Det pratades inför finalen om att Bayern var favoriter att vinna den. Vad man då glömt bort är att alla cupmatcher huvudsakligen går ut på att inte förlora. Och under den här säsongens andra halva har Chelsea helt enkelt inte kunnat förlora i cupmatcher.
Manuskriptet var en drömmarnas final för Bayern München. Att få vinna Champions League på hemmaplan. Det blev till en mardrömmarnas final. Det var skuggor från 1999. Bayern leder med 1-0 mot ett engelskt lag som kvitterar i slutminuterna. Från det ögonblicket var rädslan i Bayernspelarnas ögon närmast påtaglig.
Men sådana jämförelser är kanske lite för uppenbara. Det här var fotbollens motsvarighet till Rumble in the Jungle. Den store som drar sig tillbaka mot repen, agerar passivt och låter motståndaren slå sig trött. Mästaren på förhand som inte hittar luckan att dela ut det förödande slaget.
Det var en av idrottens största händelser någonsin. Precis som det här är Chelseas största kväll någonsin. Någonsin!
:::
Var det här Didier Drogbas sista match i en Chelseatröja? I så fall sköt han hem Champions League-titeln till Chelsea med sin sista spark för klubben. Vilken otrolig historia.
:::
De som tycker att fotboll är en skönhetstävling kommer så klart tycka det här resultatet var katastrofalt. Oförmögna som de förmodligen är att kunna se skönhet också i defensivt och välorganiserat spel.
Men det går inte att kritisera en fungerande taktik, man kan bara försöka besegra den, något som Bayern misslyckades med. Chelsea spelade som de behöver göra för att vinna. Det gick vägen mot Barcelona och det gick vägen också mot Bayern.
Och det var heller inte vilka som helst spelare som Chelsea hade avstängda inför den här finalen. Ramires är Chelseas främsta bolltransportör, spelaren som länkar lagets försvar med dess anfall. Det är inte den mest glamourösa avstängningen, men det var finalens mest betydelsefulla.
:::
Det var väl inte utan att man tyckte Bayern förtjänade det, Drogbas kvittering alltså, efter det närmast löjliga målannonserandet som speakern ägnade sig åt på den förmodat neutrala finalarenan. Pinsamt faktiskt.
:::
Chelseas hjältar är många.
Frank Lampard och John Obi Mikel som i Ramires frånvaro håller kollen på Chelseas mittfält. Ashley Cole som var enorm, och vars enda misstag under matchen typiskt nog ledde till Bayerns mål. Gary Cahill gjorde en stor insats.
Och så naturligtvis Didier Drogba.
Men vi ska heller inte glömma Peter Cech. Nästan skamfullt bortglömd som världsmålvakt kan jag tycka, inte minst i den här finalen där han hamnat i skuggan av Manuel Neuer. Men när det som bäst behövdes klev Cech fram och svarade för tre riktigt bra straffräddningar, samtliga helt och hållet avgörande.
Fingertoppsräddningen som styrde Schweinsteigers straff i stolpen var helt enorm.
:::
På läktaren satt John Terry och tittade på och jublade. Mer hjälte, i det ordets rätta bemärkelse, förra gången Chelsea var i Champions League-final än han var den här gången.
På det temat är det så klart stor skam av UEFA att låta John Terry lyfta bucklan ikväll, med tanke på hur många andra tidigare finalavstängda laghjältar som förvägrats den rätten.
Eller tja, skammen var kanske snarare att förvägra tidigare spelare den rätten.
:::
Tungt tungt för Tottenham ikväll också så klart. Fyra slutar de, och med den ligapositionen så blir de det första engelska laget någonsin som trots det inte får spela Champions League-fotboll säsongen därpå.
:::
Får Roberto Di Matteo fortsätta nu?
På något sätt är man ändå glad för Roman Abramovich i det här läget. Mycket har sagts om honom, men han har tvärtemot vad många tidigt spådde visat sig trogen och lojal Chelsea i såväl vått som torrt. Någon sol-och-vårare har han definitivt inte varit, inte heller någon självgod ärojägare. Och beslutet att sparka Villas-Boas var såväl modigt som det rätta.
Frågan är nu, med denna framgång i bagaget, om han är kapabel att också få det Romanska Riket att återuppstå. Ikväll och kanske imorgon ska Chelsea fira den här triumfen, men därefter måste de börja ställa sig den svåra frågan.
Därför att det här var en triumf för det gamla Chelsea, ett sista andetag från eran byggd under José Mourinho. Försöken till förnyelse misslyckades också den här säsongen, men är inför framtiden fortsatt nödvändiga.
Det Chelsea kan ta med sig från den här säsongen kan däremot vara att inte ta för lätt på de värderingar som ”gamla Chelsea ändå representerar”, och att inte kasta ut barnet med badvattnet i det avseendet.
:::
Västra London är inte det enda stället som firar. Även i östra London firas det galet efter att West Ham besegrat Blackpool med 2-1 i dagens playoff och därmed återigen spelar i Premier League nästa säsong.
Vaz Te i den 87:e minuten. Det var vasst det.
:::
Och man måste ju så klart säga det. Laget som slutar sexa i Premier League vinner alltså Champions League.
Det är inte kattpiss och naturligtvis något som tydligt signifierar bredden och kvaliteten i Premier League. Och tänka sig att kommentaren inför semifinalerna var att de bestod av ”Europas tre bästa lag – samt Chelsea”.
:::
Till Man Utd-supportrarna kan man en sådan här kväll ställa frågan: Vilken säsong hade ni själva föredragit? – Chelseas säsong, sexa i ligan men vinnare av Champions League, eller den säsong som Man Utd precis haft?
Den frågan kan man omöjligtvis ställa till Chelseas supportrar den här kvällen och förvänta sig ett nyktert svar. Som sig bör.
:::
Be Champions!!