Det var den 8 augusti 2009, säsongspremiär i The Football League och mer precist i League One. Paul Lamberts Colchester United inledde säsongen med en resa till Carrow Road, för en bortamatch mot de nyligen nedflyttade Norwich City, mot vilka man var kraftigt nederlagstippade.
Vad som därefter skulle komma att hända hade förmodligen ingen kunnat förutse. Colchester gjorde en rasande första halvlek och gick in i halvtidsvila med en 5-0-ledning, ett resultat som vid full tid förvandlats till 7-1. Den segern är och förblir Norwichs största förlust på hemmaplan i klubbens nu 109 år långa historia.
I slutet av matchen sprang två hemmasupportrar in på planen och slängde sina sönderrivna säsongsbiljetter rätt i ansiktet på Norwichs manager Bryan Gunn, ett beslut de förmodligen i efterhand skulle komma att uppfatta som en aning sötsurt.
:::
Klubbledningen i Norwich agerade i det här läget mycket snabbt, så snabbt att det vid tillfället fanns goda skäl att tro att de kanske förhastade sig. Gunn fick sparken och ersattes av Paul Lambert, mannen vars lag hade förnedrat dem bara ett par dagar tidigare.
Men beslutet skulle visa sig allt annat än förhastat. Under Paul Lamberts ledning reste sig Norwich och vann League One samma säsong, och säsongen därpå slutade man tvåa i The Championship och lyckades med en historisk bedrift att på två säsonger gå från League One till Premier League.
Men framgångarna skulle inte sluta där. Kraftigt nedflyttningstippade inför säsongen, i stil med många tidigare nykomlingar före dem, så har de trotsat alla odds och förväntningar och befinner sig med snart tre fjärdedelar av säsongen spelade på en remarkabel åttonde plats, 14 poäng ovanför det förhatliga nedflyttningsstrecket.
Under Paul Lamberts ledning har Norwich på två och en halv säsong lyft sig själva hela 60 placeringar i det engelska ligasystemet. Utan tvivel en av de mest imponerande managerinsatserna inom den moderna brittiska fotbollen.
:::
Det finns inte många likheter med det lag som Bryan Gunn ställde ut på planen för säsongspremiären mot Colchester 2009/10. Endast Grant Holt och Wes Hoolahan var med i den startelvan, och har lyckats behålla sina platser i Paul Lamberts lagbygge.
Paul Lamberts truppstrategi har emellertid inte varit att värva samman en samling rutinerade rävar med Premier League-erfarenhet. Tvärtom. Istället har han samlat en grupp av spelare med erfarenhet först och främst från The Football League. Hunger och ambition har fått gå före rutin och erfarenhet.
Kanske är Norwichs anfallslinje bestående av Simeon Jackson, Grant Holt och Steve Morison det klaraste exemplet på just detta. Den 24-årige Jackson flyttade till Norwich efter att ha spelat för Rushden & Diamonds och Gillingham. Holt tillbringade flera år i Barrow, Rochdale och Shrewsbury innan han skrev på för Norwich 2009.
Morison, numer walesisk landslagsman, har svarat för den snabbaste utvecklingen. Så sent som 2006 spelade han amatörfotboll i Bishop’s Stortford, innan han flyttade till Stevenage där han tillbringade tre säsonger. 2009 värvades han av Millwall där han gjorde snabb succé, vilket till sist inför den här säsongen ledde till en flytt till Norwich och Premier League.
Andra spelare som har gått den långa fotbollsvägen mot framgång i Norwich är yttern Anthony Pilkington, värvad i somras från Huddersfield, och målvakten John Ruddy, som misslyckats med att slå igenom i Everton.
:::
Bara två säsonger efter att laget befann sig i engelsk fotbolls tredje division så konkurrerar Norwich nu om en plats i det europeiska cupspelet. Paul Lambert har gjort ett makalöst jobb med en engelsk fotbollsklubb delvis på dekis och utan några egentliga resurser att tala om, och borde helt på egen hand kunna ta död på alla idiotiska påståenden om att det saknas managerkompetens på de brittiska öarna.
:::
För en sådan manager förblir ändock framtiden något osäker. Risken är så klart att han slår i det berömda glastaket som alla brittiska managers till slut tvingas acceptera, strax under de allra största engelska klubbarna. Men kanske är läget just nu mer lovande än på länge i just detta avseende.
Arsene Wenger har förmodligen börjat fundera över slutet på sin tid i Arsenal och möjligheten att han lämnar managerposten vakant förr snarare än senare framstår som alltmer realistisk. Paul Lambert vore en mycket intressant kombination på den posten av de moderna managerprinciper som Wenger själv gjort mycket för att framhäva och av mer traditionellt brittiska värderingar med vilka George Graham en gång i tiden präglat klubben.
Även en annan engelsk storklubb har av tämligen naturliga skäl haft dörren stängd för brittiska managers de senaste 25 åren, nämligen Man Utd. Men Alex Fergusons tid kvar vid rodret kan även den nå sitt slut inom en åtminstone överskådlig framtid. Och Paul Lambert har i mångt och mycket en profil och en karaktär som påminner om Ferguson.
På kort och kanske mer påtaglig sikt finns däremot ett möjligen mer tilltalande alternativ. Nämligen Tottenham. Att Harry Redknapp ligger i framkant för det engelska förbundskaptensjobbet är ingen hemlighet, och det pratas redan om Lambert som en potentiell ersättare i Tottenham. Det vore ett spännande alternativ, där både klubb och manager i så fall har en liknande brittisk profil och karaktär.
Därtill kan man säga att både Tottenham och Paul Lambert befinner sig på liknande platser i sina respektive livscykler. Unga, fräscha, på uppgång och under utveckling. Det vore en mycket intressant resa som Tottenham och Lambert skulle kunna göra tillsammans, under mycket lång tid dessutom.
…………………………………………………
Sorgligt i Wales igår kväll i samband med att Wales spelade mot Costa Rica, och ägnade kvällen åt den framlidne Gary Speeds minne.
:::
Nej, inte är England i närheten av ett lag som Holland i nuläget. Tittar man på resultattavlan kan ju det hela se tämligen dramatiskt ut, men England var ju spelmässigt utspelade när motståndarna väl trampade på gaspedalen.
Förvisso ett reservbetonat landslag, yadda yadda yadda…
:::
Tack Scott Parker, för att du med din insats på fotbollsplanen igår kväll fick oss att tänka på något positivt när det kom till det engelska landslaget, och inte minst kaptensbindeln och den ständigt återkommande diskussion som den råkar medföra. Nu är det bara att hoppas att han får behålla den också, trots internpolitiken.
Be Champions!!