Ikväll spelas alltså den andra semifinalen i Ligacupen mellan Liverpool och Man City, en semifinal i vilken Liverpool går in med ett väldigt bra 1-0-resultat från det första mötet på bortaplan. Mötet representerar möjligheten av ännu en förlorad titelchans för Man City, samtidigt som det också representerar ett möte mellan två klubbar vars båda sätt att värva spelare har gett upphov till viss kritik.
Mycket av fakta från den här bloggen väljer jag att ta från en nyligen publicerad text på Tomkins Times, en av de bättre Liverpoolbloggarna där ute på det stora vida nätet, som gör en genomgång av Liverpools samtliga värvningar under det nyss avslutade året 2011.
https://tomkinstimes.com/2012/01/a-review-of-the-dalglishcomolli-signings/
Men där finns naturligtvis också en annan bakgrund, nämligen att Liverpools värvningar kritiseras så frekvent. Det har sagts att spelarna inte duger till, rätt kategoriska och magstarka påståenden minst sagt, samt inte minst att de har värderats till överpriser.
Just relationen till köpesumman är särskilt intressant. Känslan man får är nämligen att vad som kritiseras med värvade spelare inte alltid är deras faktiska prestationer, utan snarare att de inte presterar i enlighet med någon subjektiv föreställning om hur de borde prestera sett till en viss köpesumma.
Det sägs rent ut att man har högre krav på en spelare man köpt för £30m jämfört med en spelare köpt för £3m, men min bestämda känsla är också att man har ännu högre krav på en spelare som ett motståndarlag värvat för £30m. Folk stirrar sig kort och gott blinda på köpesumman utan att ta hänsyn till värvningens större sammanhang.
Och till stor del handlar det naturligtvis också om att man helt enkelt vill att motståndarnas värvningar ska visa sig misslyckade. Och man finner vad man söker.
:::
Det är också lite talande hur mode- och humörsvängningar tillåts påverka uppfattningarna. När Gerard Houllier handlade franskt och Benitez handlade spanskt så var den allmänna uppfattningen att Liverpool skulle tjäna på en större brittisk kärna i spelartruppen. Nu när Liverpool, föga förvånande med Dalglish som manager, handlar brittiskt så är istället uppfattningen att de istället borde handla på den europeiska marknaden.
Paul Tomkins gör ett intressant påstående, baserat på en genomgång av 2,000 Premier League-värvningar så långt tillbaka som 1994, att andelen lyckade och misslyckade köp är lika fördelade både vad gäller värvningar av brittiska och icke-brittiska spelare. Med andra ord, en värvnings success rate är lika hög för både brittiska och utländska spelare, den enda skillnaden är att det finns många fler utländska.
Det är naturligtvis en faktor som förklarar varför brittiska spelare ges en högre värdering på spelarmarknaden, det finns helt enkelt färre av dem. Och det är något som får särskild betydelse med införda kriterier av ett visst antal hemvävda spelare i spelartruppen. Det finns alltså yttre omständigheter som på samma gång gör brittiska spelare dyrare än utländska kollegor och ändå mer efterfrågade.
Men det betyder också att det blir delvis orättvist och delvis missvisande att helt och hållet utvärdera Liverpools brittiska spelarköp enbart utifrån den köpesumma de betingat. Andra faktorer än spelarkvalitet påverkar denna summa. Ekonomiskt är det också mindre relevant, då det är lönekostnaderna snarare än själva köpesumman som framför allt är det som belastar en klubbs resultaträkning.
:::
Den spelare som kanske framför allt lider av orimliga förväntningar är Andy Carroll. Detta i en sådan utsträckning att det nu finns goda skäl att tro att detta faktiskt också påverkar hans prestation på fotbollsplanen. Det hela blir alltså till en form av självuppfyllande profetia.
Det är förväntningar, från andra och kanske också från sig själv, som baseras både på att han numer spelar för Liverpool snarare än Newcastle, men också på att han betingade den närmast otroliga köpesumman £35m – en summa som egentligen inte har något med honom att göra utan som har mer att göra med att Liverpool samtidigt sålde Fernando Torres för £50m och det var transferfönstrets sista dag.
Man får se Andy Carroll för den spelare han trots allt är, en stor och tung target man som framför allt ska verka i och runt motståndarnas straffområde. Han är en spelare som måste få bollen levererad i bra lägen och lagets taktik måste vara konstruerad för att uppnå sådan leverans. I Newcastle hade han Joey Barton som kunglig hovleverantör, i Liverpool har vi sett tydliga tecken på hur Steven Gerrard kan fylla den rollen.
Sanningen är förmodligen att på lång sikt så är Andy Carroll ett bra mycket bättre och mer klubblojalt anfallsalternativ än den aldrig så omhuldade Luis Suarez. Men det förutsätter att han faktiskt ges tid och möjlighet att växa både som spelare och som människa i klubben.
:::
Det är ju nämligen på det viset som en välskött fotbollsklubb kan ”beat the market” när det kommer till spelarvärvningar. Paul Tomkins i den länkade artikeln ovan driver ju nämligen teorin att varje given klubb kan förvänta sig att lyckas med cirka 50% av sina värvningar.
Och det är förmodligen sant, så länge man ser värvningar som tämligen frikopplade från spelarutveckling och så länge man alltså värderar prestation först och främst på kort sikt. Så länge man bara spelar på marknaden så är oddsen väldigt låga att man överträffar dess genomsnitt. Det är först genom egen intern kompetens när det kommer till spelarutveckling som man har möjlighet att förädla spelarens kvalitet och därmed över tid öka aktuell procentsats för success rate.
Det vill säga, en klubb med begränsade ekonomiska resurser som Liverpool måste ha en strategi som går ut på att sätta marknaden ur spel. Alternativet är att kunna ha en ”köp och släng”-strategi som Man City, men en sådan strategi förutsätter närmast obegränsade ekonomiska resurser, eller begränsat finansiellt ansvarstagande.
Det dummaste Liverpool alltså kan göra i nuläget är alltså att ge sig ut på spelarmarknaden ännu en gång för att hitta ett upplevt bättre alternativ till Andy Carroll, Stewart Downing, Charlie Adam och Jordan Henderson, som man rätt eller fel menar ännu inte presterar på den nivå som krävs.
:::
Det handlar rätt ofta om att man gör det perfekta till det godas fiende. Ett annat sätt att uttrycka detta är att gräset alltid på något vis är grönare på den andra sidan staketet.
Liverpool kan inte rimligtvis konkurrera om världens allra främsta spelare, vare sig deras market power eller deras lönebudget tillåter det. Supportrars drömmar om häftigare värvningar, och kanske det orimliga idealet om den perfekte spelaren, gör att man tenderar att vilja se bristerna i de spelare man faktiskt har, snarare än de värden de faktiskt bidrar med.
Och naturligtvis är detta fenomen inte något som är på något sätt exklusivt för Liverpool.
…………………………………………………
Paolo Di Canio är en livlig rackare och har onekligen satt färg på League Two under sin debutsäsong som manager för Swindon. I helgen blev han utvisad för smått otroliga tredje gången den här säsongen.
:::
Chris Bascombe på Telegraph tar ett något mer bistert perspektiv på Liverpools värvningar och allmänna ligasituation.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/9031568/Liverpool-manager-Kenny-Dalglish-feels-the-heat-as-signings-fall-flat-with-Bolton-defeat-the-latest-blow.html
Sedan kan man naturligtvis ha precis vilka kritiska synpunkter som helst. Men det faktum att Liverpool står på tröskeln till en cupfinal är väl ändå att betrakta som ett steg framåt jämfört med de senaste två säsongerna.
:::
I kommentarsfältet för någon vecka sedan var det någon som efterlyste ett videoklipp på mig när jag spelar bordtennis. I det här klippet syns jag faktiskt stundtals och någonstans. Men inte blir man något klokare för det. Bra mycket tjockare var jag i alla fall när det där klippet spelades in. Eller som jag hellre ser det, bra mycket smalare är jag nu.
Be Champions!!