Men instinktivt känner vi kanske att det där nog inte riktigt stämmer. Att vissa dagar och vissa omgångar helt enkelt är mer betydelsefulla. Och det här är utan tvekan en sådan dag. När inom loppet av bara ett par timmar först Man City och Tottenham möts på Etihad Stadium, och därefter Arsenal och Man Utd på Emirates, så är känslan att mycket kan avgöras idag.
Om vi till exempel antar att Man City och Arsenal vinner sina matcher, så river Man City upp ett sexpoängsförsprång i tabellen, vilket kan visa sig bli oerhört svårt för att inte säga omöjligt för någon konkurrent att hämta upp. Om Arsenal misslyckas med att vinna så förblir avståndet upp till Chelsea på fjärdeplatsen alltjämt stort.
Dubbelmötet känns som någon form av milstolpe eller vändpunkt under säsongen. Inte minst kanske för att de respektive lagens möten i höstas blev så symboliska och definierande som de blev.
Tottenham förlorade med 1-5 på hemmaplan mot Man City i blott deras andra ligaomgång, varpå man gav sig iväg på en lång vinst- och resultatsvit som fortfarande håller i sig och som fört dem upp i en högst reell titelstrid. Arsenal å sin sida förlorade med smått osannolika 2-8 på Old Trafford mot Man Utd, något som tvingade Arsene Wenger att agera under transferfönstrets sista dagar och som sett en i alla fall noterbar uppryckning, spelmässigt såväl som tabellmässigt.
Känslan är naturligtvis att dagens möten kan visa sig bli vändpunkter på samma sätt. Frågan är bara på vilket sätt. Kan Tottenham ta också nästa steg, besegra eller i alla fall bemästra Man City på bortaplan och på allvar utmana blanda sig in i titelstriden? Eller förlorar man och spelar ut resten av säsongen i en kamp om att återvinna en Champions League-plats? Kan Arsenal hämnas förlusten på Old Trafford och använda det som en plattform för en spurt uppåt i tabellen under våren?
Även för de båda Manchesterklubbarna finns det naturligtvis frågetecken som kan rätas ut under dagen. Har Man City disciplin och erfarenhet nog att behålla sitt försprång i ligan, och finns det kraft och energi kvar i Man Utds lagbygge för att faktiskt erbjuda en realistisk utmaning till Man City? Frågor som i alla fall delvis kommer att besvaras på Etihad och Emirates.
:::
Båda Manchesterklubbarna, City och United, har naturligtvis också historiska prejudikat att titta tillbaka på när det kommer till dylika vändpunkter eller milstolpar under en lång säsongs titelstrid, vilket Scott Murray på The Guardian har noterat. Av lätt insedda skäl så finns det kanske fler av den varan i Man Utds historia, for better and for worse, men det är hur som helst erfarenheter som äldre supportrar kan falla tillbaka på.
Man City 1-2 Stoke – 1:a april, 1972
Man City ledde ligan med fyra poäng när Malcolm Allison, Man Citys dåvarande manager, bara timmar före den säsongens transferdeadline värvade en av den tidens mer profilstarka stjärnor, Rodney Marsh, från Queens Park Rangers. Han fick en snabb positiv effekt, åtminstone på publiksiffrorna på Maine Road, när 53,000 kom för att se hans debut mot Chelsea, vilket händelsevis var runt 10,000 mer än den säsongens publikgenomsnitt.
Marshs första halvlek mot Chelsea lovade också gott, men därefter skulle det goda ta slut. Utbytt under den andra halvleken med kramp och efter en mycket grov miss framför Chelseamålet, ett obefintligt bidrag i nästa match mot Newcastle där Man City bara lyckades få 0-0 och i omgången därpå förlorade Man City hemma mot Stoke med 1-2, med Marsh buttert vandrandes längs den ena sidlinjen. Allison visste inte längre om och hur han skulle spela Marsh och Man Citys titeldrömmar gick i kras med två därpå följande förluster mot Southampton och Ipswich.
Marshs trollkonster längs linjen var förvisso spektakulära, men bromsade ner det som vid den tiden var Man Citys främsta offensiva vapen, deras blixtsnabba spelomställningar. Med en synnerligen ovanlig uppriktighet konstaterade Marsh själv flera år senare: ”When I joined City they were a well-oiled machine. I provided star quality, but it was to the detriment of team play. They started to play around me and we lost focus of what we were trying to do. I hold my hand up to say I was responsible for City losing the championship in 1972.”
Newcastle 0-1 Man Utd – 4 mars, 1996
Ett ungt och oerfaret Man Utd hade vid en tidpunkt under säsongen befunnit sig 12 poäng bakom ett offensivt flödande Newcastle. Men i början av mars hade man ätit sig upp till endast fyra poäng bakom dem, dock med en match mer spelad. Mötet på St James’ Park ansågs vara avgörande för hur säsongen därefter skulle gestalta sig.
Newcastles form var allt annat än fantastisk. Under de två tidigare matcherna förlorade man mot West Ham och spelade oavgjort mot Man City, men mot Man Utd tog man omgående kommandot. Två frilägen under matchens fyra första minuter räddades av Peter Schmeichel, som under hela första halvlek skulle göra en mängd kvalificerade räddningar. Och när bollen passerade honom så träffade den ribban.
Den slösaktigheten skulle visa sig stå Newcastle dyrt. Eric Cantona hade återvänt från sin långa avstängning och hade påbörjat sitt privata korståg på att återerövra Premier League. På sin enda chans under matchen gjorde han 1-0 och därefter stängde Man Utd ner matchen. Tre gånger till skulle Cantona avgöra en 1-0-match för Man Utd under säsongen, och Newcastle förlorade de två följande ligamatcherna. ”Up to half-time you saw the best team in the country” ynkade sig Kevin Keegan efter matchen.
:::
Man kan ju naturligtvis alltid fråga sig vilken roll historiska händelser av det här slaget egentligen spelar. Förmodligen en ringa sådan. Men man måste ju också kunna observera de här två matcherna och situationerna och konstatera de likheter som ändå föreligger med dagens två matcher.
:::
Om Man City klarar av att organisera defensiven utan Vincent Kompany så vinner de matchen. Förmodligen är det inte svårare än så, och skulle man misslyckas med den uppgiften så är det i mina ögon ett taktiskt och truppmässigt underbetyg åt ett miljardbygge.
Atmosfären runt Arsenal är tämligen negativ, särskilt som laget förlorat sina två senaste ligamatcher. Farhågan bland fansen är ännu en storförlust, en farhåga som känns delvis genuin och delvis hycklande. Främst eftersom Man Utd inte på något sätt har visat någon större styrka själva under den senaste tiden, men också då Arsenal trots allt är ett kompetent fotbollslag och därtill spelar på hemmaplan.
Kanske kan man också säga att det är ett av Premier Leagues karaktärsdrag. På hemmaplan har alla lag en god vinstchans mot varje motståndare. Till och med Arsenal.
…………………………………………………
Hårda ord från Kenny Dalglish som efter gårdagens förlust mot Bolton anklagar sina spelare för att inte ha tagit uppgiften på allvar och för att ha svikit klubbens värderingar.
Han kanske har rätt i det, men snart börjar det kanske också bli dags att undersöka de taktiska beslut som Kenny Dalglish faktiskt fattar. För jag skulle vilja säga att de har kostat Liverpool betydligt fler poäng den här säsongen än hans spelares arbetsvilja.
Steven Gerrard i mitten med Jordan Henderson som tänkt offensiv kraft på högerkanten, really?
:::
Elva raka mållösa ligamatcher för Fernando Torres. Goodness. På twitter frågade jag vad det engelska ordet för ”kräftgång” var, och det bästa svaret jag fick var nog just ”Torres”.
De som menar att brittiska managers inte ”presterar”, vad menar de att Paul Lambert i så fall har gjort i och med Norwich?
:::
Imorgon lyfter flygplanet mot Gèneve igen, och de tre kommande bloggarna kommer alltså att vara skrivna på förhand. Senare under veckan så presenteras en ny gästbloggare.
Be Champions!!