Och jag brukar försöka hålla vad jag lovar. Om inte annat så är det ju lite lättsammare avkoppling från gårdagens textbomber.
Som utgångspunkt har jag att jag begränsar mig till att ta ut spelare som varit aktiva någon gång under Premier League-eran. Men en spelare som har vunnit den gamla Division One, som ju ändå är samma sak i grund och botten, är inte aktuell för uttagning.
Precis som förra gången kör jag en gammal klassisk brittisk 4-4-2, det känns på något sätt mest rätt. Naturligtvis hade man kanske kunnat klämma in ännu en favorit om man ställt upp på annat sätt men nu är det som det är. Offensivt så det förslår blev det i alla fall på mittfältet, men det får man väl acceptera en dag som denna.
Att det har varit en del svåra val och avvägningar är helt klart.
:::
Målvakt: Nigel Martyn – Crystal Palace & Leeds m fl
Över 200 matcher blev det för Martyn i både Crystal Palace och Leeds och han var en väldigt stabil målvakt. Han var så uppskattad i Leeds United att han flera år efter att karriären upphört utsågs av supportrarna till klubbens främste målvakt någonsin, före ligatitelvinnande profiler som Gary Sprake och John Lukic. Mot karriärens höst begav han sig till Everton som andremålvakt bakom Richard Wright. Efter en skada på Wright så gjorde dock Martyn med sina prestationer målvaktspositionen till sin.
:::
Vänsterback: Stuart Pearce – Nottingham Forest
Pearce var en sann legend i den röda Nottinghamtröjan, över 400 matcher blev det för klubben som han kom till 1985 och förblev trogen under 12 år. En arketypisk brittisk försvarare, med hårdhet och vilja som främsta kännetecken snarare än finess och teknik. Att han kallades Psycho var ingen tillfällighet. Blev odödlig bland supportrarna när han 1993 valde att stanna kvar i klubben efter att de åkt ur Premier League, och säsongen därpå med ett nickmål såg till att klubben genast återvände.
Mittback: Paul McGrath – Man Utd & Aston Villa
Ikonisk mittback i såväl Man Utd som Aston Villa. Förmodligen ännu större i Villa där han är en av klubbens absolut främsta legender. Var en av spelarna som offrades i Fergusons förändring av klubbkulturen och lämnade därför Man Utd innan ligatitlarna började trilla in. Han har svarat för några av Premier League-historiens mäktigaste backinsatser. Detta trots stora problem med alkoholen under hela sin spelarkarriär.
Mittback: Jamie Carragher – Liverpool
Mittback som är född och uppvuxen i Liverpool och som varit klubben trogen ända sedan pojkåren. Har växt ut till en institution i backlinjen och är tillsammans med Steven Gerrard klubbens obestridliga ledare och symboler. En av de gamla hederliga brittiska backarna som med enbart ren och skär vilja kan dominera en fotbollsmatch och sina motståndare fullständigt. Champions League-finalen 2005 var ren poesi.
Högerback: Stephen Carr – Tottenham & Newcastle
Skador förföljde Carr genom sin karriär, som i sina bästa stunder ändå var tillräckligt bra för att väcka intresse bland Premier Leagues toppklubbar. Hans karriär i Tottenham småputtrade till en början men tog rejäl fart under den andra halvan av 1990-talet när han bland annat hjälpte laget fram till en Ligacupseger. Han var förhindrad på grund av skada att spela VM 2002 för Irland, men har ändå lyckats samla på sig 44 landskamper.
:::
Vänsterytter: David Ginola – Newcastle & Tottenham
Newcastles mer innovativa supportrar kallade Ginola ”David Copperfield” för sin förmåga att producera magi på fotbollsplanen. Långa räder, dribblingar, smutta passningar och minsann ett och annat fantastiskt mål var vad den hårfagre fransmannen bjöd på för jämnan. Fotboll var alltid show med honom och kanske har ingen yttermittfältare i Premier League påmint mer om George Best än just David Ginola.
Central mittfältare: Matt Le Tissier – Southampton
Det finns egentligen inte ord att beskriva den här mannen. Fullständigt genial, med en blick för spelet som utmanar även världsfotbollens främsta. Hade en makalös förmåga att göra helt otroliga mål, en bländande teknik, ett brett passningsregister, och en förmåga att lyfta upp det egna laget oftast utöver honom bestående av medelmåttor till oanade höjder. Var ständigt efterfrågad av storklubbarna men valde alltid att bli kvar i The Saints.
Central mittfältare: Steven Gerrard – Liverpool
Om Gerrard tvingas avsluta sin karriär utan att en gång få lyfta Premier League-titeln så känns det som en av den engelska fotbollens grymmare öden. Icke desto mindre ser det alltmer ut att så bli fallet. Få spelare, om någon under Premier League-eran, har kunnat dominera hela matcher på det sätt som Gerrard gjort. Förmågan att lyfta hela laget är omvittnad, ett otroligt brett spelregister och en makalös speluppfattning.
Högerytter: Chris Waddle – Sheffield Wednesday
Waddle hade spelat för såväl Newcastle som Tottenham innan han 1992, efter en treårig sejour i Marseille, återvände till engelsk fotboll och Sheffield Wednesday. Redan under Waddles debutsäsong i klubben nådde laget de båda inhemska cupfinalerna, även om båda förlorades mot Arsenal. Den här säsongen blev han också framröstad av fotbollsskribenterna som årets spelare. Waddles var en tekniskt oerhört framstående högermittfältare.
:::
Anfallare: Gianfranco Zola – Chelsea
Det är tveksamt om det har funnits någon spelare jag personligen hellre hade sett i Man Utds än det lille spelgeniet Zola, som 1996 anlände till Chelsea och med sin kontinentala och monumentala spelbegåvning omedelbart såg till att höja Chelsea minst två snäpp. Cuptitlarna, både på hemmaplan och i Europa, ramlade in till Stamford Bridge med Zola i klubben. Det sorgliga är kanske att han lämnade klubben 2003, precis när Roman Abramovich kommit till klubben, och han missade därmed skördetiden.
Anfallare: Les Ferdinand – Newcastle, QPR, Tottenham m fl
Har man väl tagit ut en liten tekniker som ena anfallaren så får man försöka hitta kraftalternativet på den andra positionen. Med sina 149 mål är Ferdinand den femte meste målskytten under Premier League-eran. Han gjorde stor succé i såväl QPR, Newcastle och därefter Tottenham. Kanske var tiden i Newcastle den mest produktiva relativt sett, där han gjorde 50 mål på 84 matcher och samlade på sig två andraplatser i ligan i mitten av 1990-talet. Mål gjorde han på alla de sätt, men hans förmåga med huvudet var särskilt omvittnad.
:::
Egentligen borde jag kanske inte ha någon avbytarbänk, jag hade ju inte det för förra elvan, men där finns ändå ett gäng namn som jag ändå tycker på något sätt måste nämnas i sammanhanget. Att tvingas välja mellan Les Ferdinand och Robbie Fowler till exempel, hujedamig.
Subs:
Juan Manuel Reina – Liverpool
Gareth Southgate – Aston Villa & Middlesbrough
Michael Gray – Sunderland
Rob Lee – Newcstle
Cesc Fabregas – Arsenal
Paul Gascoigne – Tottenham
Robbie Fowler – Liverpool
:::
Naturligtvis avslutar vi även den här bloggen på motsvarande sätt som vi avslutade den förra bloggen. Genom att fråga oss själva vilken manager vi då skulle välja för det här laget. Det vill säga, vem anser vi vara den bäste managern som aldrig har vunnit Premier League?
…………………………………………………
Jubelvinst för Newcastle igår kväll mot Man Utd. Och en förnedrande förlust på alla de sätt och vis för Man Utd, som verkar ha alla dess problem i nuläget. Något är inte rätt.
Jag kan bara gå på en känsla, men det vankas röksignaler för mig som att Man Utd vad det lider kommer att ha ett tämligen gigantiskt problem med Wayne Rooney. Det har ryktats om bråk under en längre tid, och igår kväll såg han ut att vara helt ur balans.
Det börjar kännas som att det kan sluta precis hur som helst det.
Men vilka mål av Demba Ba och Yohan Cabaye. Riktiga mästerverk som kronan på verket.
:::
Fantastiskt mål också av Tim Howard (!), målvakten i Everton mot Bolton. Från eget straffområde, och med en mäktig medvind. Men Bolton vände och vann, mycket imponerande, med 2-1.
:::
Så har då till slut Luis Suarez ändå bett om ursäkt ifall hans ordval fått någon att ta illa upp. Bättre sent än aldrig, credit where credit is due. Låt det vara strecket i sanden för hela affären.
Be Champions!!