Glädje på jobbet sägs vara viktigt för trivsel och framgång. Frågan är hur mycket glädje på jobbet som Blackburns manager Steve Kean egentligen känner. Allmänt avskydd och utsatt för smädeskampanjer från de egna läktarna. Så långt har det gått att han känt sig tvungen att anlita säkerhetsvakter att skydda honom.
Meningarna är märkligt delade om Steve Kean.
Där finns å ena sidan de som menar att han är oduglig. Att han har tagit ett lag som låg runt mitten av tabellen och gjort dem till ett lag som kontinuerligt krigar i nedflyttningszonen. Detta trots tillgång till större resurser än många andra lag. Att hans värvningar varit usla och att han är en puppet åt de indiska ägarna.
Där finns dock å andra sidan också de som berömmer honom för att han trots en lika ihärdig som iskall mobbningskampanj har tagit Blackburn upp över nedflyttningsstrecket igen, om än tillfälligt. Att han hållt sig värdig inför allt det hat han tvingats utstå. Vissa går till och med så långt som att säga att han stått för ett mindre mirakel – om han nu lyckas hålla Blackburn kvar.
Kanske är båda perspektiven lika fel.
Skulden för Blackburns kaos och misär är naturligtvis inte i första hand hans. Det är de indiska hobbyägarna som placerat klubben i ett ledarskapsvacuum, som gjort klubben till offentligt åtlöje och som heller inte frigjort de resurser till lagbygge som de flera gånger utlovat. Vissa av Steve Keans värvningar har varit mindre lyckade, andra likt Yakubu har varit desto mer lyckade.
Men självklart är det heller inte läge att kanonisera honom, även om han nu skulle lyckas hålla Blackburn kvar i Premier League – igen. Det vore ingen jättebedrift, med det spelarmaterialet. Gräver någon först en grop och faller själv däri, så kan man inte vara alltför översvallande bara för att denne någon lyckas kravla sig därur.
Kanske spelar det ingen roll om Steve Kean är rätt eller fel man för jobbet, han kanske bara befinner sig på fel plats.
:::
Det har varit en tung vecka för Blackburn, en sådan där typiskt tung vecka som liksom karaktäriserar lag indragna i en nedflyttningsstrid. Trots att man kämpar och sliter och för all del spelar bra så får man ändå inte med sig några poäng.
Motsatsen till topplagssyndromet med andra ord.
Blackburn spelade riktigt bra mot Man Utd på Ewood Park. I drygt 80 minuter höll man en poäng, men lyckades inte riktigt hålla i. Om inte för ett par bra räddningar av David De Gea så hade Blackburn kunnat få med sig både en och tre poäng.
Samma mot West Brom på Fratton Park. Ett tidigt självmål i baken ställde till det, men därefter dominerade Blackburn matchbilden. Några kanonräddningar av Ben Foster i West Broms mål höll Blackburn stångna, innan nådastöten kom efter ännu ett av dessa alltför många slappa försvarsingripanden.
Det räcker inte längre för Blackburn att bara spela bra. De måste börja få med sig resultat och poäng också.
:::
Och ja, man kan säga vad man vill om Steve Kean. Att ägarna inte ger honom något stöd. Att supportrarna hatar honom. Att media inte verkar ha något förtroende för honom och så vidare.
Men att döma av Blackburns prestationer på fotbollsplanen så verkar det ändå som om spelarna sluter upp bakom honom. Spelarna ger verkligen allt, de ger ett intryck av enighet och kampmoral, en vilja att vinna och överleva, och det är kanske den största hedersbetygelse man kan ge Steve Kean.
Steve Kean har definitivt inte förlorat omklädningsrummet.
:::
Frågan är om man verkligen kan säga detsamma om hans motsvarighet hos kvällens motståndare – Kenny Dalglish i Liverpool.
……………………………………………………………….
Redknapp for England.
Den enskilt största förklaringen till Tottenhams meltdown. Om några år säkert lika klassisk som en gång lasagnen. Har någon manager någon gång orsakat sitt eget strul i samma utsträckning?
:::
Let’s get one thing straight – Det var inte Mario Balotellis fel att Man City förlorade mot Arsenal, och det är heller inte hans fel att de eventuellt till sist tappar ligatiteln till Man Utd.
Svagt ledarskap, knepiga prioriteringar på transfermarknaden, bristfälligt squad management – de tre huvudsakliga skälen till Man Citys fall. Samtliga tre inom Roberto Mancinis ansvar och kontroll.
Men Mario Balotelli är så klart en ytterst bekväm syndabock, i det här fallet har han ju dessutom varit ung och dum nog att öppna upp för det själv. But it doesn’t make it right.
:::
Californication. Femte säsongen. Sjukt skön serie.
Be Champions!!