Men den förhoppningen tog ju Luis Suarez effektivt död på i lördags när han tämligen medvetet valde att inte ta Patrice Evra i hand inför matchen, något som endast ledde till att ännu en gång röra upp infekterade känslor.
Detta beslut av Suarez fick omedelbara konsekvenser både för matchen och för helgen som helhet. Stämningen på planen blev omedelbart och synbart mer infekterad, med ideligen återkommande småbråk. Effekten på läktarna och runt arenan blev ringa, men hade kunnat bli allvarlig. Känslorna var upprörda från alla håll i pressrummet efter matchen, och diskussionen i engelsk press och media har varit minst sagt hätsk.
Det finns ett antal aktörer i den här soppan, och alla har sina respektive uppfattningar om vem och vilka som gjort fel, vilka som bär ansvaret och skulden. Allt från de extrema ytterlighetsuppfattningarna att hela skulden ligger på Suarez och Liverpool respektive Evra och Man Utd, till den egentligen minst lika svenskt ointressanta mellanmjölksuppfattningen att alla parter nog bär samma ansvar och skuld.
Bullshit så klart, om än politiskt korrekt bullshit. Möjligen också politiskt korrekt bullshit som alienerar lägst antal läsare.
Jag gör bokslut för den här soppan nu, med utgångspunkt från vad som hände under helgen, genom att gå igenom aktör för aktör. Och den här gången hoppas jag verkligen att det sista ordet verkligen är sagt, och att vi i framtiden slipper denna befängda diskussion.
:::
Luis Suarez
Allt som hände i lördags, och de kontroverser under och efter matchen som följde, har sitt ursprung i Luis Suarez korkade och oannonserade beslut att inte ta Patrice Evra i hand. Det var ett egoistiskt och idiotiskt beslut, där han satte sig själv över såväl Liverpool som fotbollsklubb som Kenny Dalglish som manager.
Liverpools ägare rasar i efterhand mot Luis Suarez och menar att han vilselett dem vad gäller hans avsikter. Det är naturligtvis bara ett annat och möjligen mer diplomatiskt sätt att säga att Suarez har farit med osanning, vilket är något som borde få de som tidigare försvarat Suarez ärlighet, i samband med dennes vittnesmål i själva huvudfrågan, att dra öronen åt sig.
Luis Suarez kom under söndagen ut med en ursäkt för sitt beteende. Det är förvisso svårt att bedöma uppriktigheten i den ursäkten, som lika gärna kan vara framtvingad av Liverpools ägare. Det är en skriftlig ursäkt som inte i sig kan vara tillräcklig för att återgälda den skada han åsamkat Liverpool, den måste följas upp av ett förändrat beteende över tid på fotbollsplanen och utanför den.
Men det är en ursäkt som är tillräcklig för att nu kunna släppa frågan och gå vidare.
:::
Patrice Evra
Patrice Evra ville ta i handen och sätta ett sträck för situationen, men fick nobben. Utifrån hans perspektiv, som styrkts av en tämligen övertygande bevisning, är det också han som blivit rasistiskt förolämpad. Samt i samband med domen mot Suarez osakligt och felaktigt fått sin heder och ära attackerad av Liverpool som klubb.
Naturligtvis blir Suarez beteende då en form av droppe som får bägaren att rinna över. Hans beteende att springa fram mot Stretford End och, naturligtvis, se till att fira segern i Luis Suarez synfält, är onödigt och provocerande, men det är också mänskligt förståeligt. En ursäkt för detta vore kanske på sin plats, men för mig förblir det där en bisak som inte förtjänar att jämställas med det som är själva huvudsaken.
:::
Kenny Dalglish
Ända sedan den där ödesdigra matchen på Anfield för fyra månader sedan har Kenny Dalglish stöttat Luis Suarez i vått och torrt, inte sällan i en sådan utsträckning att omvärlden ifrågasatt hans omdöme. Särskilt i samband med domen mot Suarez så skedde några av de kanske värsta övertrampen.
Dalglishs beteende direkt efter matchen i lördags var allt annat än snyggt, och att säga att det var helt galet att rikta någon som helst kritik mot Luis Suarez efter lördagens match förstärkte naturligtvis bara intrycket av en manager som målat in sig i ett hörn att försvara sina spelare och som i det ärendet förlorat delar av sin verklighetsförankring.
Men, det är först och främst också Luis Suarez som svikit Dalglishs förtroende i den här frågan. Suarez hade, enligt Dalglishs egna uppgifter, lovat att skaka Evras hand, men valde alltså att ändå inte göra det. Det är svårt att säga om Dalglish i det läget valde att spela dum, eller om han verkligen var så oinformerad som han framställde det. Men vem som helst skulle i det läget kunna paralyseras av medias strålkastarljus och då agera som Dalglish gjorde. Den ursäkt som Dalglish publicerade under söndagen är dock fullt tillräcklig för att acceptera och gå vidare.
Kenny Dalglish går inte ur det här ärendet med opåverkat förtroendekapital, men det är först och främst Luis Suarez som stått för kapitalförstörelsen.
:::
Alex Ferguson
Alex Ferguson var inte nådig efter matchen vad gäller Luis Suarez omdöme och person. En skam för Liverpool som fotbollsklubb och han borde inte få spela mer för Liverpool, var hans slutsats i sammanfattning. Och även om det är ett budskap som när det kommer från honom rent spontant lär väcka motsatta reaktioner bland Liverpoolfansen, så får man väl kanske ändå säga att han har en poäng i sak.
Det finns två märkliga sätt på vilka Fergusons uttalande kan filtreras. För det första finns de som lite stereotypt vill mena att det måste vara någon form av mindgame. Jag skulle vilja slänga fram den alternativa möjligheten att han helt enkelt bara säger vad han tycker, och att han bara är tillräckligt gammal i gamet för att våga göra det. Och att vi kanske på det stora hela ska vara glada att inte alla är upptagna med att ständigt och jämt vara diplomatiska, smidiga eller politiskt korrekta.
För det andra finns de som menar att Ferguson inte borde uttala sig om Liverpool. Den underliggande föreställningen, att endast om man håller på Liverpool eller är anställd för Liverpool så har man rätt att kommentera eller kritisera Liverpool, är så klart tramsig. Alla fotbollsklubbar får genom sitt beteende utstå omvärldens kritik och omdöme, Liverpool är i det inget undantag och ska naturligtvis heller inte vara det.
Man får också se Fergusons uttalande i sitt lagmässiga sammanhang, precis som många vill göra med Dalglish. Ferguson har en spelare som först blivit påhoppad med rasistiskt betonade förolämpningar, som därefter fått heder och ära attackerad av en motståndarklubb – men han har ändå valt att hålla en relativt låg profil i ärendet. Efter lördagens incident, naturligtvis väljer han då att gå till starkt försvar för sin spelare.
Att i det sammanhanget ändå rikta viss kritik mot Patrice Evra, för dennes okloka firande av segern efter slutsignalen, är kanske något som i den bästa av världar borde nyansera den alltför vanliga uppfattningen att Ferguson själv aldrig skulle kritisera sina spelare.
Just det förmodade hyckleriet är ju den främsta invändningen mot Ferguson, som om det faktum att Man Utd minsann också är dumma på något sätt skulle ursäkta Liverpoolsk dumhet. Särskilt lyfts då Fergusons beslut att behålla Eric Cantona i klubben efter dennes kung fu-övningar på Selhurst Park fram som ett exempel. Men det känns inte helt vattentätt.
Eric Cantona gjorde ett stort fel, även om dumhuvudet förtjänade alla sparkar han kunde få. Han fick sitt straff, för övrigt nio gånger längre än Suarez straff, han tog det, och han kom tillbaka. När han kom tillbaka till fotbollsplanen så gick inte Eric Cantona ut och begick exakt samma dumhet igen eller demonstrerade en påfallande brist på ånger för det som inträffat. Tvärtom, skulle man nog kunna säga. Och därmed en rätt stor skillnad.
:::
Liverpools ägare
Något hände ju helt klart mellan lördagen och söndagen inom Liverpool, och det är ju inte helt osannolikt att det som hände var att Liverpools ägare tog sitt ansvar och gav prov på ett konstruktivt ledarskap. De ursäkter som Liverpool publicerade under söndagen bar deras prägel och inflytande, och i den soppa som den här affären utgör så är det nog först och främst Liverpools ägare som kommer ur den med all heder i behåll. Och det känns ju som en något märklig sak att säga om amerikanska ägare av engelska fotbollsklubbar.
:::
Man Utds fans i Red Issue
Det extremt ogenomtänkta tilltaget av Red Issue, ett magasin för Man Utd-supportrar, att komplettera sin senaste upplaga med ett utklipp av en Ku Klux Klan-mask syftandes till Liverpool och Luis Suarez, var naturligtvis höjden av supporteridioti i det här läget. Det kunde leda endast till en sak, att inflammera situationen ytterligare. De kan motivera det bäst de vill med humor och sarkasm, men det är inga ursäkter. Inga ursäkter har heller så vitt jag sett och hört kommit från företrädarna för Red Issue, vars hela upplaga konfiskerades inför matchen av polisen, och det är naturligtvis en skamfläck i sig för hela Man Utds supporterkultur.
Det i sig är väl den enda kvarvarande lösa tråden i den här sorgliga affären.
…………………………………………………
Under dagen har alltså Wolves sparkat sin manager Mick McCarthy, efter helgens förnedrande 1-5-förlust mot lokalrivalerna West Brom. En av ligans mer tålmodiga klubbledningar tappade alltså till slut tålamodet.
Vem som tar över Wolves förblir en öppen fråga. Man kan kanske tänka sig att de söker en personlighet likt McCarthys, och att kanske Steve Bruce i så fall borde kunna ligga rätt bra till.
:::
Kan Luis Suarez spela kvar i Liverpool och England?
Endast under en förutsättning skulle jag säga, det vill säga om han visar upp en omedelbar och ihållande förändring och förbättring i sin attityd, på och utanför planen. Han måste visa att han tagit lärdom av det som hänt, och agera därefter.
Än så länge finns dock inga skäl att tro att någon sådan lärdom är nära förestående. Men det får tiden utvisa. Liverpools ägare och klubbledning är förståeligt nog rasande på Suarez beteende i helgen, och det kan inte ses som uteslutet att man väljer att casha in på honom i sommar.
Luis Suarez beteende har gått ut över laget. Dels genom att han faktiskt har varit avstängd under januari, och dels syntes en rätt tydlig direkt negativ effekt på lagets prestation av hans beteende på planen i lördags. Men det påverkar så klart också Liverpool som klubb, vars klubbmärke och renommé nu och för överskådlig tid framåt kommer att vara sammanknippat med något som den absolut inte vill vara sammanknippad med. Och då syftar jag inte bara på rasism i sig, utan en form av arrogans och världsfrånvändhet som är allt annat än attraktiv. Och det är en konsekvens med inte bara sportslig utan också potentiellt ekonomisk effekt.
Engelska fotbollsarenor kan vara väldigt oförlåtande, och Luis Suarez kommer att utsättas för hån och häckel över det inträffade. Allt så klart i syfte att få honom och därmed Liverpool ur balans. Det behöver inte vara ett problem om Suarez har psyket att kunna hantera det, men frågan är då om Suarez har detta psyke.
Av matchen i lördags att döma har han det inte. Jag sa redan innan hans formella återkomst mot Tottenham att jag var lite fundersam på om Suarez skulle vara mer inställd på att spela fotboll alternativt på att ”bevisa” något för omvärlden. På Old Trafford i lördags var det inte att spela fotboll som först och främst stod på Suarez privata dagordning.
Liverpool måste som jag ser det ägna vårsäsongen åt att genomföra en rätt omfattande nyttokalkyl vad gäller Luis Suarez framtida vara eller inte vara i klubben.
:::
Be Champions!!