Styrkor och svagheter med Brendan Rodgers i Liverpool

Därmed står det också klart att Roberto Martinez inte blir Liverpools nye manager. Något som emellertid inte borde ge Wigans Dave Whelan alltför mycket lugn sömn då det fortfarande finns ett antal klubbar i Premier League som söker efter ny manager.

Att Rodgers är aktuell för ett sådant här jobb är så klart inte märkligt i sig, givet den succé han gjort på kort tid. Han är ung, han är brittisk, och det är så klart alltid extra kul när sådana managers får chansen på något utav de riktigt stora jobben.

Allt för ofta har det ju inte varit fallet, utan de större klubbarna har snarare jagat in sig på de större och mer glamourösa och naturligtvis också utländska managernamnen.

Brendan Rodgers är måhända inte det stora stjärnnamnet till manager som en del av Liverpools supportrar kanske ville se i klubben, men jag tror ändå den allmänna känslan borde vara positiv av just de skäl jag nämnt ovan. Det visar om inte annat att Liverpool fortfarande har en pull i det här avseendet.

Men vilka styrkor och svagheter finns då med Brendan Rodgers som ny manager för Liverpool?

:::

Styrkor

Ung och brittisk. Ungdom lyfts ofta fram som en nackdel, men där finns så klart också fördelar. Rodgers är såväl ung som brittisk, därmed finns det goda förutsättningar att han kan bli en långsiktig lösning för Liverpool. Det bygger så klart på att det går bra, men med valet av Rodgers som manager så har man åtminstone inte institutionaliserat ytterligare kortsiktig förändring.

Erfaren med rollen. Det kommer också vara till Rodgers fördel i Liverpool att han är van vid rollen att arbeta tillsammans med krävande ägare och av dem tillsatta tjänstemän som fotbollsdirektörer. I det avseendet är det snarare en styrka att Rodgers inte är ett väldigt etablerat managernamn, ett sådant hade förmodligen haft svårare att underordna sig klubbens hierarki.

Tydlig spelidé. Det är noterbart att Swansea den här säsongen var det Premier League-lag efter Man City som hade mest bollinnehav och högst passningsprocent. Brendan Rodgers står för en väldigt tydlig spelidé och det kan vara en klar fördel om man ska ta på sig ett nytt jobb. Möjligheterna blir inte mindre med ett starkare spelarmaterial.

Nytänkande. En av de mer svårdefinierade fördelarna tror jag kommer vara att Brendan Rodgers, tack vare sin ringa ålder och sin tydliga spelidé, kan komma att tillföra både klubben och laget ett visst mått av nytänkande, och detta i en klubb där ett sådant nytänkande har varit en bristvara under en alltför lång tid för att det ska vara hälsosamt.

:::

Svagheter

Fastlåst spelarmaterial. En specifik spelidé bygger ofta på att man har spelare som kan genomföra den. Valet av spelare följer på idén. Rodgers finner i Liverpool en redan bred spelartrupp, i vilken Liverpools ägare redan är kraftigt investerade, utformad utifrån en till stor del annorlunda spelfilosofi. I vilken utsträckning kommer Rodgers kunna anpassa spelartruppen, samt möjligen anpassa sig själv efter spelarmaterialet?

Drabbad av småklubbsyndromet. Det finns en föreställning att om man tidigare bara varit manager för en mindre klubb så kan man inte vara manager för Liverpool, då Liverpool är en stor klubb. Roy Hodgson var klart och tydligt drabbad av bland annat denna föreställning. Brendan Rodgers är det likaså, och farhågan är så klart att arbetsmiljön snart kommer vara omöjlig för honom om han inte gör omedelbar succé.

:::

Brendan Rodgers jobb är att lyfta Liverpool i tabellen från plats åtta till en av de fyra bästa platserna. Jag är inte säker på vem som med någon form av rimlig garanti skulle ha bättre möjlighet än Rodgers att klara av den uppgiften, och av det enkla skälet ser jag det som en positiv anställning och ett bra val.

Det är också bra för Liverpool att vad som såg ut att kunna bli en rejält långdragen rekryteringsprocess faktiskt blev klar så snabbt. Det gör situationen under sommaren, och förberedelserna inför nästa säsong, betydligt lugnare för klubben.

…………………………………………………

Bra tycker jag, men Andy Hunter verkar se det lite annorlunda.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/may/30/liverpool-brendan-rodgers

:::

Skadeoro på Frank Lampard. I det läget känns det kanske inte alltför betryggande att vända sig till Jordan Henderson. Å andra sidan ersatte ju Roy Hodgson Gareth Barry med Phil Jagielka.

:::

Strålande nyheter att Paul Scholes spelar fotboll ett år till.

Be Champions!!

Det betyder att ambitionerna av nödvändighet måste öka, även om det helt visst är lite väl mycket att förvänta att Stoke ska kunna börja konkurrera med de riktigt stora klubbarna i toppen av tabellen. De högre ambitionerna speglas dock den här säsongen av Stokes debut i Europa League.

Men i ligaspelet, där man till sist slutade på 14:e plats, har laget inte visat upp någon som helst förbättring, tvärtom så är det placeringsmässigt Stokes sämsta säsong sedan de återigen tog steget upp i Premier League. Det är en ordentlig missräkning och något som Tony Pulis måste börja fundera över vad det beror på till nästa säsong.

Känslan är att Stoke begränsar sig själva alltför mycket till en väldigt specifik typ av fotboll. Stoke är fysiska, de är väldigt direkta, och till stor del är detta något som skyddar dem nedåt i tabellen, men det begränsar dem å andra sidan uppåt i tabellen. Ska Stoke börja klättra i tabellen så måste laget tillföra kreativitet i sitt offensiva spel, och inte låsa sig fast alltför blint vid en enda matchplan.

Frågan är kanske om Tony Pulis har vare sig den taktiska ambitionen eller förmågan att åstadkomma en sådan förändring.

Betyg: 2

:::

Säsongens bäste spelare: PETER CROUCH. En värvning som verkligen har höjt spetskvaliteten på Stokes spelartrupp. Crouch har definitivt adderat något till Stokes anfall den här säsongen. Det har behövts då Kenwyne Jones å andra sidan har haft en minst sagt bedrövlig säsong.

Säsongens överraskning: WILSON PALACIOS. Jag trodde han likt Crouch skulle vara en värvning som ökade Stokes spetskvalitet, vilket inte minst varit viktigt på det centrala mittfältet. Pulis har dock gett honom förtvivlat få chanser, också sedan hans återkomst från skada, och istället valt att spela Glenn Whelan och Dean Whitehead.

Säsongens besvikelse: JONATHAN WOODGATE. Woodgate var något utav ett oskrivet kort när han kom till Stoke, plågad av skador och en sönderhackad karriär. I sina stunder har han dock väldigt goda kvaliteter. Det har han inte fått ut i Stoke, trots relativt många chanser från start.

:::

Stoke @ The Movies: MARCH OF THE WOODEN SOLDIERS. När Stoke spelar fotboll påminner det inte sällan om ett slagfält, och visst kan man ibland ges intrycket av marscherande träsoldater som i räta och raka linjer marscherar in I strid. En marscherande armé av Peter Crouchs. Tekniken är knappast Stokes komparativa fördel, helt fel är det kanske inte att ibland prata om träben och klumpfot. Men ofta är det ju också förvånansvärt effektivt och inte minst funktionellt.

:::

Be Champions!!

Klubbens internpolitik gjorde att QPR inte på riktigt tog itu med lagets behov av förstärkningar förrän andra halvan av augusti, när säsongen redan inletts, och klubben fått en ny ägare. Då köptes å andra sidan ett flertal spelare, med klart varierande grad av framgång.

Känslan från klubbens transferaktiviteter är att QPR missade chansen att bygga vidare på förra säsongens starka lagbygge med ett fåtal karaktärsvärvningar av hög kvalitet, för att istället pröva på en hagelbössestrategi som förmodligen såg bättre ut på pappret än vad som blev resultatet på fotbollsplanen.

Spelmässigt hade QPR problem mest hela säsongen, under vilken laget alltid låg runt och i närheten av nedflyttningsstrecket. Ungefär halvvägs in på säsongen får Neil Warnock sparken av QPR:s nye ägare, till förmån för Mark Hughes, som emellertid inte bidrar med något mervärde på posten. Beslutet att sparka Warnock framstår i efterhand som reflexmässigt och utan någon större eftertanke.

QPR klarade sig trots allt kvar i Premier League och det måste rimligtvis göra säsongen åtminstone godkänd för dem. Det är positivt med tanke på att cupspelet inte direkt gjorde någon glad heller. Att åka ut mot Chelsea i FA-cupen är måhända acceptabelt, men hemmaförlusten mot League One-laget Rochdale i första omgången av Ligacupen var det däremot inte.

Betyg: 2

:::

Säsongens bäste spelare: HEIDAR HELGUSON. QPR saknar definitivt inte kvantitet i sin anfallsuppställning, och där finns namnkunniga spelare som Djibril Cissé och Bobby Zamora. Under säsongen är det dock den kraftfulle islänningen som varit QPR:s mest pålitliga go to-guy i motståndarnas straffområde.

Säsongens överraskning: TAYE TAIWO. Ett inspirerat lån från Milan som kom i slutet av januari och som omedelbart gick in och förstärkte QPR:s backlinje. Svarade för några riktigt spektakulära insatser. Så bra att QPR omedelbart har hört sig för med Milan för att göra lånet permanent.

Säsongens besvikelse: JOEY BARTON. Ett alternativ hade så klart kunnat vara Adel Taarabt, som dominerade i The Championship men som varit den besvikelse i Premier League som många fruktade, men jag håller fast vid Barton som fallit tillbaka lite i gamla mönster under sin tid i klubben. Barton är en spelare som hade kunnat höja QPR en nivå, men som hittills misslyckats.

:::

QPR @ The Movies: RAGING BULL. Scorsese gjorde en fantastisk film om boxaren Jake LaMotta, vars temperament gör honom till kung i ringen men förstör hans liv utanför den. Förmågan till självdestruktivitet är kanske LaMottas men även QPR:s mest tragiska egenskap. Disciplinen höll på att bli klubbens fall den här säsongen, även om det på något vis ordnade upp sig till slut. Att betrakta Jake LaMotta i Scorseses film är inte olikt att bevittna Joey Barton på twitter.

:::

Be Champions!!

Många förväntar sig ju, med viss rätta, att det ska gå precis likadant för England i sommarens EM-slutspel.

EM-turneringen drar igång den 8 juni, och England går in i turneringen den 11 juni med sin öppningsmatch mot Frankrike. Definitivt en match som kommer att få stor betydelse för återstoden av slutspelet.

I och med att vi närmar oss ett mästerskap så går naturligtvis spekulationerna i full fart. Nyligen avslöjades ju respektive spelares tröjnummer, och utifrån dessa har ju media gått loss om vilka som då ingår i en trolig startelva.

Den skulle i så fall se ut på följande vis:

(1) Joe Hart – (2) Glen Johnson, (5) Gary Cahill, (6) John Terry, (3) Ashley Cole – (7) Theo Walcott, (4) Steven Gerrard, (8) Frank Lampard, (11) Ashley Young – (9) Andy Carroll, (10) Wayne Rooney

Och om så blir fallet så kan vi nog räkna med att England gör en riktig Engelbert Humperdinck det här EM-slutspelet.

:::

Don’t get me wrong.

Försvaret är helt och hållet som jag skulle ha ställt upp det, baserat på linjen i Chelsea. Jag hade förmodligen gjort ett annat val än Glen Johnson, men det är inget jag skulle ta strid över.

Anfallet känns också okej. Jag tror i och för sig inte att England kommer att spela med två anfallare, annat än vid direkt behov, men det återstår väl att se. Rooney kommer ju definitivt inte spela de två första matcherna i alla fall.

Mittfältet däremot. Ugh. Bollsäkra och offensivt kreativa motståndare kommer att göra mos av det mittfältet.

Frank Lampard fungerar i den defensiva mittfältarrollen, men inte ensam, han behöver en partner för den uppgiften. Och då menar jag inte Steven Gerrard, som utöver att behövas i Englands offensiva uppbyggnadsspel råkar ha ett positionsspel föga bättre än ett upphetsat barn i en godisbutik.

Och vare sig Theo Walcott eller Ashley Young är ju direkt några defensiva titaner.

:::

Michael Carrick.

En del verkar ha missförstått hans avsikt som att han inte vill spela för det engelska landslaget. Vad han har sagt är att han vill vara med endast om han faktiskt tillåts spela någon roll.

Hans styrkor är precis de som England saknar och behöver, och ingen kan ju säga att han inte skulle förstärka i alla fall det spekulativa och tröjnummerbaserade mittfältet ovan.

Carrick vore det perfekta komplementet till Frank Lampard.

Gareth Barry har positionsspelet, men alls inte passningsspelet, dock är han nu skadad. Att Scott Parker tar Carricks plats på mittfältet finner jag acceptabelt, men då måste han också få spela.

:::

Englands bästa chans inför det här EM-slutspelet är förmodligen att de just nu är så nedskrivna och avskrivna att de för första gången sedan bronsåldern troligtvis kan spela helt utan press.

Ändå tror jag säkert det kommer att skrivas och kommenteras spaltmeter i svenska tidningar och på svenska sajter om hur England alltid tror att de är världsmästare.

Det är stereotypt och det är svårt att sätta fingret på, men det finns något svenskt småttigt och självgott i det.

…………………………………………………

Shinji Kagawa till Man Utd.

Vem vet, men det sägs i alla fall bara vara de personliga villkoren som är kvar att avtala om. Man Utds fans nynnar, vi nöjer oss där, i alla fall lite på Turning Japanese.

Jamie Jackson på Guardian skriver klokt om än något historielöst om hur Kagawa representerar Man Utds värvningspolicy under Glazers ägande – ungt, relativt billigt och utvecklingsbart.

Det historielösa är till exempel att han nämner Cristiano Ronaldo som ett exempel på något annat. Ronaldo anlände för övrigt 2003, två år innan Glazers köpte Man Utd.

Samtidigt som det pratas om Kagawa till Man Utd så visar en av Kantar nyss genomförd marknadsundersökning att Man Utd är världens mest populära klubb med 659 miljoner supportrar globalt, varav rätt precis hälften av dem återfinns i Asien.

Sätt i det sammanhanget in Jürgen Klopps uttalande om Kagawa: ”We cannot take away Shinji’s childhood and his Japanese culture. Where Shinji was born our league means nothing – there is only the English Premier League.”

Man Utd kan hitta både fotbollsmässiga och finansiella skäl för att värva Shinji Kagawa.

:::

Brendan Rodgers eller Roberto Martinez för Liverpool – vem föredrar vi och varför?

:::

Det är lite kinkigt det här, att skriva svensk Englandsblogg för ett EM-slutspel, allra helst som Sverige och England är i samma grupp. Jag kommer att skriva bloggen helt och hållet utifrån Englands perspektiv. Andra, inte minst Lundh och Ekwall, kommer att skriva utifrån det svenska perspektivet.

Be Champions!!

En sak som bidrog till den uppfattningen var att Norwich bara ett år innan de spelade sin säsongspremiär i Premier League faktiskt spelade i League One, ett hiskeligt stort steg. Hur som helst, förväntningarna var verkligen inte höga på Norwich men det var förväntningar som de överträffade med råge.

En farhåga inför säsongen var att Norwich hade förstärkt alldeles för lite för att kunna klara sig i Premier League. Men Paul Lambert visste vad han gjorde, och valde att satsa vidare på den ryggrad i laget som tagit dem upp i divisionerna, och lyckades kanske därmed behålla en nödvändig lagkänsla. Jämför till exempel strategin med QPR:s motsatta.

Målsättningen i ligan överträffades rejält. Cupspelet hade naturligtvis kunnat gå bättre, inte minst Ligacupen får väl betraktas som något utav ett debacle för Norwich, fullständigt utspelade av MK Dons på hemmaplan. Prioriteten var emellertid klart och tydligt ligan, och det är också så man måste bedöma den här säsongen för Norwich.

Betyg: 5

:::

Säsongens bäste spelare: GRANT HOLT. En naturkraft som drabbat Premier League med sådan styrka att hans namn på allvar nämnts i samband med Englands EM-trupp. En bedrift med tanke på att spelare från mindre klubbar sällan gör sig besvär i sådana sammanhang. Han har varit lysande för Norwich, men blir han kvar?

Säsongens överraskning: STEVE MORISON. Att killen är talangfull förstår man, men den snabba vägen från Stevenage via Millwall till Norwich och Premier League misstänkte man kunde bli något för snabb och kurvig. Men Morison har visat sig mogen uppgiften och gjort en hel del mål för laget.

Säsongens besvikelse: JAMES VAUGHAN. Med två andra anfallare ovan som presterat väldigt bra så blir det naturligtvis svårt för övriga anfallare i truppen och kanske lite orättvist att döma dem. Vaughan är en lovande anfallare och köptes med Norwichs mått mätt dyrt i somras, och de bör kunna förvänta sig mer av honom än vad de fått hittills.

:::

Norwich @ The Movies: RIO BRAVO. En närmast burlesk western av Howard Hawks om en sheriff i en liten småstad som tar hjälp av en udda samling utav samhällets olycksbarn för att bekämpa en till synes oövervinnelig övermakt, och som mot alla odds naturligtvis lyckas. Likt John Wayne symboliserar det okuvliga och principfasta westernidealet så representerar Norwich det allra mest essentiella inom engelsk fotboll.

:::

Be Champions!!

Det blev inte alls så. Newcastle tog sig tidigt upp i toppen av tabellen och under stora delar av säsongen så väntade i princip alla bara på att verkligheten skulle komma ifatt dem och att de skulle börja dala i tabellen. Men det inträffade aldrig, och trots att i princip ingen ville diskutera dem som en seriös Champions League-kandidat så var de ändå kvar i den striden ända in i sista omgången.

Kort och gott måste man säga att förmodligen inget lag agerade så bra som helhet på transfermarknaden inför den här säsongen som Newcastle gjorde. En triumf för klubbens scoutsystem. Det var inte bara bra business för klubben, det förstärkte också laget på fotbollsplanen.

Men mycket positivt måste också sägas om Alan Pardews bidrag till klubben och laget. Rent taktiskt har hans säsong med Newcastle varit en fullpoängare, han har skapat ett defensivt starkt och därmed väldigt svårslaget lag som också har den offensiva kvaliteten att kunna vara farliga framåt. Det är helt enkelt en poänggivande taktik som Pardew skapat i Newcastle.

Newcastles supportrar betraktar nog den gångna säsongen som en dröm. Till stor del är det också så. Två omständigheter drar dock ned betyget ett steg. För det första så nådde man faktiskt inte Champions League. För det andra, och kanske mer betydelsefullt, så var cupspelet verkligen inget att hänga i julgranen för Newcastle. Där hade de kunnat vara bättre.

Betyg: 4

:::

Säsongens bäste spelare: FABRICIO COLOCCINI. Det finns egentligen rätt många att välja på i Newcastle. Allt från någon av anfallarna, till Cheick Tioté på mitten och Tim Krul i målet. Men jag fastnar för Coloccini som verkligen tagit huvudrollen i Newcastles viktigaste lagdel.

Säsongens överraskning: YOHAN CABAYE. Att det var en bra spelare tror jag de flesta var med på. Men få hade nog haft på känn att han så snabbt skulle ta till sig Premier League som arbetsmiljö, men det gjorde han i sådan utsträckning att det bara är en tidsfråga innan större klubbar hör sig för.

Säsongens besvikelse: GABRIEL OBERTAN. Visst var det väl lite av en chansning av Newcastle att värva den misslyckade Man Utd-importen. Det är dock en spelare med dokumenterad talang, men i Newcastle har han visat vad han redan visat i Man Utd, att han nog inte riktigt har vad som krävs för att prestera på den här nivån.

:::

Newcastle @ The Movies: ROCKY. Den klassiska sagan om den utslagne boxaren som får en chans mot världsmästaren. Absolut ingen tror på honom, en del skrattar till och med lite rått åt honom, världsmästaren själv tar honom definitivt inte på allvar, till dess att Rocky tvingar honom att göra det i ringen. I slutänden så räcker det emellertid inte till, men det var ett tappert försök.

:::

Be Champions!!

Många glömmer bort The Championship i och med att det per definition är en andraliga. Det finns också en hel del gamla stereotyper om fotbollen som spelas där som alltför många tror lite väl mycket på. Det är emellertid en av de fem största ligorna i Europa i termer av publik och tittare och få ligor kan konkurrera med den i termer av jämnhet och ovisshet.

Något säger mig att säsongen i sin helhet har eller kommer att sammanfattas på ett bättre sätt någon annanstans när det gäller The Championship. Men jag kan ändå ta tillfället i akt att kort nämna vad och vilka jag tyckt varit särskilt bra respektive speciellt dåligt under säsongen.

:::

Kanon

Reading. Reading inledde säsongen med vad som verkade vara en baksmälla från förra säsongens förlust i playoff-finalen mot Swansea. Efter sju matcher befann man sig på näst sista plats i tabellen under nedflyttningsstrecket. Från det läget plockade man emellertid 46 av de nästa 51 poängen och tog sig därmed steg för steg uppåt i tabellen. Jason Roberts visade sig vara ett slugt lån och med återtagen Premier League-status och nytt ägarskap under Anton Zingarevich så ser framtiden åtminstone för stunden ljus ut för Reading. Bäste målskytt: Adam Le Fondre (11)

Southampton. Lagets resa har kanske varit än mer spektakulär än Readings. Nigel Adkins har lett klubben till raka uppflyttningar, från League One till Premier League. Det var aldrig något snack om saken den här säsongen, laget har befunnit sig på de två översta platserna mest hela tiden. Laget är byggt runt samma spelare som förra säsongen spelade i League One. Likheterna med Norwich är många och det är inte omöjligt att vi också kommer få se det nästa säsong i Premier League. Bäste målskytt: Rickie Lambert (31)

Watford. Det var en jobbig sommar för Watford som både tappade sin manager Malky Mackay till Cardiff och sin främste målskytt Danny Graham till Swansea. Många tippade Watford som nedflyttningskandidater, men under säsongen har nye managern Sean Dyche gjort ett utmärkt jobb och placerat laget på tabellens övre halva. Ett kort tag såg en playoff-plats ut att vara en möjlighet, men lagets problem med målskyttet den här säsongen gjorde att laget fastnade runt mitten av tabellen. Bäste målskytt: Troy Deeney (12)

:::

Kalkon

Leicester. Det var många som trodde, med Sven-Göran Eriksson som manager och många miljoner spenderade på spelarköp, att Leicester var en av de stora favoriterna till uppflyttning. Men spelare som David Nugent, Jermaine Beckford och Paul Konchesky hittade inte varandra på planen och projektet som helhet föll samman. Det har varit en bedrövlig säsong för Leicester, och med det nyss inröstade financial fair play-regelverket så ser det inte så mycket ljusare ut för kommande säsonger. Bäste målskytt: David Nugent (16)

Nottingham Forest. Katastrof är egentligen det enda ord som kan beskriva Forests säsong. Tillsättningen av Steve McClaren hade kunnat vara ett mästardrag, det visade sig bli det motsatta. En fruktansvärd säsongsinledning fick en del att undra om det vankades League One för Forest, men Steve Cotterill lyckades i alla fall hålla dem kvar i ligan. Kvaliteten på Forests spelartrupp är god men absolut ingen har presterat vad de ska. Det är bara att se framåt. Bäste målskytt: Gareth McCleary (9)

Doncaster. Klubben har ägnat ett flertal säsonger åt att förstärka sin position i The Championship, men allt detta arbete slängdes ut med badvattnet den här säsongen. Att sparka managern Sean O’Driscoll visade sig vara allt annat än en ljus idé, hans ersättare Dean Saunders har definitivt inte förbättrat läget. En bisarr transferpolicy som såg klubben samla på sig mer eller mindre varenda övervärderad spelare över 30 år gjorde föga mer än att splittra laget. Många förändringar att vänta till nästa säsong i League One. Bäste målskytt: Billy Sharp (10)

:::

Tre av dessa klubbar kommer inte att spela i The Championship nästa säsong, det vill säga Reading, Southampton samt Doncaster. Utöver dessa försvinner alltså också West Ham, Portsmouth och Coventry. Tillkommer gör Charlton, Sheffield Wednesday och Huddersfield från League One samt Wolves, Blackburn och Bolton från Premier League.

Räkna med en härlig upplaga av The Championship också 2012/13.

…………………………………………………

Ett viktigt beslut för engelsk ungdomsutveckling fattades igår när FA beslutade att engelska pojkspelare inte kommer att börja spela elvamannafotboll förrän de är 13 år gamla. Tidigare började de redan vid 11 års ålder. Idén är att låta teknik och spelförståelse få en större roll i spelarnas utveckling.

:::

Eden Hazard till Chelsea alltså vad det verkar. Men ännu, i alla fall inte i skrivande stund, så är ju ingenting bekräftat så klart.

:::

Är det möjligen idag vi får veta vem som blir Liverpools näste manager? Det sades ju i alla fall förut att Roberto Martinez skulle lämna besked på tisdag, men den som lever får se antar jag.

Be Champions!!

Det finns få grymmare sätt på vilka man kan förlora en ligatitel. På målskillnad och under säsongens sista 15 sekunder. Det hela blir inte mindre jävligt av att bara någon månad tidigare ha haft ett försprång på åtta poäng. Att ändå ha tagit det så nära, under förutsättningar som varit allt annat än gynnsamma, är dock i sig bra.

Ändå så är det just denna känsla av närhet som lämnar en bitter eftersmak för Man Utd den här säsongen. Känslan av att ha slängt bort det. Att taktiskt ha kapitulerat i vårderbyt mot Man City, att förlora hemma mot Blackburn, att tappa en tvåmålsledning i matchens sista minuter hemma mot Everton. Att omedelbart släppa in Man City i jakten igen genom att förlora mot Wigan.

Cupspelet ger samma känsla det. Att tala om kris är för grovt, men väl ett fiasko var det vi bevittnade, inte då minst i Champions League. Det var en nonchalans i såväl laguttagning som i matchinställning, det vill säga från både ledare och spelare, som andades en brist på ödmjukhet inför uppgiften. Det blev en läxa hårt lärd.

Det fanns emellertid mycket som var gott med Man Utds säsong, inte minst spelmässigt, och hade det bara varit för resultaten så hade betyget möjligen kunnat börja närma sig en trea. Men just sättet som Man Utd den här säsongen föll till korta på sänker betyget ett steg.

Betyg: 2

:::

Säsongens bäste spelare: MICHAEL CARRICK. Antonio Valencia var strålande under våren, Paul Scholes likaså, och Wayne Rooney gjorde en mängd med mål. Genomgående bäst i sin roll anser jag dock Carrick ha varit, en underskattad spelare med såväl utmärkt positions- som passningsspel, växte fram ordentligt den här säsongen.

Säsongens överraskning: JONNY EVANS. Det var många som trodde att Evans karriär i Man Utd var över med Chris Smallings framväxt och köpet av Phil Jones från Blackburn. Det var ännu fler som trodde att Man Utds försvar skulle falla ihop när Nemanja Vidic långtidsskadades. Så blev inte fallet, och det är först och främst tack vare Evans som den här säsongen visat varför Man Utd inte bekymrade sig för att sälja Gerard Pique till Barcelona.

Säsongens besvikelse: RAFAEL DA SILVA. Det var ett par säsonger sedan nu som Rafael debuterade för Man Utd, någon grön debutant är han således icke. Under säsongen har han också skapat ett fruktbart samarbete på högerkanten med Antonio Valencia. Men de indidviduella misstagen börjar bli för många och för kostsamma. Mot Everton var han all over the place, och vill man vara elak så var det den insatsen som kostade Man Utd ligatiteln.

:::

Man Utd @ The Movies: JAWS. Man Utd har under flera decennier varit som en engelska fotbollens leviathan, en gigantisk närvaro som utan pardon sväljer vad den föresatt sig för att svälja. Många är klubbarna som upptäckt att deras båt helt enkelt inte är tillräckligt stor för att kunna ta upp kampen. Den här säsongen var på väg att sluta på just det viset, innan någon i dess absoluta desperata slutsekunder får iväg ett skott med repliken ”smile you son of a bitch!”

:::

Be Champions!!

Med den ambitionen i åtanke så agerade Roberto Mancini tämligen klokt under sommaren inför säsongen. Värvningen av Gael Clichy ökade bredden i lagets backlinje, och värvningarna av Samir Nasri och inte minst Sergio Agüero ökade såväl kvalitet som bredd i Man Citys offensiva uppsättning.

Det inhemska cupspelet gick inte fullt så bra den här säsongen som det gjorde förra säsongen. Då bröt klubben en 35-årig titeltorka genom att vinna FA-cupen. I år svarade man för en tämligen vek insats i Ligacupens semifinal mot Liverpool samtidigt som det blev omedelbart respass i FA-cupen hemma mot värsta rivalerna Man Utd.

Även det europeiska cupspelet blev en besvikelse för Man City som fick känna på såväl bristen på rutin i den tävlingsformen som på det svåra med att balansera just Premier League och Champions League. Hjälpt var man inte av en tuff lottning, men att för Man City att åka ur Champions League redan i gruppspelet var naturligtvis en svår missräkning.

Konkurrensen i ligan var knivskarp. Om Man City hade gått förlorande ur striden, vilket var ack så nära, så hade säsongen bara kunnat beskrivas som helt misslyckad. Men så små är marginalerna, att när man vinner ligan på tilläggstid, under säsongens sista 15 sekunder, och därmed gör slut på en 44 år lång väntan på en ligatitel, då kompenserar detta för alla tidigare besvikelser.

Betyg: 4

:::

Säsongens bäste spelare: YAYA TOURÉ. Ett monster till spelare och en jätte på Man Citys mittfält. Flera gånger under säsongen hade Man City problem på vilka Yaya Touré till sist hittade lösningen. Stod för mängder av avgörande insatser i de allra mest betydelsefulla av lägen.

Säsongens överraskning: MARIO BALOTELLI. Ingen betvivlar att Balotelli har en gudabenådad fotbollstalang, många betvivlar emellertid hans förmåga att kontrollera sina demoner. Dessa gick inte att dölja under varje ögonblick den här säsongen, men han visade också under säsongen att han mognat väsentligt sedan förra säsongen.

Säsongens besvikelse: CARLOS TEVEZ. Mot slutet av säsongen diskuterades ett klassiska ”om bara”-scenario baserat på vad som hade hänt om Tevez och Agüero kunnat spela ihop hela säsongen. Hur det hade resulterat vet ingen. Att Tevez emellertid svek klubben och laget å det grövsta är dock solklart.

:::

Man City @ The Movies: GIANT. George Stevens klassiska berättelse om konflikt och social förändring och hur oljefältens nyrika utmanade den befintliga aristokratins tidlösa elegans. Obegränsat rik och med alla möjliga materiella förutsättningar, men hur mycket olja James Dean än pumpar så befinner sig Elizabeth Taylor utanför hans räckvidd.

:::

Be Champions!!

Det är ju också särskilt speciellt för Chelsea, som under de senaste fem åren har gjort sig kända, närmast till något utav åtlöje, för att närmast sätta krokben för sig själva genom att fatta väldigt dåliga beslut, att framgången den här säsongen kanske kan sägas bero på ett antal såväl klokt som modigt fattade beslut.

Den här bloggen är tänkt att gå igenom vilka dessa beslut kan tänkas vara.

:::

Att omvandla Frank Lampard till defensiv mittfältare

Det var en första halva av säsongen modell märkligare för Frank Lampard, som med Villas-Boas som manager verkade vara mer eller mindre oönskad i Chelseas spelartrupp. Något av anledningen av det kunde man finna i Villas-Boas vilja att skapa ett kvickt anfallsspel samtidigt som Lampard med åldern inte riktigt motsvarade de krav som detta förde med sig.

Samtidigt så framstod det som uppenbart att Lampard fortfarande betydde mycket för laget, med avgörande mål och matchinsatser oftast när det som bäst behövdes. Att han besitter ett spelsinne som få andra var också det höjt över allt tvivel. Roberto Di Matteo hittade lösningen genom att börja spela honom som defensiv mittfältare. Därifrån gör han inte de 20 mål per säsong han är van att göra, men han är fortfarande värdefull för laget.

Att sparka Andre Villas-Boas

Det var ett beslut som av naturliga skäl skulle dra på sig en lavin av kritik, med tanke på att Chelsea sedan Roman Abramovich köpte klubben har gjort sig av med inte mindre än sex olika managers. Icke desto mindre var det här ett klokt beslut.

Villas-Boas kom in för att förändra Chelsea, men hade efter att helt ha förlorat omklädningsrummet, och med missriktade taktiska reformer, inte längre några förutsättningar för att kunna lyckas med den uppgiften. Med Villas-Boas som manager så hade Chelsea aldrig slutat bättre än sexa i ligan, de hade förmodligen inte vunnit FA-cupen och de hade definitivt inte vunnit Champions League.

Att ändra från 4-3-3 till 4-2-3-1

Chelsea med Villas-Boas som manager förlorade otroligt många matcher och poäng på att de tappade sitt positionsspel. Motståndarna skar dem sönder och samman genom att utnyttja slarvigt bollinnehav tillsammans med en högt stående backlinje. I början av säsongen såg inte Chelsea ut att kunna försvara sig ens om deras liv så stod på spel, i slutet av säsongen så höll man med en 4-2-3-1-uppställning såväl Barcelona som Bayern München stångna. Där Villas-Boas tänkte filosofiskt valde Roberto Di Matteo istället att tänka funktionellt.

Att spela på lagets komparativa fördelar

Vi vill alla vara uppskattade, vi vill alla vara beundrade. Enkel psykologi, som också har bäring på ett fotbollslag. Det handlar inte bara om att vinna, det handlar också om att vinna på rätt sätt, det har Barcelonamodellen inpräntat i oss utan att för den sakens skull reflektera närmare över vad som kan tänkas vara rätt och fel sätt.

Det här är en form av grupptryck som inte är lätt att stå emot, särskilt inte när det kommer från ägare, från experter, från supportrar, från officiella funktionärer med flera. Chelsea valde ändå att avsluta säsongen genom att spela en försvarsinriktad fotboll, en fotboll baserad på deras egna komparativa fördelar gentemot sina motståndare. Med det beslutet vann de definitivt inga popularitetspoäng, men det var rätt beslut och det var ett modigt beslut.

Att offra ligan

Helt osannolikt är det väl inte, när vi börjar närma oss nästa säsongspremiär, att några ljushuvuden kommer hävda att Chelsea inte slutade bland de fyra bästa i ligan den här gångna säsongen därför att de inte ”ville” det, att de inte satsade på det. Det är naturligtvis struntprat. Emellertid, när slaget om de fyra högsta platserna redan i praktiken var förlorat, så valde Chelsea att också betrakta det som förlorat och gav därmed sina nyckelspelare några extra dagars vila. Och det var förmodligen guld värt i samband med final- och semifinalspelet i Champions League.

:::

Kom sen inte och säg att det bara är spelarna på planen som avgör om det går bra för laget.

…………………………………………………

Tung seger för Crewe med 2-0 över Cheltenham i gårdagens playoff-final i League Two. Det betyder League One för Crewe nästa säsong, och Nick Powells betydelsefulla 1-0-mål mer eller mindre garanterar att han spelar för en större klubb och i en högre liga än Crewe nästa säsong.

:::

För fyra-fem år sedan körde Luke McCormick rattfull ihjäl två pojkar under 10 år. I dagarna släpps han halvvägs in på sitt sju år långa fängelsestraff, och Swindon erbjuder att hjälpa honom med rehabilitering och tillbaka in i fotbollen genom att erbjuda honom ett kontrakt som målvakt för dem. Rätt eller fel – vad säger ni?

:::

Jag har fått en inbjudan, ett wild card så att säga, att delta i PK Sundsvalls klubbmästerskap i bordtennis ikväll, trots att jag tillhör Ortvikens PK, en helt annan klubb i Sundsvall. Att delta eller inte delta, det är frågan, vad tycker helt godtyckligt ni själva?

Be Champions!!

I League One vet vi redan att Swindon, Shrewsbury och Crawley Town spelar nästa säsong. Swindon med Paolo Di Canio som manager har varit tämligen överlägsna seriesegrare den här säsongen. Crawley Town tog sin andra raka uppflyttning i och med sin tredjeplats, trots att klubben under säsongen blev av med manager Steve Evans, förmodligen som en direkt följd av ett spelarbråk mot Bradford som till sist resulterade i långa avstängningar för Kyle McFadzean, Claude Davis och Pablo Mills, lagets kapten som efter säsongen släppts av klubben.

Under engelsk fotbolls mest fruktade nedflyttningsstreck fann sig Macclesfield tämligen tidigt, och de åker därmed ur The Football League. De får sällskap av Hereford som in i det sista krigade med Barnet om att undvika den andra nedflyttningsplatsen. Men Barnet har erfarenhet av sådana strider sedan förut och klarade sig också den här gången.

Det playoff vi idag ser avslutningen på bestod utöver Cheltenham och Crewe också av Southend och Torquay. Cheltenham och Torquay möttes i en semifinal samtidigt som Southend och Crewe drabbade samman i den andra och rätt tuffa semifinalen. Intressant nog så är alltså Cheltenham och Crewe de två lägst placerade av de fyra playoff-kvalificerade lagen.

De som vill jämföra League Twos utfall med vad jag trodde inför säsongen kan göra det här:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/08/02/uppdrag-granskning-league-two-201112/

Man kan väl säga att jag inte var helt ute och cyklade när det kom till toppstriden och att jag var hyfsat rätt på det vad avser nedflyttningsstriden, men när det gäller allt däremellan, inklusive playoff-platserna, så var det inte många rätt jag hade att komma med.

:::

Säsongens höjdare: CHELTENHAM. Oavsett vad som egentligen händer idag så har det varit en fantastisk säsong för Cheltenham. Inför säsongen var det många som trodde på dem som potentiella nedflyttningskandidater, men under delar av säsongen såg de till och med ut att kunna ro hem automatisk uppflyttning. Släng in ett cupmöte borta mot Tottenham så förstår man att säsongen varit lyckad. (Aldershot, Crewe, Swindon)

Säsongens bottennapp: HEREFORD. Herefords har varit den långsamma döden. Fyra år efter att klubben relegerats från League One så är det nu ut ur Football League som gäller. Nästa säsong kommer klubben ha problem att ens ställa upp med en vettig spelartrupp och en utrensning av oönskade spelare är att vänta under sommaren. I den utrensingen ingår förmodligen också Jamie Pitman, klubbens physio som tog över som manager, hånad av fansen både på grund av svaga prestationer och en allmänt sett dålig attityd. (Bradford, Burton Albion, Macclesfield)

:::

Säsongens kanon: NICK POWELL. Ung och orädd, en av de mest spektakulära spelarna du kanske över huvud taget kan se i The Football League, och det är knappast någon tillfällighet att de engelska storklubbarna håller ögonen på honom. Anses av många vara Crewes kanske främsta talang någonsin. (Alan McCormack, Swindon; Matt Richards, Shrewsbury; Calvin Zola, Burton)

Säsongens kalkon: DANNY BLANCHETT. En spelare med ett etablerat stabilt League Two-rykte efter ett par år i Crewe. Värvades av Burton som en av deras profilvärvningar inför säsongen men har helt misslyckats med att hitta såväl form som sin plats i laget. (Andy Frampton, Gillingham; Jemal Johnson, Southend; Mark Marshall, Barnet)

Säsongens manager: PAOLO DI CANIO. Han har lyckats tillföra hyfsat moderna managementmetoder till League Two-klubben Swindon. Har visat sig bra både på att förutse och att hantera problem som uppstår under en säsong, och var utöver uppflyttning också nära att ta hem en cuptitel till The Country Ground. Han har dessutom fått Swindon att spela en underhållande fotboll. (Carl Fletcher, Plymouth; Dean Holdsworth, Aldershot; Mark Yates, Cheltenham)

:::

Säsongens höjdpunkt: FANS REUNITED. Plymouth startade klubben under förvaltning och såg ut att vara garanterade nedflyttning och nedläggning. Den 24 september 2011 samlades supportrar från över ett dussin klubbar för att visa solidaritet med klubben och bevittna lagets första seger för säsongen. Kanske gav det klubben till sist det nödvändiga hoppet. (AFC Wimbledons ligadebut, Gillingham 5-4 Hereford, Gillingham 3-4 Crewe)

Säsongens katastrof: BATTLE OF BRADFORD. Extremt pinsamt för båda de inblandade klubbarna, Bradford och Crawley Town. Ett stort bråk mellan spelarna inträffade i samband med slutsignalen något som resulterade i hela fem utvisningar, vilket tangerar rekordet för flest utvisningar i en engelsk match. (Port Vale under förvaltning, Fergietime för Hereford, John Coleman och Jimmy Bell lämnar Accrington Stanley)

:::

Säsongens bästa fans: PLYMOUTH. Klubben befann sig i ett sorgligt tillstånd vid sidan av fotbollsplanen och på den lyckades laget bara mäkta med en futtig poäng på de nio första matcherna. Men Plymouths fans fortsatte att högljutt och i mängd att sjunga, hoppa och vråla fram det egna laget. (Accrington Stanley, Bradford, AFC Wimbledon)

Säsongens sämsta fans: CRAWLEY TOWN. Kanske ett klassiskt exempel på en supportergrupp där framgångar och förväntningar om mer framgång har gött en form utav liknöjdhet. Crawley Town kom från The Conference och kämpade om omedelbar och automatisk uppflyttning till League One, men fansen verkade närmast ta det för givet. Inget större stöd därifrån. (Bristol Rovers, Oxford, Swindon)

:::

Be Champions!!

Slutresultatet 1-0 var förmodligen så långt ifrån man kan komma tyskarnas galna 3-5-historia mot Schweiz, men det resulterade ändå i att Roy Hodgson blev den åttonde raka engelska förbundskaptenen att vinna sin första match som ansvarig.

Englands startelva hade förmodligen inte så väldigt mycket att göra med vad vi kommer att få se i EM, inte minst defensivt. Bland annat så vilade ju varenda Chelseaspelare upp sig efter Champions League-finalen. Matchen mot Belgien nästa lördag på Wembley kan alltså bli betydligt mer instruktiv för Hodgsons planer än den här.

Ändå går det ju att ta med sig några saker från den här matchen.

:::

Ashley Young fungerar helt okej som liggande bakom anfallaren

Om Englands anfallsspel alls ska fungera i de två första matcherna så måste man hitta ett fungerande komplement till Andy Carroll, eller vem som nu är den ensamme anfallaren. Ashley Young visade igår att det är en roll han både passar för och trivs i. En positiv lärdom för Roy Hodgson. Med Lampard tillbaka i laget så blir emellertid frågan om Hodgson vågar ta till sig och göra något med den lärdomen.

Englands försvarsspel är välorganiserat, men är det tillräckligt organiserat?

Ett genomgående mönster under matchen var vad som kanske är Roy Hodgsons adelsmärke, det välorganiserade försvarsspelet. Positionsspelet var det inga större problem med. Frågan är emellertid om det är tillräckligt organiserat också mot de allra bästa nationerna. England har en fördel i och med sparkapitalet att i alla fall tre fjärdedelar av backlinjen idag vilades, och att denna torde vara väldigt samspelt då en enda klubb svarar för den.

England kommer spela ett kontringsbaserat anfallsspel

Nog var det något man anade redan på förhand, men matchen mot Norge förstärkte antagandet att Englands anfallsmelodi kommer vara kontringar, kort och gott och något förenklat får man anta att planen är att försöka göra en ”Chelsea” på EM. Två uppenbara risker finns med en sådan approach. För det första att anfallet riskerar bli isolerat från övriga lagdelar och effektlöst. För det andra att England kan komma att sakna en alternativ spelplan i den händelse att motståndarna gör det första målet.

England har problem att kontrollera bollinnehavet

Det finns ett flertal centrala mittfältare i England med mycket goda egenskaper i bollmottagning och passningsspel som Roy Hodgson inte tagit ut. Något av effekten av detta beslut såg vi igår, där England som misstänkt väldigt lättvindigt gav bort bollinnehavet.

Att ha bollinnehav är i sig inget självändamål, men oförmåga att hantera det bollinnehav man har leder till problem för både försvarsspel och anfallsspel. Dels sätter det ännu högre press och stress på backlinjen när motståndarna tillåts vinna tillbaka boll för ofta och för högt upp. Dels minskar det möjligheten till effektivt link up-spel med lagets offensiva spelare, vilket gör Englands anfallsspel klart mindre effektivt.

:::

Lagets kapten Steven Gerrard gjorde en god insats mot Norge igår, den halvlek han var inne. Han förklarade att Roy Hodgson varit tydlig med sina spelare om vad han förväntade sig och om vad han själv såg som nödvändigt för England för att de skulle lyckas i EM: Att de skulle vara svåra att slå, att de skulle spela med ett högt tempo, samt att de var tvungna att vara starka i det egna bollinnehavet.

Ett välorganiserat försvarsspel är nyckeln till att göra England svåra att slå. Med spelare som Ashley Young, Adam Johnson, Stewart Downing, Theo Walcott, Wayne Rooney med flera så har England onekligen möjlighet att spela fotboll i ett högt tempo. Så långt två av tre rätt, vilket inte är helt illa.

När det gäller styrkan i det egna bollinnehavet återstår dock en hel del arbete för England. Och här får man också säga att Roy Hodgsons laguttagning möjligen sviker hans ambitioner en aning. Med den mittfältsuppställning England har tillgång till så kommer England ha problem att skapa farliga målchanser i EM.

Snabbt tempo handlar heller inte bara om att springa snabbt. Ett högt tempo bygger precis lika mycket på ett precist och säkert passningsspel. I nuläget är det tveksamt om England har sådana passningsdirigenter på sitt centrala mittfält.

Ser Roy Hodgson det på det viset, och kan en möjlig skada på Gareth Barry i det avseendet vara en blessing in disguise?

…………………………………………………

Cheltenham vs Crewe i eftermiddag i League Twos playoff-final. Nick Powell ska försöka skjuta upp sitt Crewe till League One, för att därefter fundera på de anbud från större klubbar som vill få hans underskrift.

:::

Helt. Sinnessjuk. Straffläggning igår mellan Huddersfield och Sheffield United.

Det hela slutade med att Huddersfield till sist stod som vinnare, och därmed tog klivet upp igen i The Championship, efter tio långa år och tre tidigare men misslyckade försök just i playoff-finalen.

Straffläggningen var till en början en uppvisning i uselhet. Endast en av de sex första straffarna gick i mål, Huddersfield missade sina tre (!) första straffar. Efter åtta lagda straffar stod det 1-1, smått otroliga 75% av straffarna var vid det läget alltså brända.

Scenförändringen var därefter total. Hela 13 straffar i rad omvandlades till mål, oftast på det mest lugna av sätt i de mest utsatta av lägen, och för första gången i engelskt playoff-spels historia så fick samtliga spelare på planen, inklusive målvakterna, slå varsin straff. 8-7 blev det till sist för Huddersfield.

Stackars Steve Simonsen, Sheffield Uniteds målvakt, blev till sist syndabocken för The Blades.

Och något av matchens stora ironi var att det mycket väl kan ha varit en av den engelska ligasäsongens sämsta matcher, som därefter följdes en av engelsk fotbollshistorias mest dramatiska och fantastiska straffläggningar.

:::

Med Euphoria så antar jag att Sverige egentligen redan har sin egentliga EM-sång grejad. Taskigt läge för någon annan sketen artist att komma med ett bidrag nu.

Be Champions!!

Där är det redan klart att Charlton Athletic spelar efter att de defilerat genom den här säsongen som tämligen överlägsna seriesegrare. För tredje gången i klubbens historia säkrade de uppflyttningen borta mot Carlisle på Brunton Park.

Sheffield Wednesday gör dem sällskap efter att i ligans två sista omgångar till sist ha tagit sig förbi lokalrivalerna United på andra plats. I säsongens sista match besegrade man Wycombe med 2-0 hemma på Hillsborough framför fanatiska fans och säkrade därmed automatisk uppflyttning till The Championship.

League One är en särskilt tuff liga att spela i då hela fyra lag varje säsong placeras under nedflyttningsstrecket. Den här gången var det Wycombe, Chesterfield, Exeter och Rochdale som fick bita i det sura äpplet och ta sitt pick och pack ner till League Two nästa säsong.

Till det playoff som vi idag ser slutet på kvalificerade sig utöver Huddersfield och Sheffield United, som de två första lagen, också MK Dons samt Stevenage. Inte minst för Stevenage måste detta betraktas som en väldigt framgångsrik säsong, även om de åkte ut i semifinalen mot Sheffield United.

De som undrar hur jag tänkte och trodde om League One inför säsongen kan jämföra med utfallet här:

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/08/03/uppdrag-granskning-league-one-201112/

Klart godkänt vad gäller toppen av tabellen får man väl säga, men i övrigt var det kanske lite swing and miss över det hela. Inte minst då när det gäller Stevenage som jag alltså hade som en nedflyttningskandidat.

:::

Säsongens höjdare: STEVENAGE. Agerade något utav jättedödare under säsongen när man slog Wednesday två gångar, tog en vinst och en oavgjord mot Sheffield United samt knäckte Charlton en gång. I FA-cupen gav man också Tottenham en rejäl match. Ett playoff-spel gav Stevenage chansen till en makalös tredje raka uppflyttning, men väl där tog drömmen till sist slut. (Charlton, Notts County, Sheffield Wednesday)

Säsongens bottennapp: WYCOMBE WANDERERS. Kanske finns det inget värre än att vid upprepade tillfällen ställa till det för sig själv. Wycombe stod för en helt okej målproduktion om 88 mål under säsongen men släppte också in smått otroliga 153 mål. Wycombe var laget som under säsongen släppte flest ledningar till förluster, något som till sist resulterade i nedflyttning till League Two. (Chesterfield, Preston, Rochdale)

:::

Säsongens kanon: JORDAN RHODES. Huddersfields strålande anfallare som hittills den här säsongen har smällt in 40 mål. Utan honom hade Huddersfield förmodligen inte befunnit sig i playoff-final, och det är svårt att inte tänka sig Rhodes i Premier League förr snarare än senare. (Lee Miller, Carlisle; Michael Morrison, Charlton; Darren Potter, MK Dons)

Säsongens kalkon: JAMES BEATTIE. Återvände till Sheffield United med höga förväntningar på sig efter att under sin senaste period I klubben ha svarat för 34 mål på 62 matcher. Den här gången har han emellertid inte lyckats åstadkomma så värst mycket mer än att bli utvisad två gånger. (Jamie Cureton, Leyton Orient; Karl Hawley, Notts County; Michael Rose, Colchester)

Säsongens manager: CHRIS POWELL. Redan tidigare något utav en kulthjälte i Charlton i egenskap av gammal spelare. På kort tid har Poweil gjort ett i stort sett helt nytt lag till en sammansvetsad enhet. Obesegrade i ligan fram till i oktober, vann League One överlägset och drömmer om att följa i Norwichs och Southamptons fotspår. (Greg Abbott, Carlisle; Richie Barker, Bury; Karl Robinson, MK Dons)

:::

Säsongens höjdpunkt: GRAHAM ALEXANDER VS CHARLTON. Med vad som förmodligen var hans sista spark i en 22 år lång fotbollskarriär så kvitterade Alexander till 2-2 mot Charlton för sitt Preston med en alldeles lysande frispark. En liten bit av brittisk fotbollshistoria. (Charltons firande i Carlisle, Sheffield United 4-4 Exeter, Wycombe 2-3 Notts County)

Säsongens katastrof: EDDIE MITCHELL. Bournemouths ordförande gav minst sagt sig själv, klubben och engelsk fotboll ett dåligt rykte den här säsongen. Det dåliga omdömet visste inga gränser. Säga åt missnöjda fans att börja hålla på Southampton, mucka gräl med andra fans, ringa in och svära på en nationell radioshow och hänga på luren under en Sky-intervju. Naturligtvis också bötfälld av FA. (Colchester 1-6 Stevenage, Hartlepools sämsta hemmasvit någonsin, Wycombe 2-3 Notts County)

:::

Säsongens bästa fans: SHEFFIELD WEDNESDAY. Säljer alltid slut och håller ständigt en hög ljudnivå, inte minst på bortaplan. Stöttar sitt lag i vått och torrt, vänder sig inte emot laget när det går trögt och förmår allt detta utan att samtidigt nedvärdera motståndet. (Huddersfield, Sheffield United, Yeovil)

Säsongens sämsta fans: SHEFFIELD UNITED. Om lagets anfallare går och blir dömd till fängelse för våldtäkt så får man säga att det är den absoluta höjden av unken smaklöshet att därefter skandera ramsan ”He’ll shag who he wants”. Det enda positiva är att det som vanligt handlade om en otroligt korkad minoritet. I övrigt dock passionerade, mångtaliga och högljudda. (Charlton, MK Dons, Preston)

:::

Be Champions!!

Nu är det dags för de två återstående playoff-finalerna, i League One respektive League Two. Närmare bestämt Huddersfield vs Sheffield United på lördag samt Cheltenham vs Crewe på söndag. Båda matcherna med starttid på klassiska klockan 16 svensk tid.

En liten skillnad den här säsongen från förut att playoff-finalen i The Championship spelades helgen innan de här båda finalerna. Förut spelades ju samtliga tre playoff-finaler i The Football League samma helg, från lördag till måndag. Det var en skön tradition av att tre dagar i rad kunna titta på en helt avgörande engelsk fotbollsmatch.

Det gick till och med så långt att när jag en gång i tiden spelade Football Manager, eller Championship Manager som det väl hette i början, så brukade jag alltid avsluta en lång säsong med att titta på just playoff-matcherna i sin helhet. Det här var för övrigt innan spelet införde rörliga matchbilder.

Men, det är väl heller inte så illa som det är. Kanske fanns det skäl till uppdelningen som jag inte känner till, kanske var det en tillfällig lösning som snart återgår till det normala.

:::

Huddersfield vs Sheffield United

Det har varit en bra säsong för Yorkshire. Kanske inte för Leeds som gått i tagelskjorta mest hela säsongen. Men Sheffield Wednesday svarade för en stark säsong och tog klivet upp i The Championship. Och i playoff-finalen blir det ett rent Yorkshirederby, mellan de två storklubbarna Huddersfield och United, vilket betyder att ytterligare ett lag därifrån flyttas upp.

Yorkshirederbyn kommer med andra ord bli en framträdande företeelse i The Championship nästa säsong. Något som bara kan öka intresset ytterligare för en av Europas mest spännande och intressanta ligor.

Att det är ett derby gör naturligtvis den här playoff-finalen desto mer oviss, något som blir ännu tydligare av att det är två så förhållandevis stora och klassiska klubbar som möts.

Möjligen är intrycket att Huddersfield känns starkare. Dels känns det som att de mot slutet av säsongen varit på uppgång, eller i alla fall till skillnad från Sheffield United inte tappat mot slutet av säsongen, och inte minst har i det avseendet Leeds tidigare manager Simon Grayson haft en positiv effekt på laget, som anlände i slutet av februari. Dels har Huddersfield anfallaren Jordan Rhodes, med hela 40 mål den här säsongen, i absolut toppform, vilket kan vara tungan på vågen i en final på Wembley.

Sheffield United har däremot problem med sitt målskytte, naturligtvis påverkat av att lagets främste anfallare den här säsongen, Ched Evans, inte längre är tillgänglig på grund av att ha blivit dömd till fängelse. Mot Stevenage i semifinalen lyckades man ändå göra ett mål, vilket också blev det enda målet i det dubbelmötet.

Samtidigt måste man också säga att Huddersfield har en tämligen lång tradition av att skita i brallorna och ställa till det för sig själva i samband med playoff-spel.

Dessutom ska man ju komma ihåg att United slutade nio poäng före Huddersfield i ligan, så de är rimligtvis ett något starkare lag i grunden, som dessutom inte har någon lust att tillbringa nästa säsong en division under sina stadsgrannar Wednesday.

:::

Cheltenham vs Crewe

Instinktivt är det lätt att betrakta Cheltenham som favoriter i den här finalen. De vann mer övertygande i semifinalen mot Torquay, och samtidigt känns de mer erfarna och hårdbarkade än Crewe, vars ungdomlighet är lätt att lägga dem till last i sådana här sammanhang.

Men kanske är man i så fall snett på det. Dels är Crewe obesegrade i sina 18 senaste matcher under säsongen och går således in på Wembley med såväl gott självförtroende som momentum. Dels visar just det faktum att Crewe tog sig förbi ett tufft möte med Southend i semifinalen att laget trots sin ungdomlighet också besitter hårdhet och mental styrka.

Eller om det nu är tack vare sin ungdomlighet, sådant kan ju ibland tjäna till att göra spelare mer orädda och befriande respektlösa.

Till viss del är det också två olika spelfilosofier som möts. Cheltenham är ett mer traditionellt brittiskt spelande lag, även om sådana uppdelningar alltmer börjar kännas rätt trötta, samtidigt som Crewe spelar en kreativ och konstruktiv passningsbaserad fotboll.

Särskilt roligt är det möjligen också att följa Crewe, då det är en engelsk klubb som är allra mest spännande och förnyande i termer av ungdomsutveckling och sin akademi. Laget är också i hög utsträckning baserat på spelare från denna akademi.

De med ett mer renodlat Premier League-intresse kan av den enkla anledningen hitta ett påtagligt intresse i att titta på den här matchen. Crewes oerhört talangfulle mittfältare Nick Powell spelar, och han är en spelare som sägs stå på flertalet engelska storklubbars radar den här sommaren, inte minst Man Utds.

:::

Kamrat Linhem skriver i betydligt större detalj om de här båda finalerna i sin blogg lite längre ner på sidan.

…………………………………………………

Det känns som om Champions League-vinsten kan skynda på förnyelsen av Chelsea. Som om den gamla generationen nu är mer benägen att släppa kontrollen. Och ju mer man tänker på det, flera frön till föryngring finns redan i klubben, dock utan att ha använts. Chelsea känns mer spännande än på länge inför nästa säsong.

:::

Sepp Blatter uppmanar till ett slut på straffläggningar. Och jag uppmanar till ett slut på Sepp Blatter, i alla fall som FIFA-ordförande.

:::

Slö bloggardag idag. Jobbat och tränat i 48 timmar i streck igår kväll utan sömn, och grejade rent fysiskt inte att skriva några bloggar igår kväll, utan det blev rätt i säng.

Be Champions!!

Så blev det ju emellertid som bekant inte.

Säsongen har uppvisat en slående skillnad mellan cupspel och ligaspel för Liverpool. Mer eller mindre allt som har kunnat gå fel för Liverpool i ligaspelet har enligt närmast Murphysk logik också gjort det. I cupspelet däremot har knappt något gått fel. Ligacupen gav Kenny Dalglish och Liverpool en titel att visa upp, och även i FA-cupen var det ordentligt nära.

På sidan av fotbollsplanen har Liverpool närmast ansträngt sig för att sätta krokben för sig själva. Det var surmulet redan från första början, och Dalglish var inte främmande för att odla en ”alla är emot oss”-känsla från första början. Vi såg kulmen på detta i och med negro-gate, i samband med vilket Liverpool gjorde en lång serie av självmål i form av utfall, demonstrationer, påståenden och anklagelser.

När Liverpools säsong ska analyseras så fastnar de flesta på värvningarna, det var helt enkelt för mycket pengar på för dåliga spelare. Liverpools stora problem under säsongen har emellertid varit taktiken, som helt enkelt varit för konservativ och som heller inte varit anpassad till det spelarmaterial som Liverpool besitter.

Betyg: 1

:::

Säsongens bäste spelare: LUCAS. Det är talande för Liverpools säsong att dess bästa spelare är en som bara spelat knappt halva. Lucas värde på Liverpools defensiva mittfält är numer oomstritt. Med honom var Liverpool med i matchen om Champions League-platserna. Utan honom var det snabbt kört.

Säsongens överraskning: Kort och gott, ingen spelare i Liverpool överraskade egentligen positivt den här säsongen. Kanske var den surmulna och möjligen något paranoida miljön ett skäl till det, hur som helst så är också avsaknaden av överraskningar något träffande för ett dysfunktionellt fotbollslag.

Säsongens besvikelse: KENNY DALGLISH. Alla kan radda flera exempel på aktuella spelare här. Jag fastnar dock på Dalglish vars taktik jag menar har begränsat spelarmaterialet. Farhågan när han tillsattes var att han var bara symbol och för lite taktiker. Verkligheten bekräftade till stor del den farhågan.

:::

Liverpool @ The Movies: METROPOLIS. Fritz Langs hypnotiska stumfilm om behovet av hjärta och känsla i ett samhälle. Filmen skildrar ett på ytan utopiskt samhälle, format av goda planerare utan större insikt, som under ytan bärs upp utav en exploaterad arbetarklass, som utför arbetet men saknar den nödvändiga visionen. Förhoppningen om en frälsare, som med hjärtat medlar mellan dessa båda grupper, är berättelsens drivkraft, och en bra bild av den utopi Liverpool söker men kanske aldrig riktigt når.

:::

Be Champions!!

Fulham har ändå under den här säsongen växt fram som ett av de mer intressanta utvecklingsprojekten i Premier League.

Cupspelet har väl gått sisådär för Fulham. Tuff lottning i såväl Ligacupen som FA-cupen såg dem åka ut tidigt i båda turneringarna. Genom sin vinst av fair play-ligan fick man ta den riktigt långa vägen i Europa League, dit man tog sig till gruppspelet, men ett mål i de sista minuterna såg till att bravaderna från 2009/10 inte upprepades.

Det är framför allt i ligan som Fulham har byggt vidare och skapat en spännande plattform. Under Martin Jols ledning, och med hjälp av några kloka värvningar, har Fulham lyckats behålla den defensiva organisation som Roy Hodgson etablerade och komplettera denna med ett snabbt och konstruktivt anfallsspel.

Mohamed Al-Fayed ger fortsatt sitt stabila stöd till klubben. Högre upp än den här säsongens nionde plats får Fulham dock svårt att nå under rådande förutsättningar. Nästa steg i Fulhams utveckling blir att försöka skörda frukterna av den relativt nybildade och framgångsrika akademin, med vilken man den här säsongen vann Premier Academy League.

Betyg: 3

:::

Säsongens bäste spelare: CLINT DEMPSEY. Spottade in mål på alla tänkbara sätt och vis, och förmodligen också på några otänkbara sätt. Ingen spelare i Fulhams Premier League-historia har gjort fler mål under en säsong. Kan Fulham behålla honom?

Säsongens överraskning: PAJTIM KASAMI. Så väldigt många matcher har väl den 19-årige makedonske mittfältaren inte gjort för Fulham under säsongen, men i de matcher han väl spelade så var han märkvärdigt med i matchbilden på ett bra sätt.

Säsongens besvikelse: BRYAN RUIZ. Det bådar sällan gott när en av de större värvningarna inför säsongen inleder med att säga att han hellre hade spelat för Tottenham. Prestationerna blev därefter. Ruiz var en framgångsrik målskytt i Holland men har misslyckats med både mål och spel i England.

:::

Fulham @ The Movies: ONCE UPON A TIME IN THE WEST. Sergio Leones episka western fångar det smutsiga livet på den amerikanska fronten, där en udda duo anti-hjältar skyddar en kvinna hotad utav ett skrupelfritt järnvägsbolag och deras hyrda mördare. Något som fångar lilla Fulhams ständiga dragkamp med Premier Leagues storklubbar mycket väl.

:::

Be Champions!!

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2012/02/01/nar-det-brinner-i-lognfabriken/

Det är en märklig säsong i Premier League vi lämnar bakom oss. Det var en säsong med väldigt få svar, men som lämnade kvar och skapade desto fler frågor inför framtiden. Tanken med den här bloggen är att summera de jag upplever som de största och kanske inspirera till att komplettera den summeringen.

:::

Hur ska Man Utd försöka ge Man City svar på tal?

Att förlora ligatiteln under säsongens sista 15 sekunder skulle ju kunna leda till en och annan överreaktion. Med Alex Ferguson vid rodret är väl dock just det mindre sannolikt. Marginalerna var i slutänden små, och Ferguson lär agera därefter, om än jag gissar att det dyker upp en eller möjligen oompf-värvningar på centralt mittfält.

:::

Kan Roberto Mancini balansera ökade krav nästa säsong med financial fair play?

Fällan med framgång är att framgång föder krav på mer framgång, i det här fallet inte minst på den europeiska scenen. Miljarder har spenderats, lönenivån nynnar på Lennons ”Above us only sky”, intäkterna når lönerna till midjan, men Mancini pratade redan innan säsongens slut om att Man City behövde värva ännu mer.

:::

Vilken betydelse får Chelseas Champions League-vinst?

Chelseas bragdartade seger borde betyda jobbsäkerhet för Roberto Di Matteo, även om man aldrig riktigt kan vara säker med Roman Abramovich. Kan Chelsea använda sin bibehållna Champions League-status till att verkligen realisera en nysatsning uppåt mot tabelltoppen och de båda Manchesterlagen? Och hur påverkas Tottenham av att trots uppnådd fjärdeplats inte återuppnå Champions League-status, är deras framgångsperiod över eller kan de behålla sina spelare?

:::

Vilka klubbrelaterade bråk uppstår i samband med EM och OS?

Alex Ferguson har redan gått några ronder med såväl det engelska som det mexikanska fotbollsförbundet angående vilka spelare som ska vara tillgängliga för vilka mästerskap. Arsene Wenger har också han plockat fram de röda trötthets-graferna och förklarat att just hans spelare minsann är alldeles för trötta för att spela fotboll. Något säger mig att detta bara är början, inte minst med ett OS som går rätt in i ordinarie Premier League-säsong.

:::

Kommer Newcastle få behålla sina spelare?

Den gångna säsongens stora succéhistoria var onekligen Newcastle, men för andra klubbar än de allra största brukar sådan succé också komma med en bitter baksida. Nämligen att lagets bästa spelare attraherar större fiskar i dammen. Newcastles fans är säkert lite oroliga över hur Mike Ashley tänker, han har haft en benägenhet att vilja casha in tidigare.

:::

Vem blir manager i Liverpool och vad händer med klubben?

Räkna med att åtminstone sommarens första halva till stor del kommer att ägnas åt den mediala såpoperan som ackompanjerar Liverpools jakt på en efterträdare till Kenny Dalglish. Fler namn har redan cirkulerats än vad Rumpelstiltskin skulle orka hålla koll på. Förra sommaren var en sommar av omdaning, investering och ökade krav och förväntningar på Liverpool. Räkna med att den processen upprepar sig.

:::

Får Arsenal behålla Robin van Persie och hur tar sig laget vidare?

Lukas Podolski är värvad. Men som komplement eller som ersättare? Ryktena går täta runt Robin van Persie efter hans bästa säsong hittills i Arsenal, inte minst om Man City. Om Arsenal lyckas behålla honom är det en ordentlig prestigemarkering, men så resonerade vi också förra sommaren. Sommaren kommer att avgöra Arsenals egentliga ambitioner för framtiden.

:::

Hur ska Martin O’Neill ta Sunderland vidare?

O’Neill hade onekligen en imponerande inledning på sin tid i Sunderland, men avslutningen på säsongen var desto mindre imponerande och till sist slutade laget på en 13:e plats. O’Neill har uttalat målsättningen att slå in Sunderland bland de sex bästa, vilket låter ambitiöst. Sunderland gick igenom en rejäl truppomvandling förra sommaren, är det dags nu igen?

:::

Kan Premier Leagues mindre klubbar fortsätta sin konsolidering?

De senaste åren har Premier League genomgått en rejäl kvalitetshöjning, som dock skett underifrån. Barcelonas främsta bidrag till engelsk fotboll har varit att ge också mindre klubbar nya verktyg med vilka de kan konkurrera med de redan etablerade större klubbarna. Hur bidrar Reading, Southampton och West Ham till den ekvationen?

:::

Hur kommer EM påverka sommarens transfercirkus?

Ett mästerskap brukar ha en eller båda av två konsekvenser. För det första att göra redan intressanta spelare betydligt dyrare än vad de annars varit. För det andra att lura vissa klubbar att göra vad man kan kalla för så kallade ”mästerskapsköp”, det vill säga köp av dittills rätt okända spelare som glänste en sommar för att sällan övertyga därefter. Ett EM kan också få spelare att inte vilja diskutera innan mästerskapet är slut, vilket kan leda fram till stressade eller sent genomförda värvningar.

:::

Många menar ju att säsongen börjar på ligans premiärdag. Jag menar snarare att säsongen börjar 1 juli eller kanske till och med tidigare än så. Det är under sommarsäsongen som klubbarna inventerar och bygger de förutsättningar på vilka de sedan ska genomföra säsongen. Mycket av hur säsongen därefter slutar beror på vad som faktiskt händer under sommaren.

…………………………………………………

Fabregas uppmanar van Persie att stanna i Arsenal. Då vet vi att Barcelona i alla fall inte är intresserade av att värva honom. Alltid något att hålla fast vid en regnig dag.

:::

Tolv matchers avstängning för Joey Barton. Helt galet. Å andra sidan är väl han också lite galen. Förmodligen är väl det här Bartons bästa chans någonsin att få spela fotboll i ett annat land.

:::

Chris Hughton förlorade playoff-kvalet till Premier League med sitt Birmingham, men nu sägs det att West Brom, ännu en managerlös Midlandsklubb, är intresserade av att anställa honom. Det vore i så fall en intressant återkomst.

Be Champions!!

Kvaliteten och konkurrensen i Premier League har ökat. Antalet lag i toppen av tabellen, med tillhörande resurser och ambitioner, har ökat med minst 50% sedan mitten av 2000-talet, och underifrån arbetar flertalet medelstora klubbar, i vissa fall till och med stora klubbar, för att främja sina ligapositioner. Mot detta har Everton att konkurrera med föga annat än småpengar och sin egen duglighet till hands.

Det mesta är sig likt i Everton, på fotbollsplanen och vid sidan av den. Kanske är det något utav en frustrerande faktor. Återigen svarar Everton för en strålande vårsäsong men var tvungna att inleda med en bedrövlig höst. Borde inte David Moyes kunna åtgärda detta, och på så vis förbättra Evertons poängskörd? Kanske är det så att kostnaden för dessa fantastiska vårsäsonger är svagare spel på hösten, på grund av träningsuppläget, men säkra kan vi inte vara.

Cupspelet under David Moyes 10:e säsong som manager i klubben var genomgående bra och tog laget till Wembley. Väl där så hade man Liverpool i brygga innan den egna graven grävdes med ett enormt försvarsmisstag och därefter ett sent mål. Kampen med ärkerivalen gick dock bättre i ligan, där laget slutade fyra poäng före.

Rent värvningsmässigt visade sig säsongen också produktiv i och med den så väldigt lyckade värvningen av anfallaren Nikica Jelavic. Everton har under ett flertal säsonger saknat en fullfjädrad målskytt, och kanske har laget nu funnit honom i kroaten som kom under januarifönstret från Glasgow Rangers. Därmed står laget väl rustat också inför nästa säsong.

Betyg: 4

:::

Säsongens bäste spelare: LEIGHTON BAINES. Extremt flyfärdig vänsterback som skapar alla typer av oreda för motståndarna som måste passa sig för såväl precisa inlägg som riktiga rackare till frisparkar. Därtill är Baines även stabil bakåt och en del utav ett av ligans bäst organiserade försvar.

Säsongens överraskning: NIKICA JELAVIC. Det hör inte riktigt till vanligheterna att målskyttar i Skottland också presterar i England, allra minst inte i Premier League, men Jelavic inte bara gjorde det, han gjorde det omedelbart och han gjorde det konsekvent under våren.

Säsongens besvikelse: JACK RODWELL. Det börjar bli dags att ta det där nästa steget snart för Evertons stora talang. Glimtar till stundtals men har väldigt svårt att hålla en konsekvent prestationsnivå. Räcker han inte till eller krävs det ett miljöombyte?

:::

Everton @ The Movies: MEAN STREETS. Scorseses skildring av en samling smågangstrar som gör sitt bästa för att överleva på de tuffa gatorna i världens största stad får väl sägas utgöra en god metafor för lilla Everton, som med de medel som står dem till buds, vare sig de är renhåriga eller kanske ibland till och med lite smutsiga, gör sitt bästa för att hänga på, utan att egentligen ha något konkret hopp om lycka i framtiden.

:::

Be Champions!!

Vad mer säsongen led så började däremot de där förväntningarna justeras till dess att det i slutänden kunde framstå som att Chelseas ambitioner den här säsongen blott var att kvalificera sig till nästa säsongs Champions League. Men så var ju inte fallet och så ska man heller inte värdera Chelseas säsong då det vore vilseledande.

Det var en säsong i två delar för Chelsea. Säsongens första del var ett försök att skapa ett Nya Chelsea under Villas-Boas som skulle visa sig bli såväl konceptuellt som resultatmässigt misslyckat. Dess andra del var en återgång under Roberto Di Matteo till Gamla Chelsea, som slöt sig samman och tog sig samman lagom för att skapa klubbhistoria.

Det faktum att förväntningarna inför säsongen faktiskt var högre än som uppnåtts, samt att Chelseas förnyelseprojekt trots allt fortfarande återstår, trots den här säsongens framgångar, innebär att betyget för Chelseas säsong inte kan bli det allra högsta.

Samtidigt kan man heller inte stirra sig blind på den där sjätteplatsen i ligan, därför att de flesta skulle ju önska sig Chelseas säsong. Två titlar, varav den ena kanske den allra största. Och i och med vinsten i Champions League så har man trots den katastrofala ligapositionen säkrat fortsatt spel i turneringen. Den enda ”kostnaden” med säsongen kan anses vara ett bortkastat år i utvecklingshänseende.

Betyg: 4

:::

Säsongens bäste spelare: JUAN MATA. Ett problem med Chelseas säsong är att man numer tenderar att stirra sig blind på de sista månaderna, och då vill man så klart säga Didier Drogba. Men över hela säsongen anser jag det är Mata som presterat mest konsekvent och på allra högst kvalitetsnivå.

Säsongens överraskning: RAMIRES. Visst var det tydligt att killen var duktig redan förra säsongen, men den här säsongen har han vuxit ut till en box till box-mittfältare i världsklass. Det hade jag haft lite svårt att tro. Löpstark som en oxe, och mer teknisk än man kan tro. Därtill målfarlig.

Säsongens besvikelse: FERNANDO TORRES. Både Torres och Romelu Lukaku skulle säga att de minsann är rätt besvikna själva, men själv är jag mer besviken på Torres av ingen mer komplicerad anledning än att kraven på honom helt enkelt måste vara högre.

:::

Chelsea @ The Movies: MY FAIR LADY. George Cukors tolkning av den berömda musikalen om Henry Higgins vad om att han kan förvandla den vulgära arbetarflickan Eliza Doolittle till en aristokratisk lady passar som ett kalkerpapper på Abramovichs och Villas-Boas ambitioner att påtvinga Chelsea en vacker spelstil. Damen sparkar till sist bakut och också Abramovich inser till sist charmen i flickans genuina personlighet.

:::

Be Champions!!

I båda fallen har det blivit en hel del skriverier, om än av helt olika skäl. För Liverpool är det mer en fråga om hela havet stormar, där i princip varenda tänkbar och rätt många otänkbara managers nämns som aktuella för jobbet, oavsett om vare sig klubben eller managern ifråga är intresserad.

För Aston Villa har det handlat om en uppseglad konflikt mellan vad som framstår som klubbens huvudkandidat, Ole-Gunnar Solskjaer, och dennes nuvarande klubb, norska Molde, som helt klart inte verkar uppskatta att bli dumpad för ett trevligare prospekt.

Men även om de båda klubbarnas situationer påminner om varandra i det avseendet så är ändå känslan att det skiljer en hel del mellan dem. Det känns som att Liverpool och Aston Villa går tillväga på åtminstone delvis olika sätt, och det skulle vara kul att fundera lite på hur det hela skiljer sig.

Ben Lyttleton skrev hyfsat nyligen en artikel i Sports Illustrated om arbetet med att anställa managers i engelska fotbollsklubbar och aspekter på detta arbete. I det sammanhanget förde han samtal med en VD för en Premier League-klubb och en VD för en klubb i The Championship.

Fyra teman blev resultatet av Lyttletons samtal.

:::

Planering av efterträdare

Lyttleton menar tämligen observant att det inte känns som om många klubbar har någon tanke alls på vem de vill ha som ersättare för den manager som för tillfället finns i klubben. Snarare finns en tendens att agera reaktivt i den frågan när managern av någon anledning inte längre finns i klubben.

Det här är ett mönster man upplever återkommer i både Liverpool och i Aston Villa. De namn som nämns i samband med Liverpool är samtliga tämligen olika varandra och ger inga tydliga indikationer på en specifik linje. I Aston Villa gick man från Martin O’Neill, via Gerard Houllier till Alex McLeish, vilket minst sagt kan sägas vara rätt tvära kast än hit och än dit.

Kan det vara så att klubbar helt enkelt är genomgående dåliga på att planera en managers succession i det här avseendet. Eller är det snarare att risken med en sådan planeringsprocess är att den kan undergräva den sittande managern.

:::

Nätverkets betydelse

Ett vanligt tillvägagångssätt som Lyttleton ser är att ta rekommendationer, råd och hjälp utifrån. Detta kan handla om oberoende konsulter, headhunters, andra klubbar, före detta coacher och spelare och så vidare. Kort och gott, att utnyttja det egna nätverk av kontakter och relationer som varenda klubb i någon utsträckning har byggt upp.

Här känns det som att Liverpool och Aston Villa arbetar med något olika strategier. Aston Villa har knappast gjort Ole-Gunnar Solskjaer till sin främste kandidat på grund av dennes breda erfarenhet. Snarare har de lyssnat av sitt nätverk och helt enkelt blivit rekommenderade att Solskjaer har såväl en profil och en personlighet som passar klubben bra.

Liverpool ger å andra sidan inte intryck av att använda sig särskilt mycket av något nätverk. Rekryteringen av Kenny Dalglish krävde knappast något sådant, och hittills har man snarare valt den formella vägen. Kanske är detta en effekt av att klubbledningen har sitt säte i USA, och även av att de inte har någon historik av ägande inom (engelsk) fotboll.

:::

Ryktets betydelse

Lyttleton pekar också på hur frågan om managerns rykte kan spela klubbar rätt rejäla spratt i rekryteringsprocessen. Ju högre upp i seriesystemet man kommer desto viktigare blir det inte bara att managern är rätt för klubben, utan också själva namnet på managern. Oftast är i det här fallet supportrarna en drivkraft för något som kan fostra ett kortsiktigt tänkande.

Det är svårt att här hitta något entydigt mönster för såväl Liverpool som för Aston Villa. Liverpools tillsättning av Kenny Dalglish får sägas vara extremt ryktesbaserad, om än i ett tämligen klubblokalt avseende, men i den nyss startade processen så väljer man en betydligt mer formell väg. Tanken från klubbledningens håll i det avseendet är att ryktet inte ska få spela någon roll.

Aston Villa är desto mer svårplacerade. Gerard Houllier var känd i England innan han kom till Aston Villa och det är svårt att tänka sig att klubben annars tänkt på honom. Vare sig Alex McLeish eller Ole-Gunnar Solskjaer är ju några stora namn, men åtminstone Solskjaer har i alla fall en profil av ung, lovande manager.

Hade Aston Villa varit intresserade av att rekrytera en ung, lovande manager i Molde om denne inte hetat Ole-Gunnar Solskjaer? Nej, med all sannolikhet inte.

:::

Anställningsintervjuns betydelse

Lyttleton pekar på hur det finns olika syn på anställningsintervjuns syften. En syn kan vara att det kort och gott är en process för att matcha klubbens behov med en managers egenskaper. En annan syn är att intervjun syftar till att skapa en relation, att påbörja ett samtal. Den första synen pendlar mer åt det objektivistiska hållet emedan den andra synen tangerar ett mer subjektivistiskt perspektiv.

Här kan vi se att Liverpool och Aston Villa tillämpar vitt skilda strategier. Aston Villa använder intervjun just som ett mer subjektivistiskt verktyg. De har redan innan de kallar till intervju bestämt sig för en måltavla, och intervjun syftar i det här fallet till att se om det är möjligt att komma fram till en gemensam bild och samsyn.

Liverpool å andra sidan inleder ett helt öppet intervjuförfarande med ett flertal ej på förväg prioriterade kandidater. Syftet är så klart att göra rekryteringen mer objektivistiskt ”vetenskaplig”, att gå mer på mätbara kriterier och mindre på rykten och magkänsla. Allt för att öka beslutskvaliteten utifrån en mer rationell beslutsmodell.

Den modellen har däremot också några baksidor. Dels riskerar det avskräcka många riktigt bra kandidater. Managerjobbet är statusbundet som många andra jobb och ingen vill få det känt att de sökt ett jobb och fått nobben. Det är dessutom något som oavsett utfall kan försvåra relationen mellan kandidaten och dennes gamla klubb samt supportrar. Dels är processen ofta långdragen och riskerar bli en grogrund för destabiliserande rykten.

:::

Liverpool och Aston Villa har alltså valt två i grund och botten olika strategier när det kommer till rekrytering av ny manager till klubben. Aston Villas kan kanske kallas för en nätverksstrategi samtidigt som det är praktiskt att ge Liverpools strategi namnet formell strategi.

Vilken är då den bästa strategin?

Context är naturligtvis king. Men forskning inom rekrytering är tämligen entydig med att anställningsintervjuer är tämligen svaga indikatorer för huruvida den sökande kommer göra ett bra jobb, och lämpar sig minst dåligt för enkla och icke-komplexa arbetsuppgifter. Av enskilda urvalsverktyg är arbetsprov det som visat sig ge bäst indikation på ett bra jobb.

Den nätverksstrategi som Aston Villa tillämpar undviker flera av nackdelarna med den formella strategin, samtidigt som den baseras på andras uppfattningar och observationer om kandidatens kompetens, vilket skulle kunna ses som en form utav indirekt arbetsprov. Det är den beprövade metoden i ett engelskt sammanhang, och det finns skäl att tycka att den trots allt fungerar bra.

Hur kommer det sig då att Liverpool väljer en i mitt tycke svagare formell strategi? Dels tror jag det beror på att ägarna är amerikanska och en formell strategi att tillsätta managers eller head coaches är betydligt vanligare i ett amerikanskt sammanhang.

Men även Aston Villas ägare är amerikan kan då den kloke invända. Vilket är sant och borde få oss att fundera över också andra förklaringar. Jag tror det spelar stor roll att Fenway Sports Group, Liverpools ägare, är helt nya ägare inom ett (europeiskt) fotbollssammanhang. De får svårt att tillämpa en nätverksstrategi då de helt enkelt inte har tillgång till sådana nätverk ännu. En formell strategi framstår därför för dem, kanske helt korrekt, som den bästa tillgängliga strategin.

Men jag tror att Aston Villas rekryteringsprocess kommer gå betydligt mer smärtfritt än Liverpools, som det ser ut i nuläget.

…………………………………………………

FilleP kom igår med en konstruktiv idé. Framöver kommer jag att använda mig av taggarna ni ser längst upp i bloggtexten, under rubriken, så att ni kan klicka på dem och därmed se allt jag tidigare skrivit om exempelvis specifikt en klubb.

:::

Rätt bra säsong för York City det här. Först vann man FA Trophy, därefter vann man playoff-finalen i The Conference och flyttas därmed upp till The Football League och League Two, och nu ser det ut som om klubbens planer på en ny arena också går i lås.

:::

Cesc Fabregas menar att man inte kan missunna Chelsea deras framgång och att alla lag har tur någon gång på vägen till framgång. Han tror också att engelska lag kommer fortsätta spela en stor roll i Champions League: “It says a lot for the Premier League that they have five or six teams that can beat anyone in the world, and next year it will be even worse. It will be tough for the rest.”

:::

Samtidigt som ungefär det femtielfte namnet påstås vara aktuellt för Liverpool så rapporterar nu media baserat på klubbrapporter att Ole-Gunnar Solskjaer sagt nej till Aston Villa. Vilket så klart bland annat visar att inte heller en nätverksstrategi är helt immun mot att skapa vrede i den ”säljande” klubben.

Be Champions!!

Skälet till det var inte först och främst klubbens begränsade ekonomiska förutsättningar, även om det definitivt är en aspekt som begränsar klubben, utan på grund av ett par närmast osannolikt oturliga skador. Stuart Holdens skada från föregående säsong höll i sig under hela säsongen. Försäsongen såg först Chung Yong-Lee bryta benet och därefter den nyligen värvade Tyrone Mears.

Cupspelet var något utav en ljuspunkt för Bolton under säsongen. Fjolårets semifinal i FA-cupen följdes upp av en kvartsfinal den här säsongen, men även här slog tragedin till när Fabrice Muamba segnar ner på planen. Som om det behövdes ytterligare tecken på att Boltons säsong var som förgjord.

Ligan stod för den fotbollsmässiga tragedin. Bolton var indragna i nedflyttningsträsket under hela säsongen. Stundtals under våren såg laget ut att kunna lyfta sig upp ovanför det, men drogs alltid skoningslöst tillbaka. Till sist avgjordes det hela på säsongens sista dag, när Bolton inte lyckades behålla en ledning borta mot Stoke, att klubbens långa tillvaro i Premier League var över.

Just oförmågan att behålla ledningar var det som blev helt och hållet ödesdigert för Bolton den här säsongen. Inget lag tappade så många poäng efter att ha varit i ledning i matcher som Bolton. Till stor del vittnar detta om en oförmåga att dels döda matcher, frånvaron av skarpa anfallare, men också om en oförmåga att defensivt stänga ner matcher.

Att enbart skylla på skador är kanske att göra det lite för lätt för sig med andra ord. Visst fanns det utrymme för förbättring. Men utifrån dessa förutsättningar, och trots att nedflyttning naturligtvis aldrig kan vara godkänt i sig, så är det ändå svårt att vara alltför hård vad avser Boltons prestation den här säsongen.

Betyg: 2

:::

Säsongens bäste spelare: MARTIN PETROV. När Bolton skapade något framåt så var det allt som oftast Petrov som låg bakom det. Utöver att faktiskt bidra med några mål själv så var han en konsekvent bolleverantör till Ivan Klasnic och David N’Gog i Boltons anfall.

Säsongens överraskning: ADAM BOGDAN. Många trodde kanske att Jääskeläinen skulle vara Boltons förstaval den här säsongen, men unge Bogdan har stått fler ligamatcher än honom och svarat för några riktigt svettiga målvaktsinsatser.

Säsongens besvikelse: KEVIN DAVIES. Nej, den här säsongen har han varit väldigt blek, Boltons gamle hjälte. Och var det någon säsong som Bolton verkligen behövde honom så var det kanske den här. Många gånger har Bolton rest sig med Davies, den här gången föll Bolton med honom.

:::

Bolton @ The Movies: NOTTI DI CABIRIA. Likt Fellinis gatuflicka Cabiria så försökte Bolton ta sig igenom den här säsongen på små medel, ständigt mötandes motgångar och olyckor, men ändå aldrig riktigt förlorandes hoppet på ett mirakel, att lyckan någon gång ska vända. Öppningsscenen är en perfekt metafor för Bolton, där Cabiria och hennes pojkvän omfamnar varandra intill vattnet, bara för pojkvännen, eller ödet, att knuffa henne i vattnet och stjäla hennes plånbok. Till sist är vår sympati det enda som Bolton, likt Cabiria, har kvar.

:::

Be Champions!!

Det antydde att Blackburn behövde förstärka inför den här säsongen, men av sådana förstärkningar blev intet. Snarare så försvagades laget ytterligare av att deras bästa spelare såldes. Phil Jones lämnade för Man Utd och under säsongen så tröttnade lagets obestridlige frontfigur Chris Samba på hela situationen och begav sig till Ryssland av alla ställen.

Rent taktiskt var Blackburn också ute och cyklade. Offensivt skapades alldeles för få chanser, även om laget var synnerligen effektivt på att sätta dit de som trots allt skapades, och defensivt läckte Blackburn som ett såll. Mittemellan dessa båda lagdelar fanns ett mittfält utan någon som helst identifierbar karaktär.

Steve Kean misslyckades emellertid inte bara taktiskt, också mentalt föll Blackburn samman när ligan till sist skulle avgöras. När konkurrenterna höjde sig så låg Blackburn kvar och puttrade på samma nivå. Cupspelet var inte särskilt mycket mer uppmuntrande. Omedelbar exit i FA-cupen, men trots allt en respektabel kvartsfinal i Ligacupen. Men då duger det inte att åka ut mot Cardiff.

Det bestående minnet från säsongen blir ändå, utöver själva nedflyttningen till The Championship, den totala konflikten mellan å ena sidan supportrar lojala till klubben och dess fullständigt verklighetsfrånvända ägare å andra sidan, med en manager i släptåg vars enda merit verkar vara att ha anlitat en synnerligen slug agent.

Betyg: (-)

:::

Säsongens bäste spelare: YAKUBU. En av de få värvningar som Steve Kean faktiskt lyckats med, kanske till och med en av säsongens bättre värvningar. Om leveransen fram till anfallet varit mer konsekvent och kvalitativ så hade kanske Yakubus målfarlighet kunnat rädda Blackburn kvar i Premier League.

Säsongens överraskning: GRANT HANLEY. Ung back som var något av en ny upplevelse i Premier League. Svarade för ett antal fina insatser i Blackburns försvar och hade en riktigt fin sekvens när Blackburn tog fyra tunga poäng på Anfield samt Old Trafford.

Säsongens besvikelse: GAEL GIVET. Har haft en ytterst märklig säsong som avslutades med att han fick kliva av ligaspelet på grund av hjärtproblem. Innan det var han en av nyckelspelarna i Blackburns försvar, men missade stora delar av vårsäsongen för att han inte var i ”rätt sinnesläge” för att spela fotboll.

:::

Blackburn @ The Movies: COOL HAND LUKE. Paul Newmans gestaltning av den rebelliske Luke är en god reflektion utav Blackburns egna problem med auktoriteter under säsongen, ägare såväl som manager – med vilka supportrarna helt enkelt inte kan kommunicera. Deras känsla mot slutet av säsongen måste påminna jobbigt mycket om Lukes alltmer plågade kamp mot äggen.

:::

Be Champions!!

Om man skulle försöka sig på att förstå Man Utds säsong, hur skulle man då gå tillväga och var skulle man i så fall landa?

Hade man faktiskt varit en Man Utd-bloggare, som det onekligen är rätt lätt att bli beskylld för, så hade förmodligen lagets skadesituation lyfts fram som en tung faktor. Sant är förvisso att det var ett skadeläge som hade fått Gevez och Roberto Mancini att krypa ihop i en jollrande och jämrande fosterställning. Men Man Utd ledde ligan med åtta poäng i april, att den ledningen förlorades hade absolut inte med skador att göra.

Orsakerna måste med andra ord vara några andra.

:::

Försvarsspelet. Ett stabilt försvarsspel har varit en hörnsten i alla Man Utds framgångar under Premier League-eran, kompletterat med en kraftfull offensiv. Den här säsongen fanns det andra, men det ena framstod understundom som borta med vinden. Den rena mängden shoot-outs, där försvaren mest framstod som svängdörrar, var förbluffande. Skadan på Nemanja Vidic gör så klart sitt till, men kontentan är ändå att backlinjen i år har varit präglad av oerfarenhet, ungdom och därmed brist på kyla. En kraftfull organisation har underminerats av individuella misstag.

Barcelonajakten. All things hang together, sa min gamle professor i mikroekonomi. Ett mer svajigt försvarsspel beror också på att Man Utd den här säsongen har varit mer gung-ho framåt. Det är som om de europeiska lektioner som Barcelona förmedlat, tillsammans med viljan att nå ifatt dem, har fått Man Utd att omprioritera lagets balans. Huruvida detta beror på taktik eller på spelartyper är något dunkelt. Men defensiv disciplin fick ofta ge vika för offensiv lusta.

Spetskompetens. När Man Utd spelar bra så är Man Utd allt som oftast riktigt bra. Men när det går trögt uppvisar laget sällan förmågan att dominera och förändra en matchbild. Börjar det gå skit så slutar det också i skit, allt som oftast. Den viktigaste lagdelen i ett sådant avseende är det centrala mittfältet, fotbollens nav, och att Man Utd haft brister och problem i det avseendet är känt sedan länge. Det är en lagdel i vilken Man Utd saknar spetskompetens i nuläget, och det är något som kostar dem i såväl cupspel som i ligaspel.

Nonchalans och liknöjdhet. Vittnesbörderna från Man Utds motståndare, inte minst i det europeiska cupspelet, är tydliga med att de uppfattade inställningen hos Man Utd som otillräcklig. Underskattning av motståndarna, nonchalans och en brist på ödmjukhet inför uppgiften, en känsla av att ”det här ordnar sig eftersom vi är Man Utd”, var framträdande under säsongen. Det finns en bild av Man Utd som en hänsynslös vinstmaskin, som alltid gör smutsjobbet och som i termer av inställning aldrig sviker. Den bilden fick sig en rejäl törn under den här säsongen.

:::

Det är inte ofta nu för tiden som Man Utd går igenom en säsong helt och hållet titellösa. Att de nu trots allt gör det beror i min mening framför allt på dessa fyra orsaker.

Positivt för Man Utd är att samtliga problem är fullt möjliga att åtgärda.

…………………………………………………

Grant Holt i konflikt med Norwich och de flesta sympatier verkar vara med spelaren som gjort succé under den gångna säsongen. Åtminstone de sympatier vi tenderar att se, vilket ju framför allt är från supportrar till storlagen, de mest synliga på internet.

Föreställ er hur hatad Grant Holt istället skulle vara om han spelade för ett av storlagen. Stora ord och kraftuttryck om lojalitet och girighet skulle då plockas fram.

:::

Jag vet inte om man ska förakta eller beundra Eden Hazard. Han har verkligen fått stora delar av fotbollsvärlden att helt tappa fattningen. Sjukt roligt på sitt sätt, men man kan ju undra om killen inte överspelar sin hand bara en liten aning.

Moral Hazard?

:::

£35m beräknar ekonomerna att missat Champions League-spel kostar Tottenham. Men den verkliga kostnaden riskerar naturligvis bli betydligt högre än så. Det är egentligen skandalöst att UEFA norpar en plats av England bara för att kunna få med segraren i deras egen turnering. Rent ut sagt ett justitiemord.

Be Champions!!

Måttfullhet präglade Aston Villas agerande på transfermarknaden där man gick med en betydande vinst. Köpen var på ytan kloka, Shay Given och Charles N’Zogbia båda etablerade kvalitetsspelare. Men ska man få någon utväxling av en värvning så förutsätts det att man använder en taktik som gör det möjligt för dem att prestera.

Alex McLeish fick utstå en storm av kritik inför säsongen. Delvis för hans koppling till Birmingham så klart, men delvis för att det var svårt att förstå varför Aston Villa anställde en manager som precis lett just Birmingham till nedflyttning.

Det taktiska ingenmansland som McLeish förde in Aston Villa i, med en medioker defensiv och ett närmast obefintligt anfallsspel, gav minst sagt kritikerna av hans managerkompetens vatten på sin kvarn. Säsongens förutsättningar var kanske inte de bästa, men att dra in Aston Villa i en nedflyttningsstrid, och sluta endast två poäng ovanför nedflyttningsstrecket, är helt enkelt inte bra nog.

Cupspelet innehöll inte heller det några glädjeämnen för Aston Villa och dess supportrar. En vinst i respektive cup blev det, innan det blev respass så fort man stötte på Premier League-motstånd. Ligamässigt var det Aston Villas sämsta säsong på närmare tio år, och endast det faktum att man med nöd och näppe undvek nedflyttning räddar ettan i betyg.

Betyg: 1

:::

Säsongens bäste spelare: STILIYAN PETROV. Har fått kämpa och slita med ett ytterst otacksamt jobb mellan en svagt organiserad backlinje och ett närmast kastrerat anfallsspel. En av få som mäktade med att göra något med bollen, visade sig symptomatiskt nog vara allvarligt sjuk mot slutet av säsongen.

Säsongens överraskning: CHRIS HERD. Under en mörk säsong är det svårt att hitta positiva överraskningar, men Herd får sägas vara en av dem. En yngre förmåga som klarar av att spela både i backlinjen och på mittfältet, och som gjorde ett minnesvärt debutmål på Anfield.

Säsongens besvikelse: CHARLES N’ZOGBIA. Killen hade så klart ingen enkel uppgift med tanke på att han skulle ersätta både Ashley Young och Stewart Downing, men bättre än det blev hade man så klart förväntat sig. Huruvida de disciplinära problemen endast varit hans fel är oklart, men två mål på 32 matcher är inte bra nog.

:::

Aston Villa @ The Movies: GRAPES OF WRATH. John Fords filmversion av John Steinbecks roman om den sociala rörelsen i samband med den stora depressionen, och den vrede som upplevs av berättelsens protagonist Tom Joad kan spegla den frustration och alienering som Aston Villas supportrar, och stundtals även spelare, känt för vad som hänt den här säsongen.

:::

Be Champions!!

Farhågan inför säsongen var att Arsenal skulle få svårt att behålla sin Champions League-plats, en farhåga som till sist kom på skam. Det som oroar främst är dock att Arsenal kändes som liggandes rätt nära sin nuvarande maxkapacitet, samtidigt som flera av Arsenals konkurrenter snarare gav intryck av att underprestera.

Rent taktiskt var det inte mycket som överraskade med Arsenal. En ljusglimt under säsongen var hur relativt smärtfritt, kanske till och med konstruktivt, som laget lyckades kompensera för förlusten av framför allt Fabregas men även Nasri. Lagets defensiva brister, så uppenbara under tidigare säsonger, kvarstår emellertid. Lagets värvningar inför säsongen var onekligen utav karaktären ”hit and miss”, någon eller några lyckade men också en del andra som får ses som misslyckade.

Inget tvivel kan råda om att Arsene Wengers största tid är nu. Man ska inte förglömma tidigare ligatitlar och obesegrade säsonger, men det han åstadkommit med Arsenal den här säsongen är oöverträffat, hans betydelse för klubben och lagets prestationer likaså. De som prisar Steve Keans stoism kan istället beundra Wenger. Han har under säsongen fått utstå väl så förnedrande påhopp, och det här är liksom inte likt Kean en tuppkyckling, Wenger är sin egen man och har därtill åstadkommit något med klubben.

Resultatmässigt får man säga att ligan är Arsenals främsta merit den här säsongen. Att få tillbaka laget på rätt spår igen efter en bedrövlig inledning var en stor bedrift, även om det inte var någon övertygande avslutning på säsongen. Men tredjeplatsen var viktig. Det inhemska cupspelet får betraktas som tämligen mediokert den här säsongen. Slutspel i Champions League var förvisso positivt, men det var också ett otroligt onödigt sätt att åka ur turneringen på.

Betyg: 3

:::

Säsongens bäste spelare: ROBIN VAN PERSIE. Visst kan man nämna Mikel Arteta och Laurent Koscielny i det här sammanhanget, men det kan inte råda någon tvekan om vem som var Arsenals main man den här säsongen. Attans vad många matcher han vann åt laget.

Säsongens överraskning: TOMAS ROSICKY. Vissa svar finns kort och gott rätt framför näsan. Skadedrabbad och kroniskt ojämn, rätt många hade nog gett upp Rosicky i Arsenaltröjan, men den här säsongen klev han fram i rätt ögonblick och lyfte laget med sin egen formkurva.

Säsongens besvikelse: GERVINHO. Det är möjligt att tycka att Aaron Ramsey borde gjort mer den här säsongen, men kanske är också förväntningarna på honom inte helt rimliga. Gervinho köptes för dyra pengar och var tänkt att ge understöd till van Persie. Det jobbet har Gervinho inte lyckats med den här säsongen.

:::

Arsenal @ The Movies: AU HASARD BALTHAZAR. Robert Bressons mästerverk om åsnan Balthazars liv och död, från en idyllisk barndom till ett slitsamt liv av plågor och arbete under ägarens elaka förtryck, speglar utmärkt Arsenals tid med Wenger och dennes kval under säsongen, under tryck från såväl ägare som supportrar. Balthazar och Wenger illustrerar båda betydelsen av att fortsätta kämpa och aldrig förlora hoppet.

:::

Be Champions!!

Motsvarande säsongssummeringar har redan påbörjats och kanske till och med avslutats för andra ligor. En tämligen skön bisak med Chelseas framfart i Champions League har så klart varit att ha kunnat bevittna detta samtidigt som man själv ändå tvingats vila på hanen. Säsongen var ju liksom inte riktigt över för de engelska lagen.

Här ska säsongen hur som helst summeras med hjälp av ett antal kategorier, ett kanske alltför vanligt upplägg. Men effektivt. Några av kategorierna får betraktas som standard, men jag tog med några av de som ni själva föreslog när jag ställde frågan för någon vecka sedan. Åtminstone några av de som jag förstod.

:::

Säsongens spelare: YAYA TOURÉ. Visst fanns det spelare som gjorde fler mål, och som kanske var ännu viktigare för just sina lag. Men den här säsongen definieras ändå för mig av Touré. Hela Man Citys go to-guy. När skiten träffar fläkten så kan man ge sig f-n på att det är Yaya Touré som kliver fram. Utan honom hade Man City aldrig vunnit ligan. No chance in hell. (Robin van Persie, David Silva, Clint Dempsey)

Säsongens mål: CROUCH VS MAN CITY. Snygga mål brukar vara antingen rena rackarrökare eller tekniska småunder. Peter Crouchs mål mot Man City var både och på en och samma gång. Utmärkt bollbehandling, ett perfekt skott som inte bara letar sig in i krysset, det måste sitta där för att kunna överlista målvakten. Att det görs av Peter Crouch gör det hela bara mer spektakulärt. (Cissés båda vs Chelsea, Suarez vs Norwich, Ben Arfa vs Bolton)

Säsongens match: CHELSEA 3-5 ARSENAL. Det har varit en säsong smockfull med fantastiska fotbollsmatcher, och med ännu mer fantastiska resultat. Men jag landar ändå på den här. Två topplag och en riktig shoot-out. Det var också en match som var öppen och oviss ända in i slutsignalen, samtidigt som den markerade att kanske var Arsenal ändå inte att räkna bort den här säsongen. (Man Utd vs Arsenal, Man Utd vs Man City, Man City vs QPR)

:::

Säsongens positiva överraskning: NEWCASTLE. Tippades som ett lag som riskerade nedflyttning inför säsongen av rätt många, och jag ska inte förklara mig själv helt oskyldig i det avseendet. Startade starkt men absolut ingen trodde att de skulle ha orken att hänga kvar i tabelltoppen hela säsongen ut, men ända in i sista omgången var man med och jagade en av Champions League-platserna. (Swansea, Norwich, James McClean)

Säsongens flopp: ROGER JOHNSON. En stark mittback var pusselbiten som inför säsongen ansågs saknas i Wolves. Värvningen av Johnson var tänkt att fixa biffen. Men Johnson inte bara misslyckades spektakulärt med sin uppgift, han visade sig också vara en splittrande faktor inom laget. Något som inte blev mindre allvarligt av att Mick McCarthy gjorde honom till kapten. Johnson var misslyckad både som fotbollsspelare och som person för Wolves. (Stewart Downing, Aston Villa, Liverpool)

:::

Säsongens klagovisa: BLACKBURNS FANS. ”Ojojoj, vad elaka de är mot stackars Steve Kean.” Ja, delar av kritiken gick stundtals för långt, men det självgoda och självrättfärdiga avfärdandet av fansens synpunkter på Keans och Venkys skötsel av klubben var nedrigt och missade måltavlan, den pågående förstörelsen av en hel fotbollsklubb, med flera kilometer. Media klagar ofta när det passar dem på att supportrarna behandlas som en lägsta klassens boskap av ägare med flera, här var det media självt som gjorde sig till medskyldiga. (Målmusik, FA-cupen, UEFA:s justitiemord mot Tottenham och Premier League)

Säsongens bråk: SUAREZ OCH EVRA. Bråket som präglade en hel säsong och väckte till liv en väldans massa intensiva och oönskade känslor. Gav upphov till både vrede och en mängd missförstånd, som kan ha varit spiken i kistan för Liverpools säsong och som i förlängningen kanske kostade en manager dennes jobb. (Terry och Ferdinand, Joey Barton vs Nietzsche & världen)

:::

Säsongens hjälte: DIDIER DROGBA. Ain’t no doubt about it. Drogba, i sin vad vad det verkar sista match för klubben, med sin sista spark på bollen, vinner inte bara en match åt Chelsea, vinner inte bara Champions League-titeln till Chelsea, utan räddar hela klubbens närmaste framtid, med fortsatt Champions League-spel nästa säsong. Drogba har varit en av de personligheter som definierat klubbens storhetstid med Roman Abramovich som ägare, igår visade han klart och tydligt varför. (Sergio Agüero, Grant Holt, Robin van Persie)

Säsongens syndabock: FA. Frågan är om FA någonsin har stått i centrum för så många kontroverser som de har lyckats med den här säsongen. Och för en gångs skull får man kanske säga att det till stor del är oförskyllt. Det började tidigt med att FA blev Liverpools fiende i samband med utredningen av Luis Suarez agerande. Att Fabio Capello inte såg några problem med att landslagets kapten stod öppet anklagad för rasism och därför avgick var tydligen också FA:s fel. I samband med vilket FA:s rekryteringsprocess av en ersättare till Capello omkullkastade Tottenhams hela säsong. Två klubblag och ett landslag inom loppet av bara några månader. Inte illa. (Steve Kean, David De Gea, Mario Balotelli, Alex McLeish)

Säsongens misstag: GARETH BALE I MITTEN. Jomenvisst, vi har kanske världens främste vänsterytter till vårt förfogande, vad ska vi hitta på nu då? Jo, vi försöker spela honom centralt! Som vore han den värste Leo Messi. Det var en enorm ledning som Tottenham lyckats gräva fram fram till och med januari och februari i jakten på Champions League-spel, men med Bale i mitten så gick Tottenhams anfallsspel i träda och poäng efter poäng av ledningen åts upp. Effekten blev dyrbar, inte Champions League utan Europa League nästa säsong, och därmed kanske slutet på en era för klubben. (Man Utd vs Everton, Marton Fulop vs Arsenal)

:::

Säsongens mest överskattade: HARRY REDKNAPP. Var närmast geniförklarad under säsongens första halva när han med Tottenham spelade tafatt med Man City och Man Utd i tabelltoppen, öppnade upp ett gigantiskt försprång till övriga lag nedanför, samt omtalades som Englands nästa förbundskapten. Sedan gick allt åt pipsvängen. En kombination av märkliga taktiska beslut (se ovan), oförmåga till produktiv rotation av spelartruppen, samt att mitt under säsongen tappa ögonen på bollen i jakten på personlig prestige, gör Redknapp till en av säsongens mest misslyckade karaktärer. (Ryan Giggs, Wojciech Szczesny, Joey Barton)

Säsongens mest underskattade: ROY HODGSON. Tala om en kille som alltid presterar storverk i det fördolda, och som alltid pratas ner något enormt när det blir dags att ta sig an de stora uppdragen. På förhand dessutom. Det imponerande med Hodgson är kanske inte att han har gjort West Brom till ett stabilt mittenlag i Premier League (hade de ens spelat Premier League utan honom?), utan att det inte är första gången han gör en mindre klubb till just ett stabilt mittenlag i Premier League. Överför just den ekvationen på England i mästerskap och det finns åtminstone ett litet skäl att vara optimistisk inför sommaren. (David Luiz, Danny Graham, Fabricio Coloccini, Arsene Wenger, Andy Carroll)

:::

Säsongens expert: GARY NEVILLE. Inte många var positiva till nyheten om Neville som expert för Sky. Men med honom har kvaliteten på fotbollsanalysen ökat drastiskt, och en stor del utav det receptet är att han är fullständigt orädd att säga precis vad han tycker, till skillnad från så många andra. Men skarp analys kompletteras också av sköna grejor som till exempel lustfyllda stön när Fernando Torres avgör på Camp Nou. (Glenn Hoddle)

Säsongens comeback: PAUL SCHOLES. Man Utds problem på det centrala mittfältet var väldokumenterade. Desperation menade flera när Scholes i januari återvände från ålderdomshemmet, kastade rullatorn åt sidan och började dominera igen på Premier Leagues mittfält. Man Utds poängsnitt utan Scholes i laget jämfört med Scholes i laget var två olika världar och utan Scholes hade Man City vunnit ligan långt innan säsongens sista 15 sekunder. (Thierry Henry, Martin O’Neill, Man City vs QPR, Chelsea vs Man Utd, Arsenal vs Tottenham)

:::

Säsongens Cliff Barnes: KENNY DALGLISH. En Liverpoolmanager för andra året i rad, men där finns helt enkelt inget annat val. Otillräckligheten i ligaspelet tillsammans med ett pärlband av ytterst märkliga konspirationsteorier, utspel och offentliga demonstrationer, allt krönt med att han till sist fått sparken. Likt Cliff Barnes är det svårt att känna annat än att Dalglish nog egentligen ville väldigt väl, men det kan man nog säga om kossorna i hagen också.

…………………………………………………

Alan Pardew till Liverpool?! Surely. Det vore ju briljant av Liverpool på så många sätt att det vore närmast otroligt om det inte blev av.

:::

Flera som blir upprörda när man ifrågasätter den påstådda sanningen att Bayern förlorade finalen på grund “av sig själva”. Själv anser jag det vara en analys som bara kan syfta till att nedvärdera motståndet, och jag stör mig precis lika mycket på det nu som när det sker efter att till exempel Wigan har spöat Man Utd.

:::

I kortare minibloggar framåt sen eftermiddag och kvällstid, som är uppe under relativt kort tid, så kommer jag att under veckan ägna mig åt att betygsätta respektive lags säsong, på ett liknande sätt som till exempel Lorenzo Medici har gjort med lagen i Serie A.

:::

Har inte någon förklarat för Chelseas stjärnor att de gör bäst i att bara sjunga i duschen?

Be Champions!!

Manuskriptet var en drömmarnas final för Bayern München. Att få vinna Champions League på hemmaplan. Det blev till en mardrömmarnas final. Det var skuggor från 1999. Bayern leder med 1-0 mot ett engelskt lag som kvitterar i slutminuterna. Från det ögonblicket var rädslan i Bayernspelarnas ögon närmast påtaglig.

Men sådana jämförelser är kanske lite för uppenbara. Det här var fotbollens motsvarighet till Rumble in the Jungle. Den store som drar sig tillbaka mot repen, agerar passivt och låter motståndaren slå sig trött. Mästaren på förhand som inte hittar luckan att dela ut det förödande slaget.

Det var en av idrottens största händelser någonsin. Precis som det här är Chelseas största kväll någonsin. Någonsin!

:::

Var det här Didier Drogbas sista match i en Chelseatröja? I så fall sköt han hem Champions League-titeln till Chelsea med sin sista spark för klubben. Vilken otrolig historia.

:::

De som tycker att fotboll är en skönhetstävling kommer så klart tycka det här resultatet var katastrofalt. Oförmögna som de förmodligen är att kunna se skönhet också i defensivt och välorganiserat spel.

Men det går inte att kritisera en fungerande taktik, man kan bara försöka besegra den, något som Bayern misslyckades med. Chelsea spelade som de behöver göra för att vinna. Det gick vägen mot Barcelona och det gick vägen också mot Bayern.

Och det var heller inte vilka som helst spelare som Chelsea hade avstängda inför den här finalen. Ramires är Chelseas främsta bolltransportör, spelaren som länkar lagets försvar med dess anfall. Det är inte den mest glamourösa avstängningen, men det var finalens mest betydelsefulla.

:::

Det var väl inte utan att man tyckte Bayern förtjänade det, Drogbas kvittering alltså, efter det närmast löjliga målannonserandet som speakern ägnade sig åt på den förmodat neutrala finalarenan. Pinsamt faktiskt.

:::

Chelseas hjältar är många.

Frank Lampard och John Obi Mikel som i Ramires frånvaro håller kollen på Chelseas mittfält. Ashley Cole som var enorm, och vars enda misstag under matchen typiskt nog ledde till Bayerns mål. Gary Cahill gjorde en stor insats.

Och så naturligtvis Didier Drogba.

Men vi ska heller inte glömma Peter Cech. Nästan skamfullt bortglömd som världsmålvakt kan jag tycka, inte minst i den här finalen där han hamnat i skuggan av Manuel Neuer. Men när det som bäst behövdes klev Cech fram och svarade för tre riktigt bra straffräddningar, samtliga helt och hållet avgörande.

Fingertoppsräddningen som styrde Schweinsteigers straff i stolpen var helt enorm.

:::

På läktaren satt John Terry och tittade på och jublade. Mer hjälte, i det ordets rätta bemärkelse, förra gången Chelsea var i Champions League-final än han var den här gången.

På det temat är det så klart stor skam av UEFA att låta John Terry lyfta bucklan ikväll, med tanke på hur många andra tidigare finalavstängda laghjältar som förvägrats den rätten.

Eller tja, skammen var kanske snarare att förvägra tidigare spelare den rätten.

:::

Tungt tungt för Tottenham ikväll också så klart. Fyra slutar de, och med den ligapositionen så blir de det första engelska laget någonsin som trots det inte får spela Champions League-fotboll säsongen därpå.

:::

Får Roberto Di Matteo fortsätta nu?

På något sätt är man ändå glad för Roman Abramovich i det här läget. Mycket har sagts om honom, men han har tvärtemot vad många tidigt spådde visat sig trogen och lojal Chelsea i såväl vått som torrt. Någon sol-och-vårare har han definitivt inte varit, inte heller någon självgod ärojägare. Och beslutet att sparka Villas-Boas var såväl modigt som det rätta.

Frågan är nu, med denna framgång i bagaget, om han är kapabel att också få det Romanska Riket att återuppstå. Ikväll och kanske imorgon ska Chelsea fira den här triumfen, men därefter måste de börja ställa sig den svåra frågan.
Därför att det här var en triumf för det gamla Chelsea, ett sista andetag från eran byggd under José Mourinho. Försöken till förnyelse misslyckades också den här säsongen, men är inför framtiden fortsatt nödvändiga.

Det Chelsea kan ta med sig från den här säsongen kan däremot vara att inte ta för lätt på de värderingar som ”gamla Chelsea ändå representerar”, och att inte kasta ut barnet med badvattnet i det avseendet.

:::

Västra London är inte det enda stället som firar. Även i östra London firas det galet efter att West Ham besegrat Blackpool med 2-1 i dagens playoff och därmed återigen spelar i Premier League nästa säsong.

Vaz Te i den 87:e minuten. Det var vasst det.

:::

Och man måste ju så klart säga det. Laget som slutar sexa i Premier League vinner alltså Champions League.

Det är inte kattpiss och naturligtvis något som tydligt signifierar bredden och kvaliteten i Premier League. Och tänka sig att kommentaren inför semifinalerna var att de bestod av ”Europas tre bästa lag – samt Chelsea”.

:::

Till Man Utd-supportrarna kan man en sådan här kväll ställa frågan: Vilken säsong hade ni själva föredragit? – Chelseas säsong, sexa i ligan men vinnare av Champions League, eller den säsong som Man Utd precis haft?

Den frågan kan man omöjligtvis ställa till Chelseas supportrar den här kvällen och förvänta sig ett nyktert svar. Som sig bör.

:::

Be Champions!!

Ju bättre pokerhand, desto mer vann man så klart. Men det var när själva spelet så att säga var slut som den riktiga slamkryparen dök upp. Man fick i princip frågan om man ville spela ”kvitt eller dubbelt” med sina högst eventuella vinstpengar. Ett kort drogs och då skulle man gissa om nästa kort blev högre eller lägre än detta. Gissade man rätt dubblerade man vinsten och gissade man fel så blev man av med all vinst. Och naturligtvis ställdes frågan igen om man händelsevis var framgångsrik gången innan.

Naturligtvis gick det att avstå denna guldkantade möjlighet, men all ekonomisk psykologi i världen säger så klart att den genomsnittliga spelaren kommer välja möjligheten att dubblera sina vinster framför risken att bli av med sin vinst. Man vill väl tro att dessa pokermaskiner åtminstone var ärliga vad avser sannolikheten i denna lottdragning, det vill säga att spelet inte var riggat, men det är ju en klar risk att man i så fall är väldigt naiv.

Den här dagen är ju lite speciell rent fotbollsmässigt, eftersom det ska spelas två matcher som mer än egentligen några andra matcher under säsongen, och mer än de flesta andra matcher över huvud taget, representerar just en form utav fotbollens ”kvitt eller dubbelt”.

Huvudakten är naturligtvis Champions League-finalen ikväll där Chelsea beger sig till München för att där betvinga självaste Bayern. En rakt av genomusel ligasäsong, ja möjligen klubbens hela kortsiktiga framtid, kan räddas med en vinst kanske mot alla odds. En förlust betyder inget Champions League för Chelsea nästa säsong, och därmed en på alla sätt osäker framtid.

Förbandet emellertid är The Champions playoff-final mellan West Ham och Blackpool. Två lag med kontrasterande förväntningar på sig inför säsongen, West Ham måste upp samtidigt som Blackpool återigen är något utav en dark horse, likaväl som tämligen motsatta spelfilosofier. West Ham med ett tydligt Big Sam Allardyce-inspirerat tough man-spel och Blackpool med samma konstruktiva passningsbaserade fotboll vi redan förra säsongen såg i Premier League.

Just den matchen brukar beskrivas som klubbfotbollens viktigaste match, vilket naturligtvis är lite tramsigt, men få matcher likt just playoff-finalen i The Championship är så likt ”kvitt eller dubbelt” i meningen att dess utgång så tydligt markerar skiljelinjen mellan en lyckad och misslyckad säsong som helhet.

:::

”En vinst kanske mot alla odds”? Nja, visst är Bayern München ett väldigt bra fotbollslag men mot alla odds är det ju knappast att Chelsea ska ta hem finalen ikväll, trots avstängningar på ett flertal av lagets absoluta nyckelspelare. Jag ser åtminstone tre saker som på ett eller annat sätt talar till Chelseas fördel ikväll, även om allt så klart kan hända i en cupfinal:

Chelsea har ett bättre försvar och en fungerande taktik. Var det något som Chelsea visade i semifinalen mot Barcelona så var det att ett organiserat försvarsspel kan de fortfarande prestera i världsklass. Tillämpar de samma taktik i finalen så tvingar de också Bayern att spela ett spel de inte primärt är skapade för att spela. Är det något Bayern också har visat, inte minst i cupfinalen mot Dortmund nyss, så är det att de är känsliga för snabba omställningar, en offensiv hörnsten i Roberto Di Matteos taktik. Bayern har heller inte visat upp riktigt den defensiva kvalitet som Chelsea demonstrerat mot slutet av säsongen.

Hemmaplan i finalen sällan en god sak. Det har gjorts mycket av att Bayern har hemmaplan i finalen, trots att arenan sett till publikstöd ändå är att betrakta som neutral. Men ser vi traditionellt så brukar det knappast vara till någon hjälp när en europeisk storklubb ska försöka vinna Champions League med finalen på hemmaplan. Huruvida Wembley är att betrakta som hemmaplan för Man Utd är oklart. Men Real Madrid gick bet 2009/10, Roma säsongen innan, Man Utd misslyckads 2002/03 och på sätt och vis även säsongen före det, Barcelona grejade det inte 1998/99 och så vidare. Roma torskade i finalen på hemmaplan mot Liverpool 1983/84. Under historien har endast två lag lyckats vinna finalen på hemmaplan, Real Madrid och Inter, och vi får gå tillbaka till 1964/65 när det senast hände.

Chelsea vill det något lite mer? Det här är så klart ett gungfly att ge sig in i, naturligtvis brinner Bayern hett för att vinna Champions League. Men vissa saker skiljer dem från sina motståndare. De är ett förhållandevis ungt lag, de kommer få många fler chanser. De har inte varit så nära och misslyckats riktigt lika många gånger som Chelsea under de senaste tio åren. De spelar redan i Champions League nästa säsong och kan räkna med att göra det inom all överskådlig framtid som Tysklands överlägset största och starkaste klubb. Kan Chelseas gnutta mer av desperation vara det som får vågskålen att tippa över ikväll?

:::

David Lacey om engelsk-tysk rivalitet inom europeisk cupfotboll och varför det kanske inte är helt tillämpligt på kvällens final, riktigt skön läsning om fotboll från förr.

:::

Tänk om Roberto Di Matteo av alla människor blir managern som till sist ger Chelsea den där så väldigt efterlängtade Champions League-titeln. Och det samtidigt som det ryktas om att Fabio Capello är på väg att ta över som Chelseas manager till nästa säsong. En utveckling som eventuellt kan förklara dennes tämligen defensiva hållning till John Terry tidigare under säsongen.

…………………………………………………

Dagens matcher: Blackpool vs West Ham (16:00), samt Bayern München vs Chelsea (20:45).

En helgdag för fotbollsälskare. Men The Championships playoff-final och finalen i Champions League på en och samma dag. Venkys har aldrig någonsin tidigare varit så här förvirrade.

En rätt spännande kväll blir det ju också för Tottenham (och Everton). Oavsett vilket, minst ett engelskt lag kommer att känna sig som vinnare när den här kvällen är över.

:::

Anställningsproceduren av en ny manager inom Liverpool löper onekligen risken att tämligen raskt urarta till ren och skär fars. Jag är inte helt säker på att Fenway Sports Group riktigt har förstått att medieklimatet kring sådana här tillsättningar inte är riktigt fullt så milt i England eller Europa som det är i USA, och jag tror inte det är något som klubben vinner på i längden.

:::

Ryktena om Ole-Gunnar Solskjaer som manager i Aston Villa är rätt intressanta. Det känns minst sagt som ett oprövat kort och risken är väl att det kanske är ett något för stort steg lite för tidigt. Men det får tiden utvisa. Däremot verkar det ha väckt irritation i Molde, där klubbens investor ser till att infektera ärendet genom att ifrågasätta Solskjaers lojalitet mot klubben.

Be Champions!!

Det som är särskilt bedrägligt med att bekämpa symboler är att motståndaren inte bara är verkligheten så som vi ser den, utan en idealbild så som många andra önskar att den vore. Det är helt enkelt en otroligt jobbig skala att bedömas på. Och det är lite den innebörden som Kenny Dalglish har haft för Liverpool.

Drömmar om en ljus framtid baserad på en stor historia. Drömmar som fick ett brutalt slut i onsdags när beslutet kablades ut över världen att Liverpools ägare, Fenway Sports Group, beslutat sig för att sparka Kenny Dalglish.

Diskussionen går het huruvida det var rätt eller fel beslut. I den frågan är jag ohjälpligt kluven.

Att Liverpools resultat den här säsongen har varit otillräckliga kan inte betvivlas, även om många skribenter i dagarna gjort sitt allra bästa för att skönmåla, något som oftast blir konsekvensen när symboler attackeras. Det har varit en för givet hållen sanning under säsongen, förmodligen helt korrekt, att om någon annan än Kenny Dalglish varit manager för Liverpool så hade han fått sparken för länge sedan.

Är det då motiverat för Fenway Sports Group att ge just Kenny Dalglish någon särskild premium just för att han råkar vara han? Nja, kanske inte i sig. Samtidigt är den för givet hållna sanningen tämligen poänglös av det enkla skälet att det nu faktiskt var Kenny Dalglish som var manager i Liverpool och hans symbolkapital var ett av de främsta skälen till hans anställning.

Gjort är dock gjort och det kan kanske vara aktuellt att fundera lite över motiv och konsekvenser som beslutet för med sig för Liverpool.

:::

Varför fick Kenny Dalglish sparken?

Det var inte någon rödblommig filantrop som köpte Liverpool under hösten 2010, det var en amerikansk entreprenör som köpte klubben av kommersiella eller finansiella motiv. Det är inte i sig något negativt, men det är som supporter lätt att önsketänka sig fram till något mer genuint och ädelt och därmed missta sig på ägarnas motivbild.

De kalkyler på vilka Fenway Sports Group baserade sitt köp av klubben utgick från ett Liverpool kvalificerat för Champions League. Att detta också var den klara målsättningen uttrycktes inför säsongen såväl i kalla ord som i coin på transfermarknaden, och detta var en målsättning som upprepades också under säsongen. Ambition och investering från ägarna var aldrig ett frågetecken.

Men lagets prestation var det däremot. En åttondeplats i ligan var inte vad ägarna hade räknat med, särskilt inte sett till vad de investerat i laget, och det hela blev så klart bara än värre av att Liverpool heller aldrig var ens i närheten av de där fyra första platserna. Kort och gott har alltså Liverpools och Kenny Dalglishs price performance varit på tok för låg under säsongen.

Som sagt, med en annan manager hade detta förmodligen räckt. Andra faktorer spelar dock in. Kenny Dalglish satte väldigt mycket av sitt förtroendekapital på spel i samband med Luis Suarez-affären, under vilken han gjorde ett antal märkliga beslut och uttalanden som gav Liverpool väldigt dålig publicitet.

Det var publicitet som fick svallvågor även i USA och är det något amerikanska ägare är känsliga för så är det dålig publicitet, särskilt när det handlar om den typen av infekterade frågor. Och jag tror John W Henry och hans medarbetare var allt annat än imponerade av hur Kenny Dalglish hanterade detta ärende. I slutänden blev det en fråga om Liverpools varumärke.

En alltmer påträngande känsla under säsongen var också att Kenny Dalglish helt enkelt inte var lycklig på jobbet. Ständig surmulenhet och muttrande om än den ena konspirationen mot det egna laget och än den andra, sådant är aldrig ett tecken på att någon är tillfreds med sin uppgift. Huruvida detta varit en produkt av relationen mellan Dalglish och ägarna är svårt att veta.

Att där finns en risk att de sett olika på Liverpools omedelbara framtid är dock solklart. Fenway Sports Group vill applicera en värvningsmodell baserat på ekonomiskt värde, Kenny Dalglish vill förmodligen se mer omfattande spelarinvesteringar än så på kort sikt. FSG gick Dalglish till viljes första säsongen men en ovilja att ännu en gång kompromissa kan ha varit en faktor till att man beslutade gå skiljda vägar.

:::

Macchiavelliska aspekter på Fenway Sports Groups beslut

Liverpool befann sig i en rätt märklig situation när FSG köpte klubben. Roy Hodgson var manager, men han var inte deras tillsättning. Några månader senare valde att agera, och de tillsatte då Kenny Dalglish. Självklart fanns där en förhoppning om att Dalglish skulle kunna vända på skeppet, men andra aspekter spelade förmodligen också in.

Roy Hodgsons managerskap var delvis infekterat av Kenny Dalglishs andliga närvaro i klubben. Att fansen hellre hade sett Dalglish som manager var inte någon hemlighet. Vem som helst annars som FSG då valt att tillsätta hade haft samma uppförsbacke att bekämpa. Valet att tillsätta Dalglish gav å andra sidan de amerikanska ägarna välbehövlig goodwill hos fansen.

Vad det gjorde var också att köpa dem tid. Oavsett hur det egentligen skulle gå för Liverpool så kunde de då hävda att de hade gjort som fansen ville, ett sorts stjärnstopp mot all kritik riktad mot deras ledning.

Och däri ligger så klart också risken för FSG nu när de beslutat sig för att sparka Kenny Dalglish. De har inte längre tillgång till denna stjärnstopp. Härifrån så är det alltså de och endast de som sitter med Svarte Petter i famnen, och de kommer att hållas ansvariga för lagets prestationer.

Kenny Dalglish var ett namn som på sitt sätt garanterade sämja inom klubben och dess supportrar. Utan Kenny Dalglish som manager så finns inte längre detta kitt, och det blir intressant att se vilken riktning Liverpool, som under flera år präglats av supportermissnöje, nu beger sig i.

Att ständigt behöva byta manager är sällan ett recept för framgång. Snarare ser vi under säsongen att stabilitet varit betydligt mer värdefullt. Risken för Liverpool är så klart att, något beroende på vem som utses, nästa manager likt Roy Hodgson kommer drabbas av förbannelsen av att inte vara Kenny Dalglish. Än mer så givet att kontrasten nu, med Dalglish som faktiskt företrädare, är så särskilt påtaglig.

Något som kan komma att leda till i alla fall ännu ett managerbyte inom kort tid i klubben.

:::

Struktur och strategi på Liverpools governance

Kenny Dalglish är dock inte den enda i Liverpools ledarstab som fått sparken eller på annat sätt avsatts. För någon månad sedan gavs fotbollsdirektören Damien Comolli samma besked och därifrån fram till och med nu så har ett antal personer inom Liverpools fotbollshierarki lämnat klubben.

Det är med andra ord inte bara frågan om att tillsätta en ny manager för Fenway Sports Group. De ska tillsätta mer eller mindre en hel ledning och i farten måste de också formulera en genomtänkt governance-strategi för klubben. Vilka funktioner ska finnas och hur ska befogenheter fördelas mellan dessa funktioner?

De som tror eller menar att det här är en snabb process, eller anser att det är något som borde göras snabbt, är troligtvis fel på det. Kanske för att man lever kvar i forna tider inom engelsk fotboll, inte minst i Liverpool, där managern var i praktiken allsmäktig och styrelsen skötte det ekonomiska. Ägarstyrning är en av de främsta trenderna inom den engelska fotbollen.

Vi ser tecken på detta i Liverpools tämligen formalistiskt utformade anställningsprocess, något som också antyder att det här kan dra ut på tiden. Ett sätt att gå tillväga som är betydligt mer amerikanskt än vad man är van vid inom engelsk fotboll. Det speglar en syn på managern som mer utav en tjänsteman och betydligt mindre utav en schaman än vad som var fallet förr och som i vissa klubbar kanske fortfarande är fallet.

Detta ställer emellertid också krav på ägarna. Den risk som vissa för fram om svårigheterna för amerikanska ägare att sköta en fotbollsklubb i England känns dock rätt tramsig. På den här nivån saknar man inte erfarenhet av, och inte heller är det ovanligt, att organisera och bedriva affärsverksamhet på global nivå. (Det som egentligen ligger bakom den synpunkten är förmodligen bara en motvilja mot amerikanskt ägande i sig.)

En tydlig risk är emellertid att Liverpool FC, som en verksamhet bland flera inom Fenway Sports Group, helt enkelt inte har den prioritet för ägarna som klubbens övriga intressenter både hoppas och förväntar sig. Särskilt oroande är kanske att FSG:s flaggskepp, Boston Red Sox, även de just nu brottas med allvarliga problem.

Liverpools misslyckande att nå Champions League den här säsongen, med de reducerade eller snarare uteblivna intäkter det innebär, kan få en av två konsekvenser: Ett, en mer målmedveten prioritering från Fenway Sports Group att uppnå detta mål senast under kommande säsong; alternativt och mer oroande: Två, en nedprioritering av Liverpool som strategisk resurs inom deras portfölj.

Vad det blir kommer vi att få goda indikationer på under sommaren. Och utfallet kommer garanterat att påverka inte bara Liverpool, utan hela den engelska fotbollskartan.

:::

Be Champions!!

I praktiken är beslutet så klart redan fattat och Hodgsons jobb de senaste dagarna har varit att meddela aktuella spelare vilka som kommit med och vilka som inte kommit med, innan han gör det hela offentligt idag. Naturligtvis leder denna process till läckor som dyker upp i media, och det senaste dygnet har så klart sett en lavin av mer eller mindre säkra påståenden publiceras.

De punkter som media naturligtvis fokuserat lite extra av sin rapportering på är mittbacksfrågan där striden, närmast bokstavligt talat, står mellan John Terry och Rio Ferdinand, samt den alltid lika spännande anfallsfrågan, särskilt som då Wayne Rooney är avstängd under de två första matcherna. Där får man av röksignalerna intrycket att de som dragit vinstlotten är John Terry samt Andy Carroll.

Ingen wespekt alls för pjocessen med andra ord. Vilket kan vara lite bökigt när man som jag ska försöka sätta sig och komma fram till hur man tycker att Englands EM-trupp bör se ut. Det är inte alla gånger lätt att dra en linje mellan vad man tycker av egen maskin, och vad som möjligen är reaktioner på diverse rykten man hört.

Men så här landade jag hur som helst. Och min trupp är baserad på en taktik motsvarande 4-2-3-1, det vill säga med två balanserande mittfältare och ett hyfsat centralt offensivt mittfält.

:::

Målvakter

Joe Hart är självskriven förstemålvakt i England, det borde han förmodligen han varit redan i det förra mästerskapet. Mitt val som andremålvakt hade varit Ben Foster, som haft stor framgång i Hodgsons West Brom den här säsongen, likväl som i Birmingham innan det. Foster slutade i landslaget under Capello, men Hodgson borde ha hyfsade möjligheter att övertala honom. En tredje målvakt behövs, men där har jag inga stora uppfattningar. Vill man skola in en ung målvakt så är Jack Butland ett bra alternativ. Ryktena säger dock John Ruddy, vilket känns som ett starkt kort det med.

:::

Ytterbackar

Vänsterbacken känns rätt gjuten. Där är Ashley Cole och Leighton Baines självklara kandidater. Baines är måhända det mer flärdfulla alternativet, men Cole har rutinen och kanske också något mer av den defensiva stabiliteten som jag tror är nödvändig. Dessutom ser jag en poäng i att, när möjligheten finns, bygga en backlinje som också spelar ihop på klubbnivå.

Högerbacken är ett större problem. För mig är emellertid det första valet på den positionen Micah Richards. Han har blivit bättre i sitt positionsspel defensivt, han är stark, snabb och uthållig vilket är värdefullt i ett spelsystem som bygger på överlappande ytterbackar. Kyle Walker sägs vara skadad, han vore annars mitt andraalternativ. En tredje möjlighet vore så klart Glen Johnson, men i mina ögon är han för svag defensivt.

:::

Mittbackar

Att både Rio Ferdinand och John Terry kommer med i EM-truppen är av flera olika skäl inte helt troligt. Jag tror att Hodgson kommer att utgå från, och tycker också han gör helt rätt i det, en Chelseabacklinje med Gary Cahill och John Terry som ordinarie mittbackspar bredvid Ashley Cole på flanken. Ett alternativ till Cahill är Phil Jones, som jag ser som given i EM-truppen, ett mer spelskickligt alternativ till Cahill vilket kan komplementera Terry. Dessutom kan han spela högerback.

En given squad player på den här positionen är för mig Evertons Phil Jagielka, som egentligen aldrig gör bort sig. En nog så nyttig egenskap, inte minst i mästerskapssammanhang. Mitt primära fjärdealternativ dock, om till exempel Terry skulle skada sig, är Ledley King, en stark ledargestalt och med mängder av erfarenhet. Därmed har England en god uppsättning om fem starka mittbackar i sin trupp.

:::

Balansmittfältare

Ett stort frågetecken på den här positionen är naturligtvis Scott Parkers hälsa, är han hel och frisk så är han given i EM-truppen. Är han det inte är det emellertid dumt att chansa. Om vi antar det bästa så vore mitt rätt självklara val att ackompanjera Parker som balansmittfältare Michael Carrick, en otroligt positionssäker mittfältare med ett väldigt tryggt passningsspel.

Den tredje spelaren på den här positionen jag tar med är Paul Scholes. Efter sin återkomst har han gjort succé, och det faktum att hans säsong började i januari gör honom också relativt fräsch. Otroligt erfarenhet och en av jordklotets bästa passningsspelare, precis vad England behöver. Att Hodgson plockat in Gary Neville i ledarstaben, tillsammans med uttalanden från bland andra Ryan Giggs, gör att jag ser det här som en rätt gjuten uttagning.

Gareth Barry blir ett stabilt fjärdeval till den här positionen. En kompetent spelare, som alltid kan göra ett tryggt dagsverke även om man inte heller ska förvänta sig några avgörande insatser. Om Parker visar sig skadad så bör ytterligare en spelare tas ut. James Milner ses väl som en självklar kandidat, men han är enligt mig alltför begränsad. Även här håller jag mig till rutin och inte minst passningssäkerhet, och därför landar jag här på Fulhams Danny Murphy.

:::

Offensiva mittfältare

Allting tyder på att Hodgson kommer att utnämna Steven Gerrard till kapten och det gör han så klart helt rätt i. Gerrard passar tämligen perfekt för den högra av de centrala offensiva mittfältspositionerna, en position där han excellerat tidigare i Liverpool. Också en position där han kan länka upp alldeles lysande med Carrick, Scholes och Rooney.

På den andra sidan, det vill säga vänsterflanken, borde det inte vara omöjligt att placera Frank Lampard. Han är förmodligen en av världens bästa mittfältare när det gäller att dyka upp som understöd i den offensiva boxen, vilket är helt nödvändigt i ett spelsystem baserat på en ensam anfallare.

Vem placerar man i så fall mitt i korshåret mellan eldfängda karaktärer som Scholes, Gerrard, Lampard och Rooney; det vill säga vem sätter man på den centrala offensiva mittfältspositionen? Mitt val faller här på Tom Cleverley och det av flera skäl. Hela min trupp är baserad på en idé kring ett passningsbaserat spel och där är Cleverley framstående. Hans förmåga att länka upp med Rooney är därtill bevisad.

Skador ställer så klart till det. Naturligtvis hade jag tagit ut Jack Wilshere om han varit hel, men han är bortplockad. Scholes mångsidighet gör att han kan användas också i den här positionen. I övrigt så ser jag ett värde i att på dessa positioner ta med spelare som ger England offensiva alternativ, som också vid behov kan bredda spelet. Några yttrar med andra ord. De två spelare jag främst ser här är Ashley Young samt Theo Walcott. Walcott fungerar emellertid också som anfallare och därför tar jag också med Stewart Downing i truppen, som kan operera på båda kanterna.

Sedan får det bli lite av en överraskning, en liten joker som kanske kan komma till användning under mästerskapet. Jag ger kort och gott en bonusplats till Alex Oxlade-Chamberlain.

:::

Anfallare/strikers

Avstängning eller inte avstängning, Wayne Rooney är självskriven. Att inte ta ut honom vore ren och skär idioti, och endast indikativt på en fullständig avsaknad av större ambitioner med det här mästerskapet. En ren och skär kapitulation för en fotbollsnation uppväxt med Churchills ”we shall never surrender!” i modersmjölken.

Men sen då? Theo Walcott har jag redan tagit med, med fördelen att han kan spela både som ren anfallare och som offensiv mittfältare i det föreslagna spelsystemet. En liknande logik gör att jag också tar med Danny Welbeck i EM-truppen. Han har svarat för en strålande säsong, är bra på att hålla tag i bollen och har ett etablerat samarbete med Rooney. En skada mot slutet av säsongen oroar, men han ser ut att kunna bli frisk i tid.

Återstår gör då en spelare. Jermain Defoe anser jag vara för begränsad för att hålla på internationell mästerskapsnivå. Darren Bent har därtill varit skadad under en längre tid och är matchotränad. Ett mästerskap är inte rätt tillfälle att spela sig tillbaka till någon form. Dessutom är jag lite inne på att tillföra truppen alternativ till den i övrigt något smånätta stil som präglar min uttagning så här långt. Det gör det svårt för Defoe men också för Daniel Sturridge.

Däremot öppnar det upp för någon av Grant Holt, Andy Carroll eller Peter Crouch. Form och självförtroende talar för Holt, och han vore onekligen också ett exotiskt val. Frågan är dock om man vågar ta risken att han blir avslöjad på en för hög nivå under ett mästerskap. Till ett kommande VM-kval vore han dock ytterst intressant.

Så, Andy Carroll eller Peter Crouch? Rutin och erfarenhet talar för Crouch, hans säsong i Stoke är också vida mer övertygande än vad Carrolls har varit i Liverpool. Det går också att argumentera att vad Carroll behöver just nu är inte hela Englands krav och förväntningar på sina redan nedtyngda axlar. Men ändå är det på Andy Carroll jag landar.

Han har formen och entusiasmen så här mot slutet av säsongen, vilket han inte minst visat i FA-cupen. Genomgående är han också en mer komplett spelare än vad Peter Crouch är, och tendenserna till gott samarbete med Steven Gerrard är också ett tungt vägande skäl. Och rent fysiskt kommer han så klart bli jobbig för motståndarförsvaren att hantera.

:::

Det är naturligtvis möjligt att hitta några mer genomgående klubblinjer i min uttagning. En horisontell linje hittar man i försvaret där jag gått rätt mycket på Chelsea. Lagets vertikala centrallinje lutar betydligt mer åt Man Utd, med riktiga karaktärsspelare flankerandes dessa.

Jag tror rätt mycket på att när det är möjligt bygga också ett landslag utifrån etablerade klubblinjer. Jag tror att ju mer spelarna ”känner igen sig” i situationen och omgivningen under ett mästerskap desto bättre, det reducerar osäkerhet. Att inte minst Spanien har vunnit fördelar med ett sådant synsätt är uppenbart.

:::

Joe Cole hör jag ryktas om som aktuell precis när jag tagit mig till slutskedet av det här skrivprojektet. Låter märkligt. Men tja, varför inte? Han har haft en bra säsong med Lille, och en Joe Cole i form är inte en spelare man på något sätt ska underskatta.

…………………………………………………

Kvällens match: Southend vs Crewe Alexandra

Dags att köra sista rundan av League Twos playoff-semifinaler. Ett snyggt spelande Crewe vann första matchen med 1-0 mot betydligt mer fysiskt präglade Southend. Frågan är om Crewes ungdomar klarar av att stå emot både sina egna nerver och brutala motståndare i returen på Roots Hall.

:::

Riktig limbo just nu för Kenny Dalglish där FSG än så länge vägrar att komma med några klara besked i managerfrågan. Och som alltid i sådana här ärenden, så är det som kanske talar mest vad som inte sägs. Oavsett hur det här slutar, någon stor förtroendeförklaring för Dalglish är det inte.

:::

De tyska publikproblemen fortsätter. Då föredrar åtminstone jag den helt och hållet genuina fotbollsdramatiken i Premier League. (Nåja, rent generellt i alla fall.) Om katten själv får välja.

Be Champions!!

https://blogg.fotbollskanalen.se//hyllman/2011/09/01/de-blir-sasongens-tio-basta-varvningar-i-premier-league/

Om man i efterhand ska följa upp något som gjorts inför säsongen så är det alltid klokt att använda sig av samma metodik, så att det hela faktiskt blir jämförbart. Det rådet kommer jag att använda mig av till viss del. Inför säsongen vägde jag in spelarnas ekonomiska värde, det kommer jag inte att bekymra mig med här och nu.

Däremot resonerar jag mig fortfarande fram kring hur jag ser på en värvning utifrån vad jag betraktar som nuvärde, det vill säga hur bra spelaren har varit under säsongen; framtida värde, hur bra potential spelaren har inför framtiden; samt strategiskt värde, som funderar på hur betydelsefull värvningen var sett till klubbens faktiska behov. Tonvikten i bedömningen ligger på nuvärdet.

Och naturligtvis är det ju så att vad jag rankar i den här bloggen är värvningar, det vill säga inte spelare.

:::

Säsongens tio bästa värvningar

(1)    Mikel Arteta, Arsenal. Arsenal var i behov av något alldeles speciellt på transfermarknaden efter att både Fabregas och Nasri lämnade klubben i somras. Arteta visade sig vara just detta. Extremt spelskicklig på mittfältet och med ett djupare utgångsläge så har han både frigjort Song samt till viss del kompenserat dennes brister. Och med tanke på att det var en så kallad nödvärvning på sommarfönstrets sista dag. Rätt bra jobbat.

(2)    Demba Ba, Newcastle. Ett utropstecken redan förra säsongen, och när Newcastle lyckades snappa upp anfallaren på fri transfer så sågs det med rätta som en av de mer lyckade kupperna. Få trodde väl emellertid att det skulle bli sådan succé, när den knivskarpe anfallaren låg bakom en smått otrolig första säsongshalva för Newcastle.

(3)    Juan Mata, Chelsea. Inte mycket blev egentligen lyckat med Villas-Boas generationsväxling och nya giv i Chelsea, men Juan Mata är hur som helst en pjäs som verkligen blev det. Har under säsongen växt fram som Chelseas främste playmaker och en spelare som är fullt kapabel att vara ett nytt Chelseas offensive ledare för många år framöver.

(4)    Scott Parker, Tottenham. I och med värvningen av Parker gick Tottenham från att bara ha ett av ligans bredaste mittfält till att också ha ett av ligans allra bästa mittfält. Parker växte fram som den perfekte balansspelaren i ett lag som ett tag såg ut som självskrivna Champions League-kandidater och som till sist trots allt slutade fyra i ligan.

(5)    Papiss Demba Cissé, Newcastle. Om hösten var Demba Bas så har våren utan tvekan varit Cissés. Newcastles anfallsvärvningar den här säsongen har helt enkelt visat sig vara löjligt lyckade, och frågan är väl om inte Cissé gjort ännu större succé än Demba Ba. Frågetecknet är möjligen behovet, inte minst baserat på hur den här värvningen faktiskt påverkat Ba.

(6)    Sergio Agüero, Man City. Det var inte rimligtvis någon som betvivlade Agüeros kompetens när han värvades av Man City, och det är väl egentligen ingenting med hans prestationer som heller har väckt några sådana tvivel. Om inte annat så måste hans helt ligaavgörande mål i söndags ha skingrat alla dessa. Perfekt komplement till David Silva.

(7)    Nikica Jelavic, Everton. Värvades i januari av Everton från konkursfärdiga Rangers. Spelare i skotska ligan gör inte alltid succé i England, men Jelavic har verkligen gjort det på kort tid. Han har visat sig vara något utav en riktig sniper, och är det något som Everton under flera säsonger har letat med ljus och lykta efter så är det en sådan spelartyp.

(8)    Yohan Cabaye, Newcastle. Utan ett mittfält som levererar bra bollar så blir det svårt för anfallarna att producera, oavsett hur bra de är. Det kreativa maskineriet på Newcastles mittfält har personifierats av Cabaye, som kombinerat teknik med kraft. Att han själv inte är direkt ofarlig framåt heller gör inte det hela sämre.

(9)    Ashley Young, Man Utd. Den offensiva vänsterkanten har varit ett av Man Utds relativa bristområden under senare säsonger, och på den platsen har Young onekligen gjort ett värdefullt bidrag redan under sin första säsong på Old Trafford. Han har flirtat med kontrovers under säsongen, men hans utmaningar och snäva krossbollar in i boxen vittnar också om kvalitet.

(10)    Sebastian Larsson, Sunderland. Kanske den enda av Sunderlands många värvningar inför den här säsongen som verkligen levererat och det redan från början av säsongen. Larsson har bidragit med många saker till Sunderland, bredd i spelet, högkvalitativa inlägg, frisparkar, ett kreativt passningsspel. Bra för att vara svensk.

:::

Säsongens fem sämsta värvningar

(1)    Roger Johnson, Wolves. Huj, en sådan katastrofvärvning. Och det var ju därtill Wolves stora profilvärvning inför säsongen. Togs in för att styra upp försvarsspelet och gjordes omedelbart till kapten av Mick McCarthy. Styrt upp något har han inte gjort, vare sig själv eller något försvar. Intensivt oprofessionell har han däremot visat sig, och mycket av Wolves nedflyttning faller på hans ansvar.

(2)    Stewart Downing, Liverpool. Viljan är förmodligen det enda med Downing som inte kan kritiseras. För försökt har han gjort. Men förmågan och kanske framför allt vinnarskallen är det sämre ställt med. Att som offensiv spelare i ett av ligans förmodade topplag inte mäkta med ett enda ligamål under en säsong är egentligen en prestation i sig.

(3)    Stefan Savic, Man City. Det var några miljoner som Man City ändå pyntade ut på den här unge mittbacken som var tänkt att i alla fall inledningsvis bredda Man Citys försvar. Så värst mycket speltid blev det ju inte för Savic, och om Mancini under våren hade tänkt sig ändra på det så fick nog några dyrbara misstag av Savic honom på helt andra tankar.

(4)    Charles N’Zogbia, Aston Villa. Om man värvar en offensiv spelare i syfte att ersätta en annan spelare man sålt så vore det ju en bra idé att också bygga lite av spelet kring den spelaren eller, ännu hellre, faktiskt över huvud taget spela honom. Disciplinära skäl eller ej, McLeishs oduglighet eller ej, någon bra värvning blir det inte. Även om N’Zogbia så klart fortfarande har alla möjligheter att bli riktigt bra i Aston Villas tröja.

(5)    Gervinho, Arsenal. Nja, för att ha varit en av Arsenals profilvärvningar i somras så hade man nog förväntat sig mer, mycket mer. En spelare med mycket flash men desto mindre bang, och ännu mindre kyla i avgörande moment. Jag fick mycket kritik för att inte inför säsongen ha tagit med Gervinho som en av säsongens bästa värvningar, själv ser jag honom som ett varnande exempel bland flera på hur vi ibland tenderar överskatta offensiva spelare från Ligue 1.

:::

Het bubblare till säsongens sämsta värvning: Man Utds offensive playmaker på centralt mittfält. Ja just det ja, den värvningen blev ju aldrig av. För där fanns ju så många alternativ på den positionen.

:::

En annan het bubblare till samma lista var naturligtvis Wigans 20-åriga anfallslöfte Nouh Dicko.

:::

Swanseas Gylfi Sigurdsson säger ni? Tillhör Hoffenheim säger jag!

…………………………………………………

Kvällens match: Huddersfield vs MK Dons

Playoff i League One fortsätter med andra ord. Huddersfield går in till den här matchen med en 2-0-ledning från första mötet, och ska väl bara spela av matchen för att säkra ett Yorkshirederby mot Sheffield United på Wembley helgen efter denna, i och med att The Blades igår besegrade Stevenage med 1-0 på Bramall Lane.

:::

Alex McLeish är alltså inte längre manager i Aston Villa. Det är något förvånande av endast en anledning. Absolut inte sett till de resultat han lyckats mäkta med den här säsongen. Däremot utifrån att jag inte trodde att Aston Villas styrelse så snabbt skulle medge nederlag i den prestigefrågan. Det var ju de som anställde McLeish, mot fansens vilda protester.

:::

Jag har svårt att se hur man kan bli så väldigt upprörd på den där skylten som Carlos Tevez höll upp med piken till Alex Ferguson. Dels för att det väl ändå inte var så farligt i sig. Dels för att det var Carlos Tevez, att han är ett ärkepucko kan ju knappast förvåna någon vid det här laget.

:::

Och som om Steve Keans grop inte var tillräckligt djupt grävd redan, så har nu lite gammalt hederligt fyllesnack kommit tillbaka och bitit honom i rumpan. Lite roligt.

Be Champions!!

Tiden har kommit för det återkommande arbetet med att utvärdera och summera säsongen som gått. Det kommer jag att ägna stora delar av den här veckan åt. Senare under veckan kommer tämligen traditionsenliga bloggar som min utvärdering av säsongens bästa och sämsta värvningar, samt en hederlig ”säsongens…”-summering.

Men idag kommer det att handla om säsongens lag, eller startelva om man nu så vill. Ett rätt vanligt grepp så här mot slutet av en säsong. Jag gjorde något liknande förra säsongen, men då pratade jag snarare om Premier Leagues bästa spelare i allmänhet. Och det är ju inte riktigt samma sak.

Jag utgår min vana trogen från en rätt klassisk 4-4-2-uppställning av inget annat skäl än att jag tycker att en engelsk generell elva ska utgå från en sådan modell. Det betyder så klart också att jag kommer att värdera varje spelare enbart utifrån den position han normalt spelar på. Med andra ord, inga försök att knyckla in fyrkantiga spelare på runda positioner.

:::

Målvakt – Joe Hart, Man City. En ständig närvaro i Man Citys mål som utstrålar lugn och trygghet i ett väldigt stabilt försvar. Har svarat för några helt matchavgörande insatser för Man City den här säsongen.

Vänsterback – Leighton Baines, Everton. Det är svårt att titta förbi Baines på den här positionen, han levererar ständigt på Evertons vänsterback. Defensivt stabil samtidigt som han med offensiva räder, bra inlägg och dödliga frisparkar också erbjuder ett offensivt hot.

Mittback – Fabricio Coloccini, Newcastle. Klippan och kaptenen bakom Newcastles fantastiska säsong, har under säsongen lyckats stabilisera det som så länge sett ostabiliserbart ut. Det vill säga Newcastles försvar. Så nära att få kröna det med Champions League-fotboll på St James’ Park.

Mittback – Vincent Kompany. Om någon spelare i Man Citys imponerande lagbygge ska pekas ut som den mest betydelsefulla så går det i en sådan diskussion inte att bortse från den belgiske backklippan. Han organiserar sitt försvar och driver på laget som helhet.

Högerback – Bacary Sagna, Arsenal. Högerbacken är ingen paradposition inom engelsk fotboll. Sagna utmärker sig dock genom att ständigt vara ordinarie och i princip aldrig göra en dålig match. Under en tuff period av säsongen för Arsenal klev han också fram med några avgörande prestationer.

Vänsterytter – David Silva, Man City. Det lilla spelgeniet bakom Roberto Mancinis offensiva taktik. Mattades av något under säsongens sista tredjedel men fortfarande otroligt nyttig. Positionsmässigt svårdefinierad då han gillar att röra sig mellan traditionella linjer och positioner.

Centralmittfältare – Scott Parker, Tottenham. Den skicklige vattenbäraren på Tottenhams mittfält, som under stora delar av säsongen såg ut att inte bara ta Tottenham till Champions League, utan också blanda sig i titelstriden. Detta hade varit en omöjlighet utan Scott Parker.

Centralmittfältare – Yaya Touré, Man City. När gången börjar bli tuff, så börjar Yaya Touré gå. Otroligt värdefull pjäs på Man Citys mittfält, den balanserande och kreativa länken mellan försvar och anfall. Dyker alltid upp med avgörande insatser i helt rätt ögonblick.

Högerytter – Antonio Valencia, Man Utd. Det Valencia gör på planen gör han helt utan krusiduller, men ändå är det så väldigt effektivt. Ett ständigt offensivt hot på Man Utds högerkant, och en otroligt värdefull bolleverantör till lagets samtliga mer utpräglade målskyttar.

Anfallare – Clint Dempsey, Fulham. Har gjort en alldeles strålande säsong i Fulham med 17 mål under säsongen, ett utmärkt facit för att tillhöra ett lag i mitten av tabellen. Det är absolut ingen tillfällighet att rykten om större klubbar har börjat förfölja amerikanen.

Anfallare – Robin van Persie, Arsenal. En tekniskt extremt talangfull avslutare har van Persie alltid varit, dock med en tendens att försvinna i de riktigt stora matcherna. Den här säsongen har han däremot eliminerat sina egna begränsningar, sin egen skadebenägenhet, och varit en stor ledare för sitt lag.

:::

Subs:

Tim Krul, Newcastle
Laurent Koscielny, Arsenal
Jonny Evans, Man Utd
Yohan Cabaye, Newcastle
Ramires, Chelsea
Wayne Roooney, Man Utd
Papiss Cissé, Newcastle

:::

Jag kan så klart inte tänka mig att någon skulle ha några synpunkter på den här startelvan med avbytare.

Ni kan så klart också diskutera vem ni anser ska vara manager för det här laget. Själv har jag ju redan kommit fram till att jag tycker Paul Lambert är den som gjort det allra bästa jobbet den här säsongen. Det är naturligtvis en fråga om vad man anser vara svårast, eller bäst gjort givet förutsättningarna. Att hålla Norwich kvar i Premier League, med bred marginal till godo, anser jag vara det svåraste.

…………………………………………………

Kvällens match: Sheffield United vs Stevenage

Nejnej, den engelska fotbollen tar inte slut med Premier League. Hela den här veckan är en underbar playoff-vecka, där de andra matcherna i League Ones och League Twos playoff-semifinaler äger rum. Det börjar ikväll på Bramall Lane, där Sheffield United hoppas kunna bryta dödläget efter första matchens 0-0-resultat.

Därefter vankas finalspel först den här kommande helgen, i The Championship, och därefter nästkommande helg för League One och Two.

:::

Under dagarna här kommer jag så klart som utlovat försöka summera säsongen också lite mer lagspecifikt. Med andra ord, hur kom det sig att Man City vann, att Man Utd inte vann, att Arsenal grejade Champions League, och så vidare.
Det blir helt enkelt en del bloggat här framöver.

:::

För övrigt. De som under dagarna har yttrat sig i kommentarsfältet om att det skulle vara så lätt att vara Man Utd-supporter kan, med all respekt, för att använda en gammal skånsk kursares favorituttryck under viss påverkan av spirituella drycker, ”sua den”. Däremot går mina tankar även särskilt till alla de som håller på Bolton. Grymt, riktigt grymt.

Be Champions!!

Den här säsongen röstades fram som den bästa PL-säsongen hittills. Fram till idag trodde jag att de som röstade var helt galna i huvudet. Efter dagen är jag kanske mer benägen att i alla fall ge dem the benefit of the doubt.

:::

Aldrig i hela helvete har en liga avgjorts så dramatiskt.

Det som inte kunde hända var på väg att hända. Man City var på väg att förlora hemma mot QPR, samtidigt som Man Utd vann borta mot Sunderland. Klockan var gott och väl inne på tilläggstid. Michael Thomas har gjort ett mål på tilläggstid så att Arsenal vann ligan, Man City gjorde och behövde göra det dubbla antalet. Och firar därmed sitt första ligaguld på 44 långa år.

Mängder av fans hade hunnit lämna Etihad i tårar. Man kan bara hoppas att de fick komma tillbaka in på arenan igen för att bevittna och delta i firandet.

Under de veckor som Man City har radat upp seger efter seger, och först knappat in på för att därefter hålla Man Utd bakom sig, så har Roberto Mancini agerat mästerligt kallt. Just den här dagen spelade han dock ut alla sina kort, utan något resultat. Tvärtom gav några av hans beslut intryck av lätt panik. Den här dagen, den här matchen, var det spelarnas tur att visa att de fortfarande trodde och hoppades.

Man City fick sin ligatitel till sist. Det var väntat, även om det till sist skedde på ett oväntat sätt. Men är det något som händelseförloppet under dagens match bör ha påmint dem om så är det att förhålla sig ödmjukt till triumfen, och att de trots segern är och förblir dödliga.

Och det må i slutändan vara målskillnad som avgjorde, men visst var det också det bästa laget sett över säsongen som till sist vann.

:::

Aldrig i hela helvete har en liga heller förlorats på ett så makalöst grymt sätt. Samtidigt så var det här minst den tredje gången de senaste veckorna som Man Utd så att säga förlorade titeln, men just ikväll är jag inte säker på att det gör saken så värst mycket bättre.

89 poäng, inget lag har någonsin samlat på sig så många poäng i Premier League utan att vinna ligan.

Tilläggstid har vanligtvis varit Man Utds bästa vän. Så mycket så att begreppet Fergie Time skapats av just den anledningen. Idag var det en grym vän. Men så många gånger på senare år som Man Utd besegrat just Man City på just Fergie Time, så antar jag att det på något sätt var passande att Man City vann ligatiteln av Man Utd, på just tilläggstid.

:::

I skuggan av titelstriden så säkrade också Arsenal tredjeplatsen, genom att synnerligen imponerande vända och vinna borta mot West Brom. Det var helt nödvändigt, eftersom Tottenham helt programenligt besegrade Fulham på hemmaplan. Arsenal säkrade därmed Champions League-spel nästa säsong, och vilken bedrift det är av Arsene Wenger.

Tottenham har däremot en ytterst nervös vecka framför sig, för att se om den där fjärdeplatsen egentligen är värd något.

:::

För QPR betydde förlusten till sist ingenting. I och med att Bolton inte lyckades hålla sin ledning borta mot Stoke, utan bara fick 2-2, så klarar sig QPR ändå kvar i Premier League. Man kan naturligtvis fråga sig hur mycket de visste och inte visste om det resultatet i matchens sista skälvande minuter.

De svarade ändå för en heroisk insats, som inte blev mindre storartad av att Joey Barton såg rött, på alla tänkbara sätt och vis, ungefär 10 minuter in på andra halvlek.

Men stackars Bolton. Men kanske var det ändå indikativt att de också i den här matchen till sist tappade en ledning, och att det blev deras fall. De har tappat väldigt många poäng från ledning den här säsongen, vilket aldrig är ett positivt tecken i ligasammanhang.

:::

Mer under veckan som kommer så klart.

:::

Be Champions!!

En efter en har utmanarna fallit bort, till sist finns bara ett fåtal lag kvar i respektive kamp. Tidigt i våras, alternativt redan från början, stod det klart att titeln skulle hamna i Manchester. Våren har sett i tur och ordning Liverpool och Chelsea falla ifrån i kampen om Champions League-platserna. Och på samma sätt har först Wolves och därefter Blackburn fått ge vika i nedflyttningsstriden.

Sju lag är fortfarande inblandade i någon av dessa tre strider och dessa sju lag är utspridda på sex helt avgörande matcher under den här helgen i maj, den sista för säsongen.

:::

Titelstriden

Man City vs QPR – En match som Man City kort och gott bör, måste och med all tänkbar sannolikhet också kommer att vinna, och på vis bli engelska ligamästare med alltifrån målskillnad till tre poängs marginal. Endast två omständigheter försvårar läget, all press ligger nu på Man City, och QPR spelar för sin Premier League-existens. Men det är hemmaplan för Man City, och QPR är alldeles för svaga för att ens kunna störa det väntande titelfirandet på Etihad Stadium. – Titelchans: 99%

Sunderland vs Man Utd – En tuff uppgift till att börja med för Man Utd, som inte blir lättare av att tvingas spela den med vetskapen att chansen till ligatiteln är mikroskopisk. Gamnackar och motivationsproblem således, och bättre förutsättningar än så behövs om man ska besegra Sunderland på Stadium of Light. Sunderland har förvisso inget att spela för, annat än att avsluta säsongen på ett bra sätt inför hemmafansen. – Titelchans: 1%

:::

Nedflyttningsstriden

Man City vs QPR – Mardrömsscenariot den här säsongen torde vara att gå in i sista omgången och veta att man måste ta poäng för att vara säker på att hålla sig kvar i Premier League, och behöva göra det borta mot Man City, som själva behöver en vinst för att säkra ligatiteln. Mark Hughes måste undra vilka ödets makter han har förolämpat. QPR må hoppas för det bästa på Etihad, men deras mesta hopp står nog till vad som händer på Britannia Stadium. – Nedflyttningsrisk: 45%

Stoke vs Bolton – Måstematchernas måstematch för Owen Coyle och Bolton. En katastrofal säsong kommer till sin kulmen borta mot Stoke, liknande vad som skedde förra säsongen, och som då slutade med en av Boltons värsta förluster i mannaminne. Ska Stoke stå för ännu ett dråpslag mot Bolton eller ska Bolton lyckas gilla läget på Britannia Stadium, vinna mot Stoke, och hoppas att Man City gör sitt jobb hemma mot QPR? – Nedflyttningsrisk: 55%

:::

Champions League-striden

West Brom vs Arsenal – Om det inte varit för Chelsea så hade Arsenal nog kunnat gilla läget inför den här omgången, men i nuläget så är det alls inte säkert vad den där fjärdeplatsen egentligen är värd. Alltså måste Arsenal vinna för att vara säker på att behålla tredjeplatsen, och en bortamatch i sista omgången är alltid en slamkrypare. Hur lyckas laget hantera nerverna, hur motiverade är motståndarna, och hur mycket sanning finns det i diverse skaderykten som cirkulerar? – Champions League-chans: 40%

Tottenham vs Fulham – Tottenham har den fördelen bland de tre inblandade lagen i den här striden att få avsluta på hemmaplan. Det här är en match som Tottenham bör vinna, helst med två mål, för att hålla Newcastle bakom sig och för att kunna ta sig förbi Arsenal, men Tottenham har under säsongens sista tredjedel gjort till en konstform att inte vinna matcher de bör vinna. Nu är det absolut sista chansen, det är ”Come to Jesus”-dags för Spurs och Harry Redknapp, men nu är det inte ens säkert att det räcker längre. – Champions League-chans: 25%

Everton vs Newcastle – Det är ett fantastiskt jobb av Newcastle att ha tagit sig ända till den 38:e omgången och fortfarande ha en chans på en Champions League-plats. Men det var ingen hygglig avslutning de hade. Först hemma mot ett titeljagande Man City, för att därefter avsluta borta mot ett alltid lika vårstarkt Everton. Newcastle måste vinna borta mot Everton, svårt nog, och samtidigt hoppas att båda eller i alla fall en av Arsenal eller Tottenham förlorar eller tappar poäng i sina matcher. – Champions League-chans: 5%

:::

Något ironiskt är alltså att det så här inför den sista ligaomgången alltjämt är Chelsea, som befinner sig på sjätte plats i tabellen, som får anses ha störst chans av de fyra inblandade lagen att nå Champions League nästa säsong.

…………………………………………………

Helgens övriga matcher: Crewe Alexandra vs Southend (L2, Lör 18:30), Cheltenham vs Torquay (L2, Sön 13:00), Chelsea vs Blackburn, Norwich vs Aston Villa, Swansea vs Liverpool, samt Wigan vs Wolves.

Håll utkik efter Elviskostymerna på Liberty Stadium när Swansea möter Liverpool.

:::

Det hela verkar upplagt för ett riktigt Yorkshirederby på Wembley i League Ones playoff. Sheffield United grejade 0-0 borta mot Stevenage igår kväll, och tidigare under dagen tog Huddersfield ett järngrepp om finalplatsen genom att besegra MK Dons med 2-0 på bortaplan.

:::

Mycket av nästa vecka kommer att gå ut på att sammanfatta ligasäsongen som gått, men även att titta framåt mot den stundande Champions League-finalen, som självklart har rätt hårda implikationer också för ligan den här säsongen.

Be Champions!!

Men oavsett vad som nu händer i den sista omgången så är det ändå fullt möjligt att ha en uppfattning om hur lagens olika managers egentligen har skött sig den här säsongen. Kanske är det till och med bättre att fundera kring detta nu, innan bitterhet eller okritisk upprymdhet har tagit fästa efter det att den sista omgången är färdigspelad. Möjligen kommer vi på så vis fram till mindre färgade och mer sunda slutsatser.

Början på slutet således. Låt oss gå igenom manager för manager, och se vilka betyg på en tiogradig skala vi landar på.

:::

Arsenal – Arsene Wenger. Såväl förberedelserna inför säsongen som säsongens inledning var rent katastrofala för Arsenal. Robin van Persie såg till att hålla Arsenals hopp vid liv. Nödvärvningar på transferfönstrets sista dag visade sig oväntat lyckade, och Wenger har under senhösten och våren krämat ur varenda droppe ur Arsenals lagbygge. – Betyg 8 av 10.

Aston Villa – Alex McLeish. Välkomstmattan var knappast utrullad för McLeish när han först kom till klubben, och inte har det förändrats under säsongen. Han har drabbats av skador på nyckelspelare, Darren Bent bland dem, men att han med bara omgångar kvar fortfarande hade sitt Aston Villa indraget i nedflyttningsstriden imponerar inte. Överdriven taktisk försiktighet och negativt spel ger honom inga pluspoäng. – Betyg 2 av 10.

Blackburn – Steve Kean. Man undrar om någon annan än Kean har varit så mycket utav en kontrasternas man. Hatad av fansen, till synes orubbligt förtroende hos ägarna. Har inte lyckats kommunicera vare sig taktiska direktiv eller något engagemang till spelarna, med bedrövliga resultat som följd. – Betyg 2 av 10.

Bolton – Owen Coyle. Betraktad som en av engelsk fotbolls framtidsmän på managerposten. Har vunnit viss beundran för att ha fått ”fula” Bolton att spela positiv och konstruktiv fotboll. Det här har varit en tuff säsong med nedflyttning som en ytterst reell risk inför sista omgången. Men oj vilka förutsättningar. Johan Elmander såld. Långtidsskador på Chung-Yong Lee och Stuart Holden. Och så Fabrice Muambas hjärtproblem till råga på allt. – Betyg 5 av 10.

:::

Chelsea – Andre Villas-Boas & Roberto Di Matteo. Förväntningarna på Villas-Boas var enorma; den nye Mourinho. Resultaten inte bara misslyckades med att möta dessa förväntningar, de var katastrofala, med en taktik som inte var anpassad efter spelarmaterialet. Di Matteo gick back to basics, vilket i alla fall i cuperna fått Chelsea att påminna om fornstora dagar. FA-cuptiteln är bärgad och Champions League-finalen är runt hörnet. – Betyg 1 samt 8 av 10.

Everton – David Moyes. Under inledningen av säsongen fanns anledning att undra om Moyes magi på Goodison Park möjligen tagit slut. Han såg därtill trött ut på jobbet. Men laget har lyft (igen) under våren, Everton slutar återigen på övre halvan och ser ut att ha goda chanser att komma före Liverpool i ligan. A job well done. – Betyg 7 av 10.

Fulham – Martin Jol. Fulham har utkämpat en i hög grad anonym säsong så här långt. Men i skymundan så har Jol påbörjat ett väldigt intressant lagprojekt med Fulham. Flera nya spelare har fått laget att klicka och Clint Dempsey att fullständigt explodera. Jol har utvecklat Roy Hodgsons defensiva organisation med ett mer konstruktivt anfallsspel. – Betyg 7 av 10.

Liverpool – Kenny Dalglish. En säsong svår att sätta fingret på. Lyckat cupspel uppblandat med katastrofalt ligaspel. Satsningen inför säsongen var enorm men den har inte gett förväntade resultat på fotbollsplanen. På längre sikt kan det visa sig guld värt, men på kort sikt har det inte fungerat. Framför allt finns taktiska frågetecken kring Liverpools spel, och det är Dalglishs fögderi. – Betyg 3 av 10.

:::

Man City – Roberto Mancini. Mycket förväntades av Man City den här säsongen och till viss del har Mancini också infriat dessa. Stundtals har Man City varit ligans överlägset bästa lag, vid andra tillfällen har återhållsam taktik och tveksam trupphantering stått laget dyrt. Att åka ur i Champions Leagues gruppspel var en klar missräkning. Mancini har imponerat med att få ihop Man City till ett lag, och lyckades få laget att fortsätta jaga mot slutet av säsongen. – Betyg 7 av 10.

Man Utd – Alex Ferguson. Tveksam säsong för Ferguson. Givet skadeproblem och generationsväxling så har det varit enormt imponerande att ha drivit Man City ända in i sista omgången i titelstriden. Tveksamma taktiska beslut har dock lett till viktiga poängtapp i ligan och till väldigt onödiga cuputtåg ur både Champions League och Ligacupen. – Betyg 5 av 10.

Newcastle – Alan Pardew. Absolut ingen Newcastlesupporter hade nog kunnat drömma om en sådan här säsong. Extremt lyckade värvningar har kombinerats med en väldigt gedigen taktisk uppbyggnad av laget. Har fått laget att klicka defensivt utan att begränsa dem offensivt. Chans på Champions League-spel med en omgång kvar av säsongen säger allt. – Betyg 9 av 10.

Norwich – Paul Lambert. De var ju mer eller mindre dödsdömda från start, efter att på bara ett drygt år gått från League One till Premier League. En spelartrupp utan någon som helst väsentlig Premier League-erfarenhet, Norwich har överraskat och övertygat gång på gång under den här säsongen av Premier League, aldrig i farozonen för nedflyttning. – Betyg 10 av 10.

:::

QPR – Neil Warnock & Mark Hughes. Det vore ju fel att säga att Warnock överpresterade på jobbet, men han höll hur som helst nykomlingen QPR ovanför nedflyttningsstrecket, och hade att brottas med struliga ägare I början av säsongen. Mark Hughes kom in med hög svansföring, men har fundamentalt misslyckats med att göra något bättre än vad Warnock mäktade med. – Betyg 6 samt 4 av 10.

Stoke – Tony Pulis. Likt Fulham så har Stoke fört en relativt anonym tillvaro I Premier League den här säsongen. Man är fortsatt ett stabilt mittenlag och möjligen undrar man ju om det möjligen finns några fler steg att ta för Stoke och Pulis. I Europa League hade dock Stoke vissa framgångar under sina första trevande steg i det europeiska cupspelet. – Betyg 6 av 10.

Sunderland – Steve Bruce & Martin O’Neill. Bruce fick 13 matcher på sig den här säsongen, inför vilken han gjorde kraftiga förändringar I spelartruppen med många värvningar, och lyckades bara vinna två av dem. O’Neill kom in som ett yrväder och återställde mycket av ett stukat självförtroende hos Sunderlands spelare, hittade en ny talang i James McClean, och lyfte omedelbart laget i tabellen. – Betyg 2 samt 8 av 10.

Swansea – Brendan Rodgers. En managerprestation som i mångt och mycket påminner om Paul Lamberts i Norwich. Flera intelligenta värvningar, av bland andra Danny Graham och Gylfi Sigurdsson, samt en konstruktiv taktik som fått Joe Allen och Leon Britton att ligga långt fram i statistiken över Europas bästa passningsspelare. Få trodde Swansea skulle kunna hålla sig kvar i Premier League, de passerar nedflyttningsstrecket med luft ned till ribban. – Betyg 9 av 10.

:::

Tottenham – Harry Redknapp. En magisk höstsäsong och tidig vårsäsong för Tottenham. Champions League-platsen såg säkrad ut och man talade till och med om Spurs som titelkandidater. Sedan hände något. Tveksam förmåga till rotation är en tung faktor, men Redknapp har också ställt till det för sig själv med rättegången samt spekulationerna om förbundskaptensposten. Det utmärkta tabelläget har kastats bort under våren. – Betyg 5 av 10.

West Brom – Roy Hodgson. Det är något speciellt ändå med Roy Hodgson och små eller medelstora klubbar i Premier League, han lyckas alltid få ut maximalt av dem. Hans taktiska sinnelag passar helt enkelt just den situationen alldeles utmärkt. Med en begränsad budget och en i stort sett lika begränsad spelartrupp slutar West Brom förmodligen ändå på övre halvan. Ingen dålig bonus att bli anställd som Englands förbundskapten heller. – Betyg 8 av 10.

Wigan – Roberto Martinez. Wigans säsongsavslutning har varit av det klart mer imponerande slaget, med några extremt meriterande segrar, som säkrat nytt Premier League-kontrakt och räddat ett läge som under långa stunder av säsongen har sett helt hopplöst ut. Det imponerar. Samtidigt infinner sig den något snikna frågan, hur kom det sig att det tog tre fjärdedelar av säsongen att få till allt detta positiva? – Betyg 7 av 10.

Wolves – Mick McCarthy & Terry Connor. McCarthy fick sparken i februari, efter en hemsk derbyförlust mot West Brom, och Wolves under strecket på målskillnad. Kritiken man kan rikta mot McCarthy var att detta ju inte var det minsta bättre än vad vi sett under tidigare säsonger. Connor har däremot misslyckats fullständigt, Wolves blev klara för nedflyttning med flera omgångar kvar av säsongen. Till Connors försvar ska ändå sägas att han gjort sitt bästa i ett jobb han knappast bad om att få. – Betyg 3 samt 2 av 10.

:::

I skrivande stund rapporteras det att Ståle Solbakken har tillsatts som Wolves nye manager från och med nästa säsong. Passar nog bra. Solbakken har ju varit tekniskt död i sju minuter en gång, och Wolves har ju ärligt talat sett ut att vara rätt döda i minst sju ligamatcher den här säsongen.

Och det går även rätt ihärdiga rykten om att ett uttalande från Liverpool är att vänta efter söndagens avslutande ligamatch som gäller managerposten i klubben, och att röksignalerna månne ska tydas som att Kenny Dalglish timme är slagen.

…………………………………………………

Kvällens match: Stevenage vs Sheffield United

Första matchen i League Ones playoff mellan Stevenage som med nöd och näppe tog sig till playoff, och Sheffield United som sumpade en automatisk uppflyttning i de sista omgångarna. Mot just Stevenage av alla lag. Vilket tillät värsta rivalerna Sheffield Wednesday att smita förbi dem. Ett dåligt omen eller hämnden är ljuv?

Sheffield United har rätt stora anfallsproblem i och med att Ched Evans alltså dömts till fängelse för våldtäkt, samtidigt som James Beattie drog på sig ett rött kort mot Exeter och därmed missar playoff-spelet i sin helhet. Det är alltså en tuff situation de försatt sig i, trots favoritskapet.

:::

Venkys säger sig ha inga som helst planer på att sälja Blackburn Rovers. Och Steve Kean har ju under säsongen bemästrat till närmast en konstform att låtsas som ingenting.

”Nobody is to be blamed” säger Venkatesh Rao, en av Venkys direktörer, något ironiskt och självbedrägligt. Ingen ska få skulden alltså, utom möjligen då den tillförordnade VD:n Paul Hunt, vars brev till Venkys i december med svidande kritik både mot Venkys och Steve Kean, nyligen läckt ut, och som alldeles nyss fått sparken.

På grund av kostnadsskäl naturligtvis, inte på grund av brevet!

:::

Skitkul rubrik i Daily Mail: “Fergie vs Olympics”. Alex Ferguson no like this Olympic football thing, man!

Be Champions!!

Det som skiljer Telegraphs genomgång från tidigare genomgångar, som mest fokuserat på resultatrelaterade mått eller skuldsättningsgraden, är att de primärt håller koll på en klubbs kassaflöde. Hur mycket pengar genererar en klubb och hur mycket pengar förbrukar den?

Det nya bidrag Telegraph faktiskt gör är att tillhandahålla ett mått på respektive klubbs solvens, det vill säga deras förmåga till långsiktig och självständig ekonomisk överlevnad.

Med dessa siffror som utgångspunkt är det möjligt att skapa en alternativ form av ligatabell, baserat på just dessa ekonomiska ingångsvärden, och utifrån denna dra vissa enkla slutsatser:

:::

:::

En snabb titt på tabellen avslöjar att fem av Premier Leagues klubbar alltså brottas med direkta solvensproblem. Det vill säga det är klubbar som som inte genererar intäkter nog för att kunna betala för verksamhetens kostnader samt räntekostnader på sina skulder.

Å andra sidan kan vi också se att den allmänna bilden av Premier League som bestående av en mängd klubbar på ruinens brant är rejält överdriven. Solvensen för Premier League som helhet är mycket god, även om det i huvudsak är ett fåtal klubbar som driver upp siffran.

:::

Flera tidigare studier har också kommit fram till att den ekonomiska faktor som bäst korrelerar med ett lags tabellplacering är lönerna. Ju högre löner en klubb betalar ut desto bättre ligaplacering. Den här genomgången av Telegraph stöder tveklöst den slutsatsen.

Baserat på den här genomgången så ser vi att också en klubbs omsättning spelar stor roll för deras ligaplacering. Omsättning, det vill säga en klubbs totala intäkter, är med andra ord ett tämligen bra mått på en klubbs styrka även på fotbollsplanen.

:::

Glazers ägande av Man Utd är en återkommande punkt för diskussion, där deras skuldsättning av klubben och hur de har dränerat klubben på runt £500m särskilt lyfts fram. Å andra sidan visar den här genomgången att bilden av nödvändighet är mer komplex än så. Även med Glazers som ägare är Man Utd alltså otroligt solventa, de genererar mycket mer intäkter än vad klubben gjorde innan Glazers tog över klubben, de har en hälsosam lönenivå sett till omsättning, och ett mycket starkt kassaflöde.

Samtidigt är Telegraphs genomgång inte fullständig. Solvensmåttet kan ses som ett indikator på klubbarnas muskler på transfermarknaden. Men rika ägare har gjort det måttet mindre relevant för klubbar som Man City, Aston Villa, Stoke och Bolton.

:::

Den mest oroväckande slutsatsen som Telegraphs genomgång ger upphov till är emellertid att det inte verkar finnas något klart och tydligt samband mellan en klubbs solvens och en klubbs framgångar på fotbollsplanen och i Premier League-tabellen.

Man City är så klart ett uppenbart exempel. Etta i tabellen, de vinner med all säkerhet ligan den här säsongen, men har en solvens som är ligans överlägset svagaste. Lika uppenbart är emellertid Wolves, som är bland Premier Leagues fem ekonomiskt mest stabila klubbar, imponerande sett till deras litenhet, men som trots detta spelar i The Championship nästa säsong.

Där finns med andra ord fortfarande klara och tydliga incitament för engelska fotbollsklubbar att strunta i sin egen finansiella solvens i syfte att öka sina chanser till snabba framgångar på fotbollsplanen. Och detta sprider sig naturligtvis som ringar på vattnet över hela den engelska fotbollen, allt längre ned i det engelska seriesystemet.

:::

Be Champions!!

Vad var det som gick fel? är en vanlig fråga när ett lag på något sätt har misslyckats, man försöker ta reda på vad misslyckandet beror. I Blackburns fall är det helt fel fråga. Den mer korrekta frågan i Blackburns fall är förmodligen: Var det något som över huvud taget gick rätt?

För 18 månader sedan köpte Venkys klubben. Blackburn var då ett hyfsat stabilt mittenlag med en etablerad manager i form av Sam Allardyce. Bara en kort tid senare sparkade ägarna Allardyce med argumentet att man ville spela som Barcelona. Istället tillsatte de Steve Kean, en ren novis i sammanhanget.

Under dessa 18 månader har Blackburn under Steve Kean vunnit 13 ligamatcher, att jämföra med Wigans sex vinster sedan slutet av mars. Man har gått från mitten av Premier League till nedflyttade från Premier League. De har gjort sig av med flera av sina bästa och mest lovande spelare samtidigt som de gjort sig själva till åtlöje genom att prata om den ena värvningen mer orimlig än den andra och planer på Champions League-fotboll.

Ägarna i form av Venkys har uppvisat några enastående exempel på uselt ledarskap och obefintlig kompetens. Deras diverse mediauttalanden är bara början. Att sparka Sam Allardyce var naturligtvis helt befängt, att placera klubbens strategi i händerna på en extern agent är närmast kriminellt korkat, och att sälja bort klubbens bästa spelare leder sällan till framgång.

Det enda som varit värre än vad Blackburns ägare har gjort med klubben är när de i grund och botten gjort ingenting. Som när de utlovar investeringar i spelartruppen, för att därefter inte investera en krona. Som när de handikappar hela klubbledningen genom att lämna ordförandeposten vakant under en hel säsong. Mest parodiskt av allt är att det på goda grunder har sagts att Venkys över huvud taget inte kände till möjligheten att Blackburn kunde åka ur Premier League när de köpte klubben.

Steve Kean fick mycket beröm för sin värdighet och sin stoism när han kritiserades som allra mest och våldsamt runt mitten av den här säsongen. Att motsätta sig hot är en sak, att berömma hans managerinsats är emellertid en helt annan. Steve Kean har visat sig fullständigt otillräcklig uppgiften som manager för Blackburn, taktiskt såväl som organisatoriskt, och det är svårt att se att han har någon annan kompetens än att ha Jerome Anderson som manager, det vill säga tidigare nämnd externa agent.

Nästan allt som kan ha gått fel i Blackburn har också gått fel. Det enda som inte har gått fel med Blackburn den här säsongen är supportrarna. I slutänden är det ändå de som får betala det yttersta priset för klubbens förfall.

:::

Blackburns supportrar har varit konsekventa i sin lika bitande som ihärdiga kritik mot allt som har med Venkys att göra, alltsedan den stund de tidigt insåg att Venkys löften var värda mindre än det foder med vilket de matar sina kycklingar. Det har varit högljutt, det har stundtals gått över gränsen, det har ofta varit roligt, som i måndags när de släppte in en tuppkyckling på planen. Det har oavsett vilket varit en ständigt närvarande kuliss till Blackburns hela säsong.

Nu finns det en skola som verkar mena att supportrar har till uppgift att stötta laget, oavsett vad. I vått som i torrt, strunt samma vad som händer runt omkring, och att den typ av protester som Blackburns supportrar ägnat sig åt den här säsongen stör laget och därmed blir ett tecken på så kallat dåligt supporterskap.

Detta är enligt mig strunt. Det är en väldigt snäv syn på supporterskapet, något som förvandlar supportrar till nyttiga idioter. Supportrar är den intressegrupp, kanske den enda intressegrupp, till en klubb som har ett riktigt och genuint långsiktig perspektiv på klubben. Naturligtvis är det inte bara deras rättighet, utan kanske också deras förbannade skyldighet, att protestera och visa sitt missnöje när de upplever att deras klubb styrs på ett inkompetent och direkt skadligt sätt.

Det hela är en moralisk fråga, som handlar om relationen mellan klubb och supportrar och om vad och vilka klubben faktiskt är till för. Och moral trumfar i det här fallet resultaten på fotbollsplanen. Kort och gott anser jag att den enda klubbfunktionen i Blackburn Rovers den här säsongen som har fungerat som den är tänkt att fungera, är just supportrarna.

Det håller tydligen inte läsarna av Telegraph med om, där drygt 25% av totalt äver 2,300 svarande anser, i ett val även inkluderandes ägarna, Steve Kean samt spelarna, att det är supportrarnas fel att Blackburn åker ur Premier League.

:::

Nu kanske man vill kritisera supportrarna för att de riktar sin vrede mot Steve Kean snarare än mot ägarna Venkys, som är de som trots allt sitter på det stora ansvaret för klubbens hela förfall. Det kan ju på ytan låta klokt, kritik ska ju riktas mot de som förtjänar kritiken.

Men vad händer då när ägarna, Venkys i det här fallet, gör sig osynliga, gömmer sig i Indien närmare bestämt, mot vilka ska man då försöka rikta kritiken? Supportrarnas problem i det här fallet är att det inte finns några fysiska manifestationer av ägarna mot vilka de kan rikta sin vrede. De har inte vågat visa sig på Ewood Park under säsongen. Vill de klubben något så får Steve Kean sätta sig på ett plan tur och retur till Indien.

I brist på annan måltavla så blir alltså Steve Kean måltavlan. Och är detta därmed fel? Nej. Av i grund och botten två skäl. För det första är Steve Kean tillsatt av Venkys, uppfattas med viss rätta som deras nickedocka, deras yes-man vid rodret, och som en symbol för ett korrupt ägarskap och en inkompetent ledning. För det andra så är även anställningsförhållandet så att Kean är anställd av klubbens styrelse, det vill säga ägarna, och är i det avseendet också deras representant.

Någon Alex Ferguson eller Arsène Wenger, som har byggt upp självständiga maktbaser i sina respektive klubbar, är Steve Kean inte. Det är alltså omöjligt att betrakta och värdera honom lika självständigt gentemot klubbarnas ägare som man vill göra med Ferguson och Wenger.

:::

Albert O Hirschman är en berömd ekonom som formulerat olika strategier som konsumenter eller medlemmar kunde använda sig av som reaktion till vad de uppfattar som brister eller försämringar i en vara eller organisation; nämligen exit, voice och loyalty.

Kort och gott så kan en medlem välja att försöka påverka organisationen antingen genom att lämna den (exit), eller genom att protestera mot det man anser vara fel (voice). Graden av lojalitet medlemmen känner för organisationen påverkar vilket alternativ han eller hon väljer.

Lojalitet är bland de främsta kännetecknen hos en supporter, och därmed är exit helt enkelt inte något realistiskt alternativ. Det enda sättet en supporter således kan utöva någon form av påverkan på klubben är genom att göra sin röster hörda. Ibland annat Spanien ges supportrarna en viss minimal möjlighet att göra sina röster hörda på årsstämman, i England finns bara den möjligheten kvar på läktarna.

Låt oss för allt i livet inte förlora den möjligheten genom att använda ”laget” som en förtryckets mekanism.

:::

Den 21 december 2011 skrev Blackburns tillfällige VD Paul Hunt ett brev till Blackburns ägare, där han varnade för finansiella svårigheter i klubben, för att klubben riskerade nedflyttning, och rekommenderade ägarna att sparka Steve Kean som manager. Detta brev sammanfattas här, där ni även hittar en länk till brevet i sin helhet:

https://www.guardian.co.uk/football/2012/may/08/blackburn-rovers-letter-venkys

Brevet förblir obesvarat.

……………………………………………………

Kvällens match: Birmingham vs Blackpool

Vilka ska ersätta Blackburn i Premier League? Blackpool och Birmingham kämpar om att ta sig till Wembley och där slåss med West Ham om möjligheten. Blackpool leder med 1-0 efter första matchen, där de missade många chanser till en större ledning. Kommer det att straffa sig på bortaplan i returen?

:::

Det var inte mycket till fotbollsmatch mellan Liverpool och Chelsea igår kväll. Det såg Chelsea till genom att över huvud taget inte delta i matchen, John Terry hade en sällsynt dålig kväll. Chelseas enda chans att nå Champions League också nästa säsong är med andra ord att vinna den här säsongens final.

:::

Lite synd tycker jag ändå det är att Kentucky Fried Chicken inte finns i Sverige, när de trots allt har etablerat sig i Köpenhamn.

Be Champions!!

Förslag på spelare ni vill se mottages gärna, jag kan dock inte lova att de kommer med.

:::

Jag inleder med en blogg jag väntat länge på att skriva. Historien om David Rocastle är en tårdrypande sådan, så fram med näsdukarna gott folk för nu åker vi.

:::

31 mars 2001. Arsenal tar emot Tottenham på Highbury, men den vanliga stämningen vill inte riktigt infinna sig. Det beror på att detta inte är något vanligt North London Derby, på morgonen kom ett besked ingen hade väntat sig. David Rocastle hade förlorat kampen mot cancern. Slutet på en saga, en saga som handlar lika mycket om en fantastisk fotbollspelare som om en underbar människa. Men sagan, den började redan 1983…

:::

En dag 1983 skrev Arsenal kontrakt med två unga talanger, Tony Adams och David Rocastle. Medan Tony debuterade samma höst fick David vänta något år längre. En av alla fantastiska historier om David Rocastle utspelar sig under hans första år i Arsenal. David dribblade med huvudet nedböjt och hade således svårt att hitta passningar till medspelare, tränarna förstod först inte vad problemet var men snart kom man på det. Martin Keown berättar:

“They couldn’t work out why Rocastle was running around dribbling with his head down. So they took him to the halfway line and said: ‘Can you see the goal?’ and he couldn’t. His eyesight was terrible. They sorted him out with contact lenses and his career took off.”

Han fick snabbt ryktet om sig att vara den mest talangfulla spelaren i Englands södra ungdomsliga och på nyårsaftonen 1984 skrev han på sitt första professionella kontrakt. Han debuterade den 28 september 1985 mot Newcastle och spelade drygt 20 matcher under sin första säsong. Londonfödd som han var hade publiken inga problem att ta honom till sina hjärta och snart var han ”Rocky” med hela Islington. Att han dessutom var en spelare med fantastisk teknik gjorde inte heller saken värre.

Under hans tidiga karriär var det många äldre spelare som trodde sig kunna skrämma honom med tufft spel. Men ack så de bedrog sig. Rocky hade genom en tuff barndom, bland annat dog han pappa tidigt, lärt sig att ge tillbaka lika hårt. Han hade genom åren många klassiska dueller med Stuart Pearce och Alan Hansen. Efter en tuff tackling bakifrån av Hansen under den där matchen på Anfield skall Rocky bara ha studsat upp och utbrustit:

”What’s up? Getting old Alan?”

1987 kom hans första riktigt stora stund, Arsenal mötte Tottenham på White Hart Lane i ett omspel av ligacupsemifinalen. Matchen stod 1-1 och var inne på stopptid när bollen hamnade hos Rocky i straffområdet. Med en långsamt studsande vänster överlistade han Ray Clemence och skickade Arsenal till Wembley. Väl där vann han sin första titel med klubben.

Tillsammans med Michael Thomas och Paul Davis bildade han de kommande säsongerna hjärtat i det Arsenallag som vann ligan på Anfield 1989. Hans agent berättar:

”I remember David sitting in my office the day before the travelled and he looked at me and said, Jerome he saud, we’re gonna win. He said we’re gonna win by two goals, I believe it will be 0-0 at halftime . He said we will score one fairly early in the second half and then we’ll nick a goal near the end.”

Tidigt i den första halvleken vann Rocky den frispark som Alan Smith nickade in till 1-0. Här kommer också Ian Wright in i berättelsen för första gången. Ian, på den här tiden i Crystal Palace, berättar om sina känslor kring titlen och vad den betydde för hans nära vän:

”I was crying for him because I know what it meant to him to win the Championship for Arsenal at Liverpool.”

Rocky hade en fantastisk säsong, han blev utsedd till årets unga spelare och fick debutera i landslaget.

Året efter var tyngre för laget men Rocastle fortsatte leverera, säsongen avslutades med ett VM-slutspel i Italien. Rocky var en av de sista som petades ur den engelska truppen med löftet att han skulle vara stjärnan i VM 1994, en turnering England missade.

Rocastle drabbades av många skador 90/91 och spelade bara 13 matcher , men delar av hans frånvaro hade andra skäl. Efter det första av många ”Battle of Old Trafford” mellan klubbarna bestämde George Graham att skärpa disciplinen. När då Rocky i den efterföljande matchen lät en Southamptonspelare veta att han levde, efter en sen tackling på Anders Limpar, valde Graham att bänka honom. Arsenal vann dock ligan igen, Rockys andra och sista ligatitel.

Säsongen 91/92 var något bättre men David plågades av sina återkommande knäskador. Men det var under den här säsongen han stod för sitt kanske vackraste mål i karriären. Matchen var mot United på Old Trafford, Rocky vann först bollen för en Unitedspelare och lurade sedan skjortan av två till för att avsluta med att chippa bollen över Schmeichel från 25 meter. Han fick även göra sitt sista mål i Arsenaltröjan mot United, i hemmamatchen. Men det här var också säsongen när han för första gången i sin karriär fick spela med sin kanske bäste vän Ian Wright. Så här berättar Ian:

”I can’t even tell you how happy he was when we played Southampton, my league debute and I scored a hat trick and he scored the other one. He came over and, you know what I mean, that was the picture of it. It was for me a perfect match.”

Rocky avslutade sin Arsenalkarriär med en magnifik uppvisning mot Southampton på Highbury och han lämnade planen till stående ovationer.

Den sommaren sålde Arsenal honom till Leeds för £2m vilket var nytt rekord för Leeds. Han var tänkt som långsiktig ersättare till Gordon Strachan i Leeds mästarlag. George Graham kallade in David Rocastle för ett möte i hans bil på parkeringen utanför Colney. Graham förklarade att man accepterat ett bud från Leeds då man var osäker på hans knän och budet varit för bra för att tacka nej till. Rocky brast ut i gråt, han ville inte lämna Arsenal men Graham förklarade att han inte hade något val. Graham har senare nämnt detta som hans ledsammaste stund i karriären.

I Leeds blev han aldrig någon hit och han såldes bara ett och ett halv år senare till Manchester City. Karriären gick vidare till Chelsea och lån hos Norwich och Hull. Rocky nådde dock aldrig upp till den nivå han hade i Arsenal. Han skador hindrade det. Paul Davis tror att chocken att tvingas lämna Arsenal också hade stor del i det hela. Trots detta älskade fansen denna helyllekille varthän han drog fram, man kunde helt enkelt inte tyck illa om David Rocastle.

1998 när hans kontrakt med Chelsea gick ut åkte han till Malaysia och gjorde en och en halv säsong där. Finalen i 1999 års President Cup blev hans sista i karriären.

Bara ett år efter att karriären tagit slut kom det tunga beskedet. David Rocastle hade drabbats av non hodgkins lymfoma, cancer i immunförsvaret. Han sattes på en aggressiv cellgiftsbehandling. Några månader in på den samma kommer en av den här historiens mest hjärtskärande ögonblick. David Dein besöker honom och har följande budskap:

”It’s time to come home, once you’re over this illness there’s a coaching post waiting at Highbury.”

Rocastle kämpade tappert men förgäves. Tidigt på morgonen den 31 mars 2001 förlorade han kampen. Ian Wright, Michael Thomas och Paul Davis var samtliga oförmögna att kommentera. Graham Rix som spelat i Arsenal i början av Rocastles karriär, som när han lämnat för Frankrike fått ett brev med lyckönskningar och tack för all hjälp från Rocky, som nu var manager i Portsmouth lämnade inte sitt kontor på hela morgonen. David Rocastle var mannen som alla älskade, mannen med det där leendet man bara inte kunde låta bli att stämma upp i själv när man såg det.

Senare samma kväll spelade Arsenal mot Totteham på Highbury. Matchen dominerades av Robert Pires, iförd Rockys gamla nummer 7. Pires dedikerade sitt 1-0 mål till Rocky.

Arsenals sista match för säsongen är FA Cup-finalen mot Liverpool, med sig som maskot har man Davids son Ryan.

:::

David Rocastles namn och anda lever kvar i Arsenal. På Colney finns idag en träningsanläggning som är uppkallad efter honom och klubben hade 2005 David Rocastle Trust som sin ”Charity of the Year”. Än idag kan man ibland höra hans berömda ramsa ljuda över läktarna:

”Oh Rocky Rocky, Rocky Rocky Rocky Rocky Rocastle”

När Arsenal spelade sin sista match på Highbury lät det så här.

:::

Rocky hade ett ordspråk han alltid förmedlade till ungdomarna i klubben:

”Remember who you are, what you are and who you represent”

:::

31 mars 2001 Highbury, Islington, London. Matchen mellan Arsenal och Tottenham inleds med en tyst minut. Det enda som bryter tystnaden är ljudet av människor i publiken som gråter.

:::

En tribute över han karriär hittar ni här.

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

//Martin Palmér

Det har varit oerhört jämnt mellan Man City och Man Utd den här säsongen, något som tabellen onekligen visar med all önskvärd tydlighet. Det som främst imponerat på mig med Man City är emellertid det sätt på vilket de tog sig samman efter förlusten mot Arsenal när de fann sig åtta poäng efter Man Utd, snarare än föll samman som många andra lag hade gjort.

Det kan pratas om pengar hit och legoknektar dit, något sådant lyckas man inte med om man inte är ett riktigt lag, med just betoning på lag. Endast en fullfjädrad cyniker eller partisan kan låta bli att imponeras av och beundra just detta. Det som faktiskt är Roberto Mancinis stora och mest konkreta bidrag till Man Citys framgångar, snarare än att betrakta det som en produkt utav taktisk ofelbarhet.

Yaya Touré – ett monster till spelare.

:::

Otroligt dyrbart att tappa tvåmålsledningar i slutet av matcher

Man Utd tappade en ledning med två mål hemma mot Everton och kan mycket väl ha förlorat ligatiteln av den anledningen. Bolton tappade också två mål i slutet av helgens hemmamatch mot West Brom, och det kan visa sig stå dem oerhört dyrt i nedflyttningsstriden.

De som jublar över det är Aston Villa, som med den upphämtningen av sina Midlandsrivaler, samtidigt som de själva lyckades ta en poäng hemma mot Tottenham, har säkrat en plats i Premier League också nästa säsong.

Det försätter emellertid Bolton i en extremt prekär situation. De måste nu vinna sista bortamatchen för säsongen mot Stoke, inte precis en uppgift som något lag skulle avundas dem. Om de trots allt vinner, molnets silverkant, så kan de ändå ha väldigt goda förhoppningar om att faktiskt hålla sig kvar, då något annat skulle kräva att QPR tar poäng borta mot ett titeljagande Man City.

Men det kan inte ha varit några glada miner i Boltons omklädningsrum i går kväll.

:::

Lyckan står Arsenal bi

Nio liv tycks Arsenal och Arsene Wenger ha. De tappar onödiga poäng på löpande band men rivalerna om Champions League-platserna verkar helt och hållet oförmögna att dra nytta av det. Ändock väntar en riktig slamkrypare till bortamatch i sista omgången mot West Brom, men nu har de åtminstone allting i egna händer, och oavgjort räcker för att vara helt säkra på minst en fjärdeplats. Även om det ännu är oklart exakt vad den fjärdeplatsen faktiskt är värd.

:::

Nog vore det i och för sig djupt ironiskt om det var just Mark Hughes som mot alla tänkbara odds skulle förvägra Roberto Mancini ligatiteln. Men nej, det kan helt enkelt inte hända.

……………………………………………………

Kvällens matcher: Blackburn vs Wigan, samt West Ham vs Cardiff.

Blackburns enda minimala chans till Premier League-överlevnad. De måste vinna stort mot Wigan ikväll. Förmodligen inte i hopp om att komma ifatt Wigan, som bara behöver en poäng hemma mot ett redan nedflyttningsklart Wolves i sista omgången, utan för att komma ifatt QPR, som Blackburn måste hoppas få dyngstryk av Man City i sista omgången. Samtidigt som Blackburn vinner borta mot Chelsea. Ja, ni förstår.

:::

We all dream of a team of Olsson’s. Eller: Alla heter Olsson i Sverige!

Mirror gör en grej av att Everton är intresserade av att värva West Broms svenske försvarare Jonas Olsson. Och lyckas med konststycket att illustrera den korta artikeln med en bild på Blackburns Martin Olsson. Man skulle kunna tycka att Blackburns blåvita matchtröja borde väckt någon misstanke om att allt inte stod rätt till där.

:::

Stor humor när Brendan Rodgers uppmanar samtliga Swanseas fans att till säsongens sista match, hemma på Liberty Stadium mot Liverpool, komma iklädda Elviskostymer. En syn för gudarna. Anspelandes på att folk inför säsongen sa att det var lika sannolikt att Swansea skulle hålla sig kvar i Premier League som att vi skulle få se Elvis vid liv.

Be Champions!!

Han bänkade Andy Carroll.

Det tog en timme innan Liverpool började visa riktigt kamphjärta i den här finalen. Då hade Chelsea hunnit gå fram till 2-0, bland annat efter en orgie av Liverpoolmisstag som ledde fram till 1-0-målet, och Andy Carroll hade precis blivit inbytt.

Steven Gerrard fick aldrig tag i matchen och förmådde inte lyfta sitt lag. Andy Carroll var spelaren som lyckades.

Den stora skillnaden var att med Andy Carroll så fick Liverpool en måltavla i motståndarnas straffområde. Det skapade ett helt nytt tryck på Chelseas försvar. Liverpool har saknat en sådan måltavla, under större delen av den här matchen och under större delen av den här säsongen.

Och det är Kenny Dalglishs ansvar. Vad hade hänt den här finalen om Andy Carroll spelat från start? Var hade Liverpool befunnit sig i ligatabellen nu om Andy Carroll gjorts till en del av Liverpools taktik den här säsongen?

Vad vi ser och har sett under säsongen är en fotbollens taktiska motsvarighet till snålheten som bedrar visheten. Snålhet sägs vara ett typiskt skotskt drag, kanske har vi sett det i två stora engelska matcher den senaste veckan.

Enda risken med Liverpools Carrollinspirerade sista halvtimme är att den första timmens uselhet glöms bort.

:::

Roberto Di Matteo behöver inte bekymra sig om dylika frågeställningar och funderingar om ansvar.

Vilken anställningsintervju han gör. Är det över huvud taget möjligt för Roman Abramovich att anställa någon annan manager?

Det borde inte vara det.

Inte när Chelsea vinner sin fjärde FA-cuptitel på sex år, efter att klubben bara vunnit tre motsvarande titlar under sina tidigare 100 år.

Inte med en Champions League-final runt hörnet.

:::

Inga glada miner på Emirates idag.

Enormt viktiga poäng i Champions League-kampen tappades hemma mot Norwich i en ytterst märklig match som svängde än hit, än dit, och än ned i diket.

Norwich var mer än väl på par för inte bara en poäng, utan för alla tre. Men med Robin van Persie är Arsenal alltid effektiva framåt. Vilket inte alltid hjälper när det har getts mängdrabatt på försvarsmisstag under matchen.

Hur som helst så vattnas det i munnen för både Tottenham och Newcastle, Arsenal har det inte längre i egna händer och i sista omgången väntar en ytterst oviss bortamatch mot West Brom.

:::

Nej – bollen var aldrig över linjen.

:::

Det var säkert runt den femtielfte säsongen i rad som Barnet överlevde ett konferenssamtal på säsongens sista dag, efter en livsviktig 2-1-vinst borta mot Burton.

Konferenssamtal: En hemsk anglicism på conference call, det vill säga risk för att åka ur The Football League ner till The Conference.

:::

Lite sura resultat i andra matcher för Man City efter att de gick top of the table i måndags, inför söndagens bortamatch mot Newcastle. Först vann Newcastle mot Chelsea i onsdags, och Arsenal tappade under lördagen viktiga poäng hemma mot Norwich vilket ger Newcastle ännu mer blodvittring.

Å andra sidan befinner sig Man City i en position att de inte i nuläget behöver bry sig om vad andra lag pysslar med.

:::

Up the Owls!

:::

Det känns som om några möjligen överskattar betydelsen av vad jag skriver på en svensk blogg och dess kommentarsfält för vad som händer på en engelsk fotbollsplan på vilken ett lag från norra London spelar.

Be Champions!!

Det är en final mellan två lag som hittills den här säsongen är antingen obesegrade i cupspel, eller så har de förlorat en enda match mot just den här finalens motståndare. Det är också finalen mellan de två klubbar som det här året och under de senaste åren har varit Englands två genomgående bästa cuplag.

Exakt hur det kommer sig att just dessa båda klubbar har blivit så framträdande i cupspel är en öppen fråga. Förmodligen har det att göra med att det är de två klubbar som rent taktiskt spelar ett i cuperna mest gångbart spel, baserat på att undvika förlust. Taktiken på lördag kommer bli betydelsefull, där det i båda fallen handlar om att stoppa motståndarnas bolleverans till sin respektive anfallslinje.

:::

Det är den känsliga cupfinalen

Det är samtidigt en final mellan två klubbar som haft en väldigt märklig och på samma gång misslyckad säsong. Båda lagen har gått bra i cupspelet men svarat för en så kallad episk fail i ligaspelet. Chelsea missar Champions League för första gången sedan dinosaurierna vandrade på jorden, och Liverpool gör sin sämsta säsong på över 50 år, i vissa fall sin sämsta säsong på snart 100 år.

Utgången av cupfinalen styr mycket av klubbarnas respektive känsloläge. För Liverpool handlar det om att skapa ett positivt eftermäle för den här säsongen, med två cuptitlar, och ta det med sig in i nästa säsong. En förlust omintetgör detta och gör tvärtom eftermälet till något belastande.

För Chelsea handlar det inte bara om att rädda den här säsongens eftermäle, utan om att behålla det positiva känsloläge som finns i klubben efter att Roberto Di Matteo tagit över managerposten, och inför den stundande Champions League-finalen, där inte bara den här säsongen utan också nästa säsong kan räddas. En förlust i den här cupfinalen, och man riskerar gå in med helt fel tankar på Allianz Arena om några veckor.

:::

Det är den arga cupfinalen

Det är en final mellan två lag som inte riktigt gillar varandra. Rättare sagt är det kanske två lag vars supportrar inte gillar varandra och sina respektive klubbar. Det beror på ett flertal skäl. Dels väcker det till liv en cupbaserad rivalitet från förra årtiondet, där de båda lagen inte bara möttes i en cupfinal i Cardiff utan också ett antal gånger i Champions League.

Dels blev glädjen i Liverpool så klart inte särskilt stor när lagets anfallshjälte Fernando Torres lämnade klubben för just Chelsea. Ingen klubb, och framför allt inte dess supportrar, tycker om att bli påminda om sin egen dödlighet. En stor del av vilket lag som faktiskt vinner lördagens cupfinal kommer som jag ser det handla om vilka som känner sig mest hemma på Wembley. Och den känslan skapas först och främst på läktarna. Vilka vinner den kampen?

:::

Det är den tveksamma cupfinalen

Det är en final mellan två lag som under hela säsongen har haft svåra problem att hitta rätt i sin anfallsuppställning. Det beror inte på en brist på spelare, båda lagen har på pappret otroligt imponerande uppsättningar med anfallare. Kanske är det snarare fråga om en överflödets förbannelse. Eller helt enkelt att taktiken inte drar nytta av samtliga spelares kvaliteter.

Chelsea har haft stora problem att välja mellan Didier Drogba, som med ett närmast unikt självförtroende ändå fortsätter att konsekvent leverera också i de största matcherna, och megavärvningen Fernando Torres, som haft det desto svårare men som har börjat hitta rätt i Chelseatröjan mot slutet av den här säsongen. Kraft och tyngd eller fart och finess, det är två helt olika vapen Chelsea har tillgång till. Vilket väljer man den här gången?

Liverpools målskytte den här säsongen har varit avgrundsdjupt dåligt. Det beror inte på ett lågt antal skapade chanser eller få avslut, det har helt enkelt visat sig närmast omöjligt att få in bollen i målet. I Luis Suarez har klubben onekligen en anfallare av högsta klass, men någon avslutare av guds nåde är Suarez inte. Därtill har han en tendens att hamna för långt från målburen. I Andy Carroll har Liverpool ett starkt sparkapital, men rent taktiskt har Kenny Dalglish oftast valt att spara snarare än konsumera detta kapital.

Samtidigt borde det vara frestande för Liverpool att köra med Andy Carroll den här matchen. Chelsea har inte minst mot Barcelona visat att de mer än väl klarar av att ställa upp ett sådant försvarsspel som så frustrerat Liverpool och Luis Suarez så många gånger den här säsongen. Ett vapen mot det är kraft och tyngd, att ställa olika frågor på samma gång till Chelseas backlinje, och det bidrar Andy Carroll med som ingen annan i Liverpool.

Plus att han borde ha rätt positiva känslor från Wembley, han har ju redan avgjort en cupsemifinal där under säsongen.

:::

Det är den prestigeladdade cupfinalen

Den här finalen är annorlunda jämfört med övriga FA-cupfinaler under de senaste fem åren. Skälet är att det är en final mellan två av de engelska topplagen, eller storklubbarna är kanske ett mer rättvisande begrepp just den här säsongen. En cupfinal är alltid en cupfinal, men Man City vs Stoke, Chelsea vs Portsmouth, Chelsea vs Everton och Portsmouth vs Cardiff, får svårt att skapa den riktigt täta cupfinalatmosfären.

Kanske har det något med nya Wembley att göra, och att numer också semifinalerna spelas där. Kanske har det fått intresset för FA-cupen att dala ytterligare. Den senaste FA-cupfinalen mellan två engelska storklubbar kom hur som helst 2007, mellan Chelsea och Man Utd, och var den första finalen och den första matchen på Wembley sedan nybygget. Därefter har det varit tomt på den fronten.

:::

Förhoppningsvis blir det så klart också en bra FA-cupfinal.

…………………………………………………

Kvällens match: Blackpool vs Birmingham.

Otroligt imponerande vinst för West Ham igår på bortaplan mot Cardiff, och The Hammers kan nog boka in en dejt på Wembley mot vinnarna i den här andra semifinalen. En oviss match mellan två lag med tämligen olika spelfilosofier.

:::

Liverpool redovisar en tung ekonomisk förlust för det senaste räkenskapsåret med närmare £50m back. Mest anmärkningsvärt är att en stor del av denna förlust, om man ska lita på Liverpools VD Iain Ayre, står planerna för en ny arena för. En arena för vilken inte ett enda nytt spadtag alltså har tagits ännu.

I det sammanhanget blir det alltså desto mer problematiskt för Liverpool att klubben inte spelar i Champions League nästa säsong heller. Och desto mer betydelsefullt blir det då att nå Champions League under nästa ligasäsong. För utan Champions League blir det svårt att öka klubbens intäkter, och då återstår till slut bara ett alternativ för att balansera ekonomin – att skära kostnader.

:::

Robin van Persie plockade upp sitt sitt pris som årets spelare igår och hävdade ungefär samtidigt att han ”will always be a Gunner”. Ett uttalande som naturligtvis kan betyda precis allt, men likaväl också precis inget. Som alltid i sådana här sammanhang så är det vad en spelare inte säger som kanske är mest intressant.

:::

Berätta gärna hur ni laddar upp under en cupfinaldag, i väntan på avspark.

Be Champions!!

Ska det bli West Ham som var rejält favorittippade inför säsongen, som spelar med en enorm press och som också legat på uppflyttningsplats under stora delar av säsongen? Ska det bli Birmingham, för evigt plågade av svajig ekonomi men som lag betraktat stabiliserat under Chris Hughton?

Ska det bli Blackpool, som fortsätter sitt framgångsrika fotbollsexperiment under Ian Holloway. Eller ska det bli Cardiff, som gör sitt tredje raka playoff och som äntligen hoppas nå framgång med sin dynamiske nye manager Malky Mackay?

:::

Egentligen så står ju hela idén om ett playoffspel i direkt motsats till ligaspelets alla principer. Ligaspelet går ut på att vara bäst över en hel säsong, över 38 eller 46 matcher, och att kunna mäta sina krafter mot en mängd motståndare av varierad art under väsensskilda omständigheter.

Ett playoff är å andra sidan en extrem variant av cupspel, det räcker med att vara bra i två eller kanske tre matcher för att gå vidare. En del menar att ett playoff är väldigt grymt mot det lag som slutar trea, andra menar att det är i grunden orättvist och belönar medelmåttiga lag som råkar vara bra över tre matcher.

Ja, visst är playoff djupt orättvisa. Åtminstone har de ingenting med rättvisa att göra. Men kanske är det också hela poängen med playoff. Något som bryter mönstret och kastar spelbrädet upp och ned, en alternativ spelform, något som helt enkelt är omöjligt att förutse.

I just det här fallet, The Championships playoff, så görs ju det hela så mycket mer infernaliskt av vad som faktiskt står på spel. En plats i Premier League, idrottsligt ovärderlig men i ekonomiska termer värderad till runt £100m.

:::

Om den enorma pengasumman har något med saken att göra vet inte jag, men många managers och klubbledare betraktar ett playoff som ett lotteri. Vilket så klart inte stämmer, ett lotteri där varje deltagare har 25 procents vinstchans skulle snabbt ruinera lotteriarrangören.

Men bilden av playoff-spelet som ett lotteri har också blivit till något utav en självuppfyllande profetia. Det får många lag att helt enkelt ”ta chansen”, att släppa något på tidigare taktiska dispositioner. Den vanliga ligapsykologin verkar helt enkelt inte existera på samma sätt här, trots att ett cupspel i grund och botten handlar om att inte förlora.

Men engelsk mentalitet har alltid varit att gå all-out för vinst, inte sällan till deras nackdel i kontinentalt cupspel, och det finns knappt något som är så renodlat engelskt inom engelsk ligafotboll som just playoff-spelet. Det är tillbaka till rötterna på ett så renhårigt brutalt sätt som möjligt.

Resultatet blir ofta hårresande och dramatiska playoff-matcher, en dröm för neutrala tittare och en mardröm för managers och supportrar. Målsnittet i dessa matcher är högt, och talande är att av hittills 138 playoff-matcher i The Championship eller dess föregångare så har endast tio slutat mållösa.

:::

Det är en lustig samling lag som deltar i den här säsongens playoff. En märklig tillfällighet (?) är att tre av de fyra klubbarna samtliga åkte ur Premier League förra säsongen – West Ham, Birmingham och Blackpool. Ovanligt är det hur som helst, men det vittnar så klart om deras resursmässiga fördelar eller, i Blackpools fall, stabiliteten i dess lagbygge.

Utmanaren av denna trojka är Cardiff City, som trots att de inte spelat i Premier League sedan 1962, i dess tidigare inkarnation, ändå har en omfattande erfarenhet av playoff-spel. Det är deras sjätte och tredje raka playoff. Cardiff är samtidigt i en strålande form, obesegrade i sina tio senaste matcher och fyra vinster på de sex senaste.

Den här säsongen, till skillnad från tidigare säsonger, går Cardiff in i playoff-spelet mestadels utan press. Till skillnad från kvällens motståndare West Ham, som går in med all press i världen på sina axlar. Kanske kan det bli en avgörande faktor, men West Hams assisterande manager Neil McDonald håller inte med:

”There’s no reason why we shouldn’t handle the pressure. There were doubts about our home form but we’ve put that to bed with our last two games and our away form is fantastic. I don’t think we have anything to be afraid of.”

I sak har McDonald kanske rätt. Men ett playoff handlar inte så mycket om sak eller reson, det handlar om känsla och det handlar om psykologi. Vad som hänt förut är därmed aldrig någon säker indikator på vad som kommer att hända, och den som håller fast vid en sådan tro riskerar ett tämligen brutalt uppvaknande.

:::

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/championship/9242254/Guide-to-the-Championship-play-offs-Crystal-Palace-manager-Dougie-Freedman-runs-the-rule-over-contenders.html

:::

Cardiff spelar hemma på Cardiff City Stadium mot West Ham ikväll och imorgon kväll tar Blackpool emot Birmingham hemma på Bloomfield Road. Nästa vecka spelas returerna.

……………………………………………………

Ännu en otroligt imponerande vinst av Newcastle, med några fantastiska mål av Papiss Cissé. Med en bang är de tillbaka i striden om Champions League-platserna och såg till att i samma veva eliminera Chelsea från åtminstone ligadelen av denna strid.

Det är nu Newcastle och Tottenham, som imponerade borta mot Bolton, möjligen lyfta av insikten att Harry Redknapp inte kommer att bli någon engelsk förbundskapten, som hotar Arsenal om tredjeplatsen. Tre lag krigar alltså om en eller två platser.

Det är ändå Arsenal som har fördelen i den här kampen. De ligger en poäng före sina konkurrenter, och har ett förhållandevis bekvämt återstående matchprogram med Norwich (h) och West Brom (a). Där finns dock inget utrymme för misstag, Tottenham jagar dem i hälarna med Aston Villa (a) och Fulham (h).

Newcastle å sin sida, har trots en fantastisk säsong för dem, ett närmast omöjligt utgångsläge med Man City (h) och Everton (a). Det blir dem rimligtvis övermäktigt.

:::

Väldigt bra text från Jonathan Wilson om hur det kommer sig att stora lag till sist alltid möter sitt slut.

https://www.guardian.co.uk/sport/blog/2012/may/02/the-question-great-teams-end

:::

Steven Gerrard menar inför lördagens FA-cupfinal att en vinst, och en cupdubbel, skulle kunna höja humöret på Anfield. Det underförstådda problemet med det uttalandet är så klart att en förlust leder till det rakt motsatta. Något som öppnar upp mer frågetecken inför nästa säsong.

Konstruktiv press eller förlamande press – det beror helt och hållet på lagets karaktär. Svaret får vi på lördag.

Be Champions!!

Vi tycker nog att han bör vara taktiskt kompetent, det vill säga han ska ha en dokumenterad förmåga att analysera en matchbild och taktiskt komponera ett lag. Vi tycker förmodligen också att han bör vara internationellt erfaren, med andra ord att han har viss vana av kontinental fotboll och mästerskap. Många av oss tycker nog också att han bör vara engelsman, då det är en viktig symbol för det engelska landslaget, en kommunikationsfråga gentemot spelartruppen och kanske också en fråga om spelidentitet ute på planen.

Och när vi tar samtliga dessa tre kriterier samtidigt i beaktande så kommer man rätt snabbt fram till att det egentligen bara finns en manager som uppfyller dem samtliga. Och det är Roy Hodgson.

Hodgsons taktiska kompetens är klart och tydligt manifesterad i hans senare framgångar med både Fulham och West Brom. Han är en av ytterst få engelska managers med bred internationell erfarenhet, där han har coachat flera år i Skandinavien, Schweiz och Italien, har erfarenheter som förbundskapten samt har varit framgångsrik i mästerskapssammanhang. Och han är utan tvekan engelsman.

Om vi istället vänder på frågeställningen och istället funderar över vad själva jobbet som Englands förbundskapten rent konkret går ut på. Kort och kanske gott kan man beskriva det som att med hjälp av organisation, taktik och effektivt resursutnyttjande besegra på pappret starkare motståndare inom ett kval- eller mästerskapssammanhang.

Återigen, om det är något som Roy Hodgson har ägnat sig åt under inte minst de senaste fem åren så är det just att med hjälp av organisation, taktik och effektivt resursutnyttjande besegra på pappret starkare motståndare. Hans tid i Fulham samt West Brom vittnar om just detta.

Roy Hodgson framstår helt enkelt som det självklara valet, och som att FA för en gångs skull faktiskt har gjort ett klokt och genomtänkt val, snarare än ett populärt val.

:::

Roy Hodgsons enda egentliga problem är media, som redan har tagit fram slaktknivarna. Detta problem består av två komponenter. För det första, han var inte medias kandidat, det var Harry Redknapp. För det andra, media rationaliserar sin uppfattning med en närmast självuppfyllande profetia om att han helt enkelt inte duger.

Det senare en uppfattning som självfallet grundas i en helt orealistisk självbild om det engelska landslagets förmåga, och en tämligen naiv tro att Harry Redknapp vore en internationell mästarmanager.

Med facit på hand kan man kanske säga att Roy Hodgsons mer sentida karriär har varit drabbad av olycklig tajming. Att ta över som Englands förbundskapten riskerar bli det andra tillfället under de senaste tre åren som han tar över ett fotbollslag med en ytterst bristande självbild bland media och dess supportrar, med skuggan av en annan kandidat hängandes över honom, och där media redan innan han tillträtt jobbet förbereder avrättningen.

Det är kanske i det ljuset man måste betrakta FA:s beslut att tillsätta Roy Hodgson på ett fyraårskontrakt. Kanske har de för en gångs skull valt att fatta ett helt eget beslut, att inte låta sig styras av media, av supportrar, eller en illusorisk idé om vad som är populärt eller på modet.

:::

Roy Hodgsons mer mediala problem är att han inte helt och hållet motsvarar någon av de tre karikatyrer som i media och bland fansen framträder som en möjlig förbundskapten för England. Dessa tre karikatyrer är följande, med snabbt påhittade namn:

Den goa göbben. Idén om Englands förbundskapten som killen man vill ta en öl tillsammans med på puben. Harry Redknapp är en tydlig företrädare för den här typen. Kevin Keegan och Terry Venables var det innan honom. Det är medias absoluta favoritmanager, kanske för att de gillar att skjuta skit med högsta hönset, kanske för att det ger dem en absurd känsla av delaktighet och sin egen betydelse. Det här måste rimligtvis vara en engelsman. Hodgson är engelsman, men mer internatskoletypen, inget skit under naglarna. Rätt tråkig helt enkelt. Den uppmärksamme ser att taktisk förmåga eller egentligen någon form av faktiskt kompetens har föga med den här typen att göra.

Aristokraten. Idén om Englands förbundskapten som en del utav den europeiska manageradeln. Fabio Capello och Sven-Göran Eriksson är uppenbara representanter för denna idé. Helt klart för fina för att vara goa göbbar och lika klart inte engelsmän. Det senare kan ge dem vissa problem. En fördel är att de ofta för med sig en initial respekt, närmast beundran. Något som dock kan slå tillbaka mot dem när det börjar gå illa. Svagheter med denna typ är att det faktiska engagemanget stundtals verkar brista, det har varit managers som snarast gjort det som ett sista prestigeuppdrag, och att fokus ibland varit mer på dem själva än på laget. Endast om Arsène Wenger på något sätt blivit tillgänglig hade jag tyckt att en sådan här typ varit en bättre idé än Roy Hodgson.

Demontränaren. Idén om Englands förbundskapten som det taktiska geniet som omedelbart kan göra i England vad som redan hänt i exempelvis Spanien och Tyskland. Bygger på föreställningen att framgång på landslagsnivå endast är en taktisk fråga, snarare än en mer strategisk och organisatorisk, mäkta populär bland fansen. Det blir lite Football Manager över det hela. Ofta nämns här namn som José Mourinho, Pep Guardiola, Guus Hiddink eller vem som nu än för tillfället råkar vara i skriket. Två saker glöms ofta bort. Att dessa sällan är tillgängliga, en nog så viktig egenskap, samt att dessa managers ofta avslöjas på landslagsnivå när de tvingas jobba med helt andra resursmässiga förutsättningar.

Vad man möjligen kan säga om Roy Hodgson är att han besitter lite av varje från var och en av dessa tre karikatyrer. Men inte tillräckligt av en enda för att få media att därmed sluta upp bakom honom. Men kanske är lite av varje från var och en just vad Englands förbundskapten behöver.

:::

Det känns emellertid för första gången på riktigt länge spännande att se vad som nu ska hända med Englands landslag. Och jag hoppas vi får tillfälle att följa Roy Hodgson åtminstone över VM 2014.

Det är han värd, och jag tror det kan gå bra.

………………………………………………………

Dagens matcher: Chelsea vs Newcastle, samt Bolton vs Tottenham.

Mitt i veckan så dyker två riktigt viktiga matcher för samtliga inblandade lag upp på menyn.

Chelsea och Newcastle spelar något utav en måste-match om Champions League-platserna på Stamford Bridge, där vinnaren har möjlighet att fortsatt utmana Arsenal om tredjeplatsen. Matchens absoluta fudge factor är så klart att Chelsea har gett sig själva en bonuschans i och med sitt avancemang till Champions League-finalen.

Tottenham är också inblandad i denna utdragna strid. De vann sin första måste vinna-match i helgen mot Blackburn. Den andra matchen blir desto svårare, borta mot Bolton, som krigar för allt vad tygen håller i nedflyttningsstriden. Bolton, till skillnad från QPR och Blackburn, har visat ordentlig kampmoral mot slutet av säsongen.

:::

Roy Hodgsons stora utmaning kommer så klart bli att återskapa det engelska folkets förtroende för det engelska landslaget, och skingra den destruktiva cynism som fått fäste under de senaste tio åren. Han måste återkoppla till den glädje och de drömmar som landslagströjan representerat under så lång tid.

:::

Ännu en dålig dag på jobbet för Liverpool igår. Man får hoppas att allt fokus nu ligger på helgens FA-cupfinal mot Chelsea.

Be Champions!!