När skandalen på Sky var ett faktum under förra säsongen, och det gamla radarparet Richard Keys och Andy Gray fick sparken, så började omedelbart diskussionen om vem och vilka som skulle ta över efter dem. Alla gillade dem naturligtvis inte, men de visste vad de gjorde, de kunde sitt jobb, och fotbollsfans är inte minst av allt vanedjur.
Reaktionen när Gary Neville presenterades som Andy Grays ersättare i Skys studio och i programmet Monday Night Football var inte blandad, den var närmast enhälligt skeptisk. Naturligtvis var den allra vanligaste farhågan att Neville som gammal Man Utd-spelare skulle vara oförmögen att hålla sig objektiv, ett ord många fotbollsfans slänger sig med men desto färre faktiskt förstår.
Men ett drygt år senare och Gary Neville har gjort en strålande succé i sin nya roll, som få trodde skulle vara möjlig att fylla efter Andy Gray. Intrycket är inte bara att Neville har lyckats ersätta Gray, utan att han faktiskt har höjt kvaliteten på Skys fotbollsanalys. Till och med supportrar som inte har några uppenbara klubbrelaterade skäl att gilla Neville, snarare tvärtom, har tvingats krypa till korset.
Så hur kommer det sig att han lyckats så bra?
:::
Till att börja med besitter han en unik kompetens och erfarenhet. Hans karriär som fotbollsspelare avslutades bara månader innan han fick uppdraget och han har spenderat 20 år som professionell fotbollsspelare, under hela den tid som har förändrat den engelska ligan i grunden utifrån alla aspekter. Taktik, teknik, fysik, träning, globalisering, rubbet.
Andy Gray var också en före detta fotbollsspelare och hade naturligtvis sin kompetens. Men han slutade spela två år innan Premier League grundades, och har därmed ingen personlig erfarenhet av den moderna engelska fotbollen. Det var som en följd inte alltid som hans taktiska analyser kändes helt och hållet fräscha.
Ett annat skäl är Nevilles ärlighet. Han säger kort och gott vad han tycker, rättare sagt hur han ser på olika situationer utifrån sitt perspektiv som före detta fotbollsspelare, om en rad kontroversiella ämnen, alltifrån filmningar till bollar som inte är över mållinjen, och han gör det utan något spel för gallerierna. Han ger inte intryck av att bry sig om ifall hans uppfattning är populär eller ej, och han är inte rädd för att säga emot sina kollegor.
Andy Gray å andra sidan gav inte sällan intryck av att frisera sina uppfattningar, så länge han trodde kameran och mikrofonen var på är väl bäst att tillägga i sammanhanget. Han ville hänga kvar i mediasvängen, och på det följde också en vilja att stryka kollegor medhårs. Kanske utvecklas sådant här över tid, och kanske kommer vi också få se detta drabba Gary Neville. Jämför till exempel Glenn Strömberg i svensk TV.
Sedan ska heller inte Gary Nevilles vältalighet och pedagogiska förmåga underskattas. Han klarar av att göra sin poäng klart och koncist. Och han behärskar de tekniska hjälpmedlen för att illustrera sin poäng. Här spelar också hans praktiska erfarenhet in, han ser situationer väldigt bra och klarar av att förmedla denna syn till de som tittar.
:::
Där finns emellertid också en annan sida av myntet. Gary Neville kommer bäst till sin rätt i studion. Som expertkommentator är han inte lika framstående, det är snarare en roll som begränsar honom. Hans tankar i det formatet får inte samma djup som de får i studion, när han kan hålla fast vid en situation eller sekvens och granska den närmare. Sådant som han ser, men som kanske inte den genomsnittlige tittaren har uppmärksammat.
Gary Neville får i alla fall fördomen om den dumme fotbollsspelaren på skam, och kanske kan han mot all förmodan också tjäna som ett exempel på att bias är en risk men aldrig en nödvändighet som alldeles för många fotbollsfans inbillar sig. Att involvera gamla spelare av hans kaliber är emellertid en nödvändighet om medias fotbollsgranskning ska ha en chans att övervinna de brister som Brian Clough påtalade i sin klassiska monolog riktad mot John Motson.
https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=oqAZsoF-ghw#t=162s
………………………………………………………………
Stackars Chelsea. Jag avundas dem inte den fysiska och mentala splittring som krävs av att behöva dubbelmacka en livsviktig ligamatch borta mot Arsenal med ett semifinaldubbelmöte med Barcelona.
Eller jo, det gör jag så klart.
:::
Forbes har precis annonserat sin lista över världens mest värdefulla fotbollsklubbar och värderar Man Utd högst av dem alla till £1,5b. Personligen värderar jag så klart Man Utd oändligt mycket högre än så.
Jag börjar ärligt talat bli rätt less på de här ekonomirankningarna av fotbollslag, de säger sammantaget något djupt tragiskt om vad som hänt med den moderna fotbollen.
:::
Framåt kvällen blir det till att fundera på vilken som varit den bästa säsongen av Premier League så här långt.
Be Champions!!