Ham) knew that the only means by which they could acquire them (Tevez and Mascherano) would be by entering into the third party contracts”. Sheffield United, on the other hand, played by the rules and toiled honestly with Rob Hulse and Jon Stead. The effect is that, even after the £5.5 million fine is taken into account, West Ham United will still stand to gain around £50 million.

Honest Sheffield United meanwhile, face up to life in the Championship.

Peter Hyllman

Tottenhams marsch mot Premier League-toppen

Peter Hyllman 2012-01-14 06:00

Det talas ju ofta om betydelsen av pengar inom den moderna fotbollen i allmänhet och den engelska fotbollen i synnerhet.

Chelseas och Man Citys framväxt tas som intäkt för att det enda sättet att nå framgång, och etablera sig i toppen av Premier League, är att spendera enorma summor av pengar som klubben själv förmodligen inte har.

Men samtidigt så har alltså Tottenham under den här säsongen, med avsevärt mindre pengar spenderade men kanske desto klokare management och ledning, seglat upp inte bara i tabelltoppen utan även rätt in i en titelstrid som annars såg ut att vara en ren tvekamp mellan de båda Manchesterlagen.

Inför helgens omgång, och hemmamatchen mot Wolves, ligger Tottenham alltså på tredje plats, på samma poäng som Man Utd och tre poäng bakom ligaledarna Man City. Absolut ingen kan inför säsongen på fullt allvar ha trott på den januaritabellen.

Annons

Och det är inte med vilket gnetspel som helst som Tottenham tagit sig så högt upp, utan snarare med en snabb och flärdfull och tydligt brittiskt inspirerad offensiv som gör att laget är bland de mest intressanta i ligan att följa.

Och det här uppnår man alltså samtidigt som man är en av endast fyra klubbar i Premier League som faktiskt gör positiva ekonomiska resultat, och med en lönebudget som är väsentligt lägre än övriga konkurrenters i tabelltoppen. Med andra ord, inga rekordförluster i mångmiljardklassen eller enorma ägarbidrag som de allra flesta hävdar är absolut nödvändigt.

Bara rätt smart management.

:::

Vad har Tottenham gjort rätt?

Det är lätt att underskatta Harry Redknapp, men han har med Tottenham verkligen gett prov på väldigt bra man-management. Genom att göra om Gareth Bale till vänsterytter så har man gjort vad som var en anonym fringe player till en av klubbens stora stjärnor, samt kraftfullt förstärkt lagets offensiva mångfald. Genom att något kontraintuitivt i engelska sammanhang placera Luka Modric centralt så har Redknapp lyckats skapa ett mittfält utav internationellt snitt i Tottenham. Få andra managers hade lyckats se, än mindre göra, dessa till synes små men ändå oerhört betydelsefulla förändringar.

Annons

Även på transfermarknaden har Harry Redknapp agerat slugt. Han identifierade tre nyckelpunkter i Tottenhams spelartrupp som behövde förstärkas, och han gjorde onekligen det bästa med små medel för att åtgärda detta. Med Brad Friedel har Tottenham helt plötsligt fått en väldigt stabil målvakt, mer eller mindre gratis. Lånet av Emmanuel Adebayor har gett dem spetskvalitet i anfallet, samtidigt som en stor del av lönen betalas av Man City. Och för runt £5m har man med Scott Parker förstärkt den defensiva balansen på mittfältet. Sammantaget rätt bra business av Harry Redknapp. Ingen annan manager i någon av de övriga toppklubbarna har agerat lika bra och handlingskraftigt för att komplettera sina spelartrupper, trots att de haft betydligt större resurser till sitt förfogande.

I det sammanhanget ska man heller inte bortse från Harry Redknapps och Daniel Levys kylighet i somras när Luka Modric klart och tydligt ville lämna klubben. De flesta klubbar hade förmodligen vikt ner sig i det läget och cashat in på spelaren, men Redknapp och Levy insåg att om Tottenham ska etablera sig i toppen av Premier League så måste man behålla sina bästa spelare, och man har inte råd att betraktas som en säljande klubb.

Annons

Effekten på Tottenhams prestationer är tämligen uppseendeväckande. Den här säsongen gör Tottenham i genomsnitt 1,90 mål per match, jämfört med 1,45 mål förra säsongen. 50% av skotten går på mål den här säsongen jämfört med 41,6% förra säsongen, och av dessa skott gör man mål på 14,3% jämfört med 12,0% förra säsongen. Mest talande är kanske hur man den här säsongen lyckas med 78,7% av sina passningar på offensiv planhalva, jämfört med förra säsongens 72,0%. Man har bollen mer och man tacklar mer framgångsrikt än tidigare.

Med andra ord har Tottenham blivit betydligt bättre såväl offensivt som defensivt.

:::

Vilka frågetecken finns för Tottenhams titelchanser?

Trots att Tottenham alltså ligger på tredje plats, endast tre poäng från förstaplatsen, så känner man sig på något vis ändå lite tveksam till deras mer långsiktiga möjligheter att utmana om ligatiteln. Kanske är det bara ren och ohejdad ovana vid att se dem däruppe. Naturligtvis har de två formidabla konkurrenter i form av Man City och Man Utd att brottas med. Men där finns också skäl som är mer direkt relaterade till Tottenham som är värda att lyfta fram.

Annons

Dels får man fråga sig om Tottenham har den mentalitet och karaktär i spelartruppen som krävs för att hantera en intensiv titelstrid. Här kan man också tala om erfarenhet. Ingen i Tottenham, på planen eller vid sidan av den, har någon större erfarenhet av någon sådan titelstrid och ännu färre har klarat av det framgångsrikt. Något tramsigt kan man ju också peka på Tottenhams tradition av att vara ett lag som tenderar att ställa till det för sig, även om jag är skeptisk till vad det egentligen säger om Tottenham i nuläget.

Dels finns det också en aspekt utav Harry Redknapps managerskap som kan betraktas som en svaghet, och det är hans oförmåga att gå runt på olika spelare. Det är i grund och botten samma startelva i match efter match. Det är på sätt och vis en styrka att ha det på det viset, som vi sett under de senaste månaderna, men det väcker också ett par frågetecken. För det första så undrar man vad som händer om där uppstår en skada på en eller fler av lagets nyckelspelare. För det andra, med en intensiv vårsäsong framför oss, så är det tveksamt hur spelartruppen kommer att klara av det mer naturliga slitaget och energiläckaget framåt mars och april.

Annons

De två faktorerna är de som först och främst talar emot Tottenhams mer långsiktiga chanser i titelstriden. Samtidigt så var Tottenhams ambitioner inför säsongen som mest att kvalificera sig för Champions League, så de har å andra sidan ingen som helst press på sig i termer av just titelstriden.

:::

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/tottenham-hotspur/9012347/Harry-Redknapp-Im-proud-Tottenham-are-thriving-without-spending-like-Manchester-City.html

…………………………………………………

Dagens matcher: Aston Villa vs Everton, Blackburn vs Fulham, Chelsea vs Sunderland, Liverpool vs Stoke, Man Utd vs Bolton, Tottenham vs Wolves, West Brom vs Norwich.

:::

Man Utd spelare the long game, det långa spelet:

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/alex-ferguson-hopes-manchester-united-will-handle-city-threat-as-they-did-chelsea-6289143.html

Annons

Frågan är bara om man kommer kunna fortsätta göra det utan Alex Ferguson som manager. Men å andra sidan finns det ännu inget som tyder på att något sådant skulle vara aktuellt.

:::

Jag kan inte riktigt hjälpa att jag mer och mer börjar gilla Mario Balotelli. Det verkar alltmer som att killen faktiskt är helt och hållet genuin och verkligen har ett hjärta av guld.

:::

Seriesammandrag och seriefinaler i bordtennis för mig under helgen. Men man får försöka följa helgens fotbollsmatcher på bästa sätt ändå. Om än med ett getöga, om än i efterhand och så vidare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bilder av engelsk fotboll (1): "Mekaniseringen tar befälet" - Stoke som maskin

Peter Hyllman 2012-01-13 12:00

Den kinesiske filosofen Chuang-Tzu har återberättat det förakt med vilket en bonde bemötte synpunkten att han med hjälp av maskiner och mekanisering skulle kunna effektivisera sitt magra jordbruk:

”I have heard my teacher say that whoever uses machines does all his work like a machine. He who does his work like a machine grows a heart like a machine, and he who carries the heart of a machine in his breast loses his simplicity. He who has lost his simplicity becomes unsure in the strivings of his soul. Uncertainty in the strivings of the soul is something which does not agree with honest sense. It is not that I do not know of such things; I am ashamed to use them.”

Det förakt bonden alltså visar för användandet av maskiner i sitt arbete liknar i mångt och mycket det förakt som fotbollssupportrar tämligen generellt visar Stoke och de fotbollsmetoder de använt sig av för att dels etablera sig i Premier League och dels ta sig ut i Europa. Många menar att den anti-kreativism som Stoke uppvisar på något sätt skulle stå i motsatsförhållande till fotbollens själ och ideal.

Annons

:::

Den mekaniserade organiseringens ursprung

Organisationer är sällan skapade för sin egen skull. De är instrument skapa för att uppnå andra specifika och mer eller mindre väl definierade mål. Detta är tydligt redan i själva ordet, som kommer från grekiskans organon, som betyder just verktyg eller instrument. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att begrepp som uppgifter, mål och rutiner har blivit sådana fundamentala organisatoriska koncept. Det är nämligen verktyg skapade i syfte att underlätta målorienterad aktivitet.

Fotbollsklubbar är inte särskilt olika i detta avseende. De har även de skapats en gång i tiden med olika mål i åtanke. För att skapa en känsla av tillhörighet, för att erbjuda möjlighet till motion, för att kontrollera arbetarklassen, för att underhålla och så vidare. Ser vi till själva fotbollen så är den till sin själva natur otroligt mål- och resultatinriktad, minst en gång varje vecka så måste klubben eller laget åstadkomma någonting på fotbollsplanen.

Annons

Under 1800-talet gjordes ett antal försök att kodifiera och formulera idéer om hur organisationer kunde bli mer effektiva. Samtliga dessa försök följde i grund och botten på Adam Smiths tankar om fördelarna med specialisering och arbetsfördelning. Det var emellertid först runt sekelskiftet fram mot 1900-talet, i samband med den industriella utvecklingen och händelsevis runt samma tid som många engelska fotbollsklubbar grundades och multiplicerades i antal, som dessa idéer blev till någon mer sammanhållen teori.

Den tyske sociologen Max Weber gjorde ett av de första och största bidragen till denna teoribildning när han pekade på sambandet mellan industrins mekanisering och framväxten av byråkratiska organsisationer. I hans arbete återfinns den första definitionen av byråkrati som en form av organisation som betonar precision, effektivitet, tydlighet, regelbundenhet och pålitlighet. På ett sätt som liknar den kinesiske bondens så betonar Weber också riskerna med byråkratin och vad han såg som mekaniseringen av det mänskliga livet.

Annons

Det andra stora bidraget kom från en grupp forskare, bland dem kända figurer som Henri Fayol och Frederick Taylor, som lade grunden för så kallad classical management theory eller scientific management, och som var i grunden stora förespråkare för en mekanistisk organisationslära. Det är deras idéer som invaderat det allmänna vardagstänkande om organisationer som är så självklart för oss alla än idag.

:::

Scientific management och Stoke

Hela grundföreställningen inom scientific management är att organisationer ska vara rationella system som fungerar och bedriver sin verksamhet på ett så effektivt sätt som möjligt. Många skulle säkert kunna acceptera detta som ideal, men det blir problematiskt i och med att organisationer består av människor.

En grundprincip inom detta teoribygge är separationen mellan planering och handling, att allt ansvar för att planera och organisera arbetet ska förflyttas från arbetaren till chefen eller managern. Uttryckt annorlunda, och i fotbollstermer, managern ska tänka och spelarna ska bara göra, och göra som de blir tillsagda.

Annons

Det är just denna uppdelning som ses som en av de mest långtgående, och kanske därför mest kontroversiella, delarna av detta teoribygge, ibland sammanfattat under rubriken Taylorism. Kanske för att det framstår som lite förnedrande. Taylor själv sade till sina arbetare: ”You are not supposed to think. There are other people paid for thinking around here.” Några högre tankar om sina arbetares tankeförmågor kan han omöjligtvis ha haft.

Logiken var naturligtvis att göra arbetet eller arbetarna till en billig och lättersättlig produktionsresurs. Genom att förenkla arbetet så långt som möjligt så såg man till att arbetarna var billiga, lätta att träna och utbilda, lätta att kontrollera, och i slutänden naturligtvis också lätta att ersätta. Det är alltså ett sätt att organisera som gör arbetarna utbytbara.

Annons

Det är inte svårt att applicera denna modell på Stoke. De har reducerat graden av komplexitet i sitt spel så långt som förmodligen är möjligt, de tekniska kraven på de spelare de behöver är således inte höga, vilket både gör dem billigare, lättare att hantera och i slutänden också lättare att ersätta. Vilket kan vara en särskilt god idé om man är blott en medelstor klubb i England.

Det förefaller alltså som om det finns en tanke med Stokes tillämpning av några av scientific managements fundamentala principer som till och med går utöver det vi ser på fotbollsplanen.

:::

Styrkor med maskinmetaforen

Man kan uttrycka styrkorna med metaforen tämligen enkelt. Mekanistiska sätt att organisera fungerar särskilt väl under samma typ av förhållanden som maskiner fungerar väl. Det vill säga (a) när där finns en enkel och tydlig uppgift att genomföra, (b) när omgivningen är stabil nog att inte kräva stora eller snabba förändringar, (c) när man vill genomföra samma uppgift om och om igen, (d) när precision är särskilt betydelsefullt, samt (e) när de mänskliga maskindelarna är lydiga och beter sig som det är tänkt att de ska göra.

Annons

Kan då detta sägas gälla för Stoke?

Jodå, i alla fall delvis. Uppgiften att etablera sig i Premier League är förhållandevis enkel och tydlig, man vet med sig att det behövs en viss miniminivå av inspelade poäng per säsong. Omgivningen i Premier League är trots allt förhållandevis stabil, ligan och dess sammansättning och interna styrkeförhållanden förändras inte dramatiskt mellan säsongerna. Och man har spelare som lydigt underordnar sig den kollektiva spelidén, möjligen för att de inser att laget och de själva uppnår bäst resultat på det viset.

Stoke kritiseras ofta för att inte spela kreativt och och spelarna i Stoke hånas ofta av supportrar för att sakna kreativitet. Oftast bortses från att detta i båda avseenden är ett medvetet val av Stoke. Det kan till och med ses som en förutsättning för att ett mekanistiskt sätt att organisera och spela faktiskt ska fungera. Kreativa spelare skulle aldrig klara av att underordna sig ett mekanistiskt spelsätt, med andra ord att inte ”tänka” på fotbollsplanen.

Annons

Stoke väljer alltså rätt typ av spelare för sitt sätt att organisera och spela, men i detta anar vi i bakgrunden också något av svagheterna och begränsningarna med denna organisationsform.

:::

Svagheter med maskinmetaforen

Svagheterna med metaforen är nästan lika enkla och konkreta som dess styrkor. Mekanistiska sätt att organisera kan (a) skapa organisationer som har svårt att anpassa sig till förändrade omständigheter, (b) leda till tanklös byråkrati, samt (c) ha en dehumaniserande effekt på de anställda och arbetarna i systemet.

Framför allt den första svagheten är kanske möjlig att direkt applicera på Stokes nuvarande situation. Det går ju nämligen att hävda att de har lyckats med vad de en gång föresatt sig, nämligen att etablera sig i Premier League. De har till och med kvalificerat sig för europeiskt cupslutspel. Tänker man normalt framåtsträvande så blir då frågan för Stoke: What’s next? Hur går vi vidare härifrån?

Annons

Omständigheterna för Stoke kan alltså sägas ha förändrats, men inte Stokes organisation och sätt att organisera med dem. Ska man börja konkurrera på nästa högre tabellnivå i ligan och börja vinna inhemska och europeiska cuper så måste man ha något mer verktyg i lådan, man måste kunna vara kreativa och konstruktivt skapande också. Stoke har stundtals emellertid visat upp en oförmåga i just detta avseende.

Naturligtvis finns det en inbyggd motsättning här, som dessutom kan leda till svårförutsägbara kedjeeffekter för Stoke som fotbollsklubb. Lösningen är inte så enkel att bara köpa in mer kreativa spelare. Stokes själva mekanistiska spelsätt bygger på att ha spelare som inte har något behov av att ”tänka” på planen och som därför klarar av att underordna sig spelidén. En sådan förändring kräver alltså inte bara att nya spelare köps, utan att ett helt mekanistiskt tänkesätt utvecklas och förändras i grunden.

Annons

Och det här med förändring är alltså inte maskinmetaforens styrka på något sätt och vis.

Avhumaniseringen av spelarna och dess konsekvenser kan man möjligen också se på fotbollsplanen. Stoke har inte spelare som ”tänker” i någon större utsträckning, och det ges uttryck när matchbilden inte går enligt Stokes på förväg bestämda plan. Spelarna har då generellt svårt att improvisera och hitta egna lösningar på de problem som uppstår. Tänkandet sker ju vid sidan av planen, väl på den ska man bara göra. Spelet går då ofta helt enkelt i stå, ofta på ett sätt som ser tämligen hjälplöst ut.

:::

Det här är förvisso en kritik som stundtals också riktats mot klubbar som till exempel Arsenal och Barcelona, två klubbar som brukar betraktas som just Stokes diametrala motsats. Även de sägs ju så att säga ”sakna en Plan B”.

Annons

Men vad är det då egentligen som säger att dessa båda lag är mindre utav maskiner, när allting kommer kring? Kanske är de bara en helt annan form utav maskin, om än i annan glättigare och mer konsumentvänlig förpackning.

…………………………………………………

De mer konkreta problemen med Man Citys affärsidé och lönemodell framstår som alltmer tydliga i och med att det ser ut som att det inte blir någon flytt för Carlos Tevez det här transferfönstret heller.

Men vem vet, det hinner kanske ordna sig.

:::

Det så kallade ”tacklingsbråket” fortsätter i efterdyningarna av Vincent Kompanys och Glen Johnsons tacklingar, och i ena fallet men inte det andra också utvisning.

De som verkligen vill förstå regeln, det vill säga Law 12 i FIFA:s Laws of the Game, snarare än att spotta nonsens, bör läsa den här artikeln, som också ger en liten insikt i svårigheterna för domarna att bedöma dessa situationer.

Annons

https://www.independent.co.uk/sport/football/fa-league-cups/sympathy-for-referee-in-tackle-row-6288950.html

:::

Dags för nästa feministstorm i England.

Ipswichs manager Paul Jewell har efter en utebliven straff i onsdagens match mot Birmingham, med den kvinnliga linjedomaren Amy Fearn, trampat rätt rejält i det verbala klaveret med några ordentligt klumpiga och onödiga formuleringar.

På presskonferensen efter matchen replikerade Jewell på kommentaren ”I think everyone to a man thought it was a penalty” med följande: ”Unfortunately to every man, but not a woman. Although the referee didn’t have a good view, I thought the lineswoman, or whatever she’s called, had a great view.”

Jewell har så här långt ställt sig helt oförstående till kritiken och menar att det han sa alls inte var sexistiskt på något vis.

Annons

Det kan ju fresta att tala om politisk korrekthet, vilket ju brukar vara standardtillflykten, men om Paul Jewell inte själv inser att han i sitt uttalande sätter fokus på linjedomarens kön, på ett sätt som han aldrig skulle ha fått för sig att göra om linjedomaren i fråga hade varit man, så är han mer än lovligt dum i huvudet.

Och om han inser det, men inte har vett att be om ursäkt för det, så är det så klart ännu värre.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bilder av engelsk fotboll

Peter Hyllman 2012-01-13 06:00

Fredagar är dagar som vanligtvis är fredade från all form av engelsk fotboll såväl som europeisk cupfotboll. Jag kommer därför att använda fredagarna för att genomföra ett nytt bloggprojekt som jag väljer att kalla för ”Bilder av engelsk fotboll”.

Tanken med detta projekt är dels att bidra med lite färska perspektiv på engelsk fotboll, och en djupare och mer talande förståelse för ett antal engelska fotbollsklubbar, genom att kombinera de två saker jag är bra på och vet rätt mycket om – det vill säga å ena sidan engelsk fotboll och å andra sidan organisationsteori.

Hur kan vi med andra ord med hjälp av organisationsteori bättre förstå engelsk fotboll? Den här bloggserien ska försöka visa på ett sätt vi kan uppnå något dylikt.

Utgångspunkten är en i sammanhanget ytterst välkänd bok av den engelske organisationsteoretikern Gareth Morgan. Boken heter Images of Organization och använder sig av ett antal metaforer för att bättre förstå organisationer.

Annons

Morgan gör just metaforen till ett kraftfullt analytiskt verktyg. Med hjälp av metaforer kan vi se och ge uttryck för sådant som vi annars i bästa fall bara skulle ana. Men Morgan poängterar också hur metaforer kan bli ett sätt att inte se, hur de genom att belysa vissa specifika egenskaper därigenom döljer andra egenskaper.

De metaforer för organisationer som Morgan tar upp i boken är organisationer som maskiner, organismer, hjärnor, kulturer, politiska system, psykiska fängelser, förändring och instrument för dominans. Och med hjälp av samma metaforer kommer jag alltså att beskriva och analysera ett urval av engelska fotbollsklubbar.

Med denna introduktion och förklaring avklarad så kommer jag redan runt lunchtid idag att publicera den första delen utav bloggserien, där jag använder mig av maskinmetaforen för att förklara Stoke som vi känner och älskar dem.

Annons

Därefter, fredag efter fredag, kommer jag att gå igenom en ny engelsk klubb med hjälp av en ny metafor. Bloggserien avslutas med en artikel som ger ett samlat perspektiv på engelsk fotboll som helhet.

Trevlig läsning hoppas jag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Läget på våningen nedanför - The Championship

Peter Hyllman 2012-01-12 14:22

I och med den gångna cuphelgen så har det hittills hektiska spelschemat i The Championship tagit ett uppehåll och dimman har tillåtits lägga sig en aning efter ett hektiskt julschema. Men likt lugnet före stormen så är det också dags att bereda sig på vad som komma skall, nämligen en synnerligen intensiv vårsäsong.

Det etablerade tänkesättet inom engelsk fotboll är att just julperioden och för all del även perioden runt påsk är särskilt viktiga under säsongen, att rena mängden matcher under dessa perioder gör att tydliga mönster framträder i tabellen, vissa lag rycker ifrån samtidigt som andra lag faller ifrån.

Någon sådan utveckling har vi emellertid inte sett under den nyss gångna julperioden. Tvärtom så har ligan istället tätats till och blivit ännu jämnare, vilket kanske säger något om den här säsongen av The Championship där en nykomling fortsatt leder serien.

:::

Längst ned i tabellen befinner sig Coventry i en värld av skit. Sju poäng under nedflyttningsstrecket, ett styrelserum i kris och interna konflikter i klubben, och trots att lagets form har förbättrats under de senaste omgångarna så är det näst intill omöjligt att se Andy Thorn rädda laget kvar i The Championship till nästa säsong.

Annons

Mest anmärkningsvärt är emellertid Nottingham Forest, som varit något utav en ständig deltagare i de senaste säsongernas playoff-spel. Kritiken som riktats mot klubbens styrelse har varit att den ”saknar ambition”, något som hävdats av såväl Billy Davies som Steve McClaren. Forest har ett ”för bra lag” för att kunna åka ur egentligen, men detsamma har ju sagts förr om bland andra Leeds och Sheffield Wednesday

:::

Sam Allardyce har hävdat att målsättningen om man vill nå uppflyttning är att snitta två poäng per match. I grova termer, att vinna sina hemmamatcher och inte förlora sina bortamatcher. Lagen i toppen av tabellen illustrerar detta tämligen väl, med 47 poäng vardera efter 25 matcher. West Ham är alltså ett av dessa båda lag, och det finns goda skäl att tro att de kommer att förstärka sin spelartrupp under januarifönstret.

Annons

Southampton är laget som leder ligan, men numer bara på målskillnad före West Ham. Det trepoängsförsprång de hade inför juluppehållet har alltså eliminerats efter att Southampton darrat betänkligt under de senaste omgångarna.

Ett mönster som börjar framträda i toppen av tabellen är att det håller på att bildas ett gap mellan de fyra första lagen och platserna därunder. Vad som inför juluppehållet var ett försprång om endast två poäng har utvidgats till ett sexpoängsförsprång där både Cardiff och Middlesbrough har tagit ett stort steg för att säkra allra minst playoff-spel.

Malky Mackay har onekligen gjort ett fantastiskt jobb med Cardiff under svåra finansiella förutsättningar, men känslan är ändå att det är Middlesbrough som har bäst möjlighet att nå automatisk uppflyttning. Laget befinner sig i en klart positiv trend under Tony Mowbray och man har under det nyss avslutade kalenderåret 2011 varit det bästa laget i The Championship. Southampton å andra sidan har bara vunnit en av sina sex senaste matcher.

Annons

:::

Men under de fyra bäst placerade lagen så är det ett veritabelt getingbo, som i så fall alltså i nuläget kämpar om två återstående playoff-platser. Hela tio lag ligger här inom fyra poängs marginal. I den här täta klungan av lag är det egentligen inget lag som ger intryck av att riktigt kunna göra ett ryck och ta upp kampen med lagen ovanför dem i tabellen.

Här finner vi alltså lag som Reading, Leeds, Blackpool, Derby med flera.

Leicester är även de inblandade här. Inför säsongen hade många och bland dem jag tippat Leicester som en tung kandidat för automatisk uppflyttning, men de har absolut inte övertygat. Och givet de stora investeringar som deras asiatiska ägare har gjort i klubben så är 13:e plats naturligtvis inte bra nog. Att sparka Sven-Göran Eriksson har tydligen inte gett någon påtaglig effekt.

Annons

:::

För de lag som nu befinner sig tabellens ingenmansland ungefär mellan platserna 15 och 20 – det vill säga Peterborough, Barnsley, Portsmouth, Watford, Bristol City och Ipswich – så är läget just nu oförutsägbart och därmed kanske lite obehagligt.

Barnsley på 16:e plats har bara sex poäng upp till playoff-strecket, samma antal poäng som skiljer Middlesbrough och Reading åt på fjärde och femte plats. Samttidigt är det bara nio poäng ned till nedflyttningsstrecket. På bara en månad kan alltså lag i och runt den här zonen befinna sig såväl i en kamp om playoff-platser som indragna i en bitter nedflyttningsstrid.

:::

Jämnhet har varit ett av den här ligans främsta kännetecken genom åren, men just den här säsongen verkar det vara svårt att uppnå. Läget i serien kan alltså förändras dramatiskt på bara någon månad, och det spetsar naturligtvis till läget för samtliga klubbar.

Annons

En konsekvens av det är kanske att vad som händer under januarifönstret kommer få väldigt stor betydelse. Den kanske främsta strategiska frågan här är i vilken utsträckning de olika klubbarna kommer att få behålla sina stjärnor och nyckelspelare.

Något som alltid varit ett dilemma för klubbar i The Football League, men som den här säsongen alltså kan få ännu större betydelse än förr.

…………………………………………………

Richard Williams menar att det saknas konsekvens i hur tvåfotade tacklingar bedöms och i det har han naturligtvis helt rätt. Domarna är generellt alldeles för fega med att verkligen bestraffa farliga tacklingar.

Roberto Mancini, som efter två förluster på hemmaplan inte längre framstår som fullt så lugn och kylig, var tämligen indignerad över Glen Johnsons tvåfotstackling som inte bestraffades. Vilket han så klart har goda skäl att vara, den tacklingen var både värre och mer okontrollerad än Vincent Kompanys motsvarande.

Annons

Ordväxlingen mellan Mancini och Steven Gerrard, som menar att Mancini verkar ha tagit för vana att kommentera motståndarspelare, är väl det som idag vållat flest och störst rubriker i England.

:::

Visst är det smått otroligt hur snabbt en cup eller turnering kan bli oviktig så fort det egna laget råkar förlora eller ligga illa till?!

:::

Tottenham fortsätter imponera och i och med gårdagens seger mot Everton, i den uppskjutna ligapremiären, så är man nu alltså uppe på tredje plats och på samma poäng som Man Utd, tre poäng efter Man City på första plats.

Exakt vem hade trott på den januaritabellen inför säsongen?

:::

Januarifönstret beskrivet i en bild.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Två lag i behov av titlar

Peter Hyllman 2012-01-11 06:00

Från ett tungt cupmöte till ett annat.

Men räkna med ett betydligt mindre sprakande cupmöte på Etihad Stadium ikväll än det vi bevittnade i söndags. Dels är rivaliteten inte lika stark i det här mötet mellan Man City och Liverpool. Dels kommer Liverpools första och främsta agenda inte vara att vinna matchen, utan att hålla cupmötet vid liv in till returen på Anfield.

Räkna alltså med ett defensivt huvudtänk från Liverpool och Kenny Dalglish i den här matchen. Det positiva är å andra sidan att just defensiven har varit Liverpools paradgren hittills den här säsongen.

Å andra sidan, det gick sannerligen inte särskilt bra för en dryg vecka sedan när de båda lagen möttes i ligan. Om Liverpool ska lyckas i sitt uppsåt ikväll så har man inte råd med vare sig målvaktsmisstag eller slapphänthet på fasta situationer.

Annons

I och med att Man City till den här matchen tvingas klara sig utan Vincent Kompany så ökar naturligtvis också Liverpools offensiva möjligheter. Kan Steven Gerrard sätta leveranserna till Andy Carroll så kan Man Citys försvar få rejält med huvudbry.

:::

Det är en första akten i ett cupmöte mellan två lag som båda två av lite olika skäl är på jakt efter en titel, och där Ligacupen kanske framstår som den lättaste och mest uppenbara möjligheten till en sådan.

Vinnaren i det här mötet får ju nämligen möta vinnaren mellan Crystal Palace och Cardiff i finalen på Wembley. Och i nuläget ser det ut att bli Crystal Palace, som vann det första mötet på hemmaplan i går kväll med 1-0.

För Man City är det viktigt att börja bygga på sitt renommé som ett titelvinnande lag, i syfte att öka sin egen trovärdighet som påstått storlag. Och ska man klara av det så behövs det lyftas en eller två titlar per säsong. Samtidigt har titelmöjligheterna försvunnit en efter en under säsongen. Såväl Champions League som FA-cupen är nu borta. Motivationen hos de ljusblå är alltså förmodligen större nu efter helgens förlust, än vad den annars hade varit. För dem är det ju också betydelsefullt med tanke på ligaspelet att börja vinna igen.

Annons

Kenny Dalglish har med rätta hyllats och fått publikens kärlek i samband med sin återkomst. Men rimligtvis måste han också leverera något konkret och påtagligt för att befästa och motivera sin status. Där finns två sådana vägar. För det första att ta Liverpool tillbaka till Champions League. För det andra, och kanske kortsiktigt mer sannolikt, att lyfta någon titel. Symboliken i detta ska inte underskattas, inte heller den moralhöjande effekt det skulle kunna ha på och runt Anfield.

Med andra ord så är det enligt mitt sätt att se på det en tämligen viktig match för de båda lagen som spelas ikväll. Trots att det nu bara är Ligacupen, som det alldeles säkert kommer att heta från supportrarna till det lag som råkar stå som förlorare i slutänden.

:::

Kanske är heller inte atmosfären den bästa mellan dessa båda klubbar. Jag fick intrycket att Roberto Mancinis viftande med imaginära kort i riktning mot domaren under det förra mötet möjligen var ett uttryck för det. Men det kan jag ju inbilla mig.

Annons

:::

Tottenham spelar ikväll också sin hängmatch hemma mot Everton, och vid vinst går man upp på samma poäng i tabellen som Man Utd. Rent tabellmatematiskt är man alltså i allra högsta grad med i titelstriden.

Återstår frågan om man är det också i realiteten. Därom kan man ju tvista.

En annan milstolpe kan äga rum ikväll. Nämligen att om Tottenham släpper in ett mål så blir man det första Premier League-laget att släppa in 1,000 mål under Premier League-eran.

Åt det kan man ju skrocka lite, men något kontraintuitivt så är det ju så klart bara ett bevis på klass. Tottenham är alltså en av bara sju klubbar som har spelat samtliga säsonger i Premier League, och därför rimligtvis kan befinna sig så nära milstolpen ifråga.

…………………………………………………

Mark Hughes tillsattes igår som ny manager för Queens Park Rangers. Vilket så klart betyder att Kia Joorabchian har hittat en ny engelsk klubb in the money att sätta klorna i. Mark Hughes har säkert sina förtjänster som manager, men bara den aspekten gör mig tveksam till om QPR verkligen har tänkt igenom det här riktigt ordentligt.

Annons

Likt en parasit som hittar en värdorganism och tömmer den på allt som finns, för att därefter ge sig ut på jakt efter en ny värd.

Mark Hughes själv måste hur som helst fått sig en rejäl reality check, och kanske också en egoknäck, när han nu tar över QPR efter att ha lämnat Fulham bland annat med motiveringen att han ville träna klubbar av samma storlek som dem han spelade för – det vill säga klubbar som Man Utd, Barcelona och Bayern München.

:::

Ingen som har den minsta förståelse för fotbollens regler eller FA:s disciplinära procedurer kan bli det minsta förvånad av att FA igår kväll alltså beslutade sig för att avslå Man Citys överklagan av Vincent Kompanys röda kort. Kompany är alltså avstängd i fyra inhemska matcher med början ikväll.

Be Champions!!

Peter Hyllman

I huvudet på en domare

Peter Hyllman 2012-01-10 06:00

Ständigt dessa återkommande domardiskussioner.

Av någon anledning är det ju väldigt ofta just domarnas fel när ett lag vinner eller förlorar en match. Och lika överdrivet nitiska som vi kan vara åt ena hållet, lika totalblinda kan vi vara åt det andra. Mest underhållande är så klart att fotbollens regler tenderar att ha väldigt lite med våra respektive uppfattningar att göra.

Det har närmast blivit en vedertagen sanning att domarna alltid dömer till storlagens fördel, trots att ingen vetenskaplig studie har bekräftat det hela och trots att det existerar mängder av anekdotiska bevis för motsatsen. Än mer specifik uppfattning är att domarna alltid dömer till fördel för vissa specifika lag, vilket förvånansvärt ofta råkar höra ihop med vilket som råkar leda ligan eller vara i någon mening dominerande för tillfället. Även i dessa fall tenderar uppfattningen vara minst sagt selektivt utformad.

Annons

Problemet är så klart att avsaknaden av faktiska bevis bara får vissa att nöja sig med substansbefriade påståenden som ”alla vet ju att…” och så vidare. Alternativt så börjar man prata om ”fotbollens strukturer”, förmodligen efter att en gång i tiden under sin studietid ha okritiskt förläst sig på litteraturen i en grundkurs i sociologi.

Vill man ta sig in i huvudet på en domare, och förstå vilka yttre faktorer som påverkar i det avseendet, så måste man emellertid gräva djupare än så.

:::

Vad flertalet vetenskapliga studier emellertid har kommit fram, såväl inom fotboll som inom andra sporter, är att domarna tenderar att i viss utsträckning favorisera hemmalaget. Vilket alldeles för många alltså förväxlar eller i alla fall inte lyckas separera rent konceptuellt och intellektuellt från ”storlaget”.

Annons

2001 publicerades en artikel med titeln ”The influence of crowd noise and experience upon refereeing decisions in football” med syftet att pröva just teorin om betydelsen av att vara hemmalag. Flertalet tidigare studier visade ett tydligt samband mellan publikstorlek och domslut, men den här gången var det alltså ljudvolymen som studerades som den förklarande faktorn.

Forskarna lät 40 utbildade fotbollsdomare titta på en serie av videoklipp för vilka de ombads fatta ett domslut. Hälften av domarna visades videoklipp med publikljudet på, men utan kommentatorer. Den andra hälften fick se dem utan ljud. Studiens slutsats var entydig:

”The presence or absence of crowd noise did have a dramatic effect on the decisions made by the qualified referees. The bias observed was in agreement with the hypothesis that the crowd is able to influence officiating. Those referees viewing challenges in the noise condition were more uncertain when making their decisions, and awarded significantly fewer fouls (15,5%) against the home team than the silent group.”

Annons

Naturligtvis kan man då tänka sig att självklart är det så att domarna låter sig påverkas när drygt 70,000 supportrar vrålar efter straff, frispark eller whatever på Old Trafford. Naturligtvis är det mindre tryck på domaren på exempelvis DW Stadium eller på Boundary Park i Oldham. Och kanske har man på så vis liksom bevisat storlagsfördelen bakvägen?!

Men nej. En artikel publicerad 1996 i The Journal of Sports Science kom fram till att ”the greatest home advantages in percentages of wins, away players being sent off, and home penalties scored, was not in the English Premier League but in the English First Division where crowd sizes were considerably less.”

Denna slutsats verkar fortfarande giltig 15 år senare om vi tittar på statistik från den här säsongen. I League 2, där publiksiffrorna ofta befinner sig under 10,000, har gett 56% av alla gula kort till bortalaget, jämfört med 55% i Premier League. Andelen straffar som dömts ut till hemmalaget är i princip lika mellan de båda divisionerna.

Annons

En del förklarar denna brist på skillnad med att publikvrålet på en stor arena tenderar att bli mer utav en anonymiserad vägg av ljud. Till skillnad från på en mindre arena där domaren i större utsträckning kan höra vad folk på läktaren ropar.

:::

Men även på planen och alldeles intill sidlinjen finns ju också faktorer som kan påverka domarens beslutsfattande. Bara de senaste dagarna har ju till exempel Roberto Mancini anklagat Chris Foy för att låta Wayne Rooney fatta beslutet att visa ut Vincent Kompany åt honom. Ett tämligen omotiverat ifrågasättande av domarens integritet som naturligtvis kommer lämnas obestraffat.

En sådan faktor är naturligtvis spelarreaktionerna. Domarna tränas på sina domarkurser att hålla ögonen öppna efter så kallade ”tells”, det vill säga avslöjande kroppsmimik, som tecken på spelarens skuld eller oskuld. En av de mest uppenbara är när en spelare signalerar att han är oskyldig till något oschysst genom att hålla upp armarna framför sig. Det kanske inte är en rättvis tumregel, och frågan är väl hur medveten den egentligen är, men kanske skulle inte en oskyldig spelare tänka på att behöva demonstrera sin oskuld.

Annons

Högljudda protester kan också locka fram domarens envisa sida. Satta under så hård granskning som domare ändå är, så kan de vara mer benägna att vilja visa att de inte låter sig påverkas av dylikt beteende. Snarare kan det alltså ha en negativ effekt, vilket naturligtvis är en effekt det också. Där uppstår helt enkelt en form utav badwill mot det protesterande laget som kan tillåtas avgöra så kallade 50/50-situationer till dess nackdel.

:::

Naturligtvis kommer inte dessa tämligen rationella och mänskligt förståeliga förklaringar vara ens vatten värda heller fortsättningsvis. Vi tenderar ju att se saker på ett alldeles särskilt sätt när våra egna lag spelar.

Men hoppet är ju också det sista som överger en.

…………………………………………………

Ikväll spelas också den första semifinalen i Ligacupen. Det är alltså Crystal Palace och Cardiff som drabbar samman på Selhurst Park. Det har minst sagt gått bättre i Ligacupen för Crystal Palace än vad det gjort i FA-cupen, där förlorade man i helgen med 0-1 mot Derby County.

Annons

:::

So, you want to bet on French politics?! Okey, let me give you some advice…

Naturligtvis kan inte bloggen undgå att lägga märke till nyheten att Eric Cantona ställer upp i det franska presidentvalet. Jomenvisst, helt och hållet på allvar.

https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/france/9003925/Eric-Cantona-announces-bid-for-French-presidency.html

:::

Enormt stort avgörande av den inbytte Thierry Henry igår kväll. Emirates lyfte ett tag där. Men Leeds borde kanske ha övat mer utav prickskytte än vad de faktiskt gjorde.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Give me that old time religion…

Peter Hyllman 2012-01-09 13:35

Arsenalfansen har sina knickers in a twist mer än vanligt får man lov att säga. Ikväll kan det ju nämligen det vara på väg som de längtat och sett fram emot i ett par veckor nu allra minst. Nämligen att klubbens store hjälte och legend Thierry Henry gör comeback, efter att han skrivit på för ett två månaders lån från sin amerikanska klubb New York Red Bulls.

Ikväll går alltså Arsenal in i FA-cupens tredje omgång mot Leeds. Matchen spelas utav outgrundliga TV-skäl på en måndag. Men kanske är det värt det just för Henrys comeback. Kanske kan man ana goda omen. Förra gången Thierry Henry ställde upp mot Leeds så gjorde han fyra mål.

Jag har i en tidigare blogg konstaterat att jag ser det hela som en klok värvning på kort sikt för Arsenal. De fyller ut spelartruppen, får in lite erfarenhet, och de tvingas inte på samma sätt in i januarifönstrets karusell av mer eller mindre (o)begåvade spontanköp.

:::

Arsenalfansen har som sagt haft någon eller några veckor på sig att förbereda sig på tanken. Runt lunchtid igår satte nog emellertid den absoluta majoriteten av Man Utd-fans maten i vrångstrupen, åtminstone var jag på väg att göra det, när nyheten bröt ut att Paul Scholes drar på sig Man Utd-tröjan igen, redan till eftermiddagens cupmatch mot Man City.

Annons

Oväntat men för den sakens skull inte obegåvat. Man Utd har dokumenterade problem, skador och brist på spelare, med sitt centrala mittfält, och Paul Scholes, som skrivit på för återstoden av säsongen, fyller naturligtvis ut spelartruppen i det avseendet. Och även här tillförs värdefull erfarenhet. Även för Man Utd gäller att de därmed i mindre utsträckning än tidigare måste panikagera under januarifönstret.

Huruvida det sen är lika stort är kanske en annan och framför allt långt mycket mer subjektiv diskussion. Det var klart mycket längre sedan Thierry Henry spelade i Arsenal, och han har sedan dess lämnat klubben. Det gjorde aldrig Scholes. Förmodligen är det en större ”grej” med Henry tillbaka i Arsenal.

[youtubeplay id=”-YOti0icEbw” size=”large”]

:::

Thierry Henry och Paul Scholes. They both scored goals.

Annons

:::

Det kan ju framstå som något utav ett tema nu när det på kort tid alltså nu när två klubbar mer eller mindre samtidigt plockar in två gamla spelare som gör comeback, snarare än att värva nytt.

Själv tror jag det huvudsakliga skälet är just att man vill undvika att panikagera i januari. Det är också ”värvningar” som betraktas för vad de är och är tänkta att vara. Det är inte långsiktiga värvningar, de är medvetet kortsiktiga. Tänkta att fylla ett högst tillfälligt behov, och att skapa handlingsutrymme. På det viset måste de förstås.

Det är också så att både Arsenal och Man Utd på sina respektive sätt har att konkurrera med klubbar med överlägsna resurser, som bokstavligt talat har råd att värva spelare i överflöd, betala dem väldigt höga löner, och därefter bara strunta i att spela dem och värva en ersättare när det av någon anledning bedöms inte funka.

Annons

Det ställer krav på lite mer eftertanke från Arsenals och Man Utds sida, egentligen alla andra klubbar, när det gäller deras agerande på transfermarknaden. Rent ekonomiskt är det dessutom i stort sett aldrig gynnsamt att försöka köpa spelare i januari, förhandlingsläget är mer eller mindre alltid till den köpande klubbens nackdel.

Och fotbollsromantiken med att spelare som Thierry Henry och Paul Scholes gör sina återkomster kan man så klart inte klaga på heller.

…………………………………………………

Nya sätt att tjäna pengar på för engelska fotbollsklubbar. Ebbsfleet United har plockat hem £100k för att man på sina arena ansågs ha de sämsta och äckligaste toaletterna i hela England. Pengarna är tänkta att gå till att just renovera toaletterna.

Men låt oss hoppas att Premier League-klubbarna inte ser några nya financial fair play-strategier framför sig.

Annons

:::

Kanske är det inte så märkligt att QPR beslutar sig för att sparka Neil Warnock ändå. Ja, han tog dem till Premier League förra säsongen. Men sedan dess har han kraftigt ökat klubbens lönekostnader utan att resultaten i tabellen speglar dessa ökade kostnader.

Men stämmer det? QPR ligger trots allt över nedflyttningsstrecket. Även med inköpta spelare, kunde förväntningarna på QPR rimligtvis egentligen vara högre än så? Å andra sidan, så har prestationerna under just de senaste månaderna varit dalande, så tendensen var onekligen negativ.

Mark Hughes verkar vara front runner att ta över hur som helst.

:::

Jag har fortfarande problem att smälta gårdagens Manchesterderby. Lite svårt är det att förstå hur match efter match kan bli så intensiv, dramatisk och ”speciell”. Det är något särskilt med det hela. Jag har svårt att erinra mig något liknande ärligt talat.

Annons

Be Champions!!

Peter Hyllman

En dag av utropstecken!

Peter Hyllman 2012-01-08 18:56

Det har varit en sådan där fotbollsdag som jag kommer ihåg att Thomas Nordahl brukade kalla för ”en högtidsstund för fotbollsälskare”. Det har varit FA-cupen i all sin härlighet. Det har varit derby och lokalrivalitet, dramatik och spänning, mål i massor och kontroverser, och en match inte vid något tillfälle utspelades utifrån något på förhand framtaget manuskript.

Dagen började inte minst med fantastiskt med att Man Utd annonserade att Paul Scholes drog på sig Man Utd-tröjan igen för att förstärka klubbens mittfält under resten av säsongen.

Men vad som hände innan matchen var föga mer än lugnet före stormen, för på Etihad Stadium utspelades en fotbollsorkan utan dess like och utan något egentligt uppehåll. Man City började matchen bäst men en femminutersperiod efter bara 10 minuter, då Wayne Rooney först gjorde 1-0 till gästerna och Vincent Kompany därefter blev direkt utvisad för en farlig tackling, skulle visa sig definiera matchen.

Resten av första halvlek blev en uppvisning av Man Utd som defilerade fram till 3-0 i halvtid med mersmak. Men under den andra halvleken gjorde Man City-spelarna ett mäktigt comeback-försök, och var sånär att faktiskt lyckas, men till sist höll alltså Man Utd ut.

Annons

När röken skingrade sig efter matchen på Etihad Stadium så lämnades vi med ett antal tydliga annonseringar, inte helt olikt Martin Luthers teser som han spikade upp på porten till kyrkan i Wittenberg. Vi kan kalla det för några av dagens utropstecken.

:::

Att Wayne Rooney har huvudet på rätta stället!

Det har diskuterats under den senaste veckan, vilken Wayne Rooneys status egentligen är. Spelaren och Alex Ferguson gjorde gemensam sak i att ytterst hårdhänt krossa spekulationer om en spricka. Prestationen mot Newcastle lämnade ytterst mycket att önska, men i dagens match var det ingen tvekan att Wayne Rooney demonstrerade var hans fokus verkligen befann sig. Med klubbmärkeskyssande och allt.

Att ryktena om Man Utds död är överdrivna!

De gamla artiklarna om ett rämnande imperium har redan plockats fram. Två ligaförluster var vad som krävdes för att få kortsynta journalister och supportrar att glömma feststämningen som rådde runt Alex Fergusons 70-årsdag. Under den första halvleken såg Man Utd att vara ett lag spelandes i vrede över dessa rykten, över skammen från de senaste två förlusterna, och i en brinnande vilja att hämnas 1-6-förlusten från den förra matchen. Vinsten borta mot Man City var välbehövlig.

Annons

Att Man City är ett lag bestående av spelare med mästarkaraktär!

I en match med två halvor så var Man City osedvanligt bleka under den första halvleken, därtill pressade av Man Utd och sitt numerära underläge. Med 0-3 i halvtid, och huvudsakligen defensiva halvtidsbyten av Roberto Mancini, hade det varit lätt att ägna sig åt damage control. Men spelarna ville annorlunda och satte allt på ett kort, och var så nära att vinna hela potten. Förlust blev det förvisso, men det fanns stolthet i förlusten. Allt prat om Man City som ett lag med spelare utan själ och hjärta borde omedelbart upphöra.

Att Man Utd är och förblir ett lag med sargat självförtroende!

Två förluster på raken, därtill utspelade mot Newcastle, och det var uppenbart från början att Man Utd inte skulle vara sitt gamla stabila jag. Då är man extra känslig i motgång. Och när Kolarov frisparkade in 1-3 precis i inledningen av andra halvlek så märktes det närmast fysiskt hur nervositeten grep tag i Man Utd-spelarna, man blev rädda att förlora det man hade. Det höll på att falla samman, men i slutänden höll laget ändå ut, och den mentala betydelsen av det för Man Utd ska underskattas lika lite som styrkan i att faktiskt hålla ut i ett sådant läge.

Annons

Att FA-cupen lever och mår väl!

Det pratas om att magin i FA-cupen är död, och det faktum att det pratas så väldigt mycket om det, särskilt då i media, så blir det naturligtvis till något utav en självuppfyllande profetia. Men ingen, absolut ingen, kan ha genomlevt matchen i Manchester med en bibehållen känsla av att FA-cupen på något sätt skulle vara död. Matchen var en propagandapunkt för engelsk fotboll, på alla sätt och vis.

Att kunskapen om domarnas uppgift är fundamentalt otillräcklig!

Det verkar förekomma en tro att det är domarnas uppgift att döma i enlighet med vad ”de flesta” tycker är rätt. Experter och analytiker menade att ”it’s a widely held belief that Chris Foy got the call wrong”. De verkar mena att huruvida ett domslut är rätt eller ej är en produkt utav någon form av handuppräckning eller folkomröstning. Det är svårt för domarna att bedömas rättvist när man inte ens vet vad deras jobb är. Fotbollens regler är inte föremål för demokrati, de tillämpas despotiskt. Och fotbollens upplyste despot är domaren vars enda uppgift är att tillämpa reglerna, inte formulera dem. Och regeln är i sig tydlig: En tackling med två raka ben, i full fart och ovanför marken är att betrakta som en farlig tackling, oavsett om spelaren träffar motståndaren eller ej. Och straffet för det är direkt rött kort. Sedan kan man diskutera regeln bäst man vill, men inte domarens insats.

Annons

Att Man Utd vann matchen och är vidare i FA-cupen!

Det kan pratas bäst det vill om Man City som moraliska vinnare, och att de förmodligen gick stärkta från den här förlusten inför den kommande ligastriden (det sista kan jag hålla med om). Faktum kvarstår emellertid, nämligen att Man Utd vann matchen och är vidare till FA-cupens fjärde omgång. I slutänden är det bara det som faktiskt betyder något. Ett tämligen enkelt förhållande som kanske är lite lätt att glömma bort i uppståndelsen efter den upplevelse som matchen ändå var. Det pratas om att det var positivt för Man City. Det var inte mindre positivt för Man Utd att vinna den här matchen, och inte är det till nackdel för Man Utd att man får spela vidare i FA-cupen.

:::

Den fjärde omgången av FA-cupen har också lottats ikväll:

Brighton/Wrexham vs Newcastle

Annons
Sunderland vs Middlesbrough
Dagenham & Redbridge/Millwall vs Southampton
Hull vs Crawley Town

MK Dons/QPR vs Chelsea
West Brom vs Norwich
Blackpool vs Sheffield Wednesday
Arsenal/Leeds vs Aston Villa

Stevenage vs Notts County
Watford vs Tottenham
Liverpool vs Man Utd

Derby County vs Stoke

Everton vs Fulham
Macclesfield/Bolton vs Swansea
Sheffield United vs Birmingham/Wolves
Nottingham Forest/Leicester vs Swindon

Två möten står naturligtvis ut ur mängden. För det första ett derby uppe i nordöst mellan Sunderland och Middlesbrough. För det andra, naturligtvis och det var nästan så man hade kunnat gissa det, Liverpool vs Man Utd. Utan Luis Suarez om jag förstått det rätt. Men det lär blåsa på Anfield ändå.

:::

Som om det vore någon form av uppladdning inför det infekterade mötet så har Liverpools Stewart Downing sett till att bli arresterad för att enligt uppgift ha slagit sin före detta flickvän. Downing sägs ha förklarat att “punching women in the face is a sign of affection in the north-east culture.”

Annons

:::

Starka rykten går för övrigt om att det vid 20:30-tiden ikväll kommer att komma ett meddelande från Queens Park Rangers som meddelar att man sparkat sin manager Neil Warnock. Så håll ögonen på den frågan. Mark Hughes ryktas bli hans efterträdare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City och deras nya ethos som en "Big Swinging Club"

Peter Hyllman 2012-01-08 06:00

Ännu ett Manchesterderby kommer under dagen att drabba oss, den här gången i FA-cupen. Och för första gången på kanske någonsin är läget inför derbyt något helt nytt: Man City går in till mötet som stora favoriter.

Det brukar naturligtvis vara tvärtom. Under mer eller mindre hela historien, med några enstaka kortare tidsperioders undantag, har Man City levt i Man Utds skugga, såväl bildligt som bokstavligt. Men shejkmiljarder, enorma spelarköp, de båda lagens respektive skadelägen och ligapositioner, och inte minst symboliskt betydelsefullt, förra mötets 6-1-vinst för Man City, har alltså lett fram till detta smått besynnerliga läge.

Efter det senaste mötet så tävlade journalister, bloggare med flera om att blåsa upp betydelsen av ett enskilt resultat till orimliga proportioner. Roberto Mancini själv påpekade emellertid den mycket kloka och enkla sanningen, som alldeles för många glömde bort i upphetsningen, nämligen att det är bättre att vinna sex gånger med 1-0 än en gång med 6-1. Därför att om Man City ska uppnå sin uttalade ambition så räcker det inte att vinna en enda gång mot den röda fienden, de måste vinna om och om igen.

Annons

Och därför så är dagens FA-cupmöte naturligtvis av allra största betydelse för dem.

:::

Man City är en klubb vars projekt inte enbart går ut på att vinna några titlar på fotbollsplanen. Man bedriver och har bedrivit en intensiv kampanj för att uppfattas som en genuin storklubb, i engelskt såväl som europeiskt avseende, och just strävan efter att uppfattas på det viset har understundom vägt tyngre än att faktiskt bli det eller vara det.

Som klubb vill man kort och gott bli tagna på allvar, och uppfattas som en genuin konkurrent på såväl som utanför fotbollsplanen. En rätt märklig vilja i och med att i stort sett alla i klubbens omvärld redan tar dem på det allvaret. Men sådant är ibland svårt att se när man upplever sig själva som att slå ur underläge, trots att man besitter överlägsna resurser.

Annons

Men det är inte den enda paradox som har skapats av denna tämligen snabba omvandling.

:::

Alla engelska ligaklubbar är i någon mening och med något eller några undantag klassiska. Men olika klubbar har historiskt innehaft olika roller inom engelsk fotboll.

Vissa har varit de hyfsat återkommande storklubbarna eller vinstmaskinerna. Liverpool, Arsenal och Man Utd kan nämnas som väldigt tydliga exempel på sådana klubbar. Andra klubbar har mer innehaft rollen som outsiders eller bohemlag, de klubbar vars främsta karaktärsdrag inte är mängden vunna titlar, även om de vinner ibland, men det patos med vilket man spelar fotboll och runt vilken en särskild mytologi växer fram. Kanske är klubbar som Tottenham och Newcastle bland de bästa exemplen på sådana klubbar.

Men även Man City faller inom den kategorin, även om just de mer än kanske någon annan sådan klubb gränsar till det närmast burleska. Det är helt enkelt en klubb med ett traditionellt rykte om sig att ställa till det för sig själva, att stundtals implodera, att charmera genom att väcka till skratt och gyckel ibland åt dem men minst lika många gånger med dem – något som genom åren har cementerats till något utav en identitet för klubben som även dess supportrar har omfamnat, oftast med ett gott skratt.

Annons

Kanske därför mer än av någon annan anledning råder det ibland en osäkerhet bland Man Citys supportrar, framför allt då de äldre och i synnerhet de äldre engelska supportrarna, om hur man egentligen ska förhålla sig till denna nya allvarsamhet. En form av identitetskris kan upplevas där det inte är riktigt klart hur man längre ska relatera till klubben.

Den utmärkta bloggen Football in the GULag driver resonemanget att den numer sparkade VD:n Garry Cook i det avseendet utgjorde en vital länk mellan Man Citys historia och nutid, genom att vara såväl en uppstramad affärsman som en babblande företagsclown.

:::

När klubben själv försöker överge sin gamla tradition av vimsighet så tvingas supportrarna alltmer omfamna det nya idealet av allvarsamhet, och idealet om Man City som en storklubb, en den moderna fotbollens ”Big Swinging Club”.

Annons

Men med ökat allvar försvinner också gott humör i samma utsträckning. Inte minst markerat av det förhållande att Man Citys supportrar på kort tid har utvecklat ett hälsosamt förföljelsekomplex gentemot inte minst media, som gott och väl motsvarar liknande komplex hos andra storklubbars supportergrupper – ”they’re out to get us!”

Men där finns också en vilja att både ha kakan och äta upp den på en och samma gång. Man vill både vara den stora klubben, ”The Big Swinging Club”, som kan göra vad man vill och som måste tas på allvar, och samtidigt vara den lilla klubben som slår ur underläge.

Det är en retorisk position som naturligtvis är omöjlig att upprätthålla i längden, annat än möjligen för sig själva. Kanske är det i slutänden bara ett sätt att försöka rationalisera att man för att bli en ”Big Swinging Club” har behövt ta till just exakt de metoder och bli till just det, upphöjt i allra minst exponenten tio, som man ägnat decennier åt att förakta och ta avstånd från. Nämligen den röda klubben från samma stad.

Annons

Den historiska aspekten gör supportrarna som kollektiv emellertid sitt bästa för att förtränga. Precis som man ibland upplever en ovilja att medge att man trots allt är the new kid on the block. Som att man inte riktigt vill tillstå att man kanske inte är en engelsk och europeisk storklubb på samma sätt som Liverpool, Real Madrid och Milan med flera. Som om det vore något fel med att vara det på ett annat sätt.

Vissa, men långt ifrån alla, skulle snarare hävda att det är just detta som är poängen med det moderna Man City. Att man inte är som de andra gamla, utan att man är en nykomling som rör upp i gamla strukturer och föråldrad europeisk fotbollsklassindelning.

Kanske är det lättare att se denna poäng om man inte är Man City-supporter, då man inte på samma sätt har någon krånglande självbild att brottas med.

Annons

:::

Förvånansvärt många bland neutrala supportrar, journalister, experter, bloggare och tyckare av alla de slag, vill se Man City vinna och ta sig högst upp på den engelska fotbollstronen. En del argumenterar för detta med att det skulle vara bra för engelsk fotboll. Andra framför mer känslobaserade skäl som att det vore roligt för en klubb som Man City att vinna och inte minst att supportrarna förtjänar det.

Varmed man som jag ser det missar, eller väljer att missa, att det är en ny och helt annan fotbollsklubb som skulle vinna än den gamla, förvirrade och charmiga fotbollsklubb som vi växt upp med, lärt känna och i många fall också att i alla fall uppskatta.

Detta är emellertid ett övergående fenomen. Om eller när, naturligtvis när, Man City väl har tagit sig högst upp på den nutida engelska fotbollstäppan, så kommer nyhetens behag att klinga av och alltfler kommer börja hoppas på att någon ska peta ned dem därifrån av precis samma skäl som man en gång ville se dem ta sig upp dit.

Annons

Och då kommer Man City och alla dess supportrar veta att man verkligen blivit till en ”Big Swinging Club”. Då är det inte längre möjligt att gömma sig bakom skimärer och gamla ideal.

…………………………………………………

Rob Smyth som nyligen publicerat en artikel i The Guardian med den tämligen dramatiska rubriken ”Sir Alex Ferguson powerless to stop Manchester United empire crumbling” är antingen en modig eller väldigt envis liten rackare, förmodligen både och, med tanke på att han redan 2006 publicerade den här texten i samma tidning:

https://m.guardian.co.uk/football/2006/jul/31/sport.comment?cat=football&type=article

The end is nigh!

Annie Eaves kommenterade det hela tämligen träffande: ”It’s like saying it’ll snow next week every week until it does. Doesn’t make you a weather prophet when you’re correct, just a bullshitter.”

Annons

:::

Övriga cupmatcher idag: Sheffield Wednesday vs West Ham, Chelsea vs Portsmouth och Peterborough vs Sunderland.

:::

Resultat från gårdagens FA-cuptävling, topp-5:

1)      Erkie Jerkie, 46pts
2)      Linhem, 36pts
3)      hm 42 LFC, 35pts
4)      Christoffer Göransson, 34pts
5)      AnfieldGlory, 34pts

Vinner gör alltså Erkie Jerkie, tämligen överlägset också. Stort grattis! För egen del anser jag det vara domarnas fel att jag inte vann.

:::

En ”Big Swinging Dick” var, och till viss del är fortfarande, samlingsnamnet för de häftigaste av de häftiga av mäklare och traders inom finansbranschen under det glada 1980-talet, i en kultur som därefter levde vidare i närmare två decennier till dess att verkligheten kom ifatt finansbranschen i form av kraschen för bara några år sedan.

Michael Lewis, som även skrivit boken Moneyball, skrev i slutet av 1980-talet den kända boken Liar’s Poker, en väldigt läsvärd bok som tar upp samma tema som filmens Wall Street. En sorts mindre fiktiv version av American Psycho.

Annons

Be Champions!!

Peter Hyllman

Cup Competition

Peter Hyllman 2012-01-07 06:00

Inför förra säsongens tredje omgång av FA-cupen så körde vi i bloggen en tävling, tagen från den utmärkta Football League-bloggen The Seventy Two, som går ut på att försöka gissa eller förutse i vilka matcher vi kommer att få se ett skrällresultat.

Gör man något en gång så har man gjort det en gång, gör man det två gånger är det tradition.

Vi håller oss till dagens matcher som är 21 till antalet. Ytterligare fem matcher spelas mellan lag från samma division. Tanken är alltså att välja ut fem av de fetstilade lagen som ni tror kommer skrällvinna idag. Det gäller att samla på sig en så hög totalpoäng som möjligt.

Olika matcher medför olika mycket poäng. Poängen är baserad på skrällens relativa sannolikhet och svårighetsgrad. Det baseras på skillnaden i divisioner mellan lagen, samt beroende på om det ”mindre” laget har hemmaplan eller bortaplan. Ett oavgjort resultat leder till att man får halva den aktuella poängsumman.

Annons

Posta era bidrag i kommentarsfältet innan dagens första match, alternativt innan klockan 16:00 men i så fall får naturligtvis inte de två första matcherna tas med i ert bidrag.

Vinnaren avslöjas imorgon.

:::

Birmingham vs Wolves – 6pts
Dagenham & Redbridge
vs Millwall – 8pts
Middlesbrough vs Shrewsbury – 16pts
Crawley Town
vs Bristol City – 10pts
Doncaster Rovers vs Notts County – 10pts

Tottenham vs Cheltenham – 20pts
MK Dons
vs Queens Park Rangers – 10pts
Brighton vs Wrexham – 18pts
Fulham vs Charlton – 16pts

Norwich vs Burnley – 12pts
Fleetwood Town
vs Blackpool – 16pts
Swindon
vs Wigan – 14pts
Barnsley
vs Swansea – 6pts

Macclesfield vs Bolton – 14pts
Everton vs Tamworth – 24pts
Sheffield United vs Salisbury City – 20pts
Gillingham
vs Stoke – 14pts

Watford vs Bradford – 16pts
West Bromwich vs Cardiff – 10pts

Annons
Reading vs Stevenage – 12pts
Bristol Rovers
vs Aston Villa – 16pts

:::

Jag väljer följande fem lag:

Crawley Town
Burnley
Swindon
Macclesfield
Bristol Rovers

Och maximalt kan jag alltså få 66 poäng. Och man kan utläsa att jag alltså tror det kommer bli en jobbig dag för Premier League-lagen. Eller att jag gillar att gambla.

…………………………………………………

Rolig läsning och en intervju med Marcus Law, Tamworths manager, som betraktas som något utav en Special One i divisionerna nedanför The Football League, och som under dagen försöker sig på uppgiften att knäcka Everton på Goodison Park.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/fa-cup/8995412/Tamworth-manager-Marcus-Law-is-plotting-an-FA-Cup-upset-against-Everton-at-Goodison-Park.html

:::

FA-cupens tredje omgång kan också visa sig bli till något utav en fotbollspolitisk manifestation.

Annons

Det är Coventrys supportrar som hotar bojkotta hemmamatchen mot Southampton. Coventry ligger sist i The Championship, ekonomin är usel och laget riskerar att för första gången på mer än tre decennier åka ned Englands tredjedivision.

Klubben ägs av en investeringsfond vid namn Sisu Capital, en form av ägande som förmodligen är lite för vanlig i The Football League, och supportrarna kräver helt enkelt att ägarna ska sälja klubben.

:::

Och nej, jag har inte glömt bort laggenomgången inför och under januarifönstret. Vi kör snart vidare med den andra hälften.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Peter Hyllman 2012-01-06 08:00

Mycket har sagts inom fotbollen. Såväl klokt som dumt. Det mesta förmodligen dumt, men det som har varit klokt har oftast varit väldigt klokt. Några citat har naturligtvis blivit väldigt bevingade och sammantaget är det uttryck som ofta både fångar något utav fotbollens själ och som såväl formar som är ett uttryck för den ständigt pågående berättelsen om fotboll.

Några av den engelska fotbollens främsta ordsmeder genom historien har varit ikoniska figurer som Bill Shankly, Brian Clough, Bob Paisley, Don Revie och naturligtvis David Beckham. Den citatsamling som bland andra dessa personer efterlämnat utgör ofta grunden för både skratt, beundran, glädje och kanske också förundran.

Men där finns så klart också ett annat grepp man kan välja att ta, och det är det jag tänkte fästa lite vikt vid med den här bloggen. Nämligen citat och uttryck från andra områden som säger något om fotbollen. Det vill säga, inte citat från eller av fotbollen utan citat om fotbollen. Eller snarare, citat som kan säga något om fotbollen.

Annons

:::

”It’s not the size of the dog in the fight, it’s the size of the fight in the dog.” – Mark Twain, amerikansk författare

Inom den moderna fotbollen har tendensen blivit allt tydligare att fotbollsspelare inte behöver vara stora och starka, tvärtom så har småväxta spelare blivit alltmer dominerande. Fotbollen visar alltmer att fysisk styrka till stor del är underordnat mental karaktär som spelaregenskap, och framgångsrika lag byggs alltid runt spelare med stark karaktär. Barcelona är ett exempel, Man Utd likaså, och i spelare som exempelvis David Silva och Jack Wilshere så ser vi liknande tendenser i andra engelska lag.

“If I had eight hours to chop down a tree, I’d spend six hours sharpening my ax.” – Abraham Lincoln, president

Poängen Lincoln gör är naturligtvis att framgång beror på hur väl förberedd man är. Med bra träning och ordentliga förberedelser så kommer matcherna bli lättare att vinna. En bra försäsong, såväl träningsmässigt som på transfermarknaden, är nycklar till en framgångsrik säsong. Säsongen börjar långt tidigare än dess första avspark.

Annons

”Money can’t buy friends, but you can get a better class of enemy” – Modernt ordspråk

Man City och Chelsea har visat att pengar förvisso kan köpa vänner, men även förändra klubbens status och köpa sig helt nya fiender utav en helt ny klass och dignitet. Helt plötsligt har till exempel Man Utds supportrar börjat bry sig på riktigt om det lokala derbyt, och Chelsea har fått uppleva ett ökat antal alltmer hätska rivalmöten.

”Patience is a bitter plant, but it has sweet fruit” – Gammalt (kinesiskt?) ordspråk

Arsenals supportrar vet precis hur bitterljuvt tålamod kan vara. Men om det har odlats noggrant så kan det ge söt och smakrik frukt. Det har i alla fall varit ett pågående mantra till vilket stor tilltro har fästs. Man kan emellertid också försöka erinra sig George Jacksons berömda citat: ”Patience has its limits. Take it too far and it’s cowardice.”

Annons

”It’s not the strongest of the species that survives, nor the most intelligent that survives. It is the one that is the most adaptable to change.” – Charles Darwin, rätt känd biolog

Att vara envis och hålla fast vid man tror på i vått och torrt kanske kan få en människa att framstå som principfast, men det förblir ändå nödvändigt att utvecklas och anpassa sig utifrån de förändringar som sker i omvärlden för att överleva och fortsätta frodas. Fotbollen förändras ständigt. Nya taktiker kommer och går, shejker och oligarker dyker upp och faller från, spelarnas nycker blir galnare för varje säsong. De som bäst anpassar sig till detta är de mest framgångsrika, likt Alex Ferguson. De som kanske är väldigt intelligenta men inte lyckas anpassa sig, möjligen som Arsene Wenger, förblir inte framgångsrika.

Annons

”When there is no vision, people perish.” – Ralph Waldo Emerson, amerikansk författare och poet

Tanken är enkel, en vision definierar hur en organisation eller en fotbollsklubb tar sig an framtiden, och utan en vision för framtiden så framstår nutiden som tämligen tråkig. Med en manager som nyligen 70-strecket, och som eventuellt börjar närma sig slutet på sin långa karriär, kan man fundera på om Man Utd är en klubb i behov av en vision.

”Being entirely honest with oneself is a good exercise.” – Sigmund Freud, psykoanalysens grundare

Ett ärligt och öppenhjärtat gruppsamtal där spelarna talar ut med varandra och rensar luften kan ofta vara livgivande för ett fotbollslag som kämpar i motvind och motgång. Emmanuel Petit har berättat att Arsenal hade ett sådant samtal under säsongen 1997/98, som inte började särskilt lysande, men som slutade med att laget vann The Double. Frank Lampard har också avslöjat att det har använts i vissa situationer också i Chelseas omklädningsrum (förmodligen efter det att Wayne Bridge lämnat klubben).

Annons

:::

Finns det fler begåvade citat från andra områden i samhället som ni anser har något särskilt att säga om fotbollen?

…………………………………………………

FA-cupens tredje omgång drar igång redan ikväll med mötet mellan Liverpool och Oldham. Ett möte som genererat sådant intresse bland Oldhams fans att vissa till och med drog på sig förfrysningar i köandet för att få tag på biljetter. 6,200 Oldham-fans beräknas invadera Anfield ikväll.

Imorgon blir det tävlingsdags i samband med FA-cupens tredje omgång, som vi möjligen med lite god vilja kan säga att bloggens tradition bjuder, när vi ska försöka gissa oss till vilka lag som skräller.

:::

En rapport, eller ett dokument, ska naturligtvis bara tas på det allvar den förtjänar. I just det här specifika fallet leder emellertid en genomläsning av rapporten till en bättre förståelse för vad som faktiskt har sagts, det sagdas specifika sammanhang, och en förmåga att kommentera fallet på ett korrekt och intelligent sätt.

Annons

Jag är fostrad i forskarbranschen. Där är det naturligt att det vi skriver, det har andra forskare kritiska synpunkter på. Det är så vårt arbete kvalitetssäkras. I journalistbranschen med omnejd får jag intryck av att tårna är ömmare, och prestigen viktigare, och att kritiska synpunkter där tenderar att i större utsträckning uppfattas som karaktärspåhopp, vilket möjligen skapar en vilja att svara med samma mynt.

Det jag alltså betraktat som oskyldigt och helt naturligt har någon annan alltså tagit som ett påhopp, förmodligen en form av kulturskillnad. Det var verkligen inte min avsikt och jag beklagar om det uppfattats så. Med andra ord, Jesper, så ber jag om ursäkt.

:::

Vilka grabbar! – Och naturligtvis var det en Djurgårdare som avgjorde.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Drömelvan - De bästa spelarna som aldrig vunnit Premier League

Peter Hyllman 2012-01-05 06:00

Förra veckan körde jag en blogg där jag byggde en startelva baserad på de värsta spelarna som vunnit Premier League. Redan då flaggade jag för att jag den här veckan skulle göra en motsvarande systerblogg som byggde en startelva baserade på de bästa spelarna som aldrig vunnit Premier League.

Och jag brukar försöka hålla vad jag lovar. Om inte annat så är det ju lite lättsammare avkoppling från gårdagens textbomber.

Som utgångspunkt har jag att jag begränsar mig till att ta ut spelare som varit aktiva någon gång under Premier League-eran. Men en spelare som har vunnit den gamla Division One, som ju ändå är samma sak i grund och botten, är inte aktuell för uttagning.

Precis som förra gången kör jag en gammal klassisk brittisk 4-4-2, det känns på något sätt mest rätt. Naturligtvis hade man kanske kunnat klämma in ännu en favorit om man ställt upp på annat sätt men nu är det som det är. Offensivt så det förslår blev det i alla fall på mittfältet, men det får man väl acceptera en dag som denna.

Annons

Att det har varit en del svåra val och avvägningar är helt klart.

:::

Målvakt: Nigel Martyn – Crystal Palace & Leeds m fl

Över 200 matcher blev det för Martyn i både Crystal Palace och Leeds och han var en väldigt stabil målvakt. Han var så uppskattad i Leeds United att han flera år efter att karriären upphört utsågs av supportrarna till klubbens främste målvakt någonsin, före ligatitelvinnande profiler som Gary Sprake och John Lukic. Mot karriärens höst begav han sig till Everton som andremålvakt bakom Richard Wright. Efter en skada på Wright så gjorde dock Martyn med sina prestationer målvaktspositionen till sin.

:::

Vänsterback: Stuart Pearce – Nottingham Forest

Pearce var en sann legend i den röda Nottinghamtröjan, över 400 matcher blev det för klubben som han kom till 1985 och förblev trogen under 12 år. En arketypisk brittisk försvarare, med hårdhet och vilja som främsta kännetecken snarare än finess och teknik. Att han kallades Psycho var ingen tillfällighet. Blev odödlig bland supportrarna när han 1993 valde att stanna kvar i klubben efter att de åkt ur Premier League, och säsongen därpå med ett nickmål såg till att klubben genast återvände.

Annons

Mittback: Paul McGrath – Man Utd & Aston Villa

Ikonisk mittback i såväl Man Utd som Aston Villa. Förmodligen ännu större i Villa där han är en av klubbens absolut främsta legender. Var en av spelarna som offrades i Fergusons förändring av klubbkulturen och lämnade därför Man Utd innan ligatitlarna började trilla in. Han har svarat för några av Premier League-historiens mäktigaste backinsatser. Detta trots stora problem med alkoholen under hela sin spelarkarriär.

Mittback: Jamie Carragher – Liverpool

Mittback som är född och uppvuxen i Liverpool och som varit klubben trogen ända sedan pojkåren. Har växt ut till en institution i backlinjen och är tillsammans med Steven Gerrard klubbens obestridliga ledare och symboler. En av de gamla hederliga brittiska backarna som med enbart ren och skär vilja kan dominera en fotbollsmatch och sina motståndare fullständigt. Champions League-finalen 2005 var ren poesi.

Annons

Högerback: Stephen Carr – Tottenham & Newcastle

Skador förföljde Carr genom sin karriär, som i sina bästa stunder ändå var tillräckligt bra för att väcka intresse bland Premier Leagues toppklubbar. Hans karriär i Tottenham småputtrade till en början men tog rejäl fart under den andra halvan av 1990-talet när han bland annat hjälpte laget fram till en Ligacupseger. Han var förhindrad på grund av skada att spela VM 2002 för Irland, men har ändå lyckats samla på sig 44 landskamper.

:::

Vänsterytter: David Ginola – Newcastle & Tottenham

Newcastles mer innovativa supportrar kallade Ginola ”David Copperfield” för sin förmåga att producera magi på fotbollsplanen. Långa räder, dribblingar, smutta passningar och minsann ett och annat fantastiskt mål var vad den hårfagre fransmannen bjöd på för jämnan. Fotboll var alltid show med honom och kanske har ingen yttermittfältare i Premier League påmint mer om George Best än just David Ginola.

Annons

Central mittfältare: Matt Le Tissier – Southampton

Det finns egentligen inte ord att beskriva den här mannen. Fullständigt genial, med en blick för spelet som utmanar även världsfotbollens främsta. Hade en makalös förmåga att göra helt otroliga mål, en bländande teknik, ett brett passningsregister, och en förmåga att lyfta upp det egna laget oftast utöver honom bestående av medelmåttor till oanade höjder. Var ständigt efterfrågad av storklubbarna men valde alltid att bli kvar i The Saints.

Central mittfältare: Steven Gerrard – Liverpool

Om Gerrard tvingas avsluta sin karriär utan att en gång få lyfta Premier League-titeln så känns det som en av den engelska fotbollens grymmare öden. Icke desto mindre ser det alltmer ut att så bli fallet. Få spelare, om någon under Premier League-eran, har kunnat dominera hela matcher på det sätt som Gerrard gjort. Förmågan att lyfta hela laget är omvittnad, ett otroligt brett spelregister och en makalös speluppfattning.

Annons

Högerytter: Chris Waddle – Sheffield Wednesday

Waddle hade spelat för såväl Newcastle som Tottenham innan han 1992, efter en treårig sejour i Marseille, återvände till engelsk fotboll och Sheffield Wednesday. Redan under Waddles debutsäsong i klubben nådde laget de båda inhemska cupfinalerna, även om båda förlorades mot Arsenal. Den här säsongen blev han också framröstad av fotbollsskribenterna som årets spelare. Waddles var en tekniskt oerhört framstående högermittfältare.

:::

Anfallare: Gianfranco Zola – Chelsea

Det är tveksamt om det har funnits någon spelare jag personligen hellre hade sett i Man Utds än det lille spelgeniet Zola, som 1996 anlände till Chelsea och med sin kontinentala och monumentala spelbegåvning omedelbart såg till att höja Chelsea minst två snäpp. Cuptitlarna, både på hemmaplan och i Europa, ramlade in till Stamford Bridge med Zola i klubben. Det sorgliga är kanske att han lämnade klubben 2003, precis när Roman Abramovich kommit till klubben, och han missade därmed skördetiden.

Annons

Anfallare: Les Ferdinand – Newcastle, QPR, Tottenham m fl

Har man väl tagit ut en liten tekniker som ena anfallaren så får man försöka hitta kraftalternativet på den andra positionen. Med sina 149 mål är Ferdinand den femte meste målskytten under Premier League-eran. Han gjorde stor succé i såväl QPR, Newcastle och därefter Tottenham. Kanske var tiden i Newcastle den mest produktiva relativt sett, där han gjorde 50 mål på 84 matcher och samlade på sig två andraplatser i ligan i mitten av 1990-talet. Mål gjorde han på alla de sätt, men hans förmåga med huvudet var särskilt omvittnad.

:::

Egentligen borde jag kanske inte ha någon avbytarbänk, jag hade ju inte det för förra elvan, men där finns ändå ett gäng namn som jag ändå tycker på något sätt måste nämnas i sammanhanget. Att tvingas välja mellan Les Ferdinand och Robbie Fowler till exempel, hujedamig.

Annons

Subs:

Juan Manuel Reina – Liverpool
Gareth Southgate – Aston Villa & Middlesbrough
Michael Gray – Sunderland
Rob Lee – Newcstle
Cesc Fabregas – Arsenal
Paul Gascoigne – Tottenham
Robbie Fowler – Liverpool

:::

Naturligtvis avslutar vi även den här bloggen på motsvarande sätt som vi avslutade den förra bloggen. Genom att fråga oss själva vilken manager vi då skulle välja för det här laget. Det vill säga, vem anser vi vara den bäste managern som aldrig har vunnit Premier League?

…………………………………………………

Jubelvinst för Newcastle igår kväll mot Man Utd. Och en förnedrande förlust på alla de sätt och vis för Man Utd, som verkar ha alla dess problem i nuläget. Något är inte rätt.

Jag kan bara gå på en känsla, men det vankas röksignaler för mig som att Man Utd vad det lider kommer att ha ett tämligen gigantiskt problem med Wayne Rooney. Det har ryktats om bråk under en längre tid, och igår kväll såg han ut att vara helt ur balans.

Annons

Det börjar kännas som att det kan sluta precis hur som helst det.

Men vilka mål av Demba Ba och Yohan Cabaye. Riktiga mästerverk som kronan på verket.

:::

Fantastiskt mål också av Tim Howard (!), målvakten i Everton mot Bolton. Från eget straffområde, och med en mäktig medvind. Men Bolton vände och vann, mycket imponerande, med 2-1.

:::

Så har då till slut Luis Suarez ändå bett om ursäkt ifall hans ordval fått någon att ta illa upp. Bättre sent än aldrig, credit where credit is due. Låt det vara strecket i sanden för hela affären.

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Suarez Files, Pt4: Liverpools uttalanden

Peter Hyllman 2012-01-04 21:00

Den fjärde och sista delen av dagens bloggserie angående Suarez-ärendet och den oberoende kommissionens fullständiga rapport, som släpptes för några dagar sedan, kommer jag att ägna åt en genomgång och analys av de uttalanden som Liverpool och Luis Suarez gått ut med i samband med att de beslutat sig för att inte överklaga kommissionens beslut.

I bloggseriens första del tittade jag närmare på ärendets allmänna rättsläge och den aktuella bevisbördan. Detta sammantaget utgjorde ärendets juridiska förutsättningar.

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/01/04/the-suarez-files-pt1-rattslaget-och-bevisbordan/

I den andra delen i bloggserien granskade jag kommissionens belutsprocess och själva skuldfrågan närmare, vilken naturligtvis är av central betydelse för att förstå fallets grundproblematik.

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/01/04/the-suarez-files-pt2-beslutsprocessen-och-skuldfragan/

Den tredje delen ägnade jag mig åt en djupare granskning av frågan runt själva straffet som kommissionen valde att dela ut, och de olika överväganden som låg bakom det.

Annons

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/01/04/the-suarez-files-pt3-den-politiska-domen/

Dessa tre delar har sammantaget utgjort en av de mer grundliga analyserna och genomgångarna av vad rapporten faktiskt innehåller och betyder, i alla fall på svenska. Många har valt att kommentera rapporten utan att faktiskt ha läst den, vilket har lett till en del spektakulära klavertramp.

Med denna genomgång av Liverpools uttalanden, och analys av de motiv och intressen som ligger bakom dem, så kompletteras och avslutas denna allmänna genomgång. I det här fallet, precis som med rapporten, så har jag eftersträvat att hålla isär mina egna reflektioner från själva grundmaterialet.

:::

De olika uttalandena

Liverpool gick alltså ut med ett offentligt uttalande igår i samband med att man meddelade att man inte hade för avsikt att överklaga kommissionens beslut. Det var ännu ett väldigt hårt formulerat uttalande, väldigt likt det förra uttalande som kom i samband med att domen meddelades, och Liverpool viker sig inte utan att i alla fall försöka få sista ordet.

Annons

Liverpools huvudtes är att domslutet mot Luis Suarez är extremt subjektivt betonad och att anklagelserna mot honom inte bevisats. Den sammanfattas redan i inledningen: ”It is our strongly held conviction that the Football Association and the panel it selected constructed a highly subjective case against Luis Suarez based on an accusation that was ultimately unsubstantiated.”

Apropå FA och panelen den valt ut så är det naturligtvis en väldigt medvetet vald formulering till att börja med. FA var målsägande i målet, inte domare. Panelen ifråga består av oberoende juridisk expertis. Till saken hör också att både Liverpool och Man Utd hade vetorätt över vilka ledamöter denna panel skulle innehålla. Att i efterhand klaga på panelens sammansättning är direkt ohederligt.

Uppfattningen att anklagelsen förblev osubstantierad bygger på att man helt bortser från ungefär 75% av den aktuella rapporten. Men naturligtvis är bakgrunden att Liverpool efterfrågar helt andra krav på bevisföringen än vad kommissionen arbetat med, vilket vi ser i nästa stycke:

Annons

”The FA and the panel chose to consistently and methodically accept and embrace arguments leading to a set of conclusions that found Mr Suarez to ”probably” be guilty while in the same manner deciding to completely dismiss the testimony that countered their overall suppositions.”

Just det ja, “probably”. Det baseras på att kommissionen använt sig av en civilrättslig bevisstandard snarare än en kriminalrättslig. Liverpool vill så klart ha den tyngre kriminalrättsliga standarden, eftersom man mycket väl vet att där inte finns någon bandinspelning av vad som faktiskt sades. Hur skulle det kunna finnas?

Liverpool fortsätter med sin karaktärisering av bevisföringen i de två därpå följande styckena:

“Mr. Evra was deemed to be credible in spite of admitting that he himself used insulting and threatening words towards Luis and that his initial charge as to the word used was somehow a mistake. The facts in this case were that an accusation was made, a rebuttal was given and there was video of the match.  The remaining facts came from testimony of people who did not corroborate any accusation made by Mr. Evra.”

Annons

Det faktum att Patrice Evra inledde med att förolämpa Luis Suarez gör honom så klart inte i sig mindre trovärdig. Det faktum att Evra själv på eget bevåg uppgav att han förolämpat Suarez fick honom tvärtom att framstå som ärlig.

Liverpool försöker dessutom i det här stycket få det att framstå som att fallet bara är en fråga om ord mot ord, när till och med deras egen advokat, Peter McCormick, under kommissionens förhör medgav att så inte var fallet. Dessutom bortser påståendet så klart från att där utöver Evras vittnesmål också fanns videobevis och att det förekom flitigt med vittnesmål som stödde Evras version.

Därefter övergår Liverpools uttalande till ett mer allmänt resonemang om rasism inom idrotten, det viktiga med att bekämpa den, och engelsk fotbolls och Liverpools roll i att göra så. Kontentan är kort och gott att man vill lägga det hela bakom sig, och det är därför man väljer att inte överklaga.

Annons

:::

Mina reflektioner

»  Att Liverpool väljer att avstå från att överklaga har naturligtvis mest att göra med att de inte har lyckats hitta något fel i kommissionens rapport. Om de verkligen och uppriktigt hade varit av uppfattningen att de själva var felfria, och att kommissionen begått någon form av justititemord, så hade de självklart överklagat beslutet. Övergången från enormt hög svansföring till meddelandet att man inte överklagar, bara några dagar efter att kommissionens rapport kommit dem tillhanda, är svår att förstå på något annat rationellt sätt.

»  Liverpools uttalande är skrivet med Liverpoolsupportrar, och kanske Luis Suarez själv, som målgrupp. Det spelar på alltför välkända dolkstötslegender om att FA är ute efter klubben, vi mot dem, att Liverpool skulle vara drabbade av särskild orättvisa och så vidare. Där finns också illa dolda referenser till att Man Utd på något vis ligger bakom det hela. På kort sikt låter det förmodligen bra, men på längre sikt betvivlar jag att det är bra för klubben.

Annons

»  Om Liverpool hade menat allvar med att låta hela saken bero så hade de inte skrivit ett sådant här uttalande. Det är naturligtvis alltför lätt att bara påstå att något är subjektivt och osubstantierat, när man inte samtidigt vidareutvecklar dessa påståenden. Det sorgliga är väl att FA närmast måste agera disciplinärt också mot detta senaste uttalande, det andra i raden. För så vitt nu inte FA väljer att faktiskt låta saken bero.

…………………………………………………

Samtidigt som denna diskussion rasar så är det ju värt att påpeka att det spelades fotboll igår också. Sunderland och Tottenham tog båda tunga segrar mot Wigan respektive West Brom. Och Man City återtog som sagt kommandot i titelstriden med en övertygande 3-0-seger mot ett Luis Suarez-befriat Liverpool.

Och just nu spelas matcherna Bolton vs Everton och Newcastle vs Man Utd.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Suarez Files, Pt3: Den politiska domen

Peter Hyllman 2012-01-04 15:45

I den tredje delen av dagens bloggserie om Suarez-ärendet och genomgången av den fullständiga rapport som presenterades för några dagar sedan av den oberoende kommission som hade till uppgift att fatta beslut i frågan, så tittar jag närmare på den så kallade straffrågan, det vill säga de överväganden som ligger bakom domen.

I den första delen i bloggserien redogjorde jag för ärendets allmänna rättsläge och den aktuella bevisbördan. Vilket utgjorde de juridiska förutsättningarna för hur frågan därefter hanterades.

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/01/04/the-suarez-files-pt1-rattslaget-och-bevisbordan/

I den andra delen i bloggserien granskade jag kommissionens belutsprocess och själva skuldfrågan närmare, vilken naturligtvis är av central betydelse för att förstå fallets grundproblematik.

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/01/04/the-suarez-files-pt2-beslutsprocessen-och-skuldfragan/

I den kommande fjärde och sista delen kommer jag att närmare granska Liverpools och Luis Suarez uttalanden i samband med  beslutet, och titta närmare på hur man kan förstå dem.

Annons

Det har hittills varit närmast standard bland svenska journalister etc att kommentera rapporten utan att faktiskt ha läst den. Det har lett till några spektakulära klavertramp, inte minst av Peter Wennman som lyckades med konststycket att med referens till rapporten kalla Luis Suarez för ett ”rasistiskt svin” samtidigt som rapporten gör extremt tydligt att någon rasist kommer man inte fram till att han är.

Ambitionen med den här bloggserien är att på svenska tillhandahålla en saklig och hyfsat lättillgänglig genomgång och analys av rapporten och dess innehåll, och hur detta ska förstås. Den är tänkt att sammanfatta och klargöra, och kanske sätta någon form av punkt för diskussionen.

Jag har hållit mig till två huvudregler. För det första att utgå från och referera till den faktiska rapporttexten. För det andra att så långt som möjligt separera mina reflektioner från genomgången av materialet.

Annons

:::

Det utdelade straffet

I och med att kommissionen alltså utrett skuldfrågan, och funnit anklagelsen mot Luis Suarez bevisad, så är nästa steg i deras betänkande frågan om bestraffning. Denna bestraffning måste utgå från de regelutrymmen mot vilka man menar att Luis Suarez begått ett brott, det vill säga paragraf E3(1-2) i FA:s regelverk

I utdömandet av straff måste också befintliga regler kring detta tas hänsyn till. Här finner kommissionen att paragraf 8d i FA:s disciplinstadga slår fast ett automatiskt straff om två matchers avstängning för brott mot E3(1):

”A Player who is dismissed from the Field of Play for using offensive or insulting or abusive language/gestures, whether he has previously been cautioned in the match or not, will be suspended automatically from FTCM [First Team Competitive Matches] commencing forthwith, and until such time as his Club’s First Team has completed its next two FTCM.”

Annons

Men utöver detta så slås det alltså även fast I FA:s regel E3(2) att:

“In the event of any breach of Rule E3(1) including a reference to any one or more of a person’s ethnic origin, colour, race, nationality, faith, gender, sexual orientation or disability (an “aggravating factor”), a Regulatory Commission shall consider the imposition of an increased sanction, taking into account the following entry points:

For a first offence, a sanction that is double that which the Regulatory Commission would have applied had the aggravating factor not been present.”

Med “aggravating factor” avses alltså referensen till en persons hudfärg. Då det är första gången Luis Suarez befunnits skyldig för ett brott mot dessa regler så är det alltså i det objektiva regelmässiga utgångsläget aktuellt med en avstängning motsvarande fyra matcher (automatiskt två matcher, plus dubbelt upp för rasreferensen).

Annons

Kommissionens beslut blev alltså att stänga av Luis Suarez inte i fyra matcher, utan i åtta matcher.

Att detta är möjligt beror på att FA:s regelverk tillåter den oberoende kommissionen att i dylika fall ta hänsyn till försvårande och förmildrande omständigheter både för att reducera och för att öka straffet. Såväl FA som Liverpool och Luis Suarez tilläts argumentera för hur de ansåg att straffet borde ökas eller minskas.

Kommissionen kommer fram till att där finns såväl försvårande som förmildrande omständigheter. Försvårande var det antal gånger Suarez sade ordet, det sätt och det sammanhang i vilket han sa det i. Försvårande var också att ordet var riktat mot en specifik person, samt att Suarez med anledning av FA:s antirasismkampanjer kände till eller borde ha känt till att sådana ord var oacceptabla.

Annons

Förmildrande omständigheter menar kommissionen vara att Suarez inte har någon historik av dylikt beteende, att han var provocerad av Patrice Evra, hans personliga situation och den skam som beslutet resulterar i, hans arbete med välgörenhet, och det faktum att Suarez verkar ha lärt sig en läxa av det här ärendet.

Kommissionen landar på så vis på åtta matcher efter att man vägt samman vad man bedömer vara brottets grad av allvar med de förmildrande omständigheter man anser föreligger. Man säger sig alltså ha övervägt ett hårdare straff, likaväl som man övervägde ett lägre.

Rapporten lämnar öppet för alternativa motivbilder vad avser straffets längd. En bakgrund till det är vad FA argumenterar för som en försvårande omständighet:

”Thirdly, it was submitted by the FA that the conduct of Mr Suarez has damaged the image of English football around the world, given that the conduct occurred during the course of one of the most famous games in English football, watched by a huge number of people around the world.” (p103, §412)

Annons

Just detta argument tar inte kommissionen någon öppen ställning till i sin redogörelse av vad de anser vara försvårande omständigheter. Emellertid, när man läser deras motivering av domen så ges man ändå intrycket att det är en aspekt som ligger och mal i bakgrunden:

”Those who are victims of misconduct of this nature should know that, if they complain and their complaint is upheld, the FA will impose an appropriate penalty which reflects the gravity of this type of misconduct.” (p109, §441)

Motivet till domen är alltså inte enbart att bestraffa Luis Suarez för ett brott mot vissa specifika regler, motivet är dessutom att signalera för omvärlden att FA tar dylika brott på allvar. Det kommer förmodligen aldrig gå att klargöra exakt hur stor del utav straffet som denna önskan om signaleffekt egentligen utgjorde.

Annons

:::

Mina reflektioner

»  Det framstår för mig som uppenbart att straffet mot Luis Suarez är såväl delvis objektivt baserat i rent regelmässiga basförhållanden, som delvis baserat på en önskan om att uppnå en form utav signaleffekt om att ”vi minsann tar sådant här på allvar”. Jag anser därmed min tidigare framförda beskrivning av straffet som en politisk dom mot Luis Suarez vara rättfärdigad. Straffet syftar inte endast till att bestraffa Luis Suarez, utan också till att utgöra en form av politisk propaganda.

»  Resonemanget att det måste till minst åtta matcher för att omvärlden ska ”förstå” allvaret i brottet är grötigt. Hade omvärlden förstått allvaret i mindre utsträckning om det bara blivit fyra matchers avstängning? Nej, rimligtvis inte. Hade det varit särskilt mycket mindre avskräckande? Nej, jag kan inte tänka mig någon klubb som skulle vara beredd att ta kostnaden att förlora sina spelare i fyra matcher heller.

Annons

»  Det extra straffet handlar kort och gott om en önskan att visa sig ”på styva linan”, att signalera att FA, eller åtminstone engelsk fotboll, är ”Tuffast i Stan” när det kommer till att hantera och bekämpa rasism. Det kan man ju tycka är okej i sig, men givet att det nu var Suarez första förseelse och det trots allt inte är ett fullständigt klappat och gjutet självklart fall så hade man kanske kunnat spara på krutet bara en liten aning.

»  Att kommissionen hävdar att man övervägt högre straff kan så klart stämma men kan precis likaväl vara en bekväm version. Naturligtvis är det ett praktiskt sätt att ducka kritik och själva framstå som mer nyanserade om man påstår att man inte klämt i med maxstraffet utan ett balanserat mellanalternativ. I detta ligger så klart även ett outtalat hot mot Liverpool, i den händelse de skulle få för sig att överklaga. Om ni tillåter mig att vara cynisk för ett ögonblick.

Annons

…………………………………………………

Samtidigt som denna diskussion rasar så är det ju värt att påpeka att det spelades fotboll igår också. Sunderland och Tottenham tog båda tunga segrar mot Wigan respektive West Brom. Och Man City återtog som sagt kommandot i titelstriden med en övertygande 3-0-seger mot ett Luis Suarez-befriat Liverpool.

Och ikväll ser vi fram emot matcherna Bolton vs Everton och Newcastle vs Man Utd.

:::

Jag kan redan inledningsvis förutspå att jag kommer att vara ondskefull som lutfisk när jag skriver om skuldfrågan, men däremot underbar som renskav när jag skriver om straffrågan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Suarez Files, Pt2: Beslutsprocessen och skuldfrågan

Peter Hyllman 2012-01-04 11:00

Detta är den andra delen utav dagens bloggenomgång utav Suarezärendet och den fullständiga rapport som den oberoende kommissionen lät publicera för några dagar sedan. I den här delen kommer jag att titta närmare på den beslutsprocess som kommissionen använt sig för att fastställa den centrala skuldfrågan.

I den första delen av bloggen redogjorde jag för ärendets allmänna rättsläge och den aktuella bevisbördan. Vilket utgjorde de juridiska förutsättningarna för hur frågan därefter hanterades.

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/01/04/the-suarez-files-pt1-rattslaget-och-bevisbordan/

De kommande delarna kommer dels att ta upp frågan om straffet, dels titta närmare på Liverpools uttalanden i samband med beslutet och hur de ska förstås.

Många väljer att kommentera rapporten utan att ha läst den, med diverse spektakulära journalistiska klavertramp som följd. Målsättningen med den här bloggserien är att tillhandahålla en grundlig och saklig genomgång av rapporten på svenska, som ska sammanfatta och analysera ärendet på ett så tillgängligt men ändå klargörande sätt som möjligt.

Annons

Jag har hållit mig till två huvudregler. För det första att utgå från och referera till den faktiska rapporttexten. För det andra att så långt som möjligt separera mina reflektioner från genomgången av materialet.

Som bakgrund kan det vara värdefullt att hålla i bakhuvudet hur kommissionen faktiskt definierade själva händelseförloppet:

(1)    In response to Mr Evra’s question “Concha de tu hermana, porque me diste in golpe?” (“Fucking hell, why did you kick me?”), Mr Suarez said “Porque tu eres negro” (“Because you are black”).

(2)    In response to Mr Evra’s comment “Habla otra vez asi, te voy a dur ana porrada” (“say it to me again, I’m going to punch you”), Mr Suarez said “No hablo con los negros (“I don’t speak to blacks”).

(3)    In response to Mr Evra’s comment “Ahora te voy a dar realmente una porrada” (“okay, now I think I’m going to punch you”), Mr Suarez said “Dale, negro, negro, negro” (“okay, blackie, blackie, blackie”).

Annons

(4)    When the referee blew the whistle to stop the corner being taken, Mr Suarez used the word “negro” to Mr Evra.

(5)    After the referee had spoken to the players for a second time, and Mr Evra had said that he did not want Mr Suarez to touch him, Mr Suarez said “Por que, negro?”.

:::

KOMMISSIONENS ÖVERVÄGANDE OCH SLUTSATSER

Kommissionen tar sin utgångspunkt i den huvudsakliga dispyten kring huruvida Patrice Evras redogörelse, utifrån den civilrättsliga standarden om sannolikhet, är sann och pålitlig. Rent konkret betyder det att man måste besluta sig för om man främst tror på Luis Suarez påstående att han använt ordet ”negro” en gång och då med en vänlig avsikt, eller på Patrice Evras påstående att ordet användes fem gånger enligt ovan.

Kommissionen  utgår från fyra vanliga principer i civilrättsliga fall för att reda ut dylika dispyter, där man väljer att väga in i) parternas allmänna uppträdande, ii) generell inkonsekvens i deras vittnesmål, iii) parternas generella pålitlighet, samt iv) en helhetsbedömning av bevisen för att fastställa vilken version som är mest sannolik.

Annons

Där är det värt att särskilt påpeka att kommissionen inte använde sig av den tredje principen då de inte såg någon anledning att betrakta vare sig Suarez eller Evra som mindre trovärdiga beroende på hur de agerat vid eventuella tidigare händelser. Skälet till detta är att ingen av parterna, vare sig Liverpools representant eller FA:s representant, gjorde något sådant anförande.

Uppträdande

Detta kriterie värderar vittnets allmänna uppträdande, beteende, hållning, tydlighet och framtoning. Det är en bedömning av faktorer som inte framgår av ren transkribering men som ändå kan ge ett värdefullt intryck. Dock är det inte ett kriterie man ska fästa för stor vikt vid.

Kommissionen fann att Patrice Evra gjorde ett positivt allmänt intryck. Han var tydlig, konsekvent och visade prov på balans och ärlighet när han medgav att han själv använt sig av förolämpande ordval, trots att detta kunde reflektera dåligt på honom. Hans beskrivning av händelseförloppet förändrades heller inte under ärendets gång.

Annons

Däremot fick kommissionen inte samma positiva intryck av Luis Suarez. Hans svar var inte alltid tydliga eller direkt relaterade till den fråga som han faktiskt blev ställd. Kommissionen valde dock att ta särskild hänsyn till att dessa tveksamheter kunde ha väl så mycket med språkförbistring att göra som med några eventuella försök att slingra sig.

Inkonsekvens

Detta kriterie var vad kommissionen valde att fästa störst vikt vid, och det relaterar som ordet kanske antyder till hur överensstämmande ett vittnesmål är med annan bevisföring, som i det här fallet exempelvis videoinspelning av matchsekvenser, samt med de uppgifter som vittnet har lämnat vid tidigare tillfällen eller tidigare under vittnesmålet.

Här fann kommissionen inga signifikanta dylika inkonsekvenser i Patrice Evras vittnesmål. Emellertid fann man ett flertal sådana inkonsekvenser i Luis Suarez vittnesmål.

Annons

Kommissionen fann tydliga inkonsekvenser med övrigt bevismaterial. Den del av Suarez vittnesmål som framför allt ifrågasattes var hans påstående att han agerat och kommunicerat på ett vänligt och försonande (”conciliatory”) sätt. Med hjälp av videobilder sluter sig kommissionen till att denna beskrivning inte stämmer överens med vad de ser.

”The whole tenor of the players’ exchanges during this episode was one of animosity. They behaved in a confrontational and argumentative way. This continued at all times during their exchanges in the penalty area. Whilst Mr Evra is partly to blame for starting the confrontation at that moment, Mr Suarez’s attitude and actions were the very antithesis of the conciliation and friendliness that he would have us believe.” (p67, §264)

Att Suarez skulle ha agerat i försonande syfte var relaterat till hans bruk av ordet “negro”, som han alltså medgett vid ett tillfälle. Kommissionen uttrycker dock viss skepsis då Suarez börjar använda begreppet conciliatory först efter det att han fått ta del av språkexperternas rapport där man menar att ordet kan användas på det viset. Dessförinnan har han inte använt sig av det ordet.

Annons

Kommissionen reagerade också på att Luis Suarez i sitt skriftliga vittnesmål inför överläggningen hävdade att han med sitt nyp på Patrice Evras ena arm försökte lugna ner situationen. Det framkom under korsförhör av hans vittnesmål inför kommissionen att så var inte fallet, att han inte hade haft för avsikt att lugna ner situationen.

Med avseende på övrigt bevismaterial var det kommissionens slutsats att:

“The video footage, when viewed in detail and when looked at as a whole, shows that the players continued their animosity throughout this incident. Their hostility is shown in their actions and demeanour before, at the moment of, and after Mr Suarez’s admitted use of the word. /…/ The suggestion that he behaved towards Mr Evra at this time in a conciliatory and friendly way, or intended to do so in using the word ‘negro’, is, in our judgment, simply not credible. His evidence is again inconsistent with the video footage.” (p68, §§266-267)

Annons

Därtill fann kommissionen också tydliga inkonsekvenser med tidigare vittnesmål. Framför allt rörde detta huruvida Luis Suarez, vid det tillfälle han medgett bruket av ordet ”negro”, hade sagt ”varför, Svarte?” (”por que, negro?”) eller ”därför att du är svart” (”porque tu eres negro”). Suarez själv menar att han sagt det första, alltså frågat varför, och att ”negro” därmed blir ett substantiv utan någon negativ värdeladdning.

Men det är inte den vittnesbörd som Luis Suarez och Liverpool lämnar direkt efter matchen den 15 oktober. Damien Commolli, Liverpools sportdirektör, som talar flytande spanska, frågar Suarez vad han sagt och rapporterar tillbaka till Phil Dowd och Andre Marriner, som ber honom stava ut det fullständigt till matchrapporten, att Suarez sagt ”porque tu eres negro”, det vill säga ”därför att du är svart”. Då Commolli berättade för Kenny Dalglish vad Suarez ansåg sig ha sagt, i Suarez närvaro, så är det rimligt att tro att Suarez hade korrigerat Commolli om denne återgivit honom fel. Till detta kommer att Dirk Kuyt, som kommunicerade med Suarez efter matchen på holländska, också meddelade att Suarez på holländska återgivit sitt uttalande som ”därför att du är svart”.

Annons

Det ska sägas att Commolli och Kuyt båda två, efter att de blivit medvetna om diskrepansen i de olika vittnesmålen, har varit noga med att påpeka att det skett ett missförstånd och att Luis Suarez alls inte sagt just det som de tidigare menat att han sagt.

”The position therefore is as follows. Mr Suarez spoke in Spanish to Mr Commolli soon after the game about this serious allegation. Mr Suarez also spoke in Dutch to Mr Kuyt. Both Mr Commolli and Mr Kuyt understood Mr Suarez to have told them that when he spoke to Mr Evra he said words which translate into English as, “Because you are black”. According to Mr Suarez, Mr Commolli misheard what Mr Suarez said in Spanish, and Mr Kuyt misheard what Mr Suarez said in Dutch.” (p77, §302)

Kommissionen var heller inte imponerad av Liverpools och Kenny Dalglishs påstående att Luis Suarez skulle ha sagt “tues negro” som ett framprovocerat svar på det helt overifierade påståendet att Patrice Evra först skulle ha kallat Suarez för ”sydamerikan”. Detta skulle då betyda att Suarez motiv för att använda ordet var vedergällning, när Suarez argumentation snarare är att han använde ordet i försonande och vänskapligt syfte.

Annons

Suarez vittnesmål var också enligt kommissionen oklart utifrån när han faktiskt använt sig av ordet ”negro”. Vid olika tidpunkter under vittnesmålet menar sig Suarez ha använt sig av ordet vid ett av totalt tre olika tillfällen och att Evras önskan att inte bli rörd (”Don’t touch me”) relaterade till antingen klappen på huvudet, nypet på armen eller den ursprungliga tacklingen.

Kommissionens slutsats utav dessa inkonsekvenser var helt enkelt att det var svårt att betrakta Luis Suarez vittnesmål som pålitligt.

”The impression created by these inconsistencies was that Mr Suarez’s evidence was not, on the whole, reliable. He had put forward an interpretation of events which was inconsistent with the contemporaneous video evidence. He had changed his account in a number of important aspects without satisfactory explanation. As a result, we were hesitant about accepting Mr Suarez’s account of events where it was disputed by other credible witnesses unless there was solid evidence to support it.” (p81, §321)

Annons

Sannolikhet

Kommissionen förde också en diskussion kring detta kriterie. Den relevanta avvägningen här är att utifrån bevisen som helhet bedöma vilken version som är den sannolikt mest korrekta. Att utreda de båda parternas motiv är en viktig del utav det. Ett sätt att tänka utifrån detta perspektiv är att ställa sig två frågor: i) om Luis Suarez version är korrekt, varför skulle då Patrice Evra göra och ihärda med sina anklagelser?, samt ii) om Patrice Evras version är korrekt, vad skulle vara Luis Suarez anledning att agera på det sättet?

Liverpool och Luis Suarez hävdade att Patrice Evra medvetet och kalkulativt fabricerat eller hittat på att Suarez förolämpat honom på det sätt som Evra beskriver. Man menar att Evra agerar utifrån hämndlystnad för att tidigare ha blivit sparkad på knät av Suarez, samt att Evra varit ur balans under hela matchen. Kommissionen förkastar detta resonemang dels baserat på granskning av videomaterialet, dels baserat på vittnesmålet från domare Andre Marriner som menar att han inte vid något tillfälle hade anledning att tvivla på Evras beteende.

Annons

Kommissionen fann heller ingen uppenbar anledning att tro att Luis Suarez avsett att agera på det sätt som Patrice Evra uppgett. Men man poängterar att det inte är ovanligt för människor att ibland bete sig på ett sätt som strider mot deras vanliga karaktär och övertygelse, särskilt när man är satt under press eller provocerad. Man gör sådant man inte är stolt över i efterhand. Endast det faktum att man har släkt och vänner av viss etnisk härkomst, betyder inte i sig att man inte kan yttra oacceptabla saker som man ångrar i efterhand.

Rapporten tar även ifråga om sannolikhet upp mer specifika aspekter. Bland annat tar man upp den påstådda frasen ”dale, negro, negro, negro” som Suarez inte vill kännas vid. Det är ett uttryck som är vanligt i Uruguay och som Luis Suarez själv sagt att han använt sig av tidigare, till Yaya Touré i en match mot Man City. Att Patrice Evra alltså som av en slump skulle ha kommmit på just den väldigt specifika och för Suarez personliga frasen är inte särskilt troligt, och detta gör Suarez påstående att han bara använt ordet en enda gång vid ett helt annat tillfälle mindre sannolikt, och därför mindre trovärdigt.

Annons

Slutsatser

Liverpool och Luis Suarez argumenterade att det var möjligt att tolka bevisen så att Luis Suarez version var den sannolikt mest korrekta. Man menade även att även om kommissionen inte kom till den slutsatsen, så hade FA ändå inte fullgjort sin bevisbörda.

Kommissionen förkastar Luis Suarez påstående att han agerat på ett försonande och vänligt sätt i syfte att lugna ner situationen. Videobevisen illustrerar hur stämningen mellan de båda spelarna var spänd, uppretad och fientlig. Tillfrågade språkexperter menar att betydelsen av ”negro” beror på sammanhanget, och bygger på en känsla av personlig förbindelse (”rapport”) eller vilja att skapa sådan. Någon sådan känsla eller vilja fanns helt enkelt inte.

”Not only did we reject this evidence of Mr Suarez, but we found it remarkable that he sought to advance a case that was so clearly inconsistent with any sensible appreciation of what happened. Even Mr McCormick accepted in his closing submissions that the pinching could not reasonably be described as an attempt to defuse the situation. To suggest otherwise, as Mr Suarez did, was unarguable. Mr Suarez’s evidence on these topics, which was shown to be flawed, profoundly undermined our confidence in the reliability of his evidence.” (p90, §357)

Annons

Återstår gör då frågan om FA har fullgjort sin bevisbörda. Här konstaterar kommissionen först att Patrice Evras vittnesmål är betydligt mer detaljerat och Luis Suarez mer kortfattat. Av videomaterialet framgår att det sägs mer mellan spelarna än vad som framgår av Suarez vittnesmål.  Däremot stämmer längden på ordväxlingen väl överens med Evras motsvarande vittnesmål.

Kommissionen bryter därefter ner det påstådda meningsutbytet till sina tre beståndsdelar och granskar dem därefter en och en.

Det första utbytet inleddes med att Patrice Evra använder ett uppretat och förolämpande uttryck och frågar Luis Suarez varför han sparkade honom på knät. Här vittnar Patrice Evra samt, i direkt anslutning till matchen, även Damien Commolli och Dirk Kuyt att Luis Suarez ska ha sagt ”därför att du är svart” (”porque tu eres negro”). Kommissionen förblev skeptisk till Commollis och Kuyts senare förklaring att de missförstått Suarez.

Annons

Det andra utbytet följer på att Patrice Evra ska ha sagt ”say it to me again, I’m going to punch you” och lyder ”jag pratar inte med svarta” (”no hablo con los negros”). Detta menar Liverpool och Luis Suarez att Patrice Evra har hittat på, men utan att bidra med någon trovärdig förklaring till varför Evra skulle agera på det viset. Evras vittnesmål stöds också av att fyra lagkamrater, oberoende av varandra, vittnar om att Evra efter matchen har sagt till dem att Suarez sagt just detta till Evra.

Det tredje utbytet gällde formuleringen ”dale, negro, negro, negro” och som anfördes under sannolikhetsresonemanget längre upp så är det allt annat än troligt, enligt kommissionen, att Patrice Evra skulle kunna fabricera en fras som är såväl uruguayansk till sin karaktär som en fras som Luis Suarez faktiskt använt vid åtminstone ett tidigare tillfälle.

Annons

Kommissionen kommer på så vis fram till slutsatsen att Luis Suarez använt sig av ordet ”negro” åtminstone fem gånger, vilket till antalet stämmer överens med vittnesmål direkt efter match. Kommissionen har också redan slagit fast att Luis Suarez inte agerat vänligt och försonande, utan snarare fientligt, uppretat och uppretande.

Den mer juridiska slutsatsen som kommissionen därmed drar, om vi erinrar oss anklagelsen och det aktuella regelutrymmet, är alltså att Luis Suarez faktiskt har använts sig ett förolämpande ord (”A participant … shall not … use any one, or a combination of, … abusive, indecent or insulting words…”), i strid mot regel E3(1).

Därpå följer som utav en nödvändighet, sett till fallets innehåll, att kommissionen också finner Suarez i brott mot E3(2): ”…including a reference to any one or more of a person’s ethnic origin, colour, race…”. Just med avseende på denna paragraf så råder över huvud taget ingen faktamässig dispyt, ordet ”negro” har klart och tydligt använts. Oenighet råder endast kring huruvida ordet också var förolämpande (alltså E3(1)).

Annons

I det avseendet är det emellertid viktigt att också erinra sig att kommissionen har utgått från att avgöra den frågan utifrån ett objektivt test, snarare än ett subjektivt test. Det åligger alltså inte FA att bevisa att Suarez faktiskt avsåg ordet som förolämpande, det är upp till kommissionen självt att avgöra huruvida de anser att Suarez ord eller beteende var att betrakta som förolämpande.

Kommissionen kom fram till att de ansåg Luis Suarez ord och beteende vara förolämpande. Detta ställningstagande är baserat på utlåtanden från två externa språkexperter som utifrån sammanhanget analyserade ordvalet och dess betydelse. Liverpool och Luis Suarez hade inga invändningar mot experternas vittnesmål, och accepterade därför deras uppfattning.

Kommissionen menar dock att även om de hade tillämpat ett subjektivt test så hade de fortfarande kommit till slutsatsen att Luis Suarez med sina kommentarer avsåg att förolämpa.

Annons

:::

Mina reflektioner

»  Det är lätt att som utomstående inte förstå hur man, till synes godtyckligt, kan välja att tro på en persons vittnesmål och inte en annans. Det beror på att man inte själv har insyn i eller är delaktig i processen. Man har inte själv följt personerna, kunnat göra direkta observationer och iakttagelser, eller sett helhetsbilden, på samma sätt som kommissionen i det här fallet har gjort. Där finns en tydligt redovisad systematik i bakgrunden, och på så vis är det i alla fall inte godtyckligt.

»  Det är en missuppfattning och därtill ett helt felaktigt påstående att det är FA/kommissionen som på egen hand skulle ha suttit och ”tolkat spanska”, som vissa menar. Kompetent och sakkunnigt vittnesmål har inhämtats från två externa språkexperter på området som inte bara utgjort grunden för kommissionens tolkningar, utan som dessutom accepterats utan invändningar av samtliga parter. Vad andra språkforskare säger, utan att själva haft tillgång till all information och vars personliga intresse i ärendet förblir oklart, bör betraktas i ljuset av detta.

Annons

»  Kommissionens rapport är väldigt övertygande i sina slutsatser, utifrån en civilrättslig bevisstandard, om vad som har sagts och inte har sagts. Luis Suarez version undermineras kraftigt av en rad inkonsekvenser relaterat till såväl övrigt bevismaterial som till vad han och andra vittnen påstår. Suarez case skadas allvarligt av att hans, Commollis och Kuyts vittnesmål förändras i takt med att de får kännedom om övriga bevis och vittnesmål.

»  Oftast är den enklaste förklaringen också den bästa. Jag tror, om vi hade plockat bort lagtröjorna från den här diskussionen, att det inte hade rått några som helst delade meningar om vad som nog i grund och botten var sant och vad som inte var det.

…………………………………………………

Samtidigt som denna diskussion rasar så är det ju värt att påpeka att det spelades fotboll igår också. Sunderland och Tottenham tog båda tunga segrar mot Wigan respektive West Brom. Och Man City återtog som sagt kommandot i titelstriden med en övertygande 3-0-seger mot ett Luis Suarez-befriat Liverpool.

Annons

Och ikväll ser vi fram emot matcherna Bolton vs Everton och Newcastle vs Man Utd.

:::

Jag kan redan inledningsvis förutspå att jag kommer att vara ondskefull som lutfisk när jag skriver om skuldfrågan, men däremot underbar som renskav när jag skriver om straffrågan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

The Suarez Files, Pt1: Rättsläget och bevisbördan

Peter Hyllman 2012-01-04 06:30

Strax inför Liverpools match igår kväll mot Man City, som man till slut förlorade med 0-3, så meddelade Liverpool att man inte avser överklaga den åtta matcher långa avstängningen av Luis Suarez. Något oklart varför, om man ser till deras egen inställning i frågan, annat än att man verkar tycka det är viktigare att lägga frågan bakom sig.

Den oberoende kommission som hade till uppgift att avgöra konflikten mellan FA och Luis Suarez, som för snart två veckor sedan meddelade sitt beslut, publicerade alltså för några dagar sedan sin fullständiga rapport där de utförligt motiverade detta beslut. Det är mot bakgrund av att ha delgivits denna rapport som Liverpool nu alltså beslutat sig för att inte överklaga.

Naturligtvis har den här frågan under ett par månader, men framför allt de senaste veckorna, överskuggat rätt mycket av den annars intensiva engelska fotbollen. Min ambition i nuläget är därför dubbel: Dels att bidra med vad jag hoppas kan vara den i alla fall på svenska bästa och mest djuplodande och lättillgängliga genomgången av vad rapporten faktiskt säger. Dels att med detta arbete ge diskussionen som sådan någon form av bokslut och slutpunkt, så att vi därefter må gå vidare.

Annons

Jag har sett det som viktigt att hålla genomgången så saklig som möjlig. Därför har jag försökt hålla mig till två huvudregler. För det första att utgå från och referera till den faktiska rapporttexten i genomgången. För det andra att så långt som möjligt hålla mina egna reflektioner separerade från genomgången av själva materialet.

Behovet av en dylik genomgång finns där. Alltför många journalister etc kommenterar ärendet utan att ens ha läst rapporten. Bland andra Peter Wennman har stått för ett mäktigt klavertramp när han, med referens till rapporten, kallade Luis Suarez för ett ”rasistiskt svin”. Han kan inte ha läst rapporten, ej heller kan han ha läst någon respekterad engelsk journalist som kommenterat den, då det i rapporten görs väldigt tydligt att meningen inte är att Luis Suarez är någon rasist.

Annons

Jesper Hussfelt är inte i närheten av något sådant klavertramp, men inte heller här får man intrycket av att han faktiskt läst rapporten som han ändå väljer att kommentera. Att det skulle vara Patrice Evras tolkning som ligger till grund för utredningen är en mycket grov förenkling, som snarare är ägnad att vilseleda än att belysa. Andra påståenden, eller antydningar, i framställandet av fallet är direkt felaktiga.

Naturligtvis finns där också en uppsjö av mer eller mindre indignerade artiklar från Liverpoolsupportrar som ger sin mer eller mindre nyanserade kritik av rapporten och dess innehåll. Min kära gästbloggare Nezik till exempel har kommit med ett bidrag. Men de sakbaserade argumenten lyser med sin frånvaro, och även här får man en känsla av att hon nog inte läst rapporten i sin helhet. På många av de frågor hon väcker i sin artikel finner man svar. Om man läser rapporten.

Annons

Det är kanske inte så konstigt att det är svårt att ta sig igenom rapporten. Den är trots allt 115 sidor lång och skriven på tämligen torrt och formellt juridiskt språk på engelska. Med andra ord satt jag som klistrad i åtminstone ett par timmar i stum beundran. Jag gillar sånt.

Under dagen kommer jag alltså att publicera denna blogg uppdelad på fyra separata delar. Den första delen, som ni kan läsa från och med nu, kommer att ta upp själva rättsläget, det vill säga anklagelsen, regelutrymmen och frågan om bevisbörda. Den andra delen kommer ta upp själva beslutsprocessen och kommissionens slutsatser, det vill säga själva skuldfrågan. Den tredje delen kommer att närmare analysera själva straffet och dess karaktär. Den fjärde och sista delen kommer att närmare granska Liverpools uttalanden i samband med detta beslut.

Annons

Detta sagt, dags att börja.

:::

Anklagelsen och aktuella regelutrymmen

Efter att ha intervjuat samtliga vittnen, granskat övrigt tillgängligt bevismaterial, samt kallat in särskilda utlåtanden från experter på det spanska språket, så beslutade sig FA för att anmäla Luis Suarez för brott av deras regel E3, med rubriken ”general behaviour”, som stipulerar följande, med mina understrykningar:

(1)    A participant shall at all times act in the best interests of the game and shall not act in any manner which is improper or brings the game into disrepute or use any one, or a combination of, violent conduct, serious foul play, threatening, abusive, indecent or insulting words or behaviour.

(2)    In the event of any breach of Rule E3(1) including a reference to any one or more of a person’s ethnic origin, colour, race, nationality, faith, gender, sexual orientation or disability (an “aggravating factor”), a Regulatory Commission shall consider the imposition of an increased sanction, taking into account the following entry points:

Annons

For a first offence, a sanction that is double that which the Regulatory Commission would have applied had the aggravating factor not been present.

For a second offence, a sanction that is treble that which the Regulatory Commission would have applied had the aggravating factor not been present.

Any further such offence(s) shall give rise to consideration of a permanent suspension.

These entry points are intended to guide the Regulatory Commission and are not mandatory.

The Regulatory Commission shall have the discretion to impose a sanction greater or less than the entry point, according to the aggravating or mitigating factors present in each case.

Det är alltså en viktig distinktion att FA:s anklagelse mot Luis Suarez inte är att han är rasist, utan endast att han begått ett brott mot dessa regler, det vill säga han har gjort vissa specifika och icke önskvärda uttalanden. Detta är något som framhålls väldigt tydligt i rapporten.

Annons

I rapporten tydliggörs det också att det inte är formellt nödvändigt att bevisa att Luis Suarez avsåg att kränka eller förolämpa Patrice Evra. Det är bara nödvändigt att bevisa att han faktiskt använt kränkande eller förolämpande ord. Man skiljer här mellan å ena sidan ett subjektivt test och å andra sidan ett så kallat objektivt test. Emellertid landar rapporten i slutsatsen att det blir nödvändigt att ta hänsyn till det sammanhang och de omständigheter under vilka dessa eventuella ord yttrades.

:::

Rättslig status och bevisbörda

Rapportens utgångspunkt är att det var FA:s skyldighet att bevisa att Luis Suarez har brutit mot reglerna, snarare än att det var Luis Suarez skyldighet att bevisa att han inte har brutit mot dem. Med andra ord, enligt gängse rättspraxis, så använder man sig inte av så kallad negativ bevisföring.

Annons

Rapporten gör också en åtskillnad mellan de olika bevisbördor som föreligger i kriminella rättsmål respektive civila rättsmål. Den kriminella standarden innebär att juryn måste vara övertygad bortom allt rimligt tvivel att den anklagade är skyldig. Den civila standarden, som alltså gäller i civila rättegångar, är istället att man bara behöver komma fram till att den anklagade sannolikt är skyldig.

Rapporten fastslår att man i det här ärendet använder sig av den civila standarden, vilket utgår från paragraf 7.3 i FA:s disciplinära regelverk: ”The applicable standard of proof shall be the flexible civil standard of the balance of probability. The more serious the allegation, taking into account the nature of the Misconduct alleged and the context of the case, the greater the burden of evidence required to prove the matter.”

Annons

Rapporten tydliggör att man anser anklagelsen vara allvarlig och att man alltså kommer att ställa höga krav på FA:s bevisbörda.

Viktigt att poängtera i sammanhanget är alltså att frågan inte har avgjorts utav FA, utan av en oberoende kommission. Det är alltså utbildade jurister, så kallade lagfarna personer, som gjort rapportens avväganden, inte godtyckligt utsedda FA-byråkrater. Man måste alltså rimligen kunna anta att ärendet har skötts på ett rent juridiskt oantastligt sätt, och att frågan om bevisbörda således avgjorts av erfaren expertis.

:::

De olika versionerna

Rapporten klargör att där finns i grund och botten två olika versioner av vad som har hänt, å ena sidan FA:s version som utgår från deras uppfattning om vad som har hänt och som ligger bakom anklagelsen, och å andra sidan Luis Suarez version som motiverar varför han anser sig oskyldig. I korthet kan de summeras enligt följande:

Annons

FA menar att Evra och Suarez pratade med varandra på spanska inne i målområdet. Evra frågade Suarez varför han hade sparkat honom, i en tidigare situation, på vilket Suarez svarade ”porque tu eres negro”, vilket betyder ”därför att du är svart”. Evra säger därefter till Suarez ”säg det till mig igen så kommer jag att slå dig”, på vilket Suarez ska ha svarat ”no hablo con los negros”, vilket betyder ”jag pratar inte med svarta”. Evra ihärdar med att säga att han kommer att slå till Suarez, vilket fick Suarez att replikera med ”dale, negro, negro, negro”, med betydelsen ”okej, svarting, svarting, svarting”. Samtidigt som Suarez sade detta så rörde han vid Evras arm. När domaren blåste av och kallade de båda spelarna till sig så säger Evra till domaren: ”ref, ref, he just called me a fucking black”.

Annons

Luis Suarez håller med om att han och Evra pratade med varandra på spanska i målområdet. När Evra frågade varför han sparkat honom, så ska Suarez ha svarat att det var en vanlig foul och ha skakat på sina axlar. Evra ska då ha sagt att han skulle sparka Suarez, varpå Suarez sade åt Evra att hålla käften. Inte vid något tillfälle här menar Suarez att han använt ordet ”negro”. När domaren blåste till sig de båda spelarna så ska Evra enligt Suarez ha sagt till honom ”don’t touch me, South American” till vilket Suarez ska ha svarat ”por que, negro”, vilket ordagrant betyder ”varför, svart?” och var avsedd som ett vänskapligt sätt att tilltala en person med mörk hud- eller hårfärg. Detta var enligt Suarez enda gången han använt sig av ordet ”negro”.

Den oberoende kommissionen landar i slutsatsen att följande ordväxling har utspelat sig:

Annons

(1)    In response to Mr Evra’s question “Concha de tu hermana, porque me diste in golpe?” (“Fucking hell, why did you kick me?”), Mr Suarez said “Porque tu eres negro” (“Because you are black”).

(2)    In response to Mr Evra’s comment “Habla otra vez asi, te voy a dur ana porrada” (“say it to me again, I’m going to punch you”), Mr Suarez said “No hablo con los negros (“I don’t speak to blacks”).

(3)    In response to Mr Evra’s comment “Ahora te voy a dar realmente una porrada” (“okay, now I think I’m going to punch you”), Mr Suarez said “Dale, negro, negro, negro” (“okay, blackie, blackie, blackie”).

(4)    When the referee blew the whistle to stop the corner being taken, Mr Suarez used the word “negro” to Mr Evra.

(5)    After the referee had spoken to the players for a second time, and Mr Evra had said that he did not want Mr Suarez to touch him, Mr Suarez said “Por que, negro?”.

Annons

I kommande delblogg följer den sammanfattade redogörelsen för hur kommissionen kom fram till denna slutsats.

:::

Mina reflektioner

»  Valet av regelutrymmen känns helt naturliga, sett till vad anklagelsen mot Luis Suarez faktiskt handlar om.

»  Jag ser det som fullständigt rimligt att i det här fallet använda sig av en civilrättslig bevisstandard. Om det blivit rättslig sak av ärendet så hade det varit ett civilmål, och samma standard hade då tillämpats. Som fotbollssupporter är man kanske benägen att se det här som en fråga långt mycket viktigare än liv och död, men kanske måste vi tvinga oss till proportion. Det är inte en rättslig process, straffet handlar om att bli avstängd från några fotbollsmatcher, inte om att bli inburad i fängelse i visst antal år. Kraven på bevisbörda måste vara därefter.

Annons

»  Det är en vanlig men helt felaktig uppfattning att Luis Suarez nu har blivit dömd utav FA. Det är utav en oberoende kommission bestående av juridisk expertis han blivit dömd. FA har inte varit domare i det här målet, istället har man snarare varit målsägande, det vill säga en av de tvistande parterna i målet.

…………………………………………………

Samtidigt som denna diskussion rasar så är det ju värt att påpeka att det spelades fotboll igår också. Sunderland och Tottenham tog båda tunga segrar mot Wigan respektive West Brom. Och Man City återtog som sagt kommandot i titelstriden med en övertygande 3-0-seger mot ett Luis Suarez-befriat Liverpool.

Och ikväll ser vi fram emot matcherna Bolton vs Everton och Newcastle vs Man Utd.

:::

Jag kan redan inledningsvis förutspå att jag kommer att vara ondskefull som lutfisk när jag skriver om skuldfrågan, men däremot underbar som matjessill när jag skriver om straffrågan.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tempus Fugit

Peter Hyllman 2012-01-03 13:31

Roberto Mancini har ju genomgående inför nyårsfotbollen, och även fortsatt så under nyårsfotbollen, gnisslat tänderna mer än vanligt över sin irritation på det av Premier League komponerade spelschemat, som han menar är till Man Citys nackdel.

Vanligtvis brukar jag ha väldigt lite förståelse för när managers klagar på hur spelscheman är konstruerade, vilka domare som utsetts till vilka matcher och så vidare. Normalt brukar jag snarast bara betrakta det som tecken på svaghet. Som efter Arsenals match mot Fulham igår, när Arsene Wenger gick till frontalangrepp på domaren, trots att hela världen såg vartåt den matchbilden barkade under hela andra halvlek.

Detsamma kan jag säga om de som på allvar diskuterade domarbytet, från Andre Marriner till Mike Jones, inför matchen mellan Man City och Liverpool och vad det kunde tänkas få för betydelse för det egna lagets möjligheter att vinna eller uppnå ett positivt resultat.

Annons

Men den här gången är jag faktiskt benägen att hålla med Roberto Mancini.

:::

Mancinis invändning gäller spelschemat över nyårshelgen, och specifikt nu inför kvällens match mot Liverpool. Han är kritisk mot att Man City fått endast två dagars vila sedan sin senaste match, samtidigt som Liverpool fått hela fyra dagars vila efter sin.

:::

Det här med två dagars vila mellan matcher har vi ju sett tidigare under säsongen. Bland annat var det något Liverpools manager Kenny Dalglish beklagade sig över inför en Ligacupmatch borta mot Chelsea, har jag för mig att det var. Även Man Utd har haft ett sådant schema, även då i samband med matcher i Ligacupen.

Föga förvånande så har inte Kenny Dalglish haft motsvarande synpunkter den här gången om.

Men för mig är det en väsentlig skillnad mellan att ha ett dylikt spelschema inför matcher i Ligacupen, då många lag ändå spelar med i stort sett helt olika lag, och inför matcher i ligan, som naturligtvis är både viktigare och där resultaten får kedjeeffekter för alla andra inblandade lag.

Annons

Två dagars vila är rent fysiskt helt enkelt för lite på den här nivån. Och framför allt får inte skillnaderna i vila vara så markerade som de blir i det här fallet, då blir inte förutsättningarna inför matchen rättvisa. Jag förstår att det inte går att ha exakt lika lång tid för alla lag, så länge matcherna spelas under olika dagar över huvud taget så är det en omöjlighet, men det bör inte skilja mer än en dag, och vila efter match ska vara minst tre dagar.

:::

Det är ändå synd att klubbarna, eller ligans managers, inte gör gemensam sak i dessa ärenden, då det skulle ha större möjlighet att leda till förändring. Det är ju så klart så att Roberto Mancini kan ha precis hur rätt som helst, han kommer i det här läget ändå alltid uppfattas som att han endast talar i eget intresse.

Vilket han ju strängt taget också gör. Eftersom han förmodligen aldrig hade kommit på tanken att kritisera det hela om rollerna varit ombytta. Likt Kenny Dalglish med andra ord. Vilket så klart ligger dem båda till last rent trovärdighetsmässigt.

Annons

Konsekvenserna blir att olika lag får fördelar och måste konkurrera på olika förutsättningar. Arsenal och Chelsea exempelvis kan inte vara helt lyckliga över att Liverpool fått en sådan här fördel inför en match där de sannolikt borde kamma noll.

På samma sätt så måste spelschemat så klart, allt annat lika och så här på förhand, ses som en klar fördel för Man Utd i titelstriden, som till skillnad från Man City fick hela fyra dagar på sig att förbereda sig inför sin match den här omgången.

:::

Huruvida det sen i efterhand visar sig få någon faktisk betydelse för ligastriden hör egentligen inte hit.

…………………………………………………

Swansea vann igår borta mot Aston Villa, vilket händelsevis var det walesiska lagets första bortaseger i Premier League, eller den engelska högstaligan, på över 30 år.

Samtidigt som både Blackburn och Norwich tangerade Boltons gamla rekord med att misslyckas med att hålla nollan i 20 matcher i rad. Huruvida något av dessa lag går upp i ensamt majestät i detta avseende får vi kanske se redan nästa omgång.

Annons

:::

Visst har Joey Barton helt rätt i att Norwichspelarna lyckades blåsa domaren och helt felaktigt få honom utvisad. För inte tusan var det någon skallning att prata om.

Men det var ju på rätt precis samma sätt som Joey Barton själv triggade upp Gervinho och på så vis ”blåste” domaren i säsongspremiären för Newcastle mot Arsenal. Så kanske är det inte läge att bli alltför moraliserande över en sådan sak.

För om jag inte misstar mig var det Immanuel Kant som formulerade det kategoriska imperativet att man bara ska agera på ett sådant sätt att detta agerande kan upphöjas till allmän lag. Mer vardagligt uttryckt, behandla andra så som du själv vill bli behandlad.

:::

Tung dramatik uppe i toppen av The Championship när Southampton dels förlorar derbyt mot Brighton med 0-3 och West Ham med en rätt typisk Big Samsk 1-0-vinst hemma mot Coventry marscherar upp på samma poäng som The Saints.

Annons

:::

Jag förbereder en blogg som ska gå igenom och analysera Suarezrapporten i detalj, men det tar lite längre tid än beräknat, om det nu ska göras korrekt vilket det ju förtjänar. Det är ju alldeles för många journalister etc som har valt att kommentera den utan att ens synbarligen ha läst den. Ingen nämnd och ingen glömd.

Men den är hur som helst på väg.

:::

Headbanging Roy…

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gott nytt år? - Man Utd FC och Queens Park Rangers FC

Peter Hyllman 2012-01-02 18:30

MAN UTD FC

Prestation: Stabil

Defensiv stabilitet: 88,4% (Liga: 78,5%; Toppstrid: 87,0%)
Mittfältskreativitet:
40,2% (Liga: 37,4%; Toppstrid: 42,0%)
Offensiv kvalitet:
53,3% (Liga: 44,2%; Toppstrid: 48,6%)

Siffrorna är baserade på resultaten som presenterades i genomgångens allra första blogg:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/12/27/premier-league-infor-januarifonstret-borjan-pa-en-laggenomgang/

Man Utds prestationer under säsongen har varit blandade, där spelet kan se bra ut under längre perioder för att helt plötsligt och oförklarligt bryta ihop en match. Defensivt har laget, efter en skakig inledning, varit förvånansvärt stabilt, särskilt sett till den höga spelaromsättningen i backlinjen. Offensivt har man ligans mest effektiva anfall. Den lagdel som tydligt underpresterar, relativt sett lagets konkurrenter, är mittfältet som inte förmår skapa tillräckligt med målchanser.

Annons

Position: Stark – 2nd, 45 poäng

Man Utds ambition är alltid att vinna ligan, även när spelartruppen befinner sig under förändring. Förutsättningarna att göra det är goda, sett till lagets tabelläge, men ett tufft matchprogram och en känsla av sårbarhet gör ändå att Man City framstår som favoriter i titelstriden.

:::

Behov av förstärkning: Medel

Bristen på central kreativitet har kostat Man Utd vid ett antal tillfällen redan under säsongen och det är naturligtvis först och främst det som Man Utd måste åtgärda. Ett tungt skadeläge i backlinjen, där Nemanja Vidic är borta resten av säsongen, har gjort att många anser att Man Utd också behöver fylla ut den lagdelen.

Resurser och möjligheter: Goda

Man Utd har en väldigt stabil ekonomi och de finansiella förutsättningarna att värva spelare är därmed väldigt goda. Klubben är däremot långt mer konservativa än både Chelsea och Man City, och andra europeiska konkurrenter, när det kommer till såväl transfersummor som lönesättning. Klubben har en policy att inte värva äldre spelare för dyra pengar.

Annons

:::

Handlingsplan: Avvaktande

Man Utds utsatta skadesituation gör det mindre sannolikt att vi kommer att få se någon större clear-out under januari. Emellertid har redan anfallslöftet Federico Macheda gått till QPR på lån, där han kommer få värdefull Premier League-erfarenhet.

Någon större aktivitet från Man Utds sida ska man inte räkna med under januarifönstret. Alex Ferguson har signalerat klart och tydligt att han är nöjd med den spelartrupp han har, men att han förvisso inte utesluter att man agerar om det dyker upp någon särskilt framstående tillgänglig spelare.

Det är föga förvånande just mittfältet som varit föremål för flest spekulationer för Man Utd. Man har kopplats samman med namn som Lucas Biglia, Luka Modric, Eden Hazard, Christian Eriksen, Nicolas Gaitan, Wesley Sneijder, Jack Rodwell, Xherdan Shaqiri och inte minst underhållande Rasmus Elm. Man Utds strategiska behov och skadeläget gör att det är här det känns mest sannolikt att Man Utd agerar snabbt.

Annons

Det som gör läget mer svårbedömt är att Man Utd samtidigt har ett antal lovande ungdomar på väg upp från ungdomslaget. Paul Pogba, Ravel Morrison, Larnell Cole och Ryan Tunnicliffe är samtliga spelare med potential att tillföra Man Utds mittfält såväl bredd som kreativitet. Det är ett sparkapital som allra minst gör Ferguson mindre benägen att ge sig ut på marknaden än vad han annars varit.

Läget är liknande fast mindre utsatt i backlinjen. Problemet med att värva nya spelare är att skadade spelare någon gång kommer tillbaka och då har man ett överflöd i en lagdel. Finns det möjlighet att ta sig igenom skadeläget så tar man förmodligen den, något som så klart underlättas av att flera spelare förväntas komma tillbaka under de kommande veckorna och månaderna.

***

QUEENS PARK RANGERS FC

Prestation: Godkänd

Annons

Defensiv stabilitet: 69,2% (Liga: 78,5%; Nedflyttning: 66,2%)
Mittfältskreativitet:
35,5% (Liga: 37,4%; Nedflyttning: 35,8%)
Offensiv kvalitet:
34,7% (Liga: 44,2%; Nedflyttning: 43,7%)

Siffrorna är baserade på resultaten som presenterades i genomgångens allra första blogg:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/12/27/premier-league-infor-januarifonstret-borjan-pa-en-laggenomgang/

Queens Park Rangers håller sig precis flytande i Premier League och det är först och främst defensiven som laget har att tacka för det, en defensiv som varit betydligt mindre läckande än övriga nedflyttningskonkurrenters. QPR:s stora akilleshäl är emellertid anfallet, där man har ligans minst effektiva anfall, till stor del beroende på oförmåga att göra något av de chanser som skapas.

Position: Utsatt – 17th, 17 poäng

Annons

Målsättningen inför säsongen var rimligtvis för QPR att hålla sig kvar i Premier League, och så här långt ser det målet ut att kunna uppfyllas. Men det är en lång vårsäsong kvar och laget ligger precis ovanför nedflyttningsstrecket med ynka två poängs marginal ned till de jagande konkurrenterna. QPR måste förmodligen göra en bättre vår än vad man gjort höst för att klara sig kvar.

:::

Behov av förstärkning: Påtagligt

Framför allt måste QPR förstärka sitt anfall. Inte minst för att täcka upp för skadedrabbade DJ Campbell och Jay Bothroyd. Neil Warnock pratar också om behovet av att ytterligare förstärka försvaret, vilket kanske ska ses som ett uttryck för hans värderingar.

Resurser och möjligheter: Goda

Med Tony Fernandes som ägare finns både resurser tillgängliga och vilja att investera dem. Rykten gör gällande att Neil Warnock kommer ha mellan £10-12m att värva spelare för i januari, QPR kan alltså förväntas göra en rejäl satsning för att hålla sig kvar i Premier League.

Annons

:::

Handlingsplan: Aktiva

Det allra mest sannolika är att vi kommer få se en tämligen hög omsättning av spelare på Loftus Road i januari. Neil Warnock har pratat om fyra-fem nya spelare, varav ett par av dem kommer vara i form av lån. Vad det gäller spelare bort från klubben så finns det goda skäl att misstänka att QPR, om de får ett okej bud på spelaren, gör sig av med den något stökige Adel Taarabt.

Anfallet framstår som lagets stora problemhärd och här har QPR agerat redan under fönstrets första dagar genom att plocka in Federico Macheda, Man Utds unga anfallslöfte, på lån. Det är en möjlighet till god Premier League-utveckling för Macheda och om QPR lyckas få ut hans potential så har de fått tillgång till en naturlig striker inne i straffområdet.

Lånet av Macheda gör att det framstår som något mindre sannolikt att klubben värvar Bobby Zamora från Fulham, även om det naturligtvis inte ska uteslutas för den sakens skull.

Annons

Till backlinjen har det pratats om en rad olika spelare. Inte minst Tottenhams Sebastien Bassong har pratats upp i det här sammanhanget. QPR är också en av de många klubbar som uttryckt intresse för Man Citys Nedum Onuoha.

…………………………………………………

Steve Kean vädrar lite morgonluft efter de två imponerande resultaten på Anfield och Old Trafford och anklagar delar av Blackburn Rovers supportrar för att de vill att laget ska förlora – förmodligen för att på så vis få bort Kean från managerposten.

De två resultaten gör förmodligen att han rent objektivt förtjänar lite mer tid att försöka vända läget, men hans offensiv är ju inte ägnad att minska konflikt inför dagens viktiga hemmamöte med Stoke. Problemet är att konflikten inte är objektivt grundad, utan baserad på fansens uppfattning av Kean som en symbol och puppet för Venkys som ägare. Vilket inte är något som resultat kommer att ändra på.

Annons

Huruvida detta är Steve Keans fel är emellertid oklart.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

There And Back Again

Peter Hyllman 2012-01-02 12:58

Nyårshelgen är förbi och därmed är ännu en ligaomgång avklarad. Men knappt är den slut innan nästa påbörjas. Den här bloggen får därför ägnas både åt att titta tillbaka och titta snabbt framåt.

Mycket var annorlunda med den här omgången jämfört med den förra. Båda topplagen förlorade för det första. Så gjorde även Chelsea och Tottenham tappade poäng, för det andra. Det gjorde emellertid inte Arsenal och Liverpool för det tredje.

Man Utd förlorade hemma mot Blackburn och Man City brände läget att dra ifrån i tabellen efter ett sent förlustmål borta mot Sunderland. Det är väl hugget som stucket vilka som borde känna sig mest förbannade över det förlorade läget.

Chelsea ser ut att vara nära sammanbrottets rand. Förlusten hemma mot Aston Villa var bad on so many levels. Detta trots att matchen hade sina ljusglimtar för dem, inte minst att Fernando Torres såg piggare ut än på länge. Frågan är om och hur Chelsea kan återhämta sig från detta läge.

Annons

Det blir inte lättare av att Arsenal passade på läget och övertog fjärdeplatsen efter en stabil hemmavinst mot QPR. Än värre för Chelsea är att Liverpool, med Steven Gerrard tillbaka i laget, såg ut att vara ett lag med en återvunnen målmedvetenhet, såväl bildligt som bokstavligt.

Och längst ner i tabellen spetsades läget till än mer av att samtliga lag under nedflyttningsstrecket tog poäng under omgången. Något som inte minst sätter tryck på Wolves och QPR precis ovanför strecket.

:::

Omgångens elva:

:::

Frågor inför kvällens matcher:

»  Kan Aston Villa följa upp skrällsegern borta mot Chelsea med ett bra spel och bra resultat hemma mot Swansea?

»  Kan Blackburn prestera också med press på sig hemma mot Stoke?

»  Vilken betydelse för det mentala inför våren har matchen mellan QPR och Norwich?

»  Hur skakade är egentligen Chelsea inför en tuff bortamatch mot Wolves? Utöver ett hackande spel så duggar rapporterna om spelaruppror tätt just nu.

Annons

»  Kan Arsenal hålla i fjärdeplatsen i ännu ett Londonderby, nu på bortaplan?

…………………………………………………

Riktigt tråkiga nyheter att Gary Ablett, före detta försvarare i både Liverpool och Everton, gått bort i cancer endast 46 år gammal.

:::

”Wayne Rooney has no beef with Sir Alex Ferguson after costly dinner” – Ibland får de till det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League-året 2011 i alfabetisk ordning

Peter Hyllman 2012-01-01 20:37

Nyårsafton blev hård, på alla dess sätt och vis. Först försov jag mig. Vilket skapade en massa onödig stress för sådant som tvunget behövde göras. Sedan gick fotbollen som den gick, vilket inte precis lyfte humöret särskilt högt. Sedan blev det en både längre och hårdare kväll och natt än vad åldern egentligen tillåter, vilket liksom förstörde nyårsdagen också.

Ny blogg, som var tänkt att komma upp i morse, blir det alltså inte förrän nu. Och den syftar kort och gott till att på ett på samma gång uttömmande som förhoppningsvis småroligt sätt sammanfatta Premier League-året 2011. Så att vi må glömma? Nja, men så att vi kan lägga det till handlingarna och nu gå vidare med 2012, resten av den här säsongen och vad framtiden för med sig i sin inte alltid trygga famn.

Transfersagor, tragedier och olika varianter av trångsynthet var det som på ytan kännetecknade 2011, men visst hände det också en väldigt massa som också hade med själva fotbollen på planen att göra.

Annons

:::

A – Anfall. Det offensiva spelet fick alltmer utrymme i Premier League under 2011, kanske på bekostnad av ligans tidigare defensiva ryktbarhet. Spelet har förmodligen blivit lite roligare att titta på, och något mindre förutsägbart, men har det blivit bättre eller sämre?

B – Birmingham. Hade värvat stort inför säsongen 2010/11 i form av Obafemi Martins, Nikola Zigic, David Bentley och Ben Foster. Förväntade sig att etablera sig i Premier League. Lyckades med konststycket att under samma säsong först vinna Ligacupen och därefter åka ur Premier League.

C – Chicharito. Man Utds värvning av en okänd mexikansk anfallare som svar på Chelseas ligavinst säsongen innan togs som intäkt för brist på resurser. Men den lille ärtan tog Premier League med storm under sin debutsäsong, gjorde många och avgörande mål som i slutänden vann ligan åt Man Utd en säsong när stjärnanfallaren Wayne Rooney var minst sagt upp och ner.

Annons

D – Domare. Har som vanligt rättvist eller orättvist stått i skottgluggen för en mängd diskussioner och kontroverser. Har, enligt supportrarna, en långt större betydelse än spelarna när det kommer till att avgöra matcher, åtminstone till det egna lagets nackdel. Ryan Babel höll med, och deporterades som en konsekvens av detta till Tyskland.

E – EPPP. Premier Leagues nya master plan för att reformera det nationella akademisystemet, göra landslaget mer framgångsrikt och de engelska klubbarna mer konkurrenskraftiga i det europeiska cupspelet. Beskrivs av vissa som helt nödvändigt, och av andra som den mest ondskefulla idén sedan ärtsoppa.

F – Fabregas. Årets mest ihärdiga transferföljetong. ”Älskar, älskar inte…” såg ut att vara leken omsatt i verklighet. Till slut visade sig i alla fall hans kärlek till Barcelona större. Affären, som genom att dra ut på tiden skadade Arsenal, hade kunnat lösas snabbare om han varit helt ärlig med detta.

Annons

G – Gary Speed. Tragedin slog till inom engelsk fotboll när Gary Speed, tidigare spelare i bland annat Leeds och numer walesisk förbundskapten, begick självmord tidigare i höstas. Ingen anade de problem han måste ha burit på, och hans bortgång orsakade förtjänta hyllningar som tyvärr lär ske på bekostnad av kanske nödvändig introspektion och reflektion angående fotbollens roll.

H – Henry. Henry som i John W., Liverpools amerikanske ägare, som med investeringar gett Liverpool nytt liv och hopp och som i början av 2011 förde drömmarna tillbaka till Anfield med återinförandet av Kenny Dalglish som manager. ’anry som i Thierry, som alldeles mot slutet av 2011 annonserade sin återkomst till Arsenal och till Premier League.

I – Impotenta anfallare. 2011 var de misslyckade anfallarnas år. Ofta var det också de snordyra misslyckade anfallarnas år. Fernando Torres värvades av Chelsea för £50m. Andy Carroll värvades av Liverpool för £35m. Darren Bent värvades av Aston Villa för £18m. Edin Dzeko värvades av Man City för £17m. Ingen av dem har direkt imponerat. Tre av dem tackar Torres för att han drar på sig medias korseld.

Annons

J – Juniorfotbollen. Den engelska juniorfotbollen fick sig ett uppsving i och med skapandet av den så kallade NextGen Series, där fyra engelska klubbar i den första upplagan bjudits in till en juniorfotbollens motsvarighet till Champions League. Man City åkte ut i gruppspelet, men Liverpool, Tottenham och Aston Villa har samtliga tagit sig vidare till kvartsfinal.

K – Kvinnliga linjedomare. Sian Massey hamnade i två ålderdomliga och sexistiska mäns skottglugg och blev till en linjespringande symbol för en fotbollsfeministisk rörelse. Andy Gray och Richard Keys fick sparken från Sky vilket till alla Liverpoolsupportrars ohejdade förtjusning istället gav Gary Neville plats i rutan.

L – Löjliga resultat. 1-5, 8-2, 3-5, 1-6, 4-4, 4-0 – bara i möten mellan så kallade topplag. Därtill märkliga resultat mellan bottenlag och topplag med liknande målsiffror. 2011 kastade upp några närmast löjeväckande resultat, som helt klart har gett Premier League viss profil under året som gått.

Annons

M – Manchester. 2011 utgjorde startskottet för vad som ser ut att kunna bli en enastående maktkamp mellan två klubbar från samma stad. Ett konstmål avgjorde det första mötet, och kampen togs därefter till Wembley två gånger om. Man City gjorde slut på 35 års väntan, och med en ny säsong inletts så har de båda klubbarna tagit Premier League i ett strypgrepp som ser ut att hålla i sig i år framöver.

N – Negro. Årets tveklöst mest kontroversiella ord. Vad menade Suarez egentligen och hur tänkte han? Förolämpningarna har haglat åt alla håll och supportrar som tidigare ens knappt kunnat stava till Uruguay var helt plötsligt kulturella, lingvistiska och antropologiska auktoriteter. FA stampade till med ett hårt straff i form av åtta matchers avstängning. Men sista ordet är ännu inte sagt.

O – OS-arenan. Kampen mellan ny arena och större intäkter, med andra ord kampen om framtiden, ledde till intriger i London mellan framför allt West Ham och Tottenham. Till sist kom politikerna fram till att OS-arenan skulle gå till West Ham, som omedelbart därefter såg till att åka ur Premier League.

Annons

P – Pardew. Newcastles strategi under den första halvan av 2011 såg ut att vara att sälja alla sina bästa spelare. Alla tippade på problem för Newcastle men Alan Pardew, med defensiv organisation och en mildare form av fransk revolution, har lyft Newcastle upp mot toppen av tabellen, och sig själv tillbaka till engelsk managementöverklass.

Q – Queens Park Rangers. Trots att laget vann The Championship med bred marginal, och återvände till Premier League för första gången på över ett decennium, så slets klubben av styrelseintriger. Warnock, älskad av fansen, hotades av sparken. Ägarbytet en vecka in på säsongen kanske räddar klubben kvar i Premier League.

R – Ryan Giggs. Glorian på en av Premier Leagues mest beundrade fotbollspersonligheter hamnade rejält på sniskan framåt sommaren när det uppdagades att Giggs försökt skaffa fram en injunction mot sociala och vanliga media som rapporterade om en otrohetsaffär som i bekräftade och hittills obekräftade delar förstörde bilden av en lojal familjefar.

Annons

S – Stoke. Drabbade Europa som den värsta Dagmar-storm och tog sig utan några större mankemang raka vägen till slutspel i Europa League, där man passande nog får sällskap av de båda Manchesterklubbarna. 16-delsfinalen mot Valencia ger i alla fall svar på frågan hur ett spanskt topplag (nåja) faktiskt skulle klara sig en kall torsdagskväll i Stoke.

T – Tevez. Premier Leauge-årets mest tragikomiska spelarhistoria. Har surat regelbundet i minst ett år, något som kulminerade borta mot Bayern München när han helt sonika spelstrejkade genom att mitt under match vägra hoppa in för Man City. Roberto Mancini morrade något om att han aldrig mer skulle spela för Man City.

U – UEFA. Det politiska spelet mellan UEFA och Premier League fortsatte där UEFA fortsatt med implementeringen av sitt  regelverk kring financial fair play. Premier League har svarat med att genom sitt indirekta deltagande i European Clubs’ Association glunka alltmer hotfullt om bildandet av en oberoende europeisk superliga.

Annons

V – Venkys. Lovade guld och gröna skogar vid sitt övertagande av Blackburn men under 2011 har deras passiva och inkompetenta ägarskap inte bara orsakat enorma interna slitningar i klubben, det har förpassat klubben ned i träsket under nedflyttningsstrecket och på randen till den stora avgrunden.

W – Wales. Den lilla halvt självständiga kolonin på sydvästkusten marscherade med dunder och brak in i Premier League med lite oväntat Swansea som landets första representant. Den walesiska patriotismen vet inga gränser, och alla utom möjligen Cardiff-fansen håller på The Swans.

X – XIX. 19 var siffran för året när Man Utd tog sin 19:e ligatitel och på så vis till slut och med luft ned till ribban passerade Liverpool som klubben med flest antal vunna ligatitlar.

Y – Yakubu. Anfallsvärvning till Blackburn och samtidigt David Moyes värsta mardröm. Moyes har poängterat Evertons behov av en anfallare samtidigt som han sålde Yakubu, som just nu framstår som precis allt det som Everton behöver, till Blackburn. Avslutade 2011 med att sänka Man Utd på Old Trafford.

Annons

Z – Zat Knight. Försvararen som vid slutet av 2011 ser ut att ha den inte alltför avundsvärda uppgiften att organisera Boltons försvar under det kommande året och resten av säsongen.

:::

Fotbollskanalen har ju excellerat i Årets-sammanfattningar den senaste tiden, och jag tänkte av den enkla anledningen försöka avstå från att upprepa det klassiska greppet. En kategori som jag betraktar som i alla fall det här sammanhanget min egen vill jag emellertid ge visst utrymme.

Årets Cliff Barnes – Kenny Dalglish

Lite Dallasvarning har intrigerna på och runt Anfield onekligen avgett när Dalglish närmast sorglöst har slängt diverse konspiratoriska teorier, anklagelser och antydningar runtomkring sig utan någon egentlig grund. Viljan att lyckas, att vinna och bevisa sig själv har stundtals fått effekten att man skjuter sig själva i foten. Vad och vilka som i metaforen utgör JR Ewing och Ewing Oil kräver ett minimum av fantasi.

Annons

…………………………………………………

Rapporter om bråk i Man Utd inför matchen mot Blackburn, där Wayne Rooney, Jonny Evans och Darron Gibson alltså ska ha petats för att ha brutit mot klubbens förbud om fest och utgång. Återstår att se om och vad det har för kaliber och betydelse framöver.

:::

Något ironiskt är det ju minst sagt att det nu framkommer att Luis Suarez alltså lämnat vad som bedöms som opålitligt vittnesmål, givet vad Liverpool fullständigt felaktigt anklagade Patrice Evra för i sitt pressmeddelande.

Rapporten i sin helhet är för övrigt släppt och kan läsas här:

https://www.thefa.com/TheFA/Disciplinary/NewsAndFeatures/2011/~/media/Files/PDF/TheFA/Disciplinary/Written%20reasons/FA%20v%20Suarez%20Written%20Reasons%20of%20Regulatory%20Commission.ashx

Känslan är kanske att Liverpool nog gör bäst i att inte överklaga det här.

Annons

:::

Till och med den här klassikern missade jag idag. Förskräckligt. But life must go on. Precis som att Premier League ser ut att leva vidare efter att Sunderland dramatiskt avgjort på tilläggstid, för typ tredje gången i ordningen under nye managern Martin O’Neill, hemma mot Man City.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS