Intrigerna har varit många i Chelsea. Ett hyfsat känt uttryck är att det enda konstanta i världen är förändring, och ingenstans mer än i Chelsea har kanske detta manifesterats.
På ytan kan man lätt få för sig att det hela är ett enda kaos som ett resultat av en lynnig och allsmäktig ägare, självdestruktiva maktkamper mellan spelare och ledare, stora framgångar och lika stora misslyckanden. Men där finns också vissa gemensamma drag som återkommer och den här säsongen är ett utmärkt exempel på just detta.
Det är nämligen en intressant form utav sidoshow till dramaturgin som helhet att Chelsea den här säsongen för tredje gången sedan Roman Abramovich tog över klubben har sparkat sin manager mitt under brinnande säsong och tillfälligt ersatt denne med en ställföreträdande manager.
Och mer intressant är att just denna form av tillfälliga lösning verkar fungera väldigt bra för Chelsea. Det är snarare det permanenta tillståndet som visat sig vara problematiskt för Chelsea under Roman Abramovichs snart decennielånga ägarskap.
:::
Avram Grant (2007-08)
José Mourinho var arkitekten bakom den mest spektakulära perioden utav Chelseas långa historia. Men över tid började sprickor framträda i fasaden och närmare bestämt i relationen mellan Mourinho och Abramovich. Tidigt under säsongen 2007/08 avslöjades att Mourinho lämnade klubben, och den av Abramovich luftlandsatte fotbollsdirektören Avram Grant tog över managerskapet.
Med Avram Grant som tillförordnad manager gav Chelsea Man Utd en rejäl kamp såväl i Premier League som i Champions League. Och hade marginalerna bara varit fördelade något annorlunda så hade säsongen kunnat sluta på ett helt annat sätt. Inför sista omgången skiljde endast målskillnad Chelsea från ligatiteln, och om John Terry lyckats hålla sig på benen när han slog Chelseas viktigaste straff någonsin så hade Chelsea för första och enda gången varit Champions League-vinnare.
Avram Grant ges rätt eller orätt ett tämligen litet erkännande för sina insatser som tillförordnad manager, det antas att laget närmast gick på autopilot. Oavsett vilket så går det inte att orda om att resultaten med Grant som tillförordnad manager endast överträffats en gång sedan dess.
Guus Hiddink (2009)
Luiz Felipe Scolari var meriterad som få. Han hade vunnit världsmästerskap med Brasilien och fört Portugal upp till europeisk toppnivå. Men hans första säsong i Chelsea var katastrofal. Hans taktiska upplägg, hans oförmåga att kontrollera omklädningsrummet och hans slappa träningsregim var alla faktorer som ledde till hans avsked. Ersättare som tillförordnad manager blev Guus Hiddink, en av Abramovichs favoriter.
Hiddink hade en omedelbar effekt på laget. Ett Chelsea som varit märkligt sårbart i ligaspelet dittills under säsongen vann fyra ligamatcher på raken, bland annat en viktig bortamatch mot Aston Villa som vid det tillfället utgjorde ett reellt hot mot Chelseas Champions League-kvalificering. Med Hiddink vid rodret vann Chelsea 11 av sina 13 återstående ligamatcher och slutade trea i ligan.
I övrigt var det blandad sorg och glädje. Olyckan skulle återigen grina dem i ansiktet i Champions League när man på tilläggstid i semifinalen släppte in ett avgörande mål mot Barcelona, efter en serie tveksamma domslut av matchens norske domare. Men laget fick till sist ändå jubla efter de besegrade Everton i FA-cupfinalen.
Roberto Di Matteo (2012-)
Roman Abramovich handplockade Andre Villas-Boas och gav honom ansvaret för att genomföra en nödvändig generationsväxling i Chelsea. Det gamla gardet av spelare skulle ersättas med yngre och mer hungriga spelare, och dessa skulle samlas kring en offensiv spelidé.
Men tidigt stod det klart att allt inte var som det skulle. På fotbollsplanen framstod Chelsea som hopplöst oorganiserade, match efter match förlorades med en alarmerande uppgivenhet, och vid sidan av planen puttrade det under ytan av konflikter mellan Villas-Boas och Chelseas äldre spelare. Till sist var bägaren fylld till bredden och Abramovich såg sig tvungen att sparka också denne manager.
Under Roberto Di Matteo vann Chelsea sina fyra första matcher, vilket inkluderade en viktig ligavinst hemma mot Stoke samt en magisk vändning i Champions League-returen mot Napoli. Den framgångsrika sviten avbröts borta mot Man City men tendensen är ändå uppenbar, och med klubbikonen Di Matteo som tillförordnad så andas Chelsea ånyo optimism inför återstoden av säsongen.
:::
Hur kommer det sig då att det här återkommande scenariot med tillfälliga och tillförordnade managers verkar fungera så bra i Chelsea?
Förmodligen är svaret att en tillfällig manager inte har några incitament att implementera någon form utav förändring. Tvärtom ligger det i hans intressen att på kort sikt få ut maximalt utav existerande spelartrupp genom att spela på det sätt som spelarna är vana vid och har lärt sig att acceptera.
En permanent manager, med en mer långsiktig tidshorisont, har å andra sidan ett tydligt incitament att driva förändring som sin agenda. Och alla människor är för förändring, så länge det inte gäller dem själva, så också fotbollsspelare. Chelseas spelartrupp gör motstånd mot förändring, och de har tillåtits lära sig att deras motstånd väger tyngre än managerns vilja hos Chelseas klubbledning.
Det är en form utav institutionaliserad kortsiktighet.
:::
Förlusten mot Man City bromsade upp Chelseas nya framfart, men redan under tidig eftermiddag idag så har Chelsea en rejäl möjlighet att kraftfullt trycka på gaspedalen i kampen om Champions League-kvalificeringen. De spelar hemma mot Tottenham som ligger fem poäng före dem, men en vinst på Stamford Bridge och Chelsea är endast två poäng efter.
Och Tottenham har inte lyckats vinna på Stamford Bridge på 22 långa år. Om nu den typen av sviter har någon egentlig betydelse.
Chelsea har verkligen inte råd att förlora den här matchen, och de behöver förmodligen vinna den. Kanske har de genom att falla tillbaka till kortsiktigt tänkande gett sig själva den bästa chansen att göra det.
…………………………………………………
Dagens matcher: Chelsea vs Tottenham (13:45), Arsenal vs Aston Villa, Bolton vs Blackburn, Liverpool vs Wigan, Norwich vs Wolves, Sunderland vs QPR, Swansea vs Everton, samt Stoke vs Man City (18:30).
Tungt derby mellan Blackburn och Bolton. Två rivaler från Lancashire. Viktigt för nedflyttningsstriden. Och naturligtvis är det Boltons första match sedan det tragiska som hände med Fabrice Muamba.
:::
För tre år sedan fick en manager i titelstriden en crack-up strax inför en tuff bortamatch mot Stoke. Av de senaste dagarnas replikskiften mellan diverse företrädare för Man City och Alex Ferguson så är det kanske därför på sin plats att notera att Man City ikväll möter just Stoke borta.
:::
Nya filmen The Hunger Games slås på stort. Men storyn låter misstänkt lik en ren rip-off av den japanska klassikern Battle Royale. Man kan väl för all del se den ena, men missa absolut inte den andra.
Be Champions!!