Den lilla motsättningen tänkte jag det kunde vara lite intressant att rota lite djupare i – inte minst så här fredagen innan ännu en omgång av FA-cupen, och bara några dagar efter att de båda Ligacupsemifinalerna avgjorts, med resultatet att Cardiff och Liverpool, med eller utan vita kostymer, möts på Wembley i slutet av februari.
Genom åren har olika klubbar betraktats som just cuplag. Tottenham och Man Utd har under långa perioder av sina respektive historier betraktats som klubbar behäftade med just en särskild form av cupromantik. Av det kan vi utläsa att detta är något som är föränderligt, då Man Utd nu för tiden snarare betraktas som det ultimata ligalaget.
Ibland säger man samma sak fast väljer att istället fokusera på managern. Man får till exempel säga att José Mourinho är en bra cupmanager. Och Rafa Benitez var tvivelsutan en väldigt bra cupmanager, ytterst framstående på det speciella cupmötet över två omgångar.
Problemet är naturligtvis bara att ligafotboll spelas över 38 omgångar.
:::
Så vilka är då de avgörande skillnaderna mellan så kallad cupfotboll och ligafotboll? Och med skillnader menar jag då sådant som så att säga förändrar de själva grundförutsättningarna, och som gör att vissa lag helt enkelt är bättre lämpade för cupspel, och andra lag är bättre lämpade för ligaspel.
Jag ser två fundamentala skillnader.
För det första menar jag att cupspel i grund och botten baseras på att ett lag inte får förlora. Så länge laget inte förlorar så är man kvar i cupen, det är det enkla grundförhållandet. Ligaspel är annorlunda, åtminstone så länge vi pratar om ligaspel i meningen att försöka vinna ligan. Med rådande trepoängssystem, och sett till konkurrenssituationen, så är det i ligan nödvändigt inte bara att inte förlora, utan faktiskt att vinna. Det kan låta som hårklyveri, men det är i grund och botten fråga om ett lags hela attityd och mindset. Vi pratar alltså om ett lags kultur.
För det andra så blir individuell spetskvalitet mer avgörande just i cupspel. Det är oftast täta matcher och det som i slutänden blir avgörande brukar vara just det ena lagets individuella briljans, the moment of brilliance. Utslaget över en hel lång ligasäsong så jämnar dessa ögonblick ut sig, där blir det snarare viktigt att ha en kollektiv breddkompetens. Cupspel och ligaspel ställer alltså olika krav på spelartruppens sammansättning. Det blir i så måtto alltså fråga om ett lags struktur.
:::
Jaha, så om vi har rotat fram två fundamentala skillnader mellan så kallade cuplag och ligalag, så vore det ju närmast ohederligt av mig att inte försöka mig på en fyrfältare och se vad vi kan komma fram till med hjälp av den.
![]()
Och som ni säkert också lägger märke till så har jag på lite försök placerat ut några mer eller mindre kända lag i matrisen, utifrån hur jag kategoriserar dem längs de två dimensionerna.
Och genast så ser vi ju så klart att modellen naturligtvis är en förenklad beskrivning av verkligheten, men kanske ändå att den trots allt säger ett eller annat.
:::
Mest tydligt blir kanske det för klubben som med goda skäl kanske bör ses som målbilden och referenspunkten, Barcelona. Det är ju en klubb som på sätt och vis kan sägas ha löst strukturdilemmat, genom att ha en förhållandevis unik bredd av spetskvalitet. Vilket naturligtvis låter betydligt lättare än vad det faktiskt är. Om inte annat sätter mer praktiska aspekter som ekonomi käppar i hjulet.
En annan fråga man kan ställa sig är så klart, i och med att det är olika matcher, varför ett lag inte bara spelar med en inställning i en cupmatch och en annan i ligamatcher. Jag tror säkert det är något som klubbar försöker, men det är också svårt att upprätthålla en sådan dualism under en hel lång säsong, utan att det stundtals fallerar.
:::
Hur kan man då kommentera det jag mer specifikt har kommit fram till med fyrfältaren?
Börjar vi i mitten så kan man säga att jag lite symptomatiskt ser Arsenal som något utav ”stuck in the middle”. Vilket, om man kan sin strategiteori, inte är den bästa positionen. Det tenderar helt enkelt att bli lite varken eller. Å andra befinner de sig rent kulturellt i samma position som Barcelona enligt mitt sätt att se det, men man har så klart inte i närheten av samma spetskvalitet.
Stoke är naturligtvis ett klockrent exempel på ett lag som har en väldrillad rutin att absolut inte förlora. Det gör dem till ett farligt cuplag. Samtidigt är det en typ av lag som saknar spetskvalitet, vilket gör att de ytterst sällan kommer klara av att gå hela vägen och faktiskt vinna en cup. Till sist stöter de sannolikt på ett lag vars spetskvalitet helt enkelt är för hög. Andra exempel på lag i den här kategorin är Wolves, Everton befinner sig i närheten och varför inte Birmingham förra säsongen.
Man kan också utläsa något om Man Utd i matrisen. Bredd snarare än ren spets har varit och är ett av Man Utds kännetecken, även om man absolut inte saknar kompetenta spelare. Som ligalag är man genom sin breddkompetens ytterst stabilt, men i rena cupsammanhang saknar man inte sällan det där kreativa lilla extra. Kanske var det vad man faktiskt tappade när Cristiano Ronaldo lämnade laget. På 1980-talet var Man Utd ett typiskt cuplag, det är man inte riktigt längre.
Jag tycker också det är intressant att studera närmare hur man kan säga att Chelsea faktiskt har flyttat på sig i den här matrisen. Den första upplagan av Chelsea, formad av Mourinhos filosofi, var väldigt inriktade på att inte förlora. Klubbens andra upplaga är dock mer inriktad på att vinna, helt i enlighet med Abramovichs önskemål, vilket också har lett till ett mindre disciplinerat och följaktligen också mindre framgångsrikt cupfacit.
Liverpool under Rafa Benitez var ytterst utpräglat mot inställningen att inte förlora. Det tog dem stundtals långt i cuperna, men räckte inte till i ligan. Under en tid var man behjälpt av hög spetskvalitet i form av Fernando Torres, Steven Gerrard och Xabi Alonso. Kanske är det något som delvis gått förlorat sedan dess. Men Liverpool är fortfarande ett formidabelt cuplag.
Man City är inte alldeles lätta att placera. Förra säsongen var man ett betydligt mer utpräglat cuplag än vad man är i år. Att inte förlora var förra säsongens symfoni, något som gått mer i riktning mot att spela för att vinna den här säsongen, men också med kostnaden att man blivit mer öppna bakåt. Rent strukturellt är det också det engelska lag som ligger närmast Barcelona vad gäller att ha löst det så kallade strukturdilemmat. Men man har inte på samma sätt som Barcelona lyckats att även balansera kulturdilemmat, där har dualismen istället splittrat.
:::
Där går naturligtvis att stoppa in övriga lag som jag inte plockat med, och det går naturligtvis att ha flertalet synpunkter på hur jag placerat in de lag som jag har tagit med. Man kan så klart ha synpunkter på dimensionerna som sådana och vad de egentligen säger. Kanske är hela den här uppdelningen mellan cuplag och ligalag bara humbug.
Discuss please!
…………………………………………………
När jag säger att det är dagen innan den fjärde omgången av FA-cupen så ljuger jag naturligtvis.
För redan ikväll, vilket vi säkert kan tacka tv och sponsorer för, så kan vi se matcherna Watford vs Tottenham och Everton vs Fulham.
Så det blir så klart en härlig fredagskväll innan lördagens tidiga raskravaller.
:::
Efter att ha befunnit sig i rätten mest hela veckan på grund av sina skatteaffärer så måste det kännas skönt för Harry Redknapp att få lukta lite på gräset på Vicarage Road.
Kanske får det till och med honom att inse värdet med FA-cupen.
:::
Genom vinsten mot Man City så tog sig Liverpool till Ligacupfinal och sitt första Wembleyframträdande på nästan 17 år. Senast det begav sig så flashade man ju till det rejält med vita matchkostymer – innan Eric Cantona med några minuter kvar av matchen slutgiltigt sparkade ned dem från täppan.
Payback för det, och en massa annat, i helgen?
Be Champions!!