Det är snällt räknat fem klubbar inblandade. Newcastle gjorde sitt jobb i söndags genom att besegra Norwich på hemmaplan. Ikväll går övriga fyra lag upp i ringen, och det är inte vilka matcher som helst. Chelsea har den på förhand svåraste matchen när de reser till Etihad Stadium för att försöka få med sig poäng mot Man City, en match som dessutom har stor betydelse för titelstriden.
Arsenals uppgift är däremot inte särskilt mycket lättare i och med att de ställs mot Everton borta. Samtidigt har inte Everton så väldigt mycket mer än ära och prestige att spela för vilken kanske är en hjälp. Samtidigt är Everton en stolt klubb, så det är frågan om det räcker.
Liverpool har en klurig bortamatch mot ett QPR som kämpar för livet om ett nytt kontrakt. Samtidigt har Liverpool den här säsongen haft det betydligt lättare på bortaplan, kanske för att pressen där är mindre. Oavsett resultat emellertid så är det en grannlaga uppgift för Liverpool, de ligger tio poäng bakom Arsenal på fjärdeplatsen och Champions League är troligtvis inte längre en realistisk ambition för dem.
Tottenham har den på förhand lättaste uppgiften under kvällen. Stoke hemma ska vara en klart navigerbar uppgift. Samtidigt har vare sig resultaten eller omständigheterna gått Tottenhams väg den senaste månaden och de har fått se ett stort poängförsprång sakta men säkert ätas upp. Ska de få upp sin ligakampanj på fötter igen så måste de vinna ikväll och det här är nog också en omgång där de hoppas kunna rycka ifrån några poäng från sina konkurrenter.
Men hur tror vi då att det hela slutar?
:::
Tottenham
Harry Redknapp har med rätta hyllats för en så här långt väldigt lyckad säsong med Tottenham, och det är ingen slump att hans namn är det mest frekvent nämnda i samband med den lediga engelska förbundskaptensposten. Men på sistone är det heller inte utan att man måste poängtera en del uppenbara misstag han begått som stått Tottenham dyrt i tabellen.
Hans personliga ambitioner att bli engelsk förbundskapten har skapat en känsla av osäkerhet och otrygghet i Tottenhams spelartrupp. Det har aldrig en positiv effekt när spelarna inte längre vet om managern kommer vara kvar eller ej. Och Redknapp själv har varit allt annat än tydlig i den här frågan, han verkar vara ovillig att binda upp sig vid endera alternativet, England eller Tottenham.
Orsakade den fantastiska höstsäsongen hybris? Ett tag såg det åtminstone illusoriskt ut som om Tottenham på allvar skulle blanda sig in i titelstriden, poängen trillade in och Tottenham spelade en vansinnigt charmig fotboll. Inför stormötet med Man City på Etihad Stadium i februari fick Redknapp helt plötsligt för sig att höja svansföringen och därmed pressen på det egna laget genom att, återigen med fokus på sig själv snarare än laget, påstå att han redan vunnit ligan om han varit manager för Man City och kunnat värva spelare på samma sätt.
Rent taktiskt finns också frågetecken. Tottenham har hyllats för sin fotboll men har blivit utmanövrerade av i tur och ordning Arsenal, Man Utd och Everton, i vissa fall också fått se dem visa upp ett betydligt mer effektivt målskytte. Att sätta in Gareth Bale på en central position har inte hjälpt Tottenhams spel, snarare har det begränsat det.
Så Tottenham befinner sig hastigt och lustigt fortfarande på tredje plats i tabellen, men nu endast en ynka poäng före Arsenal på fjärde plats och fyra poäng före Chelsea på femte. Tottenham gick igenom hösten i en rasande fart, men ligasäsongen är ett maraton och inte ett sprintlopp. För att klara av ett maratonlopp behövs uthållighet, motivation och självförtroende. Har Tottenham detta i tillräcklig utsträckning? Ja, av någon anledning så tror jag det. Alla lag har sina svackor, Tottenham har haft sin nu.
:::
Arsenal
Det har varit en påtaglig oro under den här säsongen att Arsene Wenger helt enkelt inte skulle kunna föra en alltmer kvalitetsbantad spelartrupp upp på en av Champions League-platserna. Säsongsinledningen var katastrofal, med förnedringen på Old Trafford som stormens mittpunkt, och en air av negativitet spred sig på och utanför planen. Det drabbade även Wenger personligen, när fansens stämningar gick från ”In Wenger We Trust” till ”You don’t know what you’re doing!”.
Men Arsenal har marscherat på i det tysta och stundtals också uppvisat en strålande lagmoral. Inte minst på slutet när de under fyra matcher i rad har vänt underlägen till seger. Under den nyckelperiod om fem matcher som nu ikväll går in på den sista matchen så har Arsenal så här långt tagit 12 poäng av 12 möjliga. Och följden har blivit ett Arsenal med slagläge på inte bara fjärdeplatsen utan även tredjeplatsen, ett scenario som bara för några månader sedan hade betraktats som helt orealistiskt.
Bakom denna metamorfos står två nyckelperson. Dels Arsene Wenger själv som verkar ha omvärderat ett par av sina principer och som direkt efter debaclet på Old Trafford agerade kraftfullt genom att värva in erfarenhet i spelartruppen. Dels Robin van Persie, som varit fullständigt enorm för Arsenal den här säsongen och överlägset ligans mest effektive och värdefulle anfallare.
:::
Chelsea
Efter Andre Villas-Boas avsked från klubben så har Chelsea radat upp fyra raka segrar. Det är den enkla och kallt logiska ekvationen. Det förblir dock oklart om denna anti-effekt också gäller ligan. Utöver en något darrig vinst mot Stoke så har tre av de fyra segrarna kommit i cupspel.
Villas-Boas kan med viss rätta kritiseras för att ha fokuserat för mycket på Chelseas framtid på bekostnad av lagets nutid, och utan fokus på nutiden så riskerar det bli föga till framtid. Chelseas äldre spelare, som varit lagets stomme i snart ett decennium och som representerar klubbens nutid, vann maktkampen med Villas-Boas men har därmed satt både stolhet och heder i pant för egen del. Nu måste de helt enkelt lyckas.
Roberto Di Matteos val har därmed varit enkelt. Han har spelat på denna stolthet och det har gett resultat. Och med positiva resultat kommer också ett ökat självförtroende. Men Chelsea är nu också ett lag som måste spela utan marginaler, de har inte råd med fler misstag, och säsongsavslutningen innehåller matcher mot Man City, Tottenham, Arsenal och Liverpool.
:::
Newcastle
Newcastles säsong har inte bara varit en rad fotbollsmatcher utan en ständigt pågående kamp mot ett mer allmänt tvivel. Först ett tvivel på att de skulle kunna hålla sig kvar. Därefter ett tvivel på att de skulle kunna hålla sig kvar i tabelltoppen. Därefter tvivel på hur de skulle klara sig mot tuffare motstånd och hur de skulle klara sig med skador på viktiga spelare. Newcastle, under Alan Pardew, har lugnt och metodiskt hanterat dessa tvivel och samlat poäng på hög.
Så här långt har Newcastle alltså trotsat alla tvivel men ändå så finns det en benägenhet att inte vilja se dem som ett genuint topplag. Ändå ligger de i nuläget fem poäng före Liverpool i tabellen och har endast fem poäng upp till Champions League-platserna. Det är en tabellposition, och därtill en tidpunkt på säsongen, från vilken Newcastle inte längre har det minsta att förlora. De kan fortsätta spela sitt enkla okomplicerade spel och bara se hur långt det räcker.
Och det kan mycket väl räcka långt.
:::
Liverpool
Under Kenny Dalglishs managerskap har Liverpool börjat genomgå en omvandling i spelfilosofi. Men såväl spel som resultat antyder att detta inte är en omedelbar process. Snarare kan man ibland få känslan av att Liverpool rent speltaktiskt befinner sig stuck in the middle, i ett mellanläge mellan possession-fotboll och den renodlat kontringsbaserade fotboll som varit lagets prägel sedan Rafa Benitez tid i klubben.
Dalglish själv har också valt att peka på att laget haft otur i väldigt många matcher. Det är en sanning med viss modifikation, mycket av det som beskrivs som otur är i själva verket oskicklighet och brist på precision. Till detta kommer att också Dalglishs egna taktiska beslut under enskilda matcher har kunnat ifrågasättas. Offensivt har laget gjort sig väldigt beroende av Luis Suarez, på samma sätt Arsenal blivit beroende av Robin van Persie. Skillnaden är emellertid att van Persie gör mål vecka efter vecka, Suarez gör det inte.
Cupspelet har varit Liverpools och Dalglishs frälsning den här säsongen. Vad gäller ligaspelet kommer man peka på att Liverpool är ett lag under förändring och uppbyggnad. Men innerst inne vet Dalglish själv, klubbens spelare, ägare och supportrar, att bättre än en sjundeplats borde Liverpool ha varit mäktigt att prestera.
:::
Så hur tror jag då att det hela slutar till sist? Jo, så här:
3) Tottenham
4) Chelsea
5) Arsenal
6) Newcastle
7) Liverpool
…………………………………………………
Dundertung seger för Blackburn hemma mot Sunderland igår kväll. I och med segern gör Blackburn ett ryck i botten av tabellen, och kanske kan man säga att den där miniligan om fem lag, som utspelar en ”hela havet stormar”-kamp om att undvika de tre nedflyttningsplatserna, nu har blivit till fyra.
Det är ändå starkt av Steve Kean att till synes lyckas samla ihop resterna av en i grund och botten omöjlig klubbsituation.
:::
Dagens roligaste rubrik: ”Mark Hughes remains confident QPR’s season will have a happy ending”
Spelarna har tydligen något att se fram emot på klubbfesten.
:::
Robin van Persie kommer aldrig lämna Arsenal för någon annan engelsk klubb hör jag folk säga nu. Jag undrar mest, så många gånger som samma sak har felaktigt hävdats, är det verkligen klokt att fortsätta göra sådana påståenden?
:::
Jag fick den här länken skickad till mig igår. För mig är det helt uppenbart att grabben behöver jobba både på fotarbete och koncentration om det ska bli något av honom.
Be Champions!!