Alla hatar oss, men det skiter vi absolut inte i. Den här idén att media på något sätt är ute efter just ens egen klubb är ju väldigt populär bland väldigt många supportrar, kanske för att det stärker någon form av sammanhållning, kanske för att det får en att känna sig viktig eller att klubben är viktig, kanske för att det på ett djupare psykologiskt plan rationaliserar någon form av världsbild.
Men så är det ju inte. Media agerar endast i eget intresse. De skriver det de tror så många som möjligt är mest intresserade av att läsa, helt enkelt. Kanske drivs de då och då faktiskt också av en genuin vilja att granska och rapportera om mer eller mindre viktiga nyheter. Det betyder att de skjuter maskineld med hagelbössa och därför tenderar att träffa precis allt som rör sig.
Därför är det kanske ingen som blir förvånad över att det då och då uppstår viss irritation mellan media och de som befinner sig i medias skottgluggar. Ibland återfinns rätten på den ena sidan, andra gånger på den andra sidan. Oftast är det ju något som kokar över rätt snabbt, efter någon artikel eller två. Andra gånger ges ju konflikten en karaktär utav antingen mer drama än normalt eller så landar det mer i komedi.
Låt oss titta på några exempel.
:::
Alex Ferguson vs Media
Det var om Dennis Wise som Ferguson en gång sa att han kunde skapa ett bråk i ett tomt rum. Nåja, ge Ferguson själv ett tomt rum och han kan förmodligen bannlysa en journalist eller två. Han har varit i luven med BBC sedan tidigt 1990-tal när de efter en rätt ful tackling menade att det kanske inte var helt och hållet begåvat av Eric Cantona.
Nu ska man ju komma ihåg att rätt många gånger som Ferguson kritiserar media så gör han helt rätt i det. Men då och då blir det också helt fel. Som till exempel när han mot slutet av säsongen 2001/02 tog väldigt illa upp när media vågade antyda att köpet av Juan Sebastian Verón inte varit alltför lyckat. ”He’s a fucking great player. Youse are all fucking idiots.” Ett år senare sålde han Verón till Chelsea. Mind the language!
Ron Atkinson vs Richard Keys och Andy Gray
Ron Atkinson var alltid vänlig med media, förmodligen till stor del eftersom han gillade uppmärksamheten och säkert de många gig han såg framför sig. Det skapar förmodligen lite tvehågsenheten i den ilska vi ser i intervjun efter Coventrys förlust mot Southampton 1996, när han hamnar i en ordväxling med Richard Keys och Andy Gray från Sky.
Atkinson inleder ju starkt med att konstatera att matchens bästa spelare var motståndarnas målvakt, så helt dåligt kan ju de själva inte ha spelat. Så långt leder han på poäng. Därefter drar han dramatiskt av sig hörlurarna och slänger dem i riktning mot producenten. Det hade kunnat bli ett tämligen effektfullt avsked. Men som om han därefter både vill äta upp kakan och ha den kvar så förstör han hela intrycket med att omedelbart sträcka sig fram för att be om ursäkt.
Liam Brady vs Allt och alla
Liam Brady protesterar, Liam Brady har fått nog! Liam Brady är inte överförtjust i reportrar, han tycker nog att de ställer väldigt dumma frågor och tar upp alldeles för mycket av hans dyrbara tid. Kanske är han i absolut toppform efter Brightons överraskande oavgjorda resultat mot Canvey Island i FA-cupen 1995, när han behandlar även de mest uppenbara frågor som om de var det dummaste han någonsin hört. ”If my granny had balls she’d be my grandad”. Brady stormar iväg men också han, precis som Atkinson, förstör lite av dramatiken med att stanna upp och slänga en frågande blick bakåt.
Avram Grant vs Pressen
De flesta konfrontationer mellan media och managers brukar ju vara rätt hetlevrade, ofta är det ju människor som pratar först och tänker sedan. Men Avram Grant är inte lik alla andra managers och ger ju ibland intryck av att göra saker lite långsammare än alla andra. Kanske ska man inte bli förvånad över att till och med hans ilska är passiv-aggressiv.
Det var när han fortfarande var manager för Chelsea, efter en bortamatch mot Everton, som Grant gick in till presskonferensen och på sitt lagom truliga humör besvarade varenda fråga med i princip ”ja” eller ”nej”. Media gjorde så klart en grej av att det visade hur han inte verkade hålla för trycket. Om hans företrädare José Mourinho hade gjort samma sak, så hade man i och för sig kunnat tänka sig att de snarare hade beskrivit det som en närmast postmodern variant av Brian Clough.
Steve McClaren vs Drevet
Precis som Avram Grant så var Steve McClarens relation med media sådan att han förmodligen hade kunnat finna ett botemedel mot cancer och blivit kritiserad för att han inte hade löst AIDS-problematiken. Precis som Grant så flippade McClaren ur på en presskonferens, men till skillnad från Grant så var det helt utan finess utan bara barnsligt: ”Gentlemen, if you want to write whatever you want to write, you can write it because that is all I’m going to say. Thank you.” Detta från en person vars första insatser som förbundskapten var att bleka tänderna så att han skulle se bättre ut i TV-rutan.
:::
Sedan finns det ju så klart de rent plumpa. Som exempel kan vi ju ta Joe Kinnears utbrott på Simon Bird från The Mirror, och för den delen också Harry Redknapp som inte är så överdrivet förtjust i att bli kallad för en ”wheeler dealer”. Den här säsongen har vi ju också haft några sorglustiga incidenter mellan journalister och Kenny Dalglish.
Fredagar är ju en vanlig presskonferensdag och idag är det ju dessutom fredagen den 13:e. Vi får väl se om det leder till några olycksaliga blodbad mellan media och någon manager.
……………………………………………………………….
Liverpools ägare har agerat. Att sparka Kenny Dalglish var så klart aldrig riktigt aktuellt. Dels för att det vore politiskt riskabelt, dels för att de då själva skulle sitta med Svarte Petter i hand. Kanske också för att det helt enkelt vore fel väg att gå.
Istället fick Liverpools fotbollsdirektör Damien Commolli gå. Ett huvud fick rulla och Liverpools ägare får känna sig handlingskraftiga. Om något faktiskt hänt i praktiken är mindre klart. Liverpools problem är inte spelartruppens kvalitet, utan är av mer taktisk natur.
Dock kan man kanske betrakta det som en maktkamp vunnen för Kenny Dalglish, vars ställning rimligtvis förstärkts. Men med mer makt kommer också mer ansvar.
:::
Det är klart, få i media skulle ju våga vara fullt så kaxiga som Arsenio Hall om managern i fråga var Jason Voorhees. Det skulle också råda en oroväckande brist på citat.
Be Champions!!