Man Utd har idag möjlighet att öppna upp ett försprång om åtta poäng ned till Man City innan deras match mot Arsenal. Oavsett hur det går i Man Utds match, om försprånget är fem, sex eller åtta poäng, så står Roberto Mancini inför en för honom helt ny situation: Han möter ett annat topplag på bortaplan och måste spela för att vinna. Inget annat duger.
Det är inte någon avundsvärd position. Arsenal är en tuff motståndare, inte minst på Emirates, även om det nog inte riktigt är som Theo Walcott ville mena att motståndarna darrar av skräck av att möta dem på Emirates. Mancini och Man City får väl ändå sägas ha tur i oturen att det är just Arsenal som står för motståndet, det topplag som förmodligen har svårast att hantera dem.
För att tämja Man Citys offensiv behövs defensiv disciplin och organisation, inte minst centralt i banan. Arsenal bedriver huvudsakligen ett centralt försvarsspel, men kommer inte vara lika mentalt inställda på att hålla de defensiva positionerna under hela matchen, på samma sätt som ett lag längre ned i tabellen skulle vara. Myntets andra sida är att de med kantspel och snabba omställningar kommer att utmana också Man Citys försvarslinje.
Kanske kan Man City hämta viss inspiration från Man Utds prestation på det som då hette City of Manchester Stadium säsongen 2009/10. Man Utd behövde då vinna en väldigt tuff bortamatch för att haka på och sätta press på Chelsea i titelstriden. En disciplinerat genomförd match avslutades med att Paul Scholes satte det avgörande målet på tilläggstid och titelstriden levde mot de flestas förmodan vidare in i sista omgången.
Man City spelar med kniven mot strupen. Men samtidigt har deras spel i allmänhet, och deras spel på bortaplan i synnerhet, hackat betänkligt under vårsäsongen jämfört med säsongens första halva.
:::
Till stor del är det Man Citys anfallsspel som gått i stå. Det var offensiven som var motorn bakom Man Citys framfart i ligatabellen under hösten, under de första tio ligamatcherna mäktade man med smått otroliga 36 mål, ett närmast osannolikt målsnitt. Detta målsnitt började sjunka redan under höstens andra halva och är nu med sju matcher kvar av säsongen nere i betydligt mer måttliga 2,4 mål per match.
Två vanliga indikatorer för kvaliteten på ett lags offensiva spel är å ena sidan hur många chanser laget skapar, samt å andra sidan hur effektiva laget är på att göra mål på de chanser det skapar.
En närmare titt på Man Citys prestation i dessa avseenden visar att de fått betydligt svårare att skapa chanser än vad de hade i början av säsongen (från drygt 20 per match under säsongens första halva till knappt 15 under säsongens andra halva), och på sistone, när de trots allt börjat skapa något fler chanser så har effektiviteten försämrats markant (från närmare ett mål var femte chans (0,2) under hösten till ett mål var tionde chans (0,1) under våren och i synnerhet de senaste tio matcherna).
:::
På vad beror då detta?
Det går naturligtvis att prata om slitage och att Man Citys spelartrupp helt enkelt inte är lika pigga och fräscha som de var i början av säsongen. Det ligger förvisso en del i det. Men det är också så att motståndarna har blivit bättre på att neutralisera Man Citys offensiv.
Man Citys anfallsspel har till stor del gått ut på att med hjälp av ytterbackarna dra isär motståndarnas försvarslinje och på så vis skapa offensiva utrymmen för sina kreativa anfallare som David Silva och Samir Nasri, samt också för en mittfältare som Yaya Touré att komma framåt i planen. Alltfler motståndare har dock börjat hålla sig centralt, och medvetet släppt kanterna till Man City, men på samma gång också minskat utrymmet centralt för Man City, som varit oförmögna att konstruera en alternativ anfallstaktik.
Det finns också de som menar att Roberto Mancini gradvis under säsongen har blivit mer försiktig i sin taktiska uppställning, att jämföra med en tämligen frigjord offensiv under säsongsinledningen. Bortamatchen mot QPR, där Man City till sist näppeligen vann med 3-2, sägs ha varit droppen som fått Mancini att försöka dra sig tillbaka till förra säsongens igelkottstaktik. En taktik som då var tämligen lyckad inte minst på Emirates.
Märkligare blir det också när man betänker att Roberto Mancini i sin spelartrupp har tillgång till spelare som skulle kunna utgöra grunden för en alternativ och mer mångsidig anfallstaktik, och som även skulle kunna bidra till att minska truppens slitage och anfallets effektivitet över en hel säsong. Men en spelare, kantlöparen Adam Johnson, vill han helst inte använda, och en annan spelare, anfallaren Emmanuel Adebayor, betalar han hellre för att avgöra viktiga matcher åt Tottenham.
:::
En sak är fullständigt säker, om Man City ska lyckas vända trenden i titelstriden så är det här något de måste lyckas förändra. Och förmodligen så måste de börja lyckas med det redan idag mot Arsenal.
……………………………………………………………….
Dagens matcher: Man Utd vs QPR, samt Arsenal vs Man City
:::
Portsmouth såg till att öka spänningen rejält i toppstriden av The Championship genom att kvittera till 2-2 i absolut sista sekunden borta mot Southampton i the South Coast Derby. Två fantastiska mål av Portsmouth under matchen, av Chris Maguire och David Norris, som fick med sig en poäng efter att Billy Sharp gjort 2-1 i 90:e minuten efter ett mål som såg extremt misstänkt offside ut.
Det där med godkända mål som nog egentligen var offside var minst sagt på modet igår alltså.
:::
Visst är det fullt möjligt att titelstriden kan framstå som lätt korsfäst efter dagens matcher. Men i och med att det är påskhelg så kan vi ju vara förvissade om att den lika gärna och i vilket fall som helst kan vara återuppstånden om bara några få dagar.
Be Champions!!