Under eftermiddagen brakar det till på Molineux med ett riktigt saftigt Black Country-derby mellan Wolves och West Brom, ett möte som är att betrakta som ett av Englands allra hetaste och mest intensiva derbyn.
Två saker slår mig när det gäller mötet mellan Wolves och West Brom. För det första att det är ett möte mellan två lag som befinner sig i regionen runt eller strax ovanför nedflyttningsstrecket, och att det därför är en betydelsefull match också i det avseendet. För det andra att det också på sitt sätt är en match mellan två lag som jag nog tycker är ”för bra” för att åka ur Premier League.
Det där sista är ju egentligen ett rent nonsenspåstående. Åker ett lag ur så är det bevisligen tillräckligt obra just för att åka ur. Men förhoppningsvis förstår man ändå andemeningen i påståendet, snarare än att haka sig fast vid dess bokstavliga betydelse.
Hur som helst så fick det mig att börja tänka på andra lag och andra spelare som var för bra för att åka ur Premier League, men som ändå gjorde det. Som lag betraktat är det ju svårt att komma förbi West Ham säsongen 2002/03, som innehöll spelare som Michael Carrick, Joe Cole, Lee Bowyer, Jermain Defoe, Paolo Di Canio, David James och Trevor Sinclair.
Men med den här bloggen tänkte jag snarare försöka fokusera lite mer lättsamt på spelare, och försöka konstruera en startelva, enligt gängse brittisk 4-4-2-modell, med spelare på respektive position som kort och gott och helt enkelt var ”för bra för att åka ur”.
:::
Målvakt: Shay Given. Personligen kanske jag tycker att Given är en något överskattad målvakt, väldigt reaktionssnabb på linjen men i övrigt något begränsad, men att han är en bra målvakt av Premier League-standard råder det ju ingen tvekan om. Under säsongen 2008/09 spelade han 22 matcher för Newcastle, och många menar att det faktum att han lämnade klubben ledde till att laget åkte ur den säsongen.
Vänsterback: Ian Harte. Leeds var väl egentligen ännu ett sådant här lag som på alla sätt och vis var “för bra för att åka ur”. Men exemplet illustrerar också betydelsen av det som händer vid sidan av planen. Ian Harte var en dynamisk vänsterback i det imponerande lagbygge som tog sig till semifinal i Champions League och som gjorde ett allvarligt försök att ta upp kampen med den tidens duopol i form av Arsenal och Man Utd. Bra såväl defensivt som offensivt, men inte minst Hartes frisparkar var ett dödligt vapen.
Mittback: Stuart Pearce. Pearce var engelsk landslagsback under 1990-talet och skrämde livet ur småbarnen när han, i brott mot all engelsk tradition, satte sin straff under EM-slutspelet på hemmaplan 1996. Men trots att han är en av Englands bästa försvarare under modern tid så har han ändå lyckats bli nedflyttad med Nottingham Forest, klubben i vilken han gjorde över 400 matcher, hela två gånger.
Mittback: Stephane Henchoz. Ett av Premier League-erans första lag som var ”för bra för att åka ur” var Blackburn, men endast fyra år efter att de vunnit ligatiteln så åkte de ur, till stor del tack vare ett antal dyra floppvärvningar. En spelare som emellertid kom ur det hela med äran i behåll var Henchoz, som värvades av Liverpool, och bildade ett väldigt säkert och stabilt mittbackspar tillsammans med Sami Hyypiä.
Högerback: Glen Johnson. En del av West Hams oerhört talangfulla kull av spelare som åkte ur i början av 2000-talet. Gick därefter till Chelsea där han i enlighet med den klubbens moderna tradition sågs som väldigt lovande utan att någonsin riktigt få slå igenom. Flyttade därefter till Portsmouth, innan Liverpool och Rafa Benitez plockade upp honom som ”sista pusselbiten” i ett tänkt ligatitelvinnande lagbygge. I Liverpool är han kvar, och där gör han ett gediget jobb.
Vänsterytter: Stewart Downing. Givet att Damien Duff har flyttats ned hela två gånger så hade han kanske varit ett bättre val. Men kanske vore det hårt med två spelare från samma Newcastlelag, utan någon spelare från deras lokala rivaler. Downing är uppvuxen i Middlesbrough som växte upp och växte fram i laget, men som också flyttades ned med dem under 2008/09. Under den säsongen gjorde inte Stewart Downing ett enda mål, vilket händelsevis är samma antal mål han gjort för Liverpool den här säsongen.
Central mittfältare: Roy Keane. När en spelare är så förknippad med en klubb och makalös framgång så kan det vara lätt att glömma bort att han inte spelade där hela sin karriär. Den som tog Roy Keane till England var Nottinghams Brian Clough, men han kunde inte rädda laget kvar i Premier League. Vid den tiden var han en ung hetlevrad mittfältare, och det var först i Man Utd som han blev en gammal hetlevrad mittfältare. Hans insatser i Man Utd är legendariska, semifinalen i Turin inte minst, och det är fotbollsparodi att den säsongens medaljer i Champions League delades ut till David May och Jonathan Greening men inte Keane.
Central mittfältare: Scott Parker. Bredvid Roy Keane kan vi placera förra säsongens vinnare av fotbollsskribenternas årets spelare-utmärkelse. Det vill säga Scott Parker. Efter en lovande början på sin karriär hade han en tuff period i Chelsea och Newcastle, men hans stjärna började lysa i West Ham, där han var med bred marginal lagets bäste spelare. Den här säsongen köptes han av Tottenham där han varit central i lagets något överraskande roll tabellplacering.
Högerytter: Georgi Kinkladze. Med undantag för Scott Parkers fyra matcher i början av den här säsongen, så är Kinkladze den ende spelaren i den här elvan som faktiskt följde med sitt lag, det vill säga Man City, ner i The Championship. Inte nog med det, dribblingsfantomen som gjort ett av Premier League-erans snyggaste mål, blev dessutom nedflyttad till League One med Man City, innan han till slut valde att lämna klubben.
Anfallare: Juninho. Kanske är Juninho inte någon renodlad anfallare, men i rollen som släpande forward gör han inte bort sig. Det kan i alla fall inte vara många spelare som först blir nedflyttade för Premier League och därefter vinner ett VM, men Juninho är en av dem. En tidig brasiliansk import, liten på jorden, men som gjorde ett stort intryck. Under sin första sejour i klubben förde han Middlesbrough till två klubbfinaler. Men Bryan Robsons makabra beslut att inte ställa upp en startelva till en match mot Blackburn ledde till att Middlesbrough flyttades ner.
Anfallare: Darren Bent. Det finns ett antal namn man skulle kunna tänka sig på den här positionen, bland dem Craig Bellamy, Andy Johnson, Steven Fletcher och Fabrizio Ravanelli. Men jag har på något sätt ändå fastnat för Darren Bent, kanske för att han alldeles nyligen blev den nionde snabbaste spelaren i Premier League att nå upp till 100 gjorda mål.
:::
I linje med tidigare startelvor av ungefär den här karaktären, så kan jag väl bolla över den naturliga följd- och diskussionsfrågan till er som läser bloggen: Vem anser ni då ska vara manager för det här laget? Det vill säga, vem anser ni vara den bästa managern som trots det har åkt ur Premier League?
Och naturligtvis är det ju fritt fram att diskutera laguttagningen.
…………………………………………………
Louise Taylor tycker jag på ett bra sätt sammanfattar den mängd av punkter och problem som Fabio Capellos kommande efterträdare har att adresssera och åtgärda.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/feb/09/parker-gerrard-england
:::
I och med dagens båda matcher – Wolves vs West Brom samt Aston Villa vs Man City – så är en riktig tungviktshelg av engelsk ligafotboll över, och vi får väl göra det bästa för att sammanfatta den imorgon.
Be Champions!!