Alldeles nyligen meddelade Chelsea att man sparkar sin manager Andre Villas-Boas, eller som de mer diplomatiskt uttrycker det hela, de väljer att gå skilda vägar.
“The board would like to record our gratitude for his work and express our disappointment that the relationship has ended so early. Unfortunately the results and performances of the team have not been good enough and were showing no signs of improving at a key time in the season.”
Förvånad går inte att vara över beslutet. Resultaten har varit genomusla för Chelsea under en lång tid, pressen på Villas-Boas har ökat, och det har känt som att han har levt på lånad tid i ett par månader nu. Inte heller kan man vara förvånad sett till Chelseas historik med sina managers och Roman Abramovichs beryktade korta tålamod.
:::
Ryggmärgsreaktionen misstänker jag kommer bli att ännu en gång kritisera Chelsea och Roman Abramovich för bristande tålamod vad avser sina managers. Man måste ge sina managers tid, skulle jag tro kommer vara det främsta argumentet.
Men helt visst är det alldeles för uppenbart.
Det fel Chelsea har gjort består inte i att nu sparka Villas-Boas. Det består i att en gång i tiden ha satt igång hela den här managerkarusellen. Det består i beslutet att först sparka Carlo Ancelotti och därefter ersätta denne med vad som i sammanhanget bara kan betraktas som en gröngöling, en rookie. Managerkarusellen har bidragit till en kultur av spelarmakt i Chelsea som gjort det omöjligt för någon manager sedan José Mourinho, kanske inte heller han, att utöva någon reell auktoritet. Kanske särskilt för en 34-årig tidigare assistent i klubben. Inte minst när man dessutom är trängd bakom en klåfingrig och otålig klubbägare.
Att Villas-Boas sedan ett bra tag tillbaka, enligt det klassiska uttrycket, har “förlorat omklädningsrummet” har varit uppenbart för alla.
:::
Men beslutet av Roman Abramovich och Chelseas klubbstyrelse att sparka Andre Villas-Boas måste jag i sig beskriva som det korrekta.
Det är precis som de själva säger. Resultaten är alldeles för dåliga för Chelsea, och det finns absolut ingen indikation på att de är på väg att förbättras. Då kan det inte vara acceptabelt för en klubbledning att bara sitta stillatigandes vid sidan av enbart för att man enligt någon form av grumlig ideologi ser det här med tålamod som ett egenvärde.
Villas-Boas har haft ett uppdrag, att genomföra en förändring i Chelsea. För att kunna genomföra förändring måste man ges tid kan man då invända, och om det håller jag med. Samtidigt är kraven sådana i en engelsk toppklubb att en manager måste kunna genomföra förändring samtidigt som resultaten behålls på en i alla fall dräglig nivå.
Alex Ferguson har genomfört omvälvande förändring i Man Utd och samtidigt vunnit titlar och behållt klubben i toppen av tabellen och i Champions League. Arsene Wenger har genomfört stor förändring i Arsenal samtidigt som laget prenumererat på en Champions League-plats. Villas-Boas har också genomfört en förändringsprocess, men alls inte lika framgångsrikt och sömfritt. Kanske är det i det avseendet som hans storhet jämfört med ikoners som Ferguson och Wenger måste förstås.
Att Chelsea nu sparkar Villas-Boas är ett medgivande av detta enkla faktum, det sätt på vilket Villas-Boas har lett och genomfört sin förändringsprocess har inte varit godkänt.
:::
Men Roman Abramovich och Chelseas klubbledning kan inte undgå kritik för den sakens skull.
Det är de som orsakat den här managerkarusellen. Det var de som sparkade Carlo Ancelotti till att börja med. Det är de som inte bara skapat spelarmakt och en helvetisk organisatorisk instabilitet i klubben, utan som också i tider utav financial fair play har dragit på klubben extraordinära kostnader i form av managerersättningar motsvarande £64m under de senaste fyra åren. Ett belopp som i och med det här beslutet kommer att adderas med ytterligare minst £10m.
Assisterande managern Roberto Di Matteo, tidigare manager i West Brom, har nu tillsatts på tillfällig basis för återstoden av säsongen. Den Stora Frågan är emellertid: Vad händer härnäst? – Om nu inte Villas-Boas, och inte Carlo Ancelotti, vem ska då egentligen ta över Chelsea?
Om tillsättningen av Di Matteo kan två saker sägas. För det första att det är ett märkligt passivt beslut av Chelsea om de har identifierat behovet av förändring i managerstolen. För det andra att Chelseas klubbledning åtminstone ger sig själva tid och utrymme att adressera Den Stora Frågan på ett ordentligt sätt. Man låser inte fast sig vid ett spontant och illa genomtänkt managerval, så som han har haft en benägenhet att göra alldeles för många gånger förut under de senaste fem-sex åren.
I valet av Chelseas nästa ordinarie manager ligger klubbens hela framtid. Och han måste få ett tydligt mandat och längre tid på sig. Det är om inte annat det enda sättet på vilket det är möjligt att genomföra framgångsrik förändring och bryta kulturen av spelarmakt i klubben.
:::
Be Champions!!