Något i skymundan av en cupfinal, eller om det möjligtvis är tvärtom, och Liverpools firande av sin första titel på sex långa år, så har det ju faktiskt spelats en ligaomgång den här helgen också. Och det var en ligaomgång som inte var utan sin alldeles särskilda dramatik.
Kampen skedde som vanligt kring tre intensiva fronter – titelstriden, striden om Champions League-platserna, samt nedflyttningsstriden. Vilka skulle gå ur den här ligahelgen som vinnare eller förlorare, skulle något lag kunna arbeta till sig en påtaglig fördel inför fortsättningen av dessa strider?
Nja, det skulle visa sig bli till stora delar status quo av det hela. Men i engelsk fotboll är det ju att även när ingenting händer så är den alldeles förbannat härligt händelserik.
Chelsea verkade i alla fall tillfälligtvis ha kommit ihåg hur man faktiskt vinner en fotbollsmatch, och avfärdade utan några större problem Bolton på hemmaplan med 3-0. Budkavlen var därmed överförd till Arsenal som hade ett tufft möte med Tottenham framför sig. Värsta tänkbara start förvandlades till ren och skär eufori, och 0-2 vändes till 5-2. Betalt och kvitterat i kampen om Champions League-platserna.
Wigan tog förvisso en trälig poäng hemma mot Aston Villa och kanske utropar någon form av framgång från den här helgen av det enkla skälet. Eftersom alla andra konkurrenter i nedflyttningsstriden gick på torsk. Blackburn ömkligt borta mot Man City, Bolton som nämnts borta mot Chelsea, och QPR såg till att förlora prestigematchen hemma mot Fulham. I övergripande drag dock, intet nytt på nedflyttningsfronten.
Det var en knepig helg för titelstriden. Att Man City skulle ta tre poäng hemma mot Blackburn kan ha förvånat absolut ingen. Man Utd hade däremot en både på förhand och, som det skulle visa sig, i efterhand en knepig bortamatch mot succénykomlingen Norwich. Grant Holt kvitterar rättvist i 84:e minuten, men Man Utd absolutely positively will not stop. Man City sliter sina hår, Ryan Giggs borstade upp brösthåret, och titelstriden håller i sig.
Möjligen kan man säga att Tottenham försvann ur den bilden den här helgen, vilket säkert gör en och annan Arsenalsupporter lite extra lycklig.
:::
Betydelsen av derbyn
Ofta får man kanske intrycket att derbyts betydelse först och främst har med känslor och supportrarnas rivalitet att göra. Den här säsongen ges vi däremot ett antal tydliga indikationer på att det faktiskt kan ha en substantiell betydelse också på och vid sidan av fotbollsplanen och i ligatabellen.
Kanske kommer vi i efterhand peka på Man Citys 6-1-vinst över Man Utd som symboliskt avgörande för den här säsongens titelstrid, alternativt så tillmäter vi det kommande derbyt mellan dessa båda lag den i det fallet mer konkreta betydelsen. Bara så sent som förra veckan så visade det sig att en tung förlust i ett derby kostade Mick McCarthy managerjobbet i Wolves, en av de klubbar som visat störst tålamod i det avseendet.
Den här helgen kan visa sig ha en motsvarande effekt på olika managers anställningstrygghet. Huruvida Arsene Wenger någonsin varit otrygg i det avseendet går väl att diskutera, men derbyvinsten mot Tottenham bör definitivt ha gett honom mer arbetsro. Gary Megsons anställningstrygghet i Sheffield Wednesday är minst sagt hotad, men helgens seger i stålderbyt mot United gör honom samtidigt på kort sikt svårsparkad. Vad Mark Hughes egentligen har tillfört för värde till QPR jämfört med Neil Warnock förblir en öppen fråga, när laget förlorar igen, den här gången Londonderbyt mot Fulham.
Även på fotbollsplanen kan derbyresultat ha stor betydelse. West Brom krossade Wolves i förra helgens Black Country-derby och var precis lika förödande överlägsna i helgens 4-0-seger mot Sunderland, ett resultat mer eller mindre ingen kan ha förväntat sig på förhand. Arsenal hoppas så klart att vinnarkänslan från derbyt fortsätter i de kommande matcherna, Tottenham hoppas så klart att omedelbart göra slut på den nedriga förluststanken.
I det sammanhanget får man så klart nicka beundrande åt Wolves som trots 1-5-förlust mot West Brom, en avsatt manager och en rekryteringsprocess av en ersättare som strulat till den gångna veckan, samt ett tidigt 0-2-underläge på bortaplan mot Newcastle, ändå tar sig samman och vinner en poäng.
:::
Gammal är äldst
Det var Ryan Giggs 900:e match i Man Utd-tröjan, en siffra så oförståeligt hög, inte minst för en spelare som varit yttermittfältare merparten av sin karriär, att svindel vore den naturliga reaktionen. Han är 38 år gammal och på god väg mot 39. Sådana spelare på den här nivån brukar vara token-spelare, symboler snarare än stjärnor. Ryan Giggs styr matcher, Ryan Giggs kontrollerar matcher och, inte minst, Ryan Giggs avgör viktiga matcher.
Och han är inte ensam. Paul Scholes återkomst har gett Man Utd en helt ny (eller snarare gammal) oompf på mittfältet, och han precis som Giggs styr och kontrollerar som om det vore det mest naturliga i världen. Huruvida det i slutänden får någon betydelse för titelstriden återstår att se, det ger i alla fall Man Utd en fighting chance.
Det är hur som helst ett förhållande som ger viss nyans till den i mina ögon närmast religiösa och tydligt Football Manager-influerade ungdomskulten som gripit tag i fotbollens supporterkultur. Låg ålder är inget egenvärde, hög kvalitet är det emellertid. Och hög kvalitet, sann kvalitet, är inget som bara försvinner med åldern. Ryan Giggs visar det och Paul Scholes visar det. På samma sätt som Thierry Henry helt nyss också har visat det.
:::
By the way. Inför Arsenals möte med Sunderland i förra ligaomgången så nämnde jag, apropå det för dem kommande tuffa femmatchersprogrammet, att om de kunde plocka hem tio av 15 möjliga poäng från dem så har de ett bra utgångsläge för den fortsätta Champions League-kampen.
De har nu tagit maximala sex poäng på de två första av dessa fem matcher. Återstår gör Liverpool (a), Newcastle (h) och Aston Villa (h).
…………………………………………………
Southampton återtog åtminstone tillfälligtvis förstaplatsen i The Championship i och med en stabil 3-0-seger borta mot Watford, samtidigt som West Ham bara fick oavgjort hemma mot Crystal Palace. Men West Ham ligger bara en poäng efter och har en match mindre spelad.
Likaså gäller för Reading, Birmingham, Cardiff och Middlesbrough, vilket kan göra striden om playoff-platserna till ett riktigt getingbo så här inför säsongsavslutningen.
:::
Charlton går som tåget i toppen av League One, och ser ut att vara närmast garanterade en återkomst till The Championship inför nästa säsong. Daily Mail har en läsvärd artikel om dem och deras unge, framgångsrike manager Chris Powell.
https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2106489/First-class-team-second-class-travel-How-Powell-makes-sure-Charlton-feet-ground.html
:::
Är det någon som är förvånad över att det verkar ha utbrutit en engelsk skadeepidemi inför onsdagens träningslandskamp mot Holland?
Dags för framtidens bollsport kanske, inget för veklingar.
Be Champions!!