Om vi struntar i själva namnfrågan. Om vi lägger vem åt sidan och endast funderar en stund över vilka kvaliteter och egenskaper vi anser att Englands förbundskapten bör ha, vad kommer vi fram till då?
Vi tycker nog att han bör vara taktiskt kompetent, det vill säga han ska ha en dokumenterad förmåga att analysera en matchbild och taktiskt komponera ett lag. Vi tycker förmodligen också att han bör vara internationellt erfaren, med andra ord att han har viss vana av kontinental fotboll och mästerskap. Många av oss tycker nog också att han bör vara engelsman, då det är en viktig symbol för det engelska landslaget, en kommunikationsfråga gentemot spelartruppen och kanske också en fråga om spelidentitet ute på planen.
Och när vi tar samtliga dessa tre kriterier samtidigt i beaktande så kommer man rätt snabbt fram till att det egentligen bara finns en manager som uppfyller dem samtliga. Och det är Roy Hodgson.
Hodgsons taktiska kompetens är klart och tydligt manifesterad i hans senare framgångar med både Fulham och West Brom. Han är en av ytterst få engelska managers med bred internationell erfarenhet, där han har coachat flera år i Skandinavien, Schweiz och Italien, har erfarenheter som förbundskapten samt har varit framgångsrik i mästerskapssammanhang. Och han är utan tvekan engelsman.
Om vi istället vänder på frågeställningen och istället funderar över vad själva jobbet som Englands förbundskapten rent konkret går ut på. Kort och kanske gott kan man beskriva det som att med hjälp av organisation, taktik och effektivt resursutnyttjande besegra på pappret starkare motståndare inom ett kval- eller mästerskapssammanhang.
Återigen, om det är något som Roy Hodgson har ägnat sig åt under inte minst de senaste fem åren så är det just att med hjälp av organisation, taktik och effektivt resursutnyttjande besegra på pappret starkare motståndare. Hans tid i Fulham samt West Brom vittnar om just detta.
Roy Hodgson framstår helt enkelt som det självklara valet, och som att FA för en gångs skull faktiskt har gjort ett klokt och genomtänkt val, snarare än ett populärt val.
:::
Roy Hodgsons enda egentliga problem är media, som redan har tagit fram slaktknivarna. Detta problem består av två komponenter. För det första, han var inte medias kandidat, det var Harry Redknapp. För det andra, media rationaliserar sin uppfattning med en närmast självuppfyllande profetia om att han helt enkelt inte duger.
Det senare en uppfattning som självfallet grundas i en helt orealistisk självbild om det engelska landslagets förmåga, och en tämligen naiv tro att Harry Redknapp vore en internationell mästarmanager.
Med facit på hand kan man kanske säga att Roy Hodgsons mer sentida karriär har varit drabbad av olycklig tajming. Att ta över som Englands förbundskapten riskerar bli det andra tillfället under de senaste tre åren som han tar över ett fotbollslag med en ytterst bristande självbild bland media och dess supportrar, med skuggan av en annan kandidat hängandes över honom, och där media redan innan han tillträtt jobbet förbereder avrättningen.
Det är kanske i det ljuset man måste betrakta FA:s beslut att tillsätta Roy Hodgson på ett fyraårskontrakt. Kanske har de för en gångs skull valt att fatta ett helt eget beslut, att inte låta sig styras av media, av supportrar, eller en illusorisk idé om vad som är populärt eller på modet.
:::
Roy Hodgsons mer mediala problem är att han inte helt och hållet motsvarar någon av de tre karikatyrer som i media och bland fansen framträder som en möjlig förbundskapten för England. Dessa tre karikatyrer är följande, med snabbt påhittade namn:
Den goa göbben. Idén om Englands förbundskapten som killen man vill ta en öl tillsammans med på puben. Harry Redknapp är en tydlig företrädare för den här typen. Kevin Keegan och Terry Venables var det innan honom. Det är medias absoluta favoritmanager, kanske för att de gillar att skjuta skit med högsta hönset, kanske för att det ger dem en absurd känsla av delaktighet och sin egen betydelse. Det här måste rimligtvis vara en engelsman. Hodgson är engelsman, men mer internatskoletypen, inget skit under naglarna. Rätt tråkig helt enkelt. Den uppmärksamme ser att taktisk förmåga eller egentligen någon form av faktiskt kompetens har föga med den här typen att göra.
Aristokraten. Idén om Englands förbundskapten som en del utav den europeiska manageradeln. Fabio Capello och Sven-Göran Eriksson är uppenbara representanter för denna idé. Helt klart för fina för att vara goa göbbar och lika klart inte engelsmän. Det senare kan ge dem vissa problem. En fördel är att de ofta för med sig en initial respekt, närmast beundran. Något som dock kan slå tillbaka mot dem när det börjar gå illa. Svagheter med denna typ är att det faktiska engagemanget stundtals verkar brista, det har varit managers som snarast gjort det som ett sista prestigeuppdrag, och att fokus ibland varit mer på dem själva än på laget. Endast om Arsène Wenger på något sätt blivit tillgänglig hade jag tyckt att en sådan här typ varit en bättre idé än Roy Hodgson.
Demontränaren. Idén om Englands förbundskapten som det taktiska geniet som omedelbart kan göra i England vad som redan hänt i exempelvis Spanien och Tyskland. Bygger på föreställningen att framgång på landslagsnivå endast är en taktisk fråga, snarare än en mer strategisk och organisatorisk, mäkta populär bland fansen. Det blir lite Football Manager över det hela. Ofta nämns här namn som José Mourinho, Pep Guardiola, Guus Hiddink eller vem som nu än för tillfället råkar vara i skriket. Två saker glöms ofta bort. Att dessa sällan är tillgängliga, en nog så viktig egenskap, samt att dessa managers ofta avslöjas på landslagsnivå när de tvingas jobba med helt andra resursmässiga förutsättningar.
Vad man möjligen kan säga om Roy Hodgson är att han besitter lite av varje från var och en av dessa tre karikatyrer. Men inte tillräckligt av en enda för att få media att därmed sluta upp bakom honom. Men kanske är lite av varje från var och en just vad Englands förbundskapten behöver.
:::
Det känns emellertid för första gången på riktigt länge spännande att se vad som nu ska hända med Englands landslag. Och jag hoppas vi får tillfälle att följa Roy Hodgson åtminstone över VM 2014.
Det är han värd, och jag tror det kan gå bra.
………………………………………………………
Dagens matcher: Chelsea vs Newcastle, samt Bolton vs Tottenham.
Mitt i veckan så dyker två riktigt viktiga matcher för samtliga inblandade lag upp på menyn.
Chelsea och Newcastle spelar något utav en måste-match om Champions League-platserna på Stamford Bridge, där vinnaren har möjlighet att fortsatt utmana Arsenal om tredjeplatsen. Matchens absoluta fudge factor är så klart att Chelsea har gett sig själva en bonuschans i och med sitt avancemang till Champions League-finalen.
Tottenham är också inblandad i denna utdragna strid. De vann sin första måste vinna-match i helgen mot Blackburn. Den andra matchen blir desto svårare, borta mot Bolton, som krigar för allt vad tygen håller i nedflyttningsstriden. Bolton, till skillnad från QPR och Blackburn, har visat ordentlig kampmoral mot slutet av säsongen.
:::
Roy Hodgsons stora utmaning kommer så klart bli att återskapa det engelska folkets förtroende för det engelska landslaget, och skingra den destruktiva cynism som fått fäste under de senaste tio åren. Han måste återkoppla till den glädje och de drömmar som landslagströjan representerat under så lång tid.
:::
Ännu en dålig dag på jobbet för Liverpool igår. Man får hoppas att allt fokus nu ligger på helgens FA-cupfinal mot Chelsea.
Be Champions!!