Här kommer en ny gästblogg med nya minnen och ni är väl med på tanken nu. För att då sätta någon form på detta vilket man ju gärna gör så kommer jag att begränsa mig till 90-talet och bloggarna kommer att ha en huvudhistoria eller ett huvudspår och sedan ett antal mindre sådana eller rent av bara ett omnämnande av något från denna tid som inte bör glömmas bort.
Så håll till godo med en tripp tillbaka till Premier Leagues första halvlek med det bästa eller tokigaste eller för all del värsta från denna tid sett ut mina lite rödfärgade smått förblindade men härligt nostalgiskt drömmande ögon.
:::
En favoritmotståndare – Ian Bishop
Ian Bishop föddes i Liverpool i maj 1965 och växte upp på den blå sidan av staden. Han anslöt till Evertons akademi direkt efter avslutad skolgång 1981 och fick sitt första proffskontrakt 1983 under Howard Kendalls ledning. Men Bishop hade svårt att slå sig in i Evertons lag, vilket i och för sig inte var särskilt konstigt då detta var Evertons troligen bästa lag någonsin, ett lag som vann ligan två gånger, FA-cupen, och Cupvinnare cupen under en tre års period. Dessutom var inte Kendall vidare förtjust i Bishop och förklarade för honom att han var nummer sex i laget på sin plats. Så Bishop lånades först ut till Crewe Alexandra för att sedermera släppas till Carlisle United gratis efter bara 20 minuters a-lags spel.
Carlisle som under Bishops första år var med och krigade om att ta steget upp till First division hamnade till sist sjua. Men Bishop hade gjort sig ett namn i Football League och var året därpå en av lagets bästa spelare, men laget var inte särskilt bra och åkte ur Second division. Carlisle befann sig nu i fritt fall och många spelare lämnade. Men Bishop stannade kvar för att försöka betala tillbaka förtroendet de gett honom, vilket naturligtvis gjorde honom till något av en hjälte hos fansen. Det hjälpte dock föga och man åkte ner i fjärde divisionen året därpå. Nu var det kris i klubben och efter att slutat i botten av fjärde divisionen beslöt sig Bishop för att rädda karriären och lämna Carlisle.
Bishop hade ett gott rykte i Football League och hade flera anbud från klubbar högre upp i divisionerna. Men till slut så valde han AFC Bournemouth, där en viss Harry Redknapp hade fört laget till Second division och nu behövde förstärkning. Prislappen blev £35 000. Bishop gjorde en säsong i Bournemouth i vilken han spelade 44 matcher och blev till en kultspelare hos fansen för sitt fina och lugna passningsspel och kanske än mer för sitt eviga krigande. Ian Bishop är fortfarande topp 30 på Bournemouths fansens favoritspelare och klassas tokigt nog som legend trots bara en säsong i klubben. Det säger en del om hur han var som spelare.
Men inför säsongen 89/90 köpte den före detta Bournemouth spelaren Mel Machin loss Bishop för £725 000. Machin hade tagit upp Manchester City till First Division och köpet av Bishop var ett av hans första drag som manager i högsta ligan. Bishop debuterade för City borta mot Liverpool i en för ett Evertonfan som Bishop extra svidande 3-1 förlust och City startade ligaspelet bedrövligt. Efter sex omgångar hade man bara skrapat ihop fyra poäng och i nästa match väntade ärkerivalen Manchester United hemma på Maine Road.
Matchen kom att bli ett bevis på att form och ligaposition inte spelar någon roll i ett derby när City krossar United med hela 5-1. Ian Bishop är matchens lirare och är en stor del av uppbyggnaden av två mål och sätter själv 3-0 målet med en språngnick efter ett inlägg från höger. Det var i denna match i september 1989 som jag fick upp ögonen för Ian Bishop, det var också i denna match som Bishop blev en kultfigur på Maine Road och i alla Citysupportrars hjärtan. Med det självförtroendet som kom ur insatsen i derbyt, hittade Bishop toppformen och gjorde mål även mot Luton i matchen därpå och mot Norwich i ligacupen. Men laget tappade snabbt formen igen även om Bishop spelade bra. Under de kommande två månaderna vann man bara en match och låg i mitten av november på nedflyttningsplats.
Detta blev för mycket för ägarna och Manchin fick sparken. Ny manager blev till Bishops besvikelse Everton bekantingen Howard Kendall och ryktet om att Bishop inte längre var önskad kom som en chock för Cityfansen. När Bishop blev utbytt i en av Kendalls första matcher visade Cityfansen sitt missnöje och två dagar senare var det till och med protester utanför Maine Road efter att det bekräftats att Bishop tillsammans med anfallaren Trevor Morley blivit bortbytt till West Ham mot yttern Mark Ward.
Väl i West Ham började under Lou Macari och senare under Billy Bonds en ny tid för Bishop och han skulle komma att bli en av de mest populära spelarna på Upton Park under de kommande nio åren. Bishop spelstil passade utmärkt i West Ham och han spelade främst som central mittfältare där hans briljanta passningsspel och utmärkta spelblick kom som bäst till nytta. I många matcher dominerade han spelet och var som en spindel mitt i nätet och den som drog i alla trådar.
I dagens fotbollsvärld har man ju väldigt mycket statistik att luta sig mot och assist har blivit en vanligare värdemätare rent statistiskt. På 90-talet och dessförinnan hade man inte så mycket assist statistik men man visste ändå vilka spelare som var de kreativa navet i respektive lag, vem som spelade avgörande passningar, vem som öppnade upp motståndarförsvar och vem som startade farliga anfall. Ian Bishop var en sådan spelare.
Varje gång jag såg honom spela assisterade han till mål eller ännu oftare gjorde så kallade ”hockeyassist” det vill säga att det var han som slog den öppnande passningen som var själva uppbyggnaden till målet. Men ofta var också Bishop den som bröt motståndarnas anfall, antingen genom att helt enkelt läsa spelet och kliva in i passningsbanan eller med precisa tacklingar precis när motståndaren tog emot bollen och inte hade blicken på motståndaren. Ibland kombinerade han både brytandet och skapandet som i detta nästintill perfekta målet mot Derby säsongen 1996/97.
Omkring mitten av 90-talet var Ian Bishop som allra bäst. Harry Redknapp hade tagit över West Ham 1994 och samarbetet från Bournemouth hade återupptagits och Bishop var den mest självklara startspelaren i Redknapps lag. Bishop var också vid denna tid precis på gränsen till landslaget och testades i ett par B-landskamper. West Ham blev nu ett stabilt mittenlag och blev mer och mer attraktivt för unga löften och mer namnkunniga spelare. Bishop blev till slut mindre given i startelvan och när hans kontrakt var på väg att gå ut återvände han till Manchester City i mars(inte samma transfer regler) 1998 på free transfer. Han spelade sex av de sista sju matcherna för City som krigade i botten av Division One(motsvarande Championship idag)men kunde inte hindra dem från att åka ur ligan.
När väl nästa säsong skulle börja fick Bishop beskedet av Joe Royle att hans spelstil inte passade i de lägre divisionerna och Bishop hamnade utanför laget. Men när man i slutet av oktober inte var mer än i mitten av tabellen fick Ian äntligen spela igen och från det att han kom in som avbytare hemma mot Colchester spelade han varenda minut resten av säsongen och var högst delaktig i att City till slut kom trea och fick spela i play-off. En sträckt ljumske hindrade Bishop från de första kvalmatcherna men till playoff finalen mot Gillingham friskförklarde han sig själv och kom in efter cirka 60 minuter. Bishop var sen delaktig i en av de bästa upphämtningarna på Wembley när man gick från 0-2 till 2-2 under de sista fyra minuterna av matchen, för att sen vinna med 3-1 på straffar(5-3 totalt).
Säsongen som följde var City stabila och med Bishop som en central spelfördelare låg man med i toppen ända fram till slutet av februari då man hade en lite dalande form. Och när det drog ihop sig för sista matchen krävdes minst oavgjort mot Blackburn för att ta andra platsen och direkt uppflyttning till det engelska fotbollsfinrummet. Bishop började på bänken men City spelade nervöst och Bishop fick hoppa in. I vad som skulle bli Bishops i realiteten avskedsföreställning kom han in och styrde likt som Cruyff en gång gjorde i Ajax och Holland och City vann matchen med 4-1 och Bishop fick stående ovationer och City fick en inträdesbiljett till Premier League.
Bishop spelade bara 10 matcher för City i Premier League innan han valde att pröva lyckan i solen på andra sidan Atlanten i Miami Fusion. 2004 lade Ian Bishop nästan 40 år gammal slutligen skorna på hyllan och är numera Director of Coaching for the FC Florida Boys program.
Ian Bishop såg ut som Axel Rose, och lirade som Miles Davis, Bishop är en motståndare man minns.
”His control, touch and awareness of the ball are immaculate and he is surely one of the best uncapped players in this country” – Joe Royle
:::
Ett omöjligt mål – Hamilton Ricard
Det är den 5 april 1999 och det har precis varit avspark på Riverside där Middlesbrough tar emot Wimbledon. Efter ett par passningar från avsparken skickar Gary Pallister en lång boll upp mot O’Neill, som vinner nickduellen mot Chris Perry och skarvar bollen framåt mot Hamilton Ricard. Wimbledonförsvararen Dean Blackwell misstajmar upphoppet och Ricard kan ta emot bollen med axeln medan han håller undan Blackwell med armen.
Bollen får dock en hög studs och kommer en bit ifrån kroppen. Perry är på väg tillbaka och laddar med högern för att rensa bort bollen. Men Ricard är snabbare och med en enormt lång och akrobatisk spark kommer han före till bollen och skjuter nära nog en stående cykelspark över sig själv och Blackwell i en hög båge mot mål. Perry som alltså blir tvåa på bollen sparkar ett komiskt hål i luften och kan sen bara hjälplöst se på när bollen seglar över Neil Sullivan i målet och landar perfekt i bortre delen av målet. Matchklockan har knappt hunnit nå en halv minut och Boro fansen är i extas.
Matchen blir till slut en 3-1 seger mycket tack vara den fantastiska starten med ett ”omöjligt avslut”, perfekt genomfört.
:::
Fem frisparkar från fem stora 90-talsprofiler
1. Paul Gascoigne från Middlesbrough vs Sheffield Wednesday 1998/99
2. Teddy Sheringham från Middlesbrough vs Tottenham 1996/97
3. Matthew Le Tissier från West Ham vs Southampton 1994/95
4. Les Ferdinand från Oldham vs Queens Park Rangers 1993/94
5. Paul Merson från Ipswich vs Arsenal 1992/93
:::
Veckans Izzet
Izzet! – ohh it is. skriker kommentatorn när Muzzy samlar upp en lös boll i bortre straffområdeshörnet och klipper till på halvvolley, helt otagbart som vanligt. När Blackburn får smaka på mästerskyttens bössa i september 1997.
:::
Veckans Solo – Georgi Kinkladze
Det är match på Riverside i Middlesbrough och Kinkladze och hans City är på besök en solig vinterdag i december 1995. Det har gått en kvart av matchen och City har inkast halvvägs in på Boros planhalva. Inkastet går till Kinkladze som tar emot och vänder inåt i banan mot eget mål. Barmby jagar honom en bit och Juninho kommer också till hjälp, Kinkladze driver bollen nästan lite bakåt ett par steg vilket gör att båda förföljarna låter honom springa och lämnar halvhjärtat ansvaret till någon annan. Unge Stamp kommer till undsättning när Kinkladze åter vänder framåt i banan med ett ryck. En passningsfint gör bort Stamp som ramlar när han försöker hänga med i vändningen.
Med mer fart driver han sen mot straffområdet och en knappt synlig skottfint får Vickers att sträcka fram högerbenet för att täcka. Retfullt enkelt flyttar Georgi då bollen åt höger. Pearson som gått på samma fint då han skulle ge understöd åt Vickers är på halvdistans åt vänster och högerbacken Whyte som insett faran kommer in från höger för att hjälpa till och kastar sig för att täcka skott. Men ingen av dem hinner fram när Kinkladze trippar och vänder kroppen för att placera en vänsterbredsida i bortre hörnet. Gary Walsh i målet är på bollen men hinner inte ner och kan bara se hur den försvinner in i nätmaskerna bakom honom.
Middlesbrough vinner sedan matchen enkelt med 4-1 och spelar ut City under stora delar av matchen. Men det alla minns efteråt är den lille vitryske trollkarlens soloshow.
:::
Tack för denna gång och förhoppningsvis ses vi igen om 14 dagar på samma kanal.