Det som är särskilt bedrägligt med att bekämpa symboler är att motståndaren inte bara är verkligheten så som vi ser den, utan en idealbild så som många andra önskar att den vore. Det är helt enkelt en otroligt jobbig skala att bedömas på. Och det är lite den innebörden som Kenny Dalglish har haft för Liverpool.
Drömmar om en ljus framtid baserad på en stor historia. Drömmar som fick ett brutalt slut i onsdags när beslutet kablades ut över världen att Liverpools ägare, Fenway Sports Group, beslutat sig för att sparka Kenny Dalglish.
Diskussionen går het huruvida det var rätt eller fel beslut. I den frågan är jag ohjälpligt kluven.
Att Liverpools resultat den här säsongen har varit otillräckliga kan inte betvivlas, även om många skribenter i dagarna gjort sitt allra bästa för att skönmåla, något som oftast blir konsekvensen när symboler attackeras. Det har varit en för givet hållen sanning under säsongen, förmodligen helt korrekt, att om någon annan än Kenny Dalglish varit manager för Liverpool så hade han fått sparken för länge sedan.
Är det då motiverat för Fenway Sports Group att ge just Kenny Dalglish någon särskild premium just för att han råkar vara han? Nja, kanske inte i sig. Samtidigt är den för givet hållna sanningen tämligen poänglös av det enkla skälet att det nu faktiskt var Kenny Dalglish som var manager i Liverpool och hans symbolkapital var ett av de främsta skälen till hans anställning.
Gjort är dock gjort och det kan kanske vara aktuellt att fundera lite över motiv och konsekvenser som beslutet för med sig för Liverpool.
:::
Varför fick Kenny Dalglish sparken?
Det var inte någon rödblommig filantrop som köpte Liverpool under hösten 2010, det var en amerikansk entreprenör som köpte klubben av kommersiella eller finansiella motiv. Det är inte i sig något negativt, men det är som supporter lätt att önsketänka sig fram till något mer genuint och ädelt och därmed missta sig på ägarnas motivbild.
De kalkyler på vilka Fenway Sports Group baserade sitt köp av klubben utgick från ett Liverpool kvalificerat för Champions League. Att detta också var den klara målsättningen uttrycktes inför säsongen såväl i kalla ord som i coin på transfermarknaden, och detta var en målsättning som upprepades också under säsongen. Ambition och investering från ägarna var aldrig ett frågetecken.
Men lagets prestation var det däremot. En åttondeplats i ligan var inte vad ägarna hade räknat med, särskilt inte sett till vad de investerat i laget, och det hela blev så klart bara än värre av att Liverpool heller aldrig var ens i närheten av de där fyra första platserna. Kort och gott har alltså Liverpools och Kenny Dalglishs price performance varit på tok för låg under säsongen.
Som sagt, med en annan manager hade detta förmodligen räckt. Andra faktorer spelar dock in. Kenny Dalglish satte väldigt mycket av sitt förtroendekapital på spel i samband med Luis Suarez-affären, under vilken han gjorde ett antal märkliga beslut och uttalanden som gav Liverpool väldigt dålig publicitet.
Det var publicitet som fick svallvågor även i USA och är det något amerikanska ägare är känsliga för så är det dålig publicitet, särskilt när det handlar om den typen av infekterade frågor. Och jag tror John W Henry och hans medarbetare var allt annat än imponerade av hur Kenny Dalglish hanterade detta ärende. I slutänden blev det en fråga om Liverpools varumärke.
En alltmer påträngande känsla under säsongen var också att Kenny Dalglish helt enkelt inte var lycklig på jobbet. Ständig surmulenhet och muttrande om än den ena konspirationen mot det egna laget och än den andra, sådant är aldrig ett tecken på att någon är tillfreds med sin uppgift. Huruvida detta varit en produkt av relationen mellan Dalglish och ägarna är svårt att veta.
Att där finns en risk att de sett olika på Liverpools omedelbara framtid är dock solklart. Fenway Sports Group vill applicera en värvningsmodell baserat på ekonomiskt värde, Kenny Dalglish vill förmodligen se mer omfattande spelarinvesteringar än så på kort sikt. FSG gick Dalglish till viljes första säsongen men en ovilja att ännu en gång kompromissa kan ha varit en faktor till att man beslutade gå skiljda vägar.
:::
Macchiavelliska aspekter på Fenway Sports Groups beslut
Liverpool befann sig i en rätt märklig situation när FSG köpte klubben. Roy Hodgson var manager, men han var inte deras tillsättning. Några månader senare valde att agera, och de tillsatte då Kenny Dalglish. Självklart fanns där en förhoppning om att Dalglish skulle kunna vända på skeppet, men andra aspekter spelade förmodligen också in.
Roy Hodgsons managerskap var delvis infekterat av Kenny Dalglishs andliga närvaro i klubben. Att fansen hellre hade sett Dalglish som manager var inte någon hemlighet. Vem som helst annars som FSG då valt att tillsätta hade haft samma uppförsbacke att bekämpa. Valet att tillsätta Dalglish gav å andra sidan de amerikanska ägarna välbehövlig goodwill hos fansen.
Vad det gjorde var också att köpa dem tid. Oavsett hur det egentligen skulle gå för Liverpool så kunde de då hävda att de hade gjort som fansen ville, ett sorts stjärnstopp mot all kritik riktad mot deras ledning.
Och däri ligger så klart också risken för FSG nu när de beslutat sig för att sparka Kenny Dalglish. De har inte längre tillgång till denna stjärnstopp. Härifrån så är det alltså de och endast de som sitter med Svarte Petter i famnen, och de kommer att hållas ansvariga för lagets prestationer.
Kenny Dalglish var ett namn som på sitt sätt garanterade sämja inom klubben och dess supportrar. Utan Kenny Dalglish som manager så finns inte längre detta kitt, och det blir intressant att se vilken riktning Liverpool, som under flera år präglats av supportermissnöje, nu beger sig i.
Att ständigt behöva byta manager är sällan ett recept för framgång. Snarare ser vi under säsongen att stabilitet varit betydligt mer värdefullt. Risken för Liverpool är så klart att, något beroende på vem som utses, nästa manager likt Roy Hodgson kommer drabbas av förbannelsen av att inte vara Kenny Dalglish. Än mer så givet att kontrasten nu, med Dalglish som faktiskt företrädare, är så särskilt påtaglig.
Något som kan komma att leda till i alla fall ännu ett managerbyte inom kort tid i klubben.
:::
Struktur och strategi på Liverpools governance
Kenny Dalglish är dock inte den enda i Liverpools ledarstab som fått sparken eller på annat sätt avsatts. För någon månad sedan gavs fotbollsdirektören Damien Comolli samma besked och därifrån fram till och med nu så har ett antal personer inom Liverpools fotbollshierarki lämnat klubben.
Det är med andra ord inte bara frågan om att tillsätta en ny manager för Fenway Sports Group. De ska tillsätta mer eller mindre en hel ledning och i farten måste de också formulera en genomtänkt governance-strategi för klubben. Vilka funktioner ska finnas och hur ska befogenheter fördelas mellan dessa funktioner?
De som tror eller menar att det här är en snabb process, eller anser att det är något som borde göras snabbt, är troligtvis fel på det. Kanske för att man lever kvar i forna tider inom engelsk fotboll, inte minst i Liverpool, där managern var i praktiken allsmäktig och styrelsen skötte det ekonomiska. Ägarstyrning är en av de främsta trenderna inom den engelska fotbollen.
Vi ser tecken på detta i Liverpools tämligen formalistiskt utformade anställningsprocess, något som också antyder att det här kan dra ut på tiden. Ett sätt att gå tillväga som är betydligt mer amerikanskt än vad man är van vid inom engelsk fotboll. Det speglar en syn på managern som mer utav en tjänsteman och betydligt mindre utav en schaman än vad som var fallet förr och som i vissa klubbar kanske fortfarande är fallet.
Detta ställer emellertid också krav på ägarna. Den risk som vissa för fram om svårigheterna för amerikanska ägare att sköta en fotbollsklubb i England känns dock rätt tramsig. På den här nivån saknar man inte erfarenhet av, och inte heller är det ovanligt, att organisera och bedriva affärsverksamhet på global nivå. (Det som egentligen ligger bakom den synpunkten är förmodligen bara en motvilja mot amerikanskt ägande i sig.)
En tydlig risk är emellertid att Liverpool FC, som en verksamhet bland flera inom Fenway Sports Group, helt enkelt inte har den prioritet för ägarna som klubbens övriga intressenter både hoppas och förväntar sig. Särskilt oroande är kanske att FSG:s flaggskepp, Boston Red Sox, även de just nu brottas med allvarliga problem.
Liverpools misslyckande att nå Champions League den här säsongen, med de reducerade eller snarare uteblivna intäkter det innebär, kan få en av två konsekvenser: Ett, en mer målmedveten prioritering från Fenway Sports Group att uppnå detta mål senast under kommande säsong; alternativt och mer oroande: Två, en nedprioritering av Liverpool som strategisk resurs inom deras portfölj.
Vad det blir kommer vi att få goda indikationer på under sommaren. Och utfallet kommer garanterat att påverka inte bara Liverpool, utan hela den engelska fotbollskartan.
:::
Be Champions!!