Ett engelskt fotbollslag fick utstå ännu en smärtsam förlust på italiensk mark igår kväll, i och med att Chelsea tappade en 1-0-ledning till 1-3, och därmed har de en tuff uppgift att lösa inför returmötet på Stamford Bridge. Ärligt talat så hade väl förlusten kunnat vara ännu större om Chelsea hade varit riktigt olycksdrabbade.
Ändå var den här förlusten, eller snarare dess utformning, i sig betydligt mindre förvånande än vad Arsenals förlust förra veckan mot Milan var. Chelsea är ett lag i rejäl gungning, och som visat sig vara särskilt känsliga för precis den typ av offensiv som Napoli står för.
1-3 hade för tidigare års Chelsea alls inte varit någon omöjlighet att vända på Stamford Bridge, men den här säsongen känns det väldigt tufft. Inte minst för att det är svårt att föreställa sig hur Chelsea ska lyckas hålla tätt bakåt i den utsträckning som krävs för att lyckas med uppgiften. Dessutom, icke att förglömma, tidigare års Chelsea hade naturligtvis inte förlorat en sådan här match med 1-3.
Men vad är då skillnaden mellan det här Chelsea och tidigare års Chelsea, vilka är lagets nuvarande svagheter, det som gör att de förlorar en sådan här match med två mål, och som gör att de inte längre ens kan känna sig säkra på en av de fyra högsta platserna i Premier League?
:::
Bristande försvarsspel
Brist på organisation i lagets defensiva delar ger motståndarna allt för stort utrymme, samt gör Chelsea tämligen benägna att göra misstag. Olika försök till hög press gör dessa utrymmen till stundtals öppna landskap. Mittfältarna som ska täcka upp framför den egna backlinjen misslyckas alltför ofta med sin uppgift, inte minst tydligt igår kväll.
Ja, Chelsea har varit skadedrabbade i sin backlinje, men det är heller inte hela förklaringen. Villas-Boas nämnde i intervjuerna efter matchen att John Terrys frånvaro var dyrbar, men Chelsea har haft dessa defensiva problem även med Terry i laget. Många ser också Villas-Boas och dennes defensiva strategi som problemet, men Chelsea har haft defensiva problem i ett par år nu.
Ineffektivt anfallsspel
Chelsea har väldigt mycket boll, sätter stundtals hög press på motståndarna och ligger rätt högt i statistiken över skapade målchanser. Men ändå så är de otroligt ineffektiva framför motståndarnas mål. Juan Mata och Daniel Sturridge gör genomgående bra insatser, men de utgår oftast från kanterna, och kan inte både skapa och göra mål i en sådan utsträckning som vore nödvändig.
Det är en märklig förvandling, därtill på kort tid, från det Chelsea som under den första säsongen med Carlo Ancelotti var en offensiv virvelstorm och som slog både det ena och det andra målrekordet. Förra årets januariköp av Fernando Torres sågs som en form av avsiktsförklaring av Chelsea, att skjuta upp sig till den absoluta världstoppen igen. Värvningens konsekvenser har emellertid blivit två världsklassanfallare utan självförtroende i Torres och Drogba, en uppretad och därefter utflyttad Anelka, och i grund och botten en otydlig rollfördelning i Chelseas anfall.
Villas-Boas taktik och laguttagningar
När Villas-Boas rekryterades såg många det som ett väldigt begåvat beslut av Roman Abramovich. Villas-Boas hade haft stora framgångar i Porto, hade en bakgrund i Chelsea, och sågs som en av den unga generationen managers främsta taktiska tänkare. Han var ung och dynamisk, och en utstrålning som passade väl in på Chelsea.
Men ju längre säsongen lider desto märkligare framstår många av Villas-Boas olika beslut. Ofta handlar det om en vilja att spela ett spel för vilket han inte har ett tillräckligt spelarmaterial, inte minst då med ett försvarsspel baserat på hög press. Men även de mer konkreta spelarvalen framstår ibland som märkliga.
Han har valt att hålla fast vid Fernando Torres, trots att denne klart och tydligt inte haft förmåga att prestera vad som krävs. En kreativ och offensivt lagd mittfältare som Raul Meireles har främst använts som balansmittfältare, inte sällan och som i går med dåligt utfall. På motsvarande sätt har en defensivt lagd mittfältare som John Obi Mikel använts i offensiva syften. Erfarna spelare som Frank Lampard och Michael Essien ställs vid sidan. Detsamma gäller spelare i backlinjen som till exempel Alex och, inte minst märkligt, nyss värvade Gary Cahill.
En managers uppdrag är att för varje match ta ut det lag som står bäst rustat att lösa den aktuella uppgiften. Intrycket av Villas-Boas är att det är andra överväganden som ligger bakom hans laguttagningar.
Konflikt mellan att bevara och att förändra
Villas-Boas har föresatt sig att förändra och kanske då framför allt föryngra Chelseas spelartrupp. Men samtidigt har han också föresatt sig att modernisera Chelseas spelfilosofi, deras sätt att spela fotboll. Men för att åstadkomma detta så måste han först bryta ned gamla rutiner och invanda mönster.
Dessa rutiner och mönster representeras mest tydligt av Chelseas ryggrad av stjärnspelare, som är såväl högavlönade som spelare med hög status i spelartruppen och bland fansen. Det är spelare som varit i klubben under lång tid under dess mest framgångsrika era. De ”vet” vad som fungerar, och kan vara svåra att övertyga om en ny spelfilosofi med åtminstone inledningsvis varierande resultat, särskilt som de i och med det även kan se sina egna positioner hotas.
Att denna konflikt ligger bakom Villas-Boas olika laguttagningar är knappast en omöjlig tanke, att det finns motsättningar i spelartruppen angående Villas-Boas idéer står även klart. Kanske är Villas-Boas bakgrund i klubben som assistent till José Mourinho inte heller till hans fördel, har man av spelarna en gång uppfattats som assistent så kan det vara svårt att hävda ny auktoritet som deras manager.
Få skulle nog ifrågasätta Chelseas behov av förändring och förnyelse, frågan är emellertid om denna förändringsprocess i nuläget leds på rätt sätt. Och det är svaret på denna fråga, eller rättare sagt Roman Abramovichs uppfattning om svaret på denna fråga, som kommer att avgöra precis hur länge till Andre Villas-Boas kommer få behålla sitt jobb.
:::
De närmaste veckorna kommer vara rätt avgörande för Chelseas närmaste framtid. Villas-Boas har här två konkreta uppgifter att ta tag i, att förstärka Chelseas ligaposition och att vända på ett till synes hopplöst underläge mot Napoli i Champions League.
Annars kanske Rafa Benitez väntar i Chelseas bakgrund.
…………………………………………………
Carlos Tevez ber alltså om ursäkt ”to everybody I have let down and to whom my actions over the last few months have caused offence”, vad nu det mer konkret faktiskt betyder. Det som förvånar mig mest är hur man kan beskriva det som en villkorslös ursäkt, för mig låter den mest intetsägande. En ursäkt måste rikta sig till någon.
Huruvida detta räcker till för att vi än en gång ska få se Carlos Tevez i en ljusblå Man City-tröja återstår väl att se, det är väl hur som helst inte precis en syn som är särskilt upplyftande för fotbollen.
:::
Jag älskar att Big Brother har kört igång igen. Trash-TV när det är som allra mest och bäst.
Be Champions!!