Straffläggningen började med att Gerrard missade en straff, precis som den också avslutades med att Gerrard missade en straff. Nej, det handlar inte om Alice i Underlandet, utan om den nyligen färdigspelade Ligacupfinalen mellan Liverpool och Cardiff.
Liverpool vann straffläggningen, eftersom den förste Gerrard var Steven och den siste Gerrard var Stevens kusin Anthony. Och därmed vann man alltså Ligacupen, och därtill lagets första titel på sex år. Varje lagbygge måste börja någonstans, Liverpool började här.
Maken till usel straffläggning var det däremot ett bra tag sedan man såg. Förvisso var det en bra räddning av Tom Heaton på Steven Gerrards straff, men missarna av Charlie Adam och Anthony Gerrard var hårresande, inte ens i närheten av målramen. Cardiffs två straffar i stolpen, av Kenny Miller och Rudy Gestede, var däremot inte särskilt mycket bättre de heller.
:::
Matchen som sådan var bara marginellt bättre. Liverpool huffade och puffade, men befinner sig fortfarande i någon form av ingenmansland mellan Dalglish försök till possession-fotboll och den sedan Rafa Benitez djupt rotade kontringskulturen som håller laget i ett järngrepp.
Det är en märklig syn att se ett engelskt topplag primärt försöka tillämpa en kontringstaktik även när de ligger under med 0-1 mot ett lag från The Championship.
Mycket boll hade Liverpool, men få solklara målchanser. Cardiff tog däremot ledningen efter ett snyggt instick till Joe Mason. Snabba omställningar och fasta situationer var därefter Liverpools medicin, som gav utdelning två gånger om genom först Skrtel och därefter Kuyt. Men när Cardiff i förlängningens allra sista minuter reducerade hörnstatistiken till 1-18 så kvitterade de också matchens målstatistik.
Därefter följde straffläggningen.
:::
Tungt tungt för Cardiff som får sin tredje tunga Wembleytorsk på mycket kort tid. Mot Blackpool var de förtvivlat nära att ta steget upp i Premier League, och den här kvällen hade de åtminstone befälet under stora delar av matchen och under mestadelen av straffläggningen.
Men det vill sig inte.
Men det är klart, när man gör mål på 100% av sina hörnor men på bara 40% av sina straffar, då blir det till sist förtvivlat svårt att vinna en fotbollsmatch. Liverpool gjorde mål på 5,5% av sina hörnor, men på 60% av sina straffar. Det avgjorde till sist den här cupfinalen.
:::
Idag ville det sig emellertid för Stewart Downing. Utskälld under säsongen så var han ändå Liverpools bäste spelare den här cupfinalen, och ska man välja en match att glänsa så är det kanske just en cupfinal. Bäst när det gäller är inte en dålig egenskap att ha.
Och ptja, Dirk Kuyt är ju inte så onyttig han heller. Särskilt inte när det vankas cupspel får man säga. Kanske den spelare som drabbats mest av Liverpools taktiska kulturkrock mellan kontringsfotboll och possession-fotboll.
:::
Återstår gör frågan vad denna cupfinal egentligen betyder för de båda lagen.
Det finns ju nämligen två teorier. Den första kan vi kalla Birminghamteorin, som ju bygger på att förra säsongens vinnare därefter föll samman och åkte ur Premier League. Den andra kan vi kalla momentumteorin, och bygger på antagandet att en cupseger ger råg i ryggen inför resten av säsongen.
Jag tror på den senare teorin. Birminghamteorin bortser dessutom från att även förlorarna drabbades av ett sammanbrott efter förra säsongens cupfinal. Därtill är Liverpool, till skillnad från Birmingham, ett lag i toppen av tabellen, där det i större utsträckning handlar om att vinna matcher snarare än att inte förlora dem.
För Cardiff är det mer oklart. Jag tror de kommer få det svårt att uppnå automatisk uppflyttning den här säsongen, de lag som konkurrerar om dessa två platser är både för många och för starka. En playoff-plats kan de knipa, men för att då gå upp i Premier League så måste de vinna på Wembley.
Och väl där, om de nu når dit, så kan det visa sig att den här cupfinalen bidrog till ett synnerligen läskigt Wembleyspöke.
:::
Liverpool å andra sidan kan i alla fall glädja sig åt att oavsett hur det går i återstoden av ligaspelet, så har de allra minst nu säkrat spel i nästa säsongs Europa League.
Att nå Europa League genom Ligacupen, båda två titlar värda att försöka vinna. Och även fans som tidigare muttrat om Ligacupen som en ”Kalle Anka”-cup ser nog saken annorlunda just ikväll.
Som sig bör.
Be Champions!!