Under gårdagen satte jag mig ner för att se filmen Moneyball, filmen om Billy Beane, general manager för Oakland Athletics, och hur man med hjälp av detaljerad och statistisk spelaranalys förändrade amerikansk baseball i grunden under den första halvan av 2000-talet. Mot slutet av filmen förekommer karaktären John W Henry, ägare av Boston Red Sox, i en scen när han försöker rekrytera Beane.
Det hela har direkt bäring på engelsk fotboll i och med att John W Henry, alltså i verkligheten, sedan tidpunkten för filmens händelser har köpt Liverpool med uttalad ambition att använda sig av just Moneyball-strategi för att än en gång föra upp Liverpool på täppan, som han tidigare gjort med just Boston Red Sox i USA.
Moneyball är egentligen bara ett samlingsnamn för ett mer vetenskapligt och systematiskt sätt att förhålla sig till spelaranalyser och lagbyggande, ett sätt att använda sig av statistik och nyckeltal snarare än det tämligen hokuspokus-liknande häxdoktori som tidigare präglat klubbarnas spelaraktiviteter. Idén är att hitta och värva de spelare som är undervärderade på spelarmarknaden, sett till sina prestationsmått, och kräma ut maximalt ur dem.
Det är en strategi som först och främst utvecklades för att lösa ett på samma gång enkelt och komplicerat problem: Nämligen hur ska en klubb med underlägsna ekonomiska resurser kunna konkurrera med och besegra andra klubbar med överlägsna resurser?
:::
Men på vilket sätt är då denna Moneyball-strategi och de teman som framförs i filmen översättbara till engelsk fotboll i allmänhet och kanske Liverpool som klubb i synnerhet? Vad för effekt kan man förvänta sig att strategin ska ha inom engelsk fotboll, liknande den effekt som den hade inom amerikansk baseboll?
Man kan adressera de frågorna genom att titta närmare på var och en av strategins olika beståndsdelar:
Systematisk och statistisk spelaranalys
I filmens värld framställs Moneyball-strategin som fullständigt banbrytande jämfört med den djupt rotade kultur, de fasta föreställningar och för givet tagna sanningar som fanns inom den amerikanska basebollens scout-system där såväl frågor som svar var bestämda mer eller mindre i förväg. Scouterna som de framställs i filmen är närmast att betrakta som någon form av astrologer, horoskop lika pålitliga som deras spelarrapporter.
Det är möjligt att basebollen faktiskt var så outvecklad på den tiden, det är definitivt en idrott med djupt rotade värderingar i det amerikanska folkhemmet. Men det finns två skäl till varför jag tror att den revolutionära effekten på fotboll kommer bli betydligt mindre än vad den aktuella filmen porträtterar.
För det första att fotbollen sedan länge redan har anammat ett väldigt vetenskapligt sätt att mäta och observera spelares prestationer. Där finns statistik och nyckeltal i oändlighet, och moderna fotbollsklubbar har tillgång till en otrolig teknisk expertis för att värdera minsta aspekt av varje enskild spelare. Moneyball-strategins added value är helt enkelt klart lägre inom fotbollen än vad den eventuellt var inom basebollen.
För det andra, och här riskerar jag möjligen bli lite konservativ i mitt sätt att uppfatta det hela, så är fotbollen en delvis annan sport än baseboll. Det är en mer flödande sport, av en mer kollektiv natur, med mer direkt interaktion mellan spelare än vad som är fallet inom basebollen, som är mer en serie av återkommande fasta situationer baserade runt enskilda spelare. Det gör det desto svårare och mer komplicerat att få fram vettiga statistiska mått och nyckeltal.
Undervärderade spelare, market value
Grundfundamentet för Moneyball-strategin är alltså att hitta spelare som är undervärderade på spelarmarknaden och därför billiga, vilket ska möjliggöra för klubbar med små ekonomiska resurser att konkurrera med desto rikare klubbar.
Det kan förvisso vara lite orättvist att redan nu fälla ett omdöme, givet att Liverpool bara tillämpat den här strategin i drygt ett år, men just det här får man inte intryck har fått något genomslag ännu. Huruvida Liverpool har värvat bra eller dåligt är en helt annan fråga, men att säga att de ansträngt sig för att hitta undervärderade spelare på marknaden vore naturligtvis helt fel.
Snarare ser vi det motsatta, en villighet att spendera inflaterade marknadspriser för en viss spelartyp. Inget fel med det nödvändigtvis, men inte i enlighet med bekant Moneyball-strategi. En sådan strategi passar inte in på någon av de mer profilstarka spelarköpen – Luis Suarez, Andy Carroll, Stewart Downing, Jordan Henderson och så vidare. Möjligen kan man se José Enrique som en sådan form av värvning.
Möjligheten är så klart att Liverpools klubbledning som ett led inför en mer utvecklad Moneyball-strategi såg behovet av initiala höga investeringar för att skapa en mer omedelbar plattform för laget att bygga vidare ifrån.
Resursmässigt underlägsna klubbar
Enligt teorin är det också resurssvaga klubbar som ska tillämpa den här strategin, vilket på samma gång låter helt naturligt som något märkligt när det då visar sig att det är Liverpool som på ytan går i bräschen för den. Å ena sidan är Liverpool naturligtvis resursmässigt underlägsen en klubb som Man City. Å andra sidan så kan knappast Liverpool betrakta sig som en av engelsk fotbolls resurssvaga klubbar. Tidigare spelarköp, lönebudget, omsättning – i allt så är Liverpool tvärtom en av de stora drakarna.
:::
En annan klubb som på omvägar kan sägas ha tillämpat Moneyball, eller åtminstone en form av variant av den, är Tottenham. Damien Commolli, som nu är sportdirektör i Liverpool var tidigare i klubben. Naturligtvis kan man också hävda att Tottenham nu drar nytta av denna strategi. Om detta kan man säga två saker. Dels att Tottenham också naturligtvis är en tämligen stor och resursstark klubb. Dels att den spända relation som Harry Redknapp ändå haft med Tottenhams klubbledning över klubbens spelaraffärer visar på ett filmens och strategins teman, hur managern får ett allt mindre personligt svängrum över klubbens värvningspolitik.
Jag är alltså inte helt imponerad av Moneyball-strategin som sådan, främst för att jag inte riktigt ser det nya med den inom engelsk fotboll. Att försöka hitta value on market är knappast någon revolutionerande tanke, och strategin att utveckla spelare tillämpas av de flesta klubbar. Att just Liverpool går i bräschen som förespråkare för strategin blir i mina ögon dessutom något ironiskt, när jag tänker att det nog framför allt är närmaste grannarna Everton som mest och bäst tillämpar den i praktiken och för fullt. Även om de aldrig riktigt använt sig av just den terminologin.
Ett sätt finns det dock för Moneyball att få rejält fotfäste inom engelsk fotboll, och det vore om den strategin började tillämpas mer systematiskt i The Football League. Där finns fortfarande vissa tendenser till favoured ways of thinking när det gäller spelarköp. Man tenderar att värva namn snarare än spelare i många fall, och standardmetoden tenderar vara att spendera snarare än att planera, vilket ofta ges uttryck i dålig ekonomi. Här kan man dessutom verkligen tala om att klubbarna är resursmässigt underlägsna.
Om Moneyball som strategi och managementmodell skulle kunna få fotfäste i The Championship, League One och League Two, då skulle den verkligen kunna få rejäl betydelse för engelsk fotboll.
…………………………………………………
Dagens matcher: Norwich vs Chelsea (13:45), Everton vs Blackburn, Fulham vs Newcastle, QPR vs Wigan, Stoke vs West Brom, Sunderland vs Swansea, Wolves vs Aston Villa och Bolton vs Liverpool (18:30).
:::
Kenny Dalglish yttrade sig lite lustigt på gårdagens presskonferens om ett av sommarens spelarköp, Stewart Downing: ”Stewart is a better player than I thought he was going to be. /…/ He is quicker than what I thought he was and he is quicker than Carra thought he was as well.”
Naturligtvis försvarar Dalglish en kritiserad och kanske ifrågasatt spelare, värvad i somras för £20m, och det gör han så klart rätt i, men ibland blir det ju lite roliga ordvändningar av det.
:::
Filmen då? Nja, den var väl sådär.
Be Champions!!