Människan är tragedins hjärta
Peter Hyllman
Engelsk fotboll har under helgen vandrat i dödsskuggans dal.
Fabrice Muamba segnade handlöst ned mitt under brinnande match på White Hart Lane och vårdas fortfarande på sjukhus för sitt hjärta i vad som fortfarande beskrivs som kritiskt tillstånd. Livet hänger på en väldigt väldigt skör tråd.
Det finns de som menar att sådana här händelser visar på hur oviktig fotbollen egentligen är. Det är så klart inte sant. Fotbollen blir vare sig viktigare eller oviktigare av detta. Det ena har ingenting att göra med det andra.
Däremot kanske det sätter in fotbollen i ett perspektiv. Vi tittar på fotboll med alla möjliga känslor som går på högvarv. Vi gläds, vi gråter, vi älskar och kanske till och med hatar, vi mår illa när vi tittar men förmår ändå inte slita ögonen från skådespelet. Inget känns då starkare just för stunden.
Till dess att vi ser Fabrice Muamba ramla ihop på gräsmattan, bevittnar hans livskamp, ser Rafael van der Vaart frenetiskt vinka på läkarhjälp, ser Jermain Defoe och Nigel Reo-Coker gråta på planen, hör publikens ångestladdade tystnad.
Vi förstår instinktivt att vi ser något helt annat. Kanske förstår vi först inte riktigt vad det är vi ser. Bara att det går utöver fotbollen. Kampen på planen har blivit till en kamp om livet. Det är en kamp som inte har något med fotbollen att göra och bör inte heller användas till att mindervärdesförklara den eller ställa supporterkulturen inför rätta.
Det är inte den första kampen i Fabrice Muambas liv. Han har överlevt en hård uppväxt i inbördeskrigets Kongo. Han har anpassat sig till ett nytt liv och en ny kultur i England. Han har med fotbollens hjälp trotsat de sociala oddsen och skapat ett innehållsrikt liv för sig själv och sin familj.
Hans många vänner inom den engelska fotbollsfamiljen, som han fått under sin tid i Arsenal, Birmingham, Bolton och i de engelska ungdomslandslagen, säger alla att Fabrice Muamba har ett hjärta av guld.
Låt oss hoppas att det blir hans räddning.
Publicerad 2012-03-18 20:13