För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg här om Don Revie och hur han format Leeds United. Jag heter Fredrik Carlsson, härdad Leedssupporter och anglofil. I veckan föll det mig in att berätta lite om en av de mest lovande försvararna som England haft under modern tid, Jonathan Woodgate. Här har ni resultatet. Mer av mig kan ni hitta på https://fotbollsmatchen.com/fredriks-blogg/
Det går en gänglig, skäggig man genom korridorerna på The Britannia i Stoke. En 32-årig skadebenägen rotationsspelare. Vem skulle kunna tro att Jonathan Woodgate har representerat Real Madrid och ansetts vara den en av de mest lovande försvararna under det tidiga 2000-talet?
”Han är den nye Tony Adams” sade George Graham, ”Han är kronjuvelen i lagbygget” menade Peter Ridsdale och Kevin Keegan lovade att ”Woodgate kommer finnas med i landslaget en lång, lång tid framöver.” En blöt januarinatt i centrala Leeds kom dock den första av vad som skulle bli många bakslag i Jonathan Woodgates karriär.
Den lovande försvararen från Teesside var ute på puben med lagkamraten Lee Bowyer och några andra vänner som inte hade någon direkt koppling till Leeds United. Fram mot natten hamnade man i gräl med ett asiatiskt gäng. Det hela eskalerade och slutade med att Woodgate, Bowyer och deras vänner jagade gänget genom centrala Leeds. Tillslut fick de tag på en kille vid namn Sarfraz Najeib. Både sparkar och slag riktades mot den unge studenten, främst av vännerna till Woodgate, och det hela slutade med att Najeib bröt flera ben och beslutade sig för att anmäla Woodgate och Bowyer. De lovande spelarna gick fria från anklagelserna om misshandel och dömdes endast för hotfullt beteende. Straffet blev böter och 100 timmars samhällstjänst.
Jonathan Woodgate föddes i Middlesbrough ansågs tidigt vara en stor talang. På det centrala mittfältet styrde och ställde han och det dröjde inte länge förrän lokala storlaget Middlesbrough FC försökte få spelarens signatur. Meningsskiljeaktigheter mellan klubben och Woodgates föräldrar ställde dock till det och istället skrev han på för Marton Football Academy. Han beskrevs som ”en bra kille som alltid gör sitt bästa för att bli en bättre fotbollsspelare” av akademins huvudscout, Keith Sykes.
Det dröjde inte länge förrän större klubbar fick upp ögonen för den lovande engelsmannen och vid 13 års ålder skrevs han in hos Leeds Uniteds ungdomsakademi och omskolades omgående till mittback. Utvecklingen gick enligt planen och vid 18 års ålder hade han redan tagit hem FA Youth Cup, blivit utsedd till lagkapten för den engelska U-18 landslaget, debuterat för Leeds a-lag samt gjort sitt första framträdande i det engelska a-landslaget. Karriärkurvan pekade spikrakt uppåt. Leeds gjorde stora framsteg som klubb och tog sig till semifinal i Champions League med lag fyllt av lovande egna produkter som Alan Smith, Harry Kewell och, så klart, Jonathan Woodgate.
Den där blöta natten i januari 2000 lämnade dock ett avsevärt avtryck på Woodgate. Lagets ordförande Peter Ridsdale berättar i sin bok hur Jonathan Woodgate tappade glädjen och gnistan genom all den negativa publiciteten medan Lee Bowyer verkade frodas under densamma. De var två helt olika karaktärer, Woodgate och Bowyer. Mittbacken ryckte upp sig tillslut och började åter leverera strålande prestationer på planen och blev hyllad av media. Vid det här laget hade Leeds Englands och kanske ett av världens mest lovande mittbackspar i Rio Ferdinand och Jonathan Woodgate. VM slutspelet i Sydkorea/Japan fick ”Woody” dock se från TV-soffan då Sven-Göran Eriksson valde att peta honom på grund av ”icke fotbollsrelaterade orsaker.”
När Leeds Uniteds numer väldokumenterade finansiella bekymmer kom i ljus började rykten gå om att en försäljning av Woodgate var nödvändig för klubbens överlevnad. Nytillsatte managern Terry Venables fick en garanti av Peter Ridsdale att skulle icke bli fallet. I januari 2003 stod Leeds dock på avgrundens kant och när Newcastle United kom med ett bud på £9m hade man inget annat val än att motvilligt acceptera och sälja publikfavoriten. Supportrarna blev ursinniga, här hade man precis sålt den spelaren som hela det framtida Leeds skulle byggas kring. Den enes död är dock den andres bröd och redan under sin första match för skatorna, mot Chelsea, imponerade Woodgate stort och det kändes som att Sir Bobby Robsons lagbygge äntligen hade fått den sista pusselbiten. Woodgates lysande insatser under sin debutsäsong var en starkt bidragande faktor till att laget var med och stred om ligaguldet ända in i slutet till dess att man föll mot Everton på Goodison Park i en omdiskuterad match där hemmalaget fick en väldigt tveksam straffspark.
Inför den kommande säsongen gjorde Newcastle endast en värvning, Lee Bowyer. De två återförenades i Tyneside och laddade för kommande äventyr. Säsongen blev dock inte som man tänkt sig. Newcastle var fortfarande för ungt och orutinerat. Här började även Jonathan Woodgates skadeproblem ta fart och han deltog endast i 18 av de 38 ligamatcherna den säsongen. Newcastle slutade på en femteplats i ligan och föll redan i kvalet till Champions League. Woodgate hade dock, trots begränsad speltid, redan utvecklats till en av de absoluta favoriterna på St James’ Park och framtiden såg fortfarande väldigt ljus ut. Faktum var att prestationerna varit så bra att den spanska giganten Real Madrid ville ha engelsmannens tjänster. Med bara några dagar kvar av sommarövergångsfönstret 2004 kom den spanska huvudstadsklubben med ett bud på £13,5m för Woodgate. Dåvarande ägaren Freddy Shepard accepterade.
Woodgate var skadad när han kom till klubben och gjorde inga framträdanden för A-laget under sin första säsong. Debuten kom istället mot baskiska klubben Athletic Bilbao i september 2005, och om debuten för Newcastle var en succé så blev debuten för marängerna den raka motsatsen. Ett självmål och en utvisning blev försvarsjätten från Leeds första facit i Spanien. Men ur askan reste han sig igen och när år 2006 inleddes hade han spelat till sig en ordinarie plats i Real Madrids startelva och beskrevs som ”Real Madrids sanne ledare” av en spansk tidning. Woodgate levererade den ena stabila insatsen efter den andra och såg ut att vara en het kandidat till att komma med i den sommaren VM-trupp. Men precis som tidigare i hans karriär så innebar ett steg framåt att han fick ta två steg bakåt. Ett nytt bakslag på skadefronten kom och när det stod klart att han behövde opereras fanns det inte längre en möjlighet för honom att representera de tre lejonen i Tyskland under sommaren.
Skadorna satte också stopp för en fortsatt karriär i Spanien. Istället gick turen tillslut till hans hemstadsklubb, Middlesbrough FC som lånade mittbacken den kommande säsongen. I debuten mot Arsenal på nya Emirates Stadium blev han utsedd till matchens spelare av den lokala radiostationen Century FM. Han lyckades hålla sig relativt skadefri under sin första säsong och redan i april, en månad innan säsongens slut bekräftade Boro att man kommit överrens med Real Madrid om att köpa loss Woodgate för £7m. Ett kontrakt som sträckte sig fram till 2011 kritades på och än så länge var det frid och fröjd. Den förlorade sonen var hemma. Managern Gareth Southgate var lyrisk över värvningen: ”Möjligheten att knyta till sig en spelare med dessa kvalitéer händer inte ofta.”
De mörka molnen skulle dock hopas kring Jonathan ännu en gång. En ny skadesmäll kom och nog kändes det som att det skulle bli svårt för mittbacken att återhämta sig än en gång. Medan Woodgate satt vid sidlinjen började en ny spelare slå igenom, David Wheather (numer i Bolton). Den unge mittbackens prestationer var så pass bra att när Woodgate slutligen återvände från sin skada, fortfarande fick se sig själv stå utanför startelvan. Woodgate var inte nöjd, det var inte heller Middlesbrough som satt med ett skadebenäget andraval som dessutom tjänade rätt bra med pengar. Det var dags att smida medan järnet fortfarande var någorlunda ljummet och i januari 2008 blev det Tottenham som vann Woodys signatur efter att denne tackat nej till att återvända till förra klubben Newcastle United. Övergångssumman blev densamma som han handlades in för, det vill säga £7m. Så rent affärsmässigt var det ändå en relativt bra deal för Middlesbrough.
Den första hela säsongen för Tottenham, under Juande Ramos ledning, fick Tottenham en katastrofal start på och hamnade under nedflyttningsstrecket. Woodgate beskrev situationen som ”värre än när Leeds åkte ur.” Woodgate var dock en av få spelare som fortfarande levererade någorlunda och han spelade till och med till sig rollen som assisterande lagkapten till förre lagkamraten från Leeds, Robbie Keane. Spurs ryckte upp sig under den andra halvan av säsongen och kunde tillslut placera sig på den övre halvan, på plats åtta. Det här skulle dock bli den sista säsongen som Jonathan Woodgate verkligen bidrog med något under sin fotbollskarriär. Skadebekymren fortsatte och det blev aldrig mer en ordinarie plats i laget för honom. I somras skrev han på ett ”pay as you play” kontrakt med Stoke City. Men formen har varit upp och ner och idag är han endast en skugga av sitt förra jag.
Även idag sitter man på pubar i Leeds, Newcastle och Middlesbrough och delar goda minnen om Jonathan Woodgate, den brytsäkre mittbacken för Teesside. Han som en gång var kronjuvelen i Leeds lagbygge, hans som liknades med Arsenals legendariske mittback Tony Adams. I Leeds bildade han och Rio Ferdinand mittlås. På vänsterbacken fanns Ian Harte, och Irländaren berättar: ”Rio var oerhört duktig, men jag står fortfarande fast vid att Jonathan är den bästa försvararen jag någonsin spelat med.”
Och det är ju inte utan att man undrar, när Jonathan Woodgates skadefyllda karriär nu går mot sitt slut, hur stort hade hans avtryck på fotbollsvärlden varit om han gått skadefri?