Förslag på spelare ni vill se mottages gärna, jag kan dock inte lova att de kommer med.
:::
Jag inleder med en blogg jag väntat länge på att skriva. Historien om David Rocastle är en tårdrypande sådan, så fram med näsdukarna gott folk för nu åker vi.
:::
31 mars 2001. Arsenal tar emot Tottenham på Highbury, men den vanliga stämningen vill inte riktigt infinna sig. Det beror på att detta inte är något vanligt North London Derby, på morgonen kom ett besked ingen hade väntat sig. David Rocastle hade förlorat kampen mot cancern. Slutet på en saga, en saga som handlar lika mycket om en fantastisk fotbollspelare som om en underbar människa. Men sagan, den började redan 1983…
:::
En dag 1983 skrev Arsenal kontrakt med två unga talanger, Tony Adams och David Rocastle. Medan Tony debuterade samma höst fick David vänta något år längre. En av alla fantastiska historier om David Rocastle utspelar sig under hans första år i Arsenal. David dribblade med huvudet nedböjt och hade således svårt att hitta passningar till medspelare, tränarna förstod först inte vad problemet var men snart kom man på det. Martin Keown berättar:
“They couldn’t work out why Rocastle was running around dribbling with his head down. So they took him to the halfway line and said: ‘Can you see the goal?’ and he couldn’t. His eyesight was terrible. They sorted him out with contact lenses and his career took off.”
Han fick snabbt ryktet om sig att vara den mest talangfulla spelaren i Englands södra ungdomsliga och på nyårsaftonen 1984 skrev han på sitt första professionella kontrakt. Han debuterade den 28 september 1985 mot Newcastle och spelade drygt 20 matcher under sin första säsong. Londonfödd som han var hade publiken inga problem att ta honom till sina hjärta och snart var han ”Rocky” med hela Islington. Att han dessutom var en spelare med fantastisk teknik gjorde inte heller saken värre.
Under hans tidiga karriär var det många äldre spelare som trodde sig kunna skrämma honom med tufft spel. Men ack så de bedrog sig. Rocky hade genom en tuff barndom, bland annat dog han pappa tidigt, lärt sig att ge tillbaka lika hårt. Han hade genom åren många klassiska dueller med Stuart Pearce och Alan Hansen. Efter en tuff tackling bakifrån av Hansen under den där matchen på Anfield skall Rocky bara ha studsat upp och utbrustit:
”What’s up? Getting old Alan?”
1987 kom hans första riktigt stora stund, Arsenal mötte Tottenham på White Hart Lane i ett omspel av ligacupsemifinalen. Matchen stod 1-1 och var inne på stopptid när bollen hamnade hos Rocky i straffområdet. Med en långsamt studsande vänster överlistade han Ray Clemence och skickade Arsenal till Wembley. Väl där vann han sin första titel med klubben.
Tillsammans med Michael Thomas och Paul Davis bildade han de kommande säsongerna hjärtat i det Arsenallag som vann ligan på Anfield 1989. Hans agent berättar:
”I remember David sitting in my office the day before the travelled and he looked at me and said, Jerome he saud, we’re gonna win. He said we’re gonna win by two goals, I believe it will be 0-0 at halftime . He said we will score one fairly early in the second half and then we’ll nick a goal near the end.”
Tidigt i den första halvleken vann Rocky den frispark som Alan Smith nickade in till 1-0. Här kommer också Ian Wright in i berättelsen för första gången. Ian, på den här tiden i Crystal Palace, berättar om sina känslor kring titlen och vad den betydde för hans nära vän:
”I was crying for him because I know what it meant to him to win the Championship for Arsenal at Liverpool.”
Rocky hade en fantastisk säsong, han blev utsedd till årets unga spelare och fick debutera i landslaget.
Året efter var tyngre för laget men Rocastle fortsatte leverera, säsongen avslutades med ett VM-slutspel i Italien. Rocky var en av de sista som petades ur den engelska truppen med löftet att han skulle vara stjärnan i VM 1994, en turnering England missade.
Rocastle drabbades av många skador 90/91 och spelade bara 13 matcher , men delar av hans frånvaro hade andra skäl. Efter det första av många ”Battle of Old Trafford” mellan klubbarna bestämde George Graham att skärpa disciplinen. När då Rocky i den efterföljande matchen lät en Southamptonspelare veta att han levde, efter en sen tackling på Anders Limpar, valde Graham att bänka honom. Arsenal vann dock ligan igen, Rockys andra och sista ligatitel.
Säsongen 91/92 var något bättre men David plågades av sina återkommande knäskador. Men det var under den här säsongen han stod för sitt kanske vackraste mål i karriären. Matchen var mot United på Old Trafford, Rocky vann först bollen för en Unitedspelare och lurade sedan skjortan av två till för att avsluta med att chippa bollen över Schmeichel från 25 meter. Han fick även göra sitt sista mål i Arsenaltröjan mot United, i hemmamatchen. Men det här var också säsongen när han för första gången i sin karriär fick spela med sin kanske bäste vän Ian Wright. Så här berättar Ian:
”I can’t even tell you how happy he was when we played Southampton, my league debute and I scored a hat trick and he scored the other one. He came over and, you know what I mean, that was the picture of it. It was for me a perfect match.”
Rocky avslutade sin Arsenalkarriär med en magnifik uppvisning mot Southampton på Highbury och han lämnade planen till stående ovationer.
Den sommaren sålde Arsenal honom till Leeds för £2m vilket var nytt rekord för Leeds. Han var tänkt som långsiktig ersättare till Gordon Strachan i Leeds mästarlag. George Graham kallade in David Rocastle för ett möte i hans bil på parkeringen utanför Colney. Graham förklarade att man accepterat ett bud från Leeds då man var osäker på hans knän och budet varit för bra för att tacka nej till. Rocky brast ut i gråt, han ville inte lämna Arsenal men Graham förklarade att han inte hade något val. Graham har senare nämnt detta som hans ledsammaste stund i karriären.
I Leeds blev han aldrig någon hit och han såldes bara ett och ett halv år senare till Manchester City. Karriären gick vidare till Chelsea och lån hos Norwich och Hull. Rocky nådde dock aldrig upp till den nivå han hade i Arsenal. Han skador hindrade det. Paul Davis tror att chocken att tvingas lämna Arsenal också hade stor del i det hela. Trots detta älskade fansen denna helyllekille varthän han drog fram, man kunde helt enkelt inte tyck illa om David Rocastle.
1998 när hans kontrakt med Chelsea gick ut åkte han till Malaysia och gjorde en och en halv säsong där. Finalen i 1999 års President Cup blev hans sista i karriären.
Bara ett år efter att karriären tagit slut kom det tunga beskedet. David Rocastle hade drabbats av non hodgkins lymfoma, cancer i immunförsvaret. Han sattes på en aggressiv cellgiftsbehandling. Några månader in på den samma kommer en av den här historiens mest hjärtskärande ögonblick. David Dein besöker honom och har följande budskap:
”It’s time to come home, once you’re over this illness there’s a coaching post waiting at Highbury.”
Rocastle kämpade tappert men förgäves. Tidigt på morgonen den 31 mars 2001 förlorade han kampen. Ian Wright, Michael Thomas och Paul Davis var samtliga oförmögna att kommentera. Graham Rix som spelat i Arsenal i början av Rocastles karriär, som när han lämnat för Frankrike fått ett brev med lyckönskningar och tack för all hjälp från Rocky, som nu var manager i Portsmouth lämnade inte sitt kontor på hela morgonen. David Rocastle var mannen som alla älskade, mannen med det där leendet man bara inte kunde låta bli att stämma upp i själv när man såg det.
Senare samma kväll spelade Arsenal mot Totteham på Highbury. Matchen dominerades av Robert Pires, iförd Rockys gamla nummer 7. Pires dedikerade sitt 1-0 mål till Rocky.
Arsenals sista match för säsongen är FA Cup-finalen mot Liverpool, med sig som maskot har man Davids son Ryan.
:::
David Rocastles namn och anda lever kvar i Arsenal. På Colney finns idag en träningsanläggning som är uppkallad efter honom och klubben hade 2005 David Rocastle Trust som sin ”Charity of the Year”. Än idag kan man ibland höra hans berömda ramsa ljuda över läktarna:
”Oh Rocky Rocky, Rocky Rocky Rocky Rocky Rocastle”
När Arsenal spelade sin sista match på Highbury lät det så här.
:::
Rocky hade ett ordspråk han alltid förmedlade till ungdomarna i klubben:
”Remember who you are, what you are and who you represent”
:::
31 mars 2001 Highbury, Islington, London. Matchen mellan Arsenal och Tottenham inleds med en tyst minut. Det enda som bryter tystnaden är ljudet av människor i publiken som gråter.
:::
En tribute över han karriär hittar ni här.
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo
Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.
Till’ then
//Martin Palmér