Att börja ranka insatser i det här avseendet är kanske inte helt meningsfullt, om inte annat så är det så enormt upplevelsebaserat, men kanske kan det ändå vara lite kul att titta och tänka tillbaka på några andra stora insatser med endast tio spelare på planen.
:::
Argentina 2-2 England (VM 1998, åttondelsfinal)
Tio modiga lejon och en dum pojke. Kanske den match sedan den engelska VM-guldgenerationen lagt skorna på hyllan som mest och bäst har fått representera den engelska järnviljan. Dunkirk, över deras döda kroppar, Ing-er-lund och allt sådant där nationalistiskt tjafs. Media ville av naturliga skäl framställa det som mest eller endast en fråga om ryggrad och kampmoral, i själva verket var det en betydligt mer intelligent insats än så.
Glenn Hoddle förändrade omedelbart sin laguppställning för att hantera Argentinas fantastiska anfallsuppsättning med Ariel Ortega och Gabriel Batistuta framför Juan Sebastian Verón. Han bytte från 3-5-2 till 4-4-1 med över hälften av utespelarna i för dem nya positioner. Hoddle behöll det engelska målhotet genom att sätta Paul Scholes och Michael Owen på de defensivt minst viktiga ytterpositionerna, med Alan Shearer som ensam anfallare.
Gareth Southgate ersatte Graeme Le Saux och på så vis bestod backlinjen av endast mittbackar, som ledda av en iskall Tony Adams spelade ett oerhört centrerat försvarsspel för att förhindra Argentinas nätta och effektiva passningsspel. Englands försvar knäckte tidigt Argentinas vilja. De hade 28 avslut under matchen men endast fem på mål, och under de 80 minuter som följde på David Beckhams utvisning så behövde David Seaman inte göra en enda rejäl räddning.
Men å andra sidan, vad spelar det för roll när man ändå förlorar straffläggningen?
:::
Tottenham 3-4 Man City (FA-cupen 2004, fjärde omgången)
Om man ska välja en match som förkroppsligar idén att Tottenham aldrig kommer kunna bli ett riktigt topplag så är det väl den här. Tottenham började i storartad stil. Ledley King skruvade upp bollen i vänstra krysset efter två minuter, Robbie Keane ökade på till 2-0. Två minuter före halvtid svarade Joey Barton för en tackling med dobbarna före på Michael Brown, lyckades komma undan med endast ett gult kort. Men när Christian Ziege satte frisparken till 3-0 så pratade Barton till sig ett andra gult och därmed rött. 3-0 i halvtid och en spelare mer på planen. Surely.
Kevin Keegan, Man Citys dåvarande manager, sade efter matchen: ”Losing 3-0 and down to 10 men, I was just thinking, ‘where’s the nearest job centre?’. I just told them, ‘we’re playing for pride now and we’re looking for a miracle’.” Någon stor taktiker har Keegan aldrig varit, och det var alltså inte heller något stort taktiskt mästardrag som låg bakom vad som komma skulle.
Redan tre minuter efter halvtidsvilan började miraklet ta form när Sylvain Distin tilläts lunka in i straffområdet bakom Tottenhams backlinje och nicka in Michael Tarnats frispark. Paul Bosvelt gör 2-3 strax efter en bra räddning av Arni Arason på ännu en Ziege-frispark. Man City luktade blod och satte allt på ett kort. Robbie Fowler slår i den 80:e minuten en strålande passning till Shaun Wright-Phillips som chippar in 3-3. Och på tilläggstid skriver Jon Macken in sig själv och Man Citys cupvändning i historieböckerna.
:::
Nottingham Forest 2-1 Luton Town (FA-cupen 1959, final)
Det pratas ofta om jinxar i kommentarsfältet, något som ofta känns rätt gammalt. Vad som redan under 1950-talet måste ha känts gammalt var FA-cupfinalens skadejinx. Det här var innan fotbollen hade börat tillåta avbytare och en skadad spelare betydde kort och gott att laget fick spela med en man mindre.
Jinxen var spökligt allvarlig. Arsenal förlorade finalen 1952 efter att de fått Wally Barnes skadad mot Newcastle. Den så berömda Stanley Matthews-finalen 1953 mellan Bolton och Blackpool vände när Boltons Eric Bell skadades vilket gav Matthews fritt spelrum i slutet av matchen. 1955 tvingades Man Citys Jimmy Meadows utgå efter att ha tacklat samme Bobby Mitchell i Newcastle som Wally Barnes tre år tidigare skadat sig på. 1957 fick Man Utds målvakt Ray Wood genomföra hela matchen med ett krossat käkben. 1960 bars Blackburns Dave Whelan ut med ett brutet ben. I samtliga fall förlorade laget med bara tio spelare.
Två gånger skulle den här trenden brytas. Man Citys målvakt Bert Trautmann är ökänd för att ha spelat de sista 15 minuterna av 1956 års FA-cupfinal med en bruten nacke. Han ska tydligen ha tillfälligt svimmat av under tiden. Det här beskrivs ofta som något av en fotbollssaga, men sällan har sagor så bittra slut. Under Trautmanns återhämtningsperiod efter finalen dog hans femårige son i en trafikolycka, en tragedi som till sist ledde till skilsmässa.
I själva verket är det alltså bara skada i en FA-cupfinal som kan firas utan någon som helst form av reservation. Nottingham Forest hade tagit ledningen med 2-0 efter 14 minuter mot Luton Town när Reg Dwight, målskytt och Elton Johns farbror, bröt benet med en timme kvar av matchen. The Observer rapporterade efter matchen: ”It needed the loss of Dwight to make a game of it and give Forest the chance to show that their defence could match their forwards’ ability.”
Vilket försvaret också gjorde, trots att laget från och med början av andra halvlek i praktiken spelade med nio spelare efter att Bill Whare drabbats av kramp. Bobby McKinlay, Jack Burkitt och Joe McDonald var iskallt stabila i backlinjen och längst upp jagade Stewart Imlach varenda boll som en energisk blodhund. Forest vann matchen med 2-1.
:::
Chelsea 4-1 West Ham (Premier League, 2006)
Som vi ser, bland annat av det förra exemplet, så brukade det här med att spela en man kort betraktas som närmast en garanterad förlust. Om ett lag fick en spelare utvisad eller skadad så inväntade man det oundvikliga. Det var då och nu är nu. Den ökade klyftan i resurser inom den moderna fotbollen har gjort att inte ens olika antal spelare på planen behöver ha någon reell och konkret betydelse.
Kanske har ingen match illustrerat detta mer än Chelseas förnedring av West Ham under säsongen 2005/06. Chelsea hade gått igenom en tuff period och titelstriden var tuffare än vad tabellen antydde, särskilt som Chelsea i den här matchen släppte in 0-1 och fick Maniche utvisad inom loppet av matchens första 17 minuter.
Men kanske behövs inte Maniche när ett lag består av engelsk fotbolls kanske mest hänsynslösa vinnarmaskin någonsin. Även om man betraktar den stora skillnaden i resurser och förutsättningar, så var Chelseas replik bedövande i sin auktoritet. De förintade Alan Pardews West Ham, inte minst med hjälp av Didier Drogba som jagade varenda antydan till boll. Han gjorde ett mål, skapade ytterligare två och byttes ut till en stående ovation.
Till viss del var det en fördel för Chelsea att de låg under med ett mål när utvisningen kom, då det innebar att de inte hade råd att offra sitt anfallsspel under matchen. När de gick upp till 2-1 så var matchen i praktiken över, och mer betydelsefullt så var förmodligen titelstriden det också. Det var den 16:e gången under knappt två säsonger som Chelsea gjorde fyra mål eller fler. De var inte tråkiga, snarare briljanta.
:::
Arsenal 1-2 Man Utd (FA-cupen 1999, semifinal)
Det sista FA-cupsemifinalomspelet någonsin. Mellan Englands två överlägset bästa lag vid den här tidpunkten. Två fantastiska lag, sida vid sida såväl i ligan som i cupspelet. David Beckham hade gett Man Utd en 1-0-ledning som därefter kvitterats av Dennis Bergkamp. Roy Keane blev utvisad med ungefär 20 minuter kvar av matchen efter ett skamlöst dyk av Marc Overmars, och ridån såg ut att gå når för Man Utds cup- och trippeldrömmar.
Man Utds försvar ställdes inför något av den värsta anstormning som dittills och hittills skådats och laget höll ut. Eller så såg det åtminstone ut ända in på tilläggstid när Ray Parlour tog sig förbi Phil Neville, blev fälld och Arsenal fick en straff. Dennis Bergkamp, en närmast omutlig straffläggare, klev fram men Peter Schmeichel dök rätt åt vänster och räddade straffen.
Förlängningen bestod av fortsatt Arsenaldominans mot ett Man Utd som ytterst tydligt saknade Roy Keane såväl defensivt som offensivt. Kanske blev det hela för enkelriktat, Patrick Vieira slog en nonchalant passning i sidled som fångades upp av den nyss inbytte Ryan Giggs som på vägen mot FA-cuphistoriens största mål tog sig förbi Vieira, Dixon, Keown och Adams innan han slog upp bollen i nättaket ovanför Seaman.
Dramatiken, omständigheterna, och det sätt på vilket matchen blev ett uttryck för en hel säsong, gör den här insatsen med tio spelare på planen särskilt minnesvärd.
:::
Be Champions!!