Så har då Premier League, med anledning av 20-årsjubiléet, lanserat sin 20 Seasons Awards-kampanj och tillkännagivit samtliga nominerade i respektive kategori. Med en extrainsatt bloggserie under kvällstid kommer jag under de närmaste två veckorna att presentera och diskutera mina vinnare under respektive kategori.
Tio spelare är nominerade av Premier League inom kategorin Bästa spelare. Dessa är Dennis Bergkamp, Eric Cantona, Ryan Giggs, Thierry Henry, Roy Keane, Cristiano Ronaldo, Paul Scholes, Alan Shearer, Patrick Vieira samt Gianfranco Zola. Det är en lista som jag kommer att utgå från men inte begränsa mig till i mina resonemang.
:::
Om man ska diskutera vem som är de bästa spelaren under en given period av tid så tycker jag man ska försöka vara tydlig med vad man egentligen menar med bästa spelare. För mig framstår tre egenskaper som centrala: Individuell briljans, kollektivt ledarskap, samt långvarig uthållighet.
Med individuell briljans åsyftar jag spelarens egna tekniska och taktiska förmågor, kort och gott hur bra han själv är. Men fotboll är en lagsport. Med kollektivt ledarskap tittar jag därför på hur bra spelaren är på att lyfta sitt lag och sin omgivning, det vill säga hur bra han gör andra spelare. Med långvarig uthållighet, som jag betraktar mer som en marginalfaktor, sätter jag också visst värde på att ha presterat på hög nivå över en längre tidsperiod.
Om vi tar spelare som Roy Keane och Patrick Vieira så kommer de väldigt högt på kollektivt ledarskap, men försvinner delvis ur resonemanget sett till individuell briljans. Andra spelare såsom Ryan Giggs, Thierry Henry och Cristiano Ronaldo visar å andra sidan upp mängder med individuell briljans men har inte i tillräcklig utsträckning visat upp det kollektiva ledarskap som definierar de riktigt stora spelarna.
De spelare som ska vara aktuella för mig i en diskussion om Premier League-erans bästa spelare måste leverera inom samtliga tre kategorier.
:::
Med den utgångspunkten landar jag i en kortlista bestående av sex spelare.
Dennis Bergkamp. Tekniskt briljant vars geniala spelförståelse var nyckeln som frigjorde övriga spelare. Kom han in i matchen så var Arsenal alltid livsfarligt, nyckelspelare i Arsenals två stora spelargenerationer runt millennieskiftet.
Eric Cantona. Den tändande gnistan av inspiration till engelsk fotbollshistorias främsta period av dominans. Genialiskt galen och galet genial. En förebild för en hel generation av unga spelare.
Steven Gerrard. De framgångar Liverpool har haft under den senaste tunga 10-årsperioden har samtliga på ett eller annat sätt burit hans signatur. Bär laget på sina axlar utöver att själv svara för ett mycket brett spelregister.
Matt Le Tissier. Den tekniskt mest framstående och komplette engelsman som Premier League-eran bevittnat. Enorm betydelse för ett i övrigt mediokert Southampton, som inte befann sig i Premier League många år efter hans pensionering.
Peter Schmeichel. Sin tids allra bästa målvakt. Enorma ledaregenskaper och nyckelgestalt i Man Utds järnförsvar. Match- och ligavgörande insatser i mängder. Med en mer aktiv snarare än reaktiv spelstil förnyade han engelskt målvaktsspel.
Alan Shearer. Målskytt utav guds nåde, därtill på alla möjliga och tänkbara sätt och vis. Central i Blackburns ligatitel och en ikon under många år för Newcastle som inte blivit sig lika utan honom.
:::
Mitt val av Premier League-erans bästa spelare är Dennis Bergkamp.
Han och Cantona är likvärdiga för mig, men Cantona slutade för tidigt. Gerrard och Shearer är eller var stora ledare, men inte i tillräcklig utsträckning. Le Tissiers lojalitet är beundransvärd, men begränsade honom också. Schmeichel är stor men tja, trots allt målvakt.
:::
Be Champions!!