Motsvarande säsongssummeringar har redan påbörjats och kanske till och med avslutats för andra ligor. En tämligen skön bisak med Chelseas framfart i Champions League har så klart varit att ha kunnat bevittna detta samtidigt som man själv ändå tvingats vila på hanen. Säsongen var ju liksom inte riktigt över för de engelska lagen.
Här ska säsongen hur som helst summeras med hjälp av ett antal kategorier, ett kanske alltför vanligt upplägg. Men effektivt. Några av kategorierna får betraktas som standard, men jag tog med några av de som ni själva föreslog när jag ställde frågan för någon vecka sedan. Åtminstone några av de som jag förstod.
:::
Säsongens spelare: YAYA TOURÉ. Visst fanns det spelare som gjorde fler mål, och som kanske var ännu viktigare för just sina lag. Men den här säsongen definieras ändå för mig av Touré. Hela Man Citys go to-guy. När skiten träffar fläkten så kan man ge sig f-n på att det är Yaya Touré som kliver fram. Utan honom hade Man City aldrig vunnit ligan. No chance in hell. (Robin van Persie, David Silva, Clint Dempsey)
Säsongens mål: CROUCH VS MAN CITY. Snygga mål brukar vara antingen rena rackarrökare eller tekniska småunder. Peter Crouchs mål mot Man City var både och på en och samma gång. Utmärkt bollbehandling, ett perfekt skott som inte bara letar sig in i krysset, det måste sitta där för att kunna överlista målvakten. Att det görs av Peter Crouch gör det hela bara mer spektakulärt. (Cissés båda vs Chelsea, Suarez vs Norwich, Ben Arfa vs Bolton)
Säsongens match: CHELSEA 3-5 ARSENAL. Det har varit en säsong smockfull med fantastiska fotbollsmatcher, och med ännu mer fantastiska resultat. Men jag landar ändå på den här. Två topplag och en riktig shoot-out. Det var också en match som var öppen och oviss ända in i slutsignalen, samtidigt som den markerade att kanske var Arsenal ändå inte att räkna bort den här säsongen. (Man Utd vs Arsenal, Man Utd vs Man City, Man City vs QPR)
:::
Säsongens positiva överraskning: NEWCASTLE. Tippades som ett lag som riskerade nedflyttning inför säsongen av rätt många, och jag ska inte förklara mig själv helt oskyldig i det avseendet. Startade starkt men absolut ingen trodde att de skulle ha orken att hänga kvar i tabelltoppen hela säsongen ut, men ända in i sista omgången var man med och jagade en av Champions League-platserna. (Swansea, Norwich, James McClean)
Säsongens flopp: ROGER JOHNSON. En stark mittback var pusselbiten som inför säsongen ansågs saknas i Wolves. Värvningen av Johnson var tänkt att fixa biffen. Men Johnson inte bara misslyckades spektakulärt med sin uppgift, han visade sig också vara en splittrande faktor inom laget. Något som inte blev mindre allvarligt av att Mick McCarthy gjorde honom till kapten. Johnson var misslyckad både som fotbollsspelare och som person för Wolves. (Stewart Downing, Aston Villa, Liverpool)
:::
Säsongens klagovisa: BLACKBURNS FANS. ”Ojojoj, vad elaka de är mot stackars Steve Kean.” Ja, delar av kritiken gick stundtals för långt, men det självgoda och självrättfärdiga avfärdandet av fansens synpunkter på Keans och Venkys skötsel av klubben var nedrigt och missade måltavlan, den pågående förstörelsen av en hel fotbollsklubb, med flera kilometer. Media klagar ofta när det passar dem på att supportrarna behandlas som en lägsta klassens boskap av ägare med flera, här var det media självt som gjorde sig till medskyldiga. (Målmusik, FA-cupen, UEFA:s justitiemord mot Tottenham och Premier League)
Säsongens bråk: SUAREZ OCH EVRA. Bråket som präglade en hel säsong och väckte till liv en väldans massa intensiva och oönskade känslor. Gav upphov till både vrede och en mängd missförstånd, som kan ha varit spiken i kistan för Liverpools säsong och som i förlängningen kanske kostade en manager dennes jobb. (Terry och Ferdinand, Joey Barton vs Nietzsche & världen)
:::
Säsongens hjälte: DIDIER DROGBA. Ain’t no doubt about it. Drogba, i sin vad vad det verkar sista match för klubben, med sin sista spark på bollen, vinner inte bara en match åt Chelsea, vinner inte bara Champions League-titeln till Chelsea, utan räddar hela klubbens närmaste framtid, med fortsatt Champions League-spel nästa säsong. Drogba har varit en av de personligheter som definierat klubbens storhetstid med Roman Abramovich som ägare, igår visade han klart och tydligt varför. (Sergio Agüero, Grant Holt, Robin van Persie)
Säsongens syndabock: FA. Frågan är om FA någonsin har stått i centrum för så många kontroverser som de har lyckats med den här säsongen. Och för en gångs skull får man kanske säga att det till stor del är oförskyllt. Det började tidigt med att FA blev Liverpools fiende i samband med utredningen av Luis Suarez agerande. Att Fabio Capello inte såg några problem med att landslagets kapten stod öppet anklagad för rasism och därför avgick var tydligen också FA:s fel. I samband med vilket FA:s rekryteringsprocess av en ersättare till Capello omkullkastade Tottenhams hela säsong. Två klubblag och ett landslag inom loppet av bara några månader. Inte illa. (Steve Kean, David De Gea, Mario Balotelli, Alex McLeish)
Säsongens misstag: GARETH BALE I MITTEN. Jomenvisst, vi har kanske världens främste vänsterytter till vårt förfogande, vad ska vi hitta på nu då? Jo, vi försöker spela honom centralt! Som vore han den värste Leo Messi. Det var en enorm ledning som Tottenham lyckats gräva fram fram till och med januari och februari i jakten på Champions League-spel, men med Bale i mitten så gick Tottenhams anfallsspel i träda och poäng efter poäng av ledningen åts upp. Effekten blev dyrbar, inte Champions League utan Europa League nästa säsong, och därmed kanske slutet på en era för klubben. (Man Utd vs Everton, Marton Fulop vs Arsenal)
:::
Säsongens mest överskattade: HARRY REDKNAPP. Var närmast geniförklarad under säsongens första halva när han med Tottenham spelade tafatt med Man City och Man Utd i tabelltoppen, öppnade upp ett gigantiskt försprång till övriga lag nedanför, samt omtalades som Englands nästa förbundskapten. Sedan gick allt åt pipsvängen. En kombination av märkliga taktiska beslut (se ovan), oförmåga till produktiv rotation av spelartruppen, samt att mitt under säsongen tappa ögonen på bollen i jakten på personlig prestige, gör Redknapp till en av säsongens mest misslyckade karaktärer. (Ryan Giggs, Wojciech Szczesny, Joey Barton)
Säsongens mest underskattade: ROY HODGSON. Tala om en kille som alltid presterar storverk i det fördolda, och som alltid pratas ner något enormt när det blir dags att ta sig an de stora uppdragen. På förhand dessutom. Det imponerande med Hodgson är kanske inte att han har gjort West Brom till ett stabilt mittenlag i Premier League (hade de ens spelat Premier League utan honom?), utan att det inte är första gången han gör en mindre klubb till just ett stabilt mittenlag i Premier League. Överför just den ekvationen på England i mästerskap och det finns åtminstone ett litet skäl att vara optimistisk inför sommaren. (David Luiz, Danny Graham, Fabricio Coloccini, Arsene Wenger, Andy Carroll)
:::
Säsongens expert: GARY NEVILLE. Inte många var positiva till nyheten om Neville som expert för Sky. Men med honom har kvaliteten på fotbollsanalysen ökat drastiskt, och en stor del utav det receptet är att han är fullständigt orädd att säga precis vad han tycker, till skillnad från så många andra. Men skarp analys kompletteras också av sköna grejor som till exempel lustfyllda stön när Fernando Torres avgör på Camp Nou. (Glenn Hoddle)
Säsongens comeback: PAUL SCHOLES. Man Utds problem på det centrala mittfältet var väldokumenterade. Desperation menade flera när Scholes i januari återvände från ålderdomshemmet, kastade rullatorn åt sidan och började dominera igen på Premier Leagues mittfält. Man Utds poängsnitt utan Scholes i laget jämfört med Scholes i laget var två olika världar och utan Scholes hade Man City vunnit ligan långt innan säsongens sista 15 sekunder. (Thierry Henry, Martin O’Neill, Man City vs QPR, Chelsea vs Man Utd, Arsenal vs Tottenham)
:::
Säsongens Cliff Barnes: KENNY DALGLISH. En Liverpoolmanager för andra året i rad, men där finns helt enkelt inget annat val. Otillräckligheten i ligaspelet tillsammans med ett pärlband av ytterst märkliga konspirationsteorier, utspel och offentliga demonstrationer, allt krönt med att han till sist fått sparken. Likt Cliff Barnes är det svårt att känna annat än att Dalglish nog egentligen ville väldigt väl, men det kan man nog säga om kossorna i hagen också.
…………………………………………………
Alan Pardew till Liverpool?! Surely. Det vore ju briljant av Liverpool på så många sätt att det vore närmast otroligt om det inte blev av.
:::
Flera som blir upprörda när man ifrågasätter den påstådda sanningen att Bayern förlorade finalen på grund “av sig själva”. Själv anser jag det vara en analys som bara kan syfta till att nedvärdera motståndet, och jag stör mig precis lika mycket på det nu som när det sker efter att till exempel Wigan har spöat Man Utd.
:::
I kortare minibloggar framåt sen eftermiddag och kvällstid, som är uppe under relativt kort tid, så kommer jag att under veckan ägna mig åt att betygsätta respektive lags säsong, på ett liknande sätt som till exempel Lorenzo Medici har gjort med lagen i Serie A.
:::
Har inte någon förklarat för Chelseas stjärnor att de gör bäst i att bara sjunga i duschen?
Be Champions!!