Så med nytt ligaformat, förbättrade TV-avtal och renoverade arenor med bara sittplats, fick England nytt hopp genom landslagets framgångar i VM 1990. Men omvärlden hade ännu inte låtit sig imponeras och man låg en bra bit efter Serie A och La Liga när det gällde att locka de absolut största världsstjärnorna. Så detta har blivit en tid som endast de mest inbitna fotbollsfansen utanför de Brittiska öarna har ordentlig koll på. Vilket märks inte minst när man ska plocka fram videoklipp på de minnen man vill beskriva.
I den moderna youtube-världen verkar målen bara vara snygga om de görs av de ”största” spelarna. Så för att rätta till den bilden och plocka fram det kanske mindre välkända guldkornen har jag helt enkelt fått börja jobba deltid som klippare och ”tvingats” lägga timmar på att hitta, lägga över från VHS och DVD till datorn och sedermera jobba i videohanteringsprogram för att kunna dela med mig visuellt av de minnen jag beskriver.
Men här kommer en ny gästblogg med nya minnen och ni är väl med på tanken nu. För att då sätta någon form på detta vilket man ju gärna gör så kommer jag att begränsa mig till 90-talet och bloggarna kommer att ha en huvudhistoria eller ett huvudspår och sedan ett antal mindre sådana eller rent av bara ett omnämnande av något från denna tid som inte bör glömmas bort.
Så håll till godo med en tripp tillbaka till Premier Leagues första halvlek med det bästa eller tokigaste eller för all del värsta från denna tid sett ut mina lite rödfärgade smått förblindade men härligt nostalgiskt drömmande ögon.
:::
En favoritmotståndare – Matthew Le Tissier
Southampton ligger längst ner i södra England och efter att staden plundrats av fransmän och italienare 1338 byggde Edward III en stadsmur för att hålla sina motståndare stången och undvika mer plundringar, en tradition som under framförallt 1990-talet upprätthölls av en annan kung, nämligen Matthew Le Tissier.
Le Tissier föddes på den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen 1968, och efter att ha spelat ungdomsfotboll på ön med Vale Recreation lämnade han efter avslutad skolgång, ön och Vale för fastlandet och Southampton 1985. Väl i Southampton började den lilla småstadskillen sin vandring från kusinen från landet till ”Le God”.
Matthew Le Tissier debuterade för Southampton i en 4-3 förlust mot Norwich säsongen 86/87 och gjorde en spännande första säsong med 6 mål på 24 matcher som 18 åring. Och framförallt lokalt höjdes en del ögonbryn för den tekniska och passningsskickliga ynglingen.
Under sin första hela säsong 87/88 med första laget spelade Le Tissier bara 19 matcher på mittfältet och lyckades inte riktigt få något direkt genombrott och inte gjorde han något mål i heller. Det sägs ju att andra säsongen är den svåraste och för Le Tissier stämde detta. Många som såg honom för första gången under den här tiden trodde nog inte särskilt mycket om honom. Hans kropp och hållning såg inte riktigt ut som en fotbollsspelare på toppnivå, och inte heller var han särdeles snabb eller ens särskilt rörlig. Det som han däremot hade och som var svårt att komma ifrån när man avfärdade honom som lat och otränad, var en helt magisk touch på bollen och en någon form av satellitstyrd blick över planen.
Under sin tredje säsong i Southampton blev Le Tissier helt ordinarie och började också hitta målet. Nio gånger fick motståndarmålvakten hämta ut bollen ur nätmaskerna under de 28 matcher han spelade, och sakteliga så började experternas åsikter ändras om den orörlige ungdomen, för även om han inte rörde sig så snabbt så verkade han ändå alltid vara på rätt ställe.
Från och med Le Tissiers fjärde säsong var han helt etablerad i den absoluta toppen av den Engelska ligan, han utmanade om skytteligavinsten och gjorde 20 mål varav bland annat ett fantastiskt hattrick mot Norwich. Han blev utnämnd till PFA Young player of the year 89/90, och kom sedan att trots en för det mesta ganska medioker omgivning fullkomligt dominera mittfältet på The Dell hemma i Southampton.
Säsongen 93/94 var kanske Le Tissiers allra bästa med 25 mål på 38 matcher i Premier League och nu hade han uppnått en status av onåbarhet hemma på the Dell. Frågar man de Newcastle supportrar som gjort resan tvärsigenom landet i oktober 1993 så har de fortfarande mardrömmar om den dagen när the saints himlakör skanderade för full hals och ”Le God” själv gjorde precis vad han ville med det Newcastle lag som krigade om ligasegern och till slut hamnade på 3:e plats.
Matthew klackade, trixade och skojade och gjorde 1-0 efter att lirat bort hela försvaret. Newcastles målmaskin Andy Cole lyckades kvittera i den 73:e minuten från ingenting och the Toon Army hoppades på en oförtjänt seger, men i den 86:e match minuten spelade Le Tisser en perfekt pass förbi tre spelare ut till vänsteryttern som slog ett något för löst inlägg mot den framstormande anfallaren, men Newcastleförsvaret rensade ut bollen som landade hos Southamptons vattenbärare på mitten som bara gjorde som han alltid gjorde, att med minsta möjliga bollkontakt ge den till Le Tissier.
Matthew Le Tissier tar emot den halvdåliga passen med låret tittar upp och tänker att det är väl lika bra att stänga matchen nu, och på volley skickar bollen i en perfekt båge över de fyra försvararna som kommer för att ta bollen ifrån honom och den seglar med retsam lätthet över den utsträckta målvakten för att dyka ner i bortre krysset. Två mål som båda skulle kunna konkurrera om säsongens snyggaste vilken säsong som helst.
Året därpå 94/95, hade Le Tissier insett att eftersom han inte kommer ända fram till straffområdet på bortaplan var det lika bra att skjuta från distans när Southampton spelade borta, dessutom behövde man ju inte direkt springa då. Detta var också den säsong då Le Tisser gjorde flest mål totalt med 30 fullträffar på 49 matcher men då gjorde han fem mål på fem matcher i FA-cupen och fem mål på tre matcher i Ligacupen också.
Detta var året när Aston Villa, Coventry och framför allt Blackburn fick känna av Le Tissiers nya bortataktik. Målet mot Blackburn på före detta Southampton målvakten Tim Flowers utsågs till årets mål.
Säsongen 96/97 var den sista då Le Tissier var på den absoluta toppen och det var också det året han blev Uniteds på sätt och vis värsta motståndare. Det året vann United ligan för andra året i rad, och var helt fantastiska med spel som en ur Mozart konsert med Cantona som den obestridliga orkesterdirigenten, det var även detta år när Cantona gjorde sitt mest berömda mål den 21 december mot Sunderland på Old Trafford. Men i oktober samma år, alltså två månader innan Cantona fick man se var inspirationen kom ifrån.
Det är den 26 oktober och Manchester United har kommit till The Dell för att inkassera tre enkla poäng, och redan efter ett par minuter tar nummer 7 bollen, och precisionspassar fram till anfallaren och det står 1-0. Som United supporter tar det ett par sekunder att inse att vi är bortalag och inte spelar i rött och att det inte var vår sjua som stod för den magiska passningen. Matchen flyter på och det är anfallsinriktad fotboll på båda håll. Men efter cirka en halvtimme händer det. Spelet är lite hafsigt ute på vår vänsterkant och vi tappar enkelt bort ett inkast och förlorar duellen om bollen i situationen efteråt också.
Bollen studsar ut till Southamptons ytter som spelar en enkel pass tillbaka till Berkovic. Han vänder upp, driver med bollen in i banan, och slår en enkel pass till en relativt omarkerad Le Tissier. Matthew vänder mot Uniteds mål och utmanar David May medan Brian McClair rusar dit för att ta bollen, men Le Tissier drar bollen åt vänster förbi McClairs utsträckta ben, sen vänder han åt höger och får utrymme av en nu på hälarna stående May. Sen stannar han till i rörelsen och lyfter blicken.
May är på efterkälke men på väg mot honom från vänster, Pallister står som understöd ett par meter bakom. Schmeichel har tagit ett par steg fram för att kunna täcka skott. Le Tissier skickar då iväg en perfekt avvägd chipp mot bortre krysset. Bollen går som i slow motion genom luften, över May, över Pallister och över en förbannad Schmeichel. Matthew Le Tissier höjer retfullt sakta båda armarna mot skyn och det står 2-0.
Resten av matchen gör Uniteds unga lag vad de kan, men ingen kommer åt Le Tissier på mitten han spelar fram till ytterliggare 3 mål och Southampton slår United med hela 6-3. Cantona gör två månader senare sitt mål mot Sunderland med den arroganta målgesten av två armar sakteligen sträckta mot skyn. Le Tissiers gester var snarlika men något mer ödmjuka. Men och andra sidan står ”Le God” över ”Le King”. Åtminstone vad gäller ödmjukhet.
Åren som följer är mer och mer bekymmersamma, Le Tissier är ofta småskadad och speltiden blir mindre och mindre och målen kommer allt mer sällan. I en match mot Sunderland säsongen 99/00 gör Le Tissier sitt 100:e Premier League mål på straff. Han blir då den sjätte spelaren att nå denna milstolpe och den första mittfältaren.
Efter säsongen 00/01 skulle Southamptons klassiska arena The Dell rivas och bli till hyreskomplex. Den 19 maj spelades den sista tävlingsmatch på denna klassisk 103 åriga arena. Le Tissier hade bara spelat 7 matcher den säsongen och inte gjort något mål. Men när the Saints tog emot Arsenal i säsongens sista match. En match som naturligtvis var väldigt känslosam för Southamptons supportrar var nummer 7 med på planen. Som om det stod skrivit i stjärnorna så var det naturligtvis husets herre som avgjorde tillställningen med en fantastisk vänster på halvvolley, med bollen lite bakom kroppen vid själva skottet. Målet kom i den 89:e minuten och betydde att matchen slutade 3-2 till Southampton.
Matthew Le Tissier spelade ett par matcher på Southamptons nya arena Sankt Marys också men lade skorna på hyllan efter säsongen 01/02.
Matthew Le Tissier fick ett av lägenhetshusen på marken under den gamla The Dell uppkallad efter sig och likaså bär ett av de plan som flyger till Guernsey namnet Le Tissier.
Under karriären var det vid flera tillfällen större klubbar som jagade Le Tissiers signatur, mest intensiva i sina försök var Tottenham redan 1990, och sen Chelsea 1996. Men Matthew avböjde alla sådana försök att locka bort honom från sin borg. Likaså såg han under hela 90-talet till att väldigt få motståndare kunde ta med sig något krigsbyte från den fästning han härskade i.
Matthew Le Tissier är en fotbollslegend och kommer alltid att vara en av mina personlig favoriter. Hans enorma positionsförmåga, hans precisa passningar, och overkliga bollkontroll tillsammans med ett av den engelska ligans bästa skott genom alla tider har gett honom en plats bland stjärnorna. Hans obändiga vilja att vara sin klubb trogen trots enorma möjligheter och lockelser runt varje hörn har bland Southamptons trogna helgon gett honom en plats på den allsmäktigas högra sida, varifrån ingen någonsin kan plocka ner honom. Kanske beskrevs han bäst av Xavi: ”His talent was simply out of the norm. He could simply dribble past seven or eight players but without speed – he just walked past them. For me he was sensational”
Matthew Le Tissier hade alltid ett overkligt trick i sin hatt, Le Tissier är en motståndare man minns.
:::
Ett anfallspar – Double Impact
90-talet är naturligtvis inte Liverpools starkaste, man hade tappat sin självklara position som nummer ett och sakteliga skulle man komma att tappa även sin historiska ställning som obestridlig historisk etta också. Men man var fortfarande ett lag som varje år utmanade om ligaguldet, och något som man verkligen har saknat under årets PL-säsong är väl förmågan att göra mål, men på 90-talet hade man den förmågan intakt. Man hade en gammal räv med näsa för mål. Rutinerad, etablerad, positionssäker – och kanske världens då bästa avslutare, Ian Rush. Sen hade man en ungtupp med näsa för mål. Hungrig, snabb, kaxig – och kanske världens då bästa avslutare, Robbie Fowler. Dessa båda herrar jagade positioner och mål i motståndarnas straffområde som kanske inget annat anfallspar någonsin tidigare.
Bakom dem hade man kreatörer av världsklass, bland annat John Barnes som hade den så ovanliga men bedårande egenskapen av att vara både kraftfull och elegant. Och så hade man virvelvinden Steve McManaman, som kunde dribbla förbi motståndare, som kunde springa förbi motståndare och som kunde passa förbi motståndare. Under 90-talet fanns en tydlig ”Liverpool Way” i offensiven, någon skapar ett läge genom finess eller kraft och sen hugger två riktigt giftiga kobror i straffområdet och sätter inte den ena den så gör garanterat den andra det. Här har ni två exempel på det dagens Liverpool saknar i straffområdet i form av The Liverpool Way 1 och The Liverpool way 2.
:::
Ett ”omöjligt” mål – Samasi Abou
En ny och förhoppningsvis stående punkt blir ett mål som egentligen inte går att göra, och det första av dessa är hämtade från en match mellan West Ham och Barnsley den 10 januari 1998. Eyal Berkovic driver upp bollen från egen planhalva och slår en djupledspassning till Frank Lampard som tar sig in i straffområdet och försöker slå ett inlägg, men bollen tar på täckande Barnsleyförsvarare och studsar tillbaka till Lampard. Utpressad mot sidlinjen spelar Lampard hemåt till inbytte John Moncur.
Moncur tar emot och skickar ett inlägg mot straffpunkten. Så långt är allt ett vanligt och snyggt uppbyggt anfall. Sedan händer det, Abou tar snyggt emot inlägget med en klack runt försvararen till Hartson. Hartson tar emot med sin patenterade benskyddsstuds och Abou som rundat sin försvarare plockar upp den lösa bollen, driver åt vänster och får läge för skott med vänsterfoten. Men Barnsleybacken kastar sig och täcker skott samtidigt som Dave Watson i målet rusar ut. Då glidtacklar Abou bollen med höger utsida i sidled. Bollen går i en perfekt bana över och förbi både försvararen och målvakten och in i mål. Ett ”omöjligt” avslut, perfekt utfört.
:::
Ett taktiskt fenomen – Direct to its extreme
Norrmannen Egil ”Drillo” Olsen hade hämtat mycket inspiration från Engelsk fotbolls intensitet och direkthet, och efter att blivit en av de första att till fullo utnyttja videogranskning för att bygga taktik. Kom han fram till att man enklast gör mål genom en så snabb omställning som möjligt, med så få bolltouchar och spelare inblandade som möjligt.
Så tagit till sin ytterlighet skulle Drillos lag så snabbt de erövrat bollen slå den långt upp i banan där någon av yttrarna eller den släpande forwarden bara skulle förlänga eller styra ner bollen till spjutspetsen längst upp som med så få tillslag som möjligt skulle komma till avslut.
Detta blev otroligt effektiv då man med relativt svagt spelar material kunde komma ganska långt. I princip användes fyra väldigt defensiva försvarare samt två centrala ”vattenbärare” endast till att vinna boll. Sen hade man två konditionsstarka och gärna stora yttrar samt en stor central targetspelare. Det som var nytt i förhållande till många av de engelska lag som grunden kom ifrån var alltså att använda stora yttrar.
Detta kan tyckas konstigt men i själva verket var det en logisk tanke då yttrarna i Drillos system inte skulle ta sig förbi motståndarna och komma till inläggsläge utan snarare vinna dueller om höga bollar genom fysik. I sin extrema form blev det i princip tre targetspelare istället för en, detta för att helt enkelt öka chansen för de defensiva och ofta otekniska spelarna att träffa en medspelare med sin långboll.
Så Egil tog helt enkelt Sheffield Uniteds centertank Jostein Flo och satte honom som vänsterytter. Flo som var 190 cm lång och i sina ungdoms dagar hoppande 2,06 i höjd blev en formidabel ”yttertarget”. Egils taktik blev efter ett tag väldigt extrem och folk tyckte att det norska landslaget spelade primitiv och tråkig fotboll. Men taktiken som alltså fötts ur det engelska ligaspelet och omvandlats och förenklats till en väldigt enkel idé, blev en resultatmässig jättesuccé och Norge klättrade på FIFAs världsranking från en plats runt 60 till som bäst tvåa i världen under Drillos extremfotboll.
Efter VM 94 och 98 kom Egil till slut till engelsk ligafotboll och Wimbeldon 1999. Men till skillnad från norska landslaget där alla otvivelaktigt underställde sig det taktiska systemet fick inte Egil ut det bästa av ”the grazy gang” och fick till slut sparken i maj 2000 när laget var på väg ur Premier League. Så omvandlat till klubbfotboll fungerade inte Drillos taktiska plan men sviterna av detta fenomen har ändå blivit kvarstående i den engelska topp fotbollen om än i förändrade och förbättrade former.
Men det Stoke som kritiseras idag för sitt tråkiga och primitiva spel har många likheter med det spel som Drillo införde, och det faktum att uppställningen 4-2-3-1 är väldigt frekvent om än med andra spelartyper är också en rest av den rollfördelning som implementerades av bland annat Egil ”Drillo” Olsen. Ett perfekt exempel på hur Drillo ville göra mål ser ni i rubriklänken ovan. Norrmannen Jan-Åge Fjörtoft är det som avslutar med sitt debutmål för Swindon mot Tottenham i januari 1994.
:::
Veckans vad hände med? – Anders Limpar
Efter enormt framgångsrika säsonger i Arsenal och Everton där Limpar blev något av en kultspelare gick det sakteliga utför för Limpar. En helt misslyckade sejour i Birmingham med bara 4 spelade matcher gav en flytt hem till AIK och två säsonger i Allsvenskan, därefter vändes blickarna åter till guldgrävarlandet och en tid i Colorado Rapids i MLS.
När han kom tillbaka till Sverige år 2000 skrev han lite kontroversiellt på för Djurgården men spelade aldrig någon match, då kroppen inte längre höll för den nivån. The Limp Bar blev på kort tid ganska populärt, men krogen stängde under mystiska omständigheter efter bland annat ett benbrott på en kund. En spelbutik i Sollentuna där han också är assisterande tränare för Sollentuna United är vad som gäller för stunden, även om han ibland synts i TV på fotbollsgalor och Superstarstvävlingar. Vissa svenska Englandsproffs blir Markstedt, andra blir Limpar.
:::
Tre perfekta passningar på Upton Park
Oftast är det ju mittfältet som ses som den skapande kraften på planen och det är från dessa spelare som kreativiteten kommer och det är där chanserna skapas. För er som sett Looking for Eric så vet ni att den ihärdige brevbäraren vill få Eric till att berätta om sitt snyggaste mål och Eric svarar ”it was not a goal, it was a pass” sen får man se chippen fram till Irwin. Här har ni tre andra fantastiska öppnande passningar från spelare utanför mittens rike.
1. Eric Cantona slår en höger utsida som bara han kunde liksom med en biljardstöt på bollen som går i en korridor mellan fyra West Ham spelare 20 meter fram till en perfekt löpande Solskjaer.
2. Andy Cole står omringad av tre West Ham spelare och skickar en perfekt bredsida förbi ytterliggare fyra till en framrusande Robert Lee på en våttyngd plan i London i en tidig version av ”the entertainers”.
3. Ian Bishop skär med en kirurgs precision upp Man City med sin passning från mittlinjen till straffområdet där Tony Cottee kan ta emot och sätta sitt för dagen tredje för West Ham.
:::
Veckans Izzet
I matchen mot Crystal Palace hemma på Filbert Street gör Muzzy Izzet det han är allra bäst på, nämligen snygga mål. Det är hörna på övertid och man ligger under med 1-0. Izzet tar emot en kort hörna, skottfintar bort en utrusande Palace försvarare, tar ett par steg, och skruvar in bollen i bortre burgavlen. Mannen osar av klass.
:::
Veckans solo – Vegard Heggem
Liverpools norrman Vegard Heggem var ingen större målskytt och gjorde bara 3 mål under sina fem skadedrabbade år i klubben. Men hans solomål mot Boro på annandagen 1998 är värt att komma ihåg. Vegard tar emot bollen ute på högerkanten och lurar bort Boros vänsterback och vänstermittfältare i samma vändning in mot planen, sen liksom bara löper han av farten förbi den första innerbacken som står på hälarna och inte vet om han ska gå på eller inte. En tvåfotare som han inte riktigt verkar tro på själv lurar bort mittback nummer två och sen avslutar han med en magnifik högerchipp över en Mark Schwarzer på halvdistans, en så kallad ”Norwegian special”.
:::
Tack för denna gång och förhoppningsvis ses vi igen om 14 dagar på samma kanal.