Capellos avgång det bästa som kunde hända för England

Två omständigheter bör vi i alla fall kunna se som hyfsat säkra. För det första att Capello var djupt missnöjd med att FA egenmäktigt tog kaptensbindeln från John Terry och gav uttryck för detta missnöje i italiensk TV. För det andra att FA var djupt missnöjda med Fabio Capello som kritiserar sin arbetsgivare offentligt och går tvärs emot den principiella hållning förbundet intagit vad avser rasismanklagelserna mot John Terry.

Jag tror det relevanta uttrycket översatt till svenska är oförenliga skiljaktigheter.

Det är egentligen inte förvånande att det slutade med Fabio Capellos avgång, det låg liksom i luften. Det sätt på vilket Capello sågade förbundet offentligt, och det sätt han valde att göra en kaptensfråga han förmodligen egentligen inte bryr sig om till en stridsfråga, med all sannolikhet ett taktiskt beslut av Capello själv, antydde att han kort och gott sökte en exit. En förbundskapten som vill behålla jobbet agerar inte på det viset.

Mera omtvistat lär vara just uppfattningen att Fabio Capellos avgång nog är det bästa som kunde hända England i just det här läget.

:::

Allt krut i Fabio Capellos förbundskaptenskap dog egentligen ut under och efter det misslyckade världsmästerskapet i Sydafrika för två år sedan. Ett misslyckande som till så stor del berodde på otillräckliga förberedelser, en svag organisation och ett tämligen inkompetent ledarskap, allt detta ackompanjerat av en fotboll på planen som gick stick i stäv med engelsk fotbollsidentitet.

Det var där och då som Fabio Capellos förtroendekapital som förbundskapten för England dränerades. I grund och botten var och är det ett misstag av FA att låta honom fortsätta och göra sig av med honom först nu.

Inte för att han i sig är en dålig manager, men för att han helt enkelt inte längre är och var rätt person på rätt plats i rätt tid. Auran kring honom finns inte längre där, och i och med VM så förlorade han också en stor del av sin auktoritet gentemot spelarna.

Att gå in till ett EM-slutspel med sådana förutsättningar hade bara kunnat sluta med katastrof. Jag ser inget alternativ som egentligen kan vara sämre än just det, och därför menar jag att Fabio Capellos avgång är det bästa som kunde hända för England.

Det betyder inte att England vinner EM, men det betyder att England åtminstone har en sportslig chans att inte göra bort sig själva.

Det förändrar personrelationer och gruppdynamiken i det engelska landslaget, och gamla lojalitetsband som kanske snarare begränsat än berikat laget kan knytas upp. Nya mönster och nyhetens behag kan bära långt i ett mästerskap, det har vi sett förr.

:::

Men vem tar då över efter Fabio Capello?

Själv är jag rätt övertygad om att jobbet nu går till en engelsman. Jag tror experimenterandet med utländska managers nu är över, och att FA försöker hitta tillbaka till en engelsk fotbollsidentitet i landslaget. Taktisk bildning måste kombineras med kulturell instinkt på fotbollsplanen.

En tung favorit är naturligtvis Harry Redknapp, naturligtvis väldigt påpassligt efter att denne igår friades från samtliga anklagelser om skattebrott. Frågan är i så fall om han är beredd att lämna Tottenham i det här läget, eller om han skulle köra förbundskaptensjobbet vid sidan av under våren för att efter klubblagssäsongens slut ta över på heltid.

En mer kortsiktig variant på den lösningen skulle vara att låta Stuart Pearce ha en tillförordnad roll under våren. Men jag tror inte på Pearce som en faktisk ersättare på sikt, hans meriter med U21-landslaget har helt enkelt varit för svaga för något sådant, och han är för oerfaren som manager.

Roy Hodgson är också ett namn som har nämnts i sammanhanget. De argument mot hans position i Liverpool skulle förmodligen plockas fram även vad gäller England, det vill säga inte den rätta mentaliteten för ett topplag, men man ska inte underskatta de insatser Hodgson ändå gjort med Fulham och West Brom. Men frågan är om FA:s och det engelska landslagets självbild är så verklighetsförankrad att de skulle överväga Hodgson på allvar.

Sedan tror jag i och för sig att England skulle må rätt bra av ett visst mått av överdriven optimism och brist på så kallad verklighetsförankring.

Ett antal roliga karaktärer nämns ju ofta i de här sammanhangen. Men managers som Ian Holloway och Neil Warnock tror jag helt enkelt inte passar den personprofil som FA ändå lär utgå från. Metaforiska män i lustiga hattar roar ofta folket, men sällan professionella uppdragsgivare.

Naturligtvis nämns också Martin O’Neill (förvisso nordirländare, men all in the empire!) och Alan Pardew för jobbet. Men jag tror de båda är så pass färska i sina respektive imponerande lagbyggen uppe i nordöstra England att de inte är intresserade av att lämna i nuläget.

Kanske ska heller inte Sam Allardyce helt räknas bort från ekvationen?

:::

I mina ögon finns det inte en chans att Fabio Capello hade tagit strid över kaptensfrågan, något han tidigare beskrivit som helt oviktigt, om han faktiskt hade varit intresserad av att sitta kvar som förbundskapten. Det blev däremot en bekväm alibifråga att göra en exit med och samtidigt skjuta över ansvaret på FA.

Ingen manager vill bli associerad med misslyckande, alla har sina rykten att tänka på, och Fabio Capello såg nog vartåt det barkade med han själv vid rodret inför det stundande EM-slutspelet.

…………………………………………………

Härlig match på Riverside igår kväll, och Sunderland gick efter förlängning segrande ur striden mot Middlesbrough och möter alltså Arsenal på hemmaplan i FA-cupens femte omgång.

Martin O’Neill, vilken effekt han har fått på Sunderland.

:::

Mark Ogden skriver om utländska spelare i Premier League och menar att Eric Cantona nog varit den mest betydelsefulle av dem alla.

https://blogs.telegraph.co.uk/sport/markogden/100023597/how-eric-cantona-changed-english-football-forever-20-years-ago-today/

Jag är böjd att hålla med, i en av verbet böjds bokstavliga betydelser.

:::

Be Champions!!