Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering. Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final?
Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt. Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar osv. Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran.
Motiveringen är även den den samma, dvs. tanken är att lära sig något nytt. Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.
:::
Till sist sparade jag den final som ofta kallas den bästa som spelats på Wembley. Matchen var inte speciellt märkvärdig till stora delar men en avslutning i klass med Champions Leaguefinalen 1999 gjorde den här eftermiddagen minnesvärd. Året var 1979 och matchen spelades mellan Arsenal som året innan förlorat finalen mot Ipswich och Manchester United som åter var i final sedan man slagit 1977 Liverpool och förlorat mot Southampton 1976. Vägen till finalen var allt annat än rak för de båda. Arsenal var ena parten i en klassisk matchserie om fem matcher där Sheffield Wednesday var den andra. United å sin sida tvingades till omspel i hela tre av fem omgångar.
:::
Arsenal
Väg till finalen: Sheffield Wednesday 2-0 (omspel efter 1-1, 1-1, 2-2 och 3-3), Notts County 2-0, Nottingham 1-0, Southampton 2-0 (omspel efter 1-1), Wolves 2-0
Startelva: Pat Jennings – Pat Rice, David O’Leary, Willie Young, Sammy Nelson – Liam Brady, Brian Talbot, David Price, Graham Rix – Frank Stapleton, Alan Sunderland
Manchester United
Väg till finalen: Chelsea 3-0, Fulham 1-0 (omspel efter 1-1), Colechester 1-0, Tottenham 2-0 (omspel efter 1-1), Liverpool 1-0 (Omspel efter 2-2 och förlängning)
Startelva: Gary Bailey – Jimmy Nicholl, Gordon McQueen, Martin Buchan, Arthur Albiston – Steve Coppell, Sammy McIlroy, Lou Macari, Mickey Thomas – Jimmy Greenhoff, Joe Jordan
:::
Arsenal tog kommandot omgående i matchen, främst genom Liam Brady. Irländaren dominerade matchen totalt och efter tolv minuters spel dribblade han sig ut mot Uniteds vänsterkant. Brady levererade en passning till Frank Stapleton som skickade in bollen i straffområdet till David Price. Price spelade bollen snett inåt bakåt, rakt på fötterna på två framrusande Arsenalspelare. Brian Talbot var dock först på bollen och tryckte in 1-0. Hjärnan bakom det hela var dock Brady.
United tog nu över spelet mer och mer. Trots bra chanser hade man svårt att få till avsluten. Joe Jordan hade en nick på en frispark från Sammy McIlroy och Jimmy Greenhoff missade helt målet från nära håll. Närmast var dock Gordon McQueen som fick ett mål bortdömt, men det visade sig att han stått för en förlaga till ”hand of god”. Arsenal var inte helt ofarliga heller, bland annat hade man en farlig cykelspark från Stapleton.
Men så när alla trodde att halvleken skulle sluta 1-0 tyckte en viss irländare att det var dags igen. Brady snurrade den här gången upp hela Uniteds vänstersida och serverade Stapleton med en nick i mer eller mindre öppet mål. Andra halvlek blev en parad i Unitedoffensiv och än bättre Arsenaldefensiv. Trots det tryck United skapade var det Arsenal, orkestrerade av Brady, som skapade de farligaste chanserna.
Med sju minuter kvar bestämde sig Terry Neill för att leka Unai Emery satte in Steve Walford på Price plats. Arsenal tappade helt kontrollen och när bara fyra minuter återstod skickade Steve Coppell in en frispark mot Arsenals straffområde. Bollen gick via en touch hela vägen till Jordan längst bort i straffområdet, Jordan spelade in bollen till McQueen som tryckte in reduceringen.
Två minuter senare vinner Coppell bollen på mitten och lyfter fram den till McIlroy som lurar två Arsenalspelare i straffområdet innan han trycker in kvitteringen bakom Pat Jenning. Vändningen var fullbordad.
Men mitt i fansen målfirande hörs ett vrål från andra sidan arenan. Bardy hade åter bestämt sig, han skar som en kniv genom United och hittade ut med en boll till Graham Rix, Rix skickade in bollen i straffområdet. Bollen gick förbi Artur Albiston och hittade en framstormande Alan Sunderland som vid bortre stolpen tryckte in 3-2 och sköt därmed titeln till Arsenal.
:::
Ja, jag är svag för Liam Brady. Men det går inte att blunda för det faktum att han var mannen för dagen här.
:::
För er som säger att det var bättre förr, endast sju engelsmän startade matchen.
:::
Pat Rice är den Pat Rice, dvs. Wengers assistent, och han fick som kapten lyfta bucklan.
:::
Brian Talbot blev den förste spelaren att vinna två FA cup-finaler i rad, året innan var han med i det Ipswich som slog Arsenal.
:::
Arsenal gick åter till final 1980 men förlorade där mot West Ham, det är också senaste gången ett lag från andraligan vunnit FA cupen.
:::
Det var den sista finalen jag tänkte ta upp i den här serien, förslag på ny följetong mottages med stor entusiasm.
:::
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail – palmer89@gmail.com
Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.
Till’ then
//Martin Palmér