Lagen om alltings jävlighet
Peter Hyllman
“Det är hårt för Tottenham, 1-5-förlusten speglar inte alls deras säsong.” Menade kommentatorn bara några sekunder innan domaren blåste för full tid i den nyss avslutade cupsemifinalen mellan Tottenham och Chelsea. Men är det inte precis vad resultatet kanske gör? – frågade jag mig själv.
Det var en match där man inledde bäst och såg starkast ut, men där man på något sätt ändå fann sig själva i ett 0-2-underläge efter drygt 50 minuter. Samt något av ett sammanbrott på slutet som får det att se ut som om laget kollapsade trots att de egentligen stod upp väldigt bra. Nja, mycket med resultatet i den här matchen är indikativt för hur Tottenhams säsong sett ut. Stundtals väldigt bra spel, men slarv och lagen om alltings jävlighet strular till det för laget.
Däremot kan man ju fundera på hur väl resultatet speglade just den här matchbilden.
:::
Allt prat i efterhand kommer så klart att handla om spökmålet, det vill säga målet som gav Chelsea den till sist avgörande 2-0-ledningen. Bollen var ju inte bara inte över linjen, den var knappt ens framme vid linjen. Hur det är möjligt att döma mål i ett sådant läge är oförklarligt. Rent parodiskt roligt blir det så klart när man betänker att domaren Martin Atkinson ska vara en så kallad goal-line official under EM.
Det sjuka är så klart att det är inte första gången det händer mellan Chelsea och Tottenham. Exakt detsamma hände ju på Stamford Bridge mot slutet av förra säsongen. Också då tilldömdes Chelsea ett mål som aldrig var över linjen.
Lägg till det att Tottenham själva ibland inte får sina mål godkända trots att de passerat mållinjen med över en meter.
Hur som helst, dagen gav bara ännu ett rungande argument för införandet av mållinjesteknik. Det finns inga hållbara argument mot att införa tekniken. Endast konservativa byråkrater i FIFA:s huvudkvarter verkar vara motståndare till idén.
:::
Samtidigt ska man inte ta ifrån Chelsea segern och en positiv insats. Lagets nyckelspelare var bra när det gällde, och erbjuder man dem lillfingret, som Tottenham gjorde lite för många gånger under matchen, så är de genast där och glufsar åt sig hela handen i ett enda nafs.
Finalen mellan Chelsea och Liverpool kommer bli en riktigt tuff historia, mellan två lag som vardera har en misslyckad ligasäsong bakom sig. Omöjlig att tippa, även om jag tror det är en match där Liverpool kommer behöva höja sig ordentligt för att vinna.
:::
Det kommer säkert skrivas spaltmeter om Tottenhams tragedi. Skribenter med Tottenhamsympatier kommer säkert hitta nya sätt att berätta om hur det här liksom är typiskt med att hålla på Tottenham, något som identifierar laget och dem själva. Lidandet för konsten, Tottenham som den lidande konstnären. Kanske kommer det att muttras om storlag och fördelar ännu en gång.
Ett mått av självrannsakan vore kanske också på sin plats. Tottenham har inte varit sig själva alltsedan Harry Redknapp började känna lukten av och lockelsetonerna från den engelska förbundskaptensposten. Hans taktiska beslut är ibland förbryllande, och valet att vila Brad Friedel till förmån för Carlo Cudicini sände konstiga signaler om hans inställning till den här matchen. Tottenham var öppna bakåt under matchen, och de saknade den cynism och hänsynslöshet som ofta krävs i sådana här matcher.
Det gjorde inte Chelsea.
:::
Be Champions!!
Publicerad 2012-04-15 21:21