I båda fallen har det blivit en hel del skriverier, om än av helt olika skäl. För Liverpool är det mer en fråga om hela havet stormar, där i princip varenda tänkbar och rätt många otänkbara managers nämns som aktuella för jobbet, oavsett om vare sig klubben eller managern ifråga är intresserad.
För Aston Villa har det handlat om en uppseglad konflikt mellan vad som framstår som klubbens huvudkandidat, Ole-Gunnar Solskjaer, och dennes nuvarande klubb, norska Molde, som helt klart inte verkar uppskatta att bli dumpad för ett trevligare prospekt.
Men även om de båda klubbarnas situationer påminner om varandra i det avseendet så är ändå känslan att det skiljer en hel del mellan dem. Det känns som att Liverpool och Aston Villa går tillväga på åtminstone delvis olika sätt, och det skulle vara kul att fundera lite på hur det hela skiljer sig.
Ben Lyttleton skrev hyfsat nyligen en artikel i Sports Illustrated om arbetet med att anställa managers i engelska fotbollsklubbar och aspekter på detta arbete. I det sammanhanget förde han samtal med en VD för en Premier League-klubb och en VD för en klubb i The Championship.
Fyra teman blev resultatet av Lyttletons samtal.
:::
Planering av efterträdare
Lyttleton menar tämligen observant att det inte känns som om många klubbar har någon tanke alls på vem de vill ha som ersättare för den manager som för tillfället finns i klubben. Snarare finns en tendens att agera reaktivt i den frågan när managern av någon anledning inte längre finns i klubben.
Det här är ett mönster man upplever återkommer i både Liverpool och i Aston Villa. De namn som nämns i samband med Liverpool är samtliga tämligen olika varandra och ger inga tydliga indikationer på en specifik linje. I Aston Villa gick man från Martin O’Neill, via Gerard Houllier till Alex McLeish, vilket minst sagt kan sägas vara rätt tvära kast än hit och än dit.
Kan det vara så att klubbar helt enkelt är genomgående dåliga på att planera en managers succession i det här avseendet. Eller är det snarare att risken med en sådan planeringsprocess är att den kan undergräva den sittande managern.
:::
Nätverkets betydelse
Ett vanligt tillvägagångssätt som Lyttleton ser är att ta rekommendationer, råd och hjälp utifrån. Detta kan handla om oberoende konsulter, headhunters, andra klubbar, före detta coacher och spelare och så vidare. Kort och gott, att utnyttja det egna nätverk av kontakter och relationer som varenda klubb i någon utsträckning har byggt upp.
Här känns det som att Liverpool och Aston Villa arbetar med något olika strategier. Aston Villa har knappast gjort Ole-Gunnar Solskjaer till sin främste kandidat på grund av dennes breda erfarenhet. Snarare har de lyssnat av sitt nätverk och helt enkelt blivit rekommenderade att Solskjaer har såväl en profil och en personlighet som passar klubben bra.
Liverpool ger å andra sidan inte intryck av att använda sig särskilt mycket av något nätverk. Rekryteringen av Kenny Dalglish krävde knappast något sådant, och hittills har man snarare valt den formella vägen. Kanske är detta en effekt av att klubbledningen har sitt säte i USA, och även av att de inte har någon historik av ägande inom (engelsk) fotboll.
:::
Ryktets betydelse
Lyttleton pekar också på hur frågan om managerns rykte kan spela klubbar rätt rejäla spratt i rekryteringsprocessen. Ju högre upp i seriesystemet man kommer desto viktigare blir det inte bara att managern är rätt för klubben, utan också själva namnet på managern. Oftast är i det här fallet supportrarna en drivkraft för något som kan fostra ett kortsiktigt tänkande.
Det är svårt att här hitta något entydigt mönster för såväl Liverpool som för Aston Villa. Liverpools tillsättning av Kenny Dalglish får sägas vara extremt ryktesbaserad, om än i ett tämligen klubblokalt avseende, men i den nyss startade processen så väljer man en betydligt mer formell väg. Tanken från klubbledningens håll i det avseendet är att ryktet inte ska få spela någon roll.
Aston Villa är desto mer svårplacerade. Gerard Houllier var känd i England innan han kom till Aston Villa och det är svårt att tänka sig att klubben annars tänkt på honom. Vare sig Alex McLeish eller Ole-Gunnar Solskjaer är ju några stora namn, men åtminstone Solskjaer har i alla fall en profil av ung, lovande manager.
Hade Aston Villa varit intresserade av att rekrytera en ung, lovande manager i Molde om denne inte hetat Ole-Gunnar Solskjaer? Nej, med all sannolikhet inte.
:::
Anställningsintervjuns betydelse
Lyttleton pekar på hur det finns olika syn på anställningsintervjuns syften. En syn kan vara att det kort och gott är en process för att matcha klubbens behov med en managers egenskaper. En annan syn är att intervjun syftar till att skapa en relation, att påbörja ett samtal. Den första synen pendlar mer åt det objektivistiska hållet emedan den andra synen tangerar ett mer subjektivistiskt perspektiv.
Här kan vi se att Liverpool och Aston Villa tillämpar vitt skilda strategier. Aston Villa använder intervjun just som ett mer subjektivistiskt verktyg. De har redan innan de kallar till intervju bestämt sig för en måltavla, och intervjun syftar i det här fallet till att se om det är möjligt att komma fram till en gemensam bild och samsyn.
Liverpool å andra sidan inleder ett helt öppet intervjuförfarande med ett flertal ej på förväg prioriterade kandidater. Syftet är så klart att göra rekryteringen mer objektivistiskt ”vetenskaplig”, att gå mer på mätbara kriterier och mindre på rykten och magkänsla. Allt för att öka beslutskvaliteten utifrån en mer rationell beslutsmodell.
Den modellen har däremot också några baksidor. Dels riskerar det avskräcka många riktigt bra kandidater. Managerjobbet är statusbundet som många andra jobb och ingen vill få det känt att de sökt ett jobb och fått nobben. Det är dessutom något som oavsett utfall kan försvåra relationen mellan kandidaten och dennes gamla klubb samt supportrar. Dels är processen ofta långdragen och riskerar bli en grogrund för destabiliserande rykten.
:::
Liverpool och Aston Villa har alltså valt två i grund och botten olika strategier när det kommer till rekrytering av ny manager till klubben. Aston Villas kan kanske kallas för en nätverksstrategi samtidigt som det är praktiskt att ge Liverpools strategi namnet formell strategi.
Vilken är då den bästa strategin?
Context är naturligtvis king. Men forskning inom rekrytering är tämligen entydig med att anställningsintervjuer är tämligen svaga indikatorer för huruvida den sökande kommer göra ett bra jobb, och lämpar sig minst dåligt för enkla och icke-komplexa arbetsuppgifter. Av enskilda urvalsverktyg är arbetsprov det som visat sig ge bäst indikation på ett bra jobb.
Den nätverksstrategi som Aston Villa tillämpar undviker flera av nackdelarna med den formella strategin, samtidigt som den baseras på andras uppfattningar och observationer om kandidatens kompetens, vilket skulle kunna ses som en form utav indirekt arbetsprov. Det är den beprövade metoden i ett engelskt sammanhang, och det finns skäl att tycka att den trots allt fungerar bra.
Hur kommer det sig då att Liverpool väljer en i mitt tycke svagare formell strategi? Dels tror jag det beror på att ägarna är amerikanska och en formell strategi att tillsätta managers eller head coaches är betydligt vanligare i ett amerikanskt sammanhang.
Men även Aston Villas ägare är amerikan kan då den kloke invända. Vilket är sant och borde få oss att fundera över också andra förklaringar. Jag tror det spelar stor roll att Fenway Sports Group, Liverpools ägare, är helt nya ägare inom ett (europeiskt) fotbollssammanhang. De får svårt att tillämpa en nätverksstrategi då de helt enkelt inte har tillgång till sådana nätverk ännu. En formell strategi framstår därför för dem, kanske helt korrekt, som den bästa tillgängliga strategin.
Men jag tror att Aston Villas rekryteringsprocess kommer gå betydligt mer smärtfritt än Liverpools, som det ser ut i nuläget.
…………………………………………………
FilleP kom igår med en konstruktiv idé. Framöver kommer jag att använda mig av taggarna ni ser längst upp i bloggtexten, under rubriken, så att ni kan klicka på dem och därmed se allt jag tidigare skrivit om exempelvis specifikt en klubb.
:::
Rätt bra säsong för York City det här. Först vann man FA Trophy, därefter vann man playoff-finalen i The Conference och flyttas därmed upp till The Football League och League Two, och nu ser det ut som om klubbens planer på en ny arena också går i lås.
:::
Cesc Fabregas menar att man inte kan missunna Chelsea deras framgång och att alla lag har tur någon gång på vägen till framgång. Han tror också att engelska lag kommer fortsätta spela en stor roll i Champions League: “It says a lot for the Premier League that they have five or six teams that can beat anyone in the world, and next year it will be even worse. It will be tough for the rest.”
:::
Samtidigt som ungefär det femtielfte namnet påstås vara aktuellt för Liverpool så rapporterar nu media baserat på klubbrapporter att Ole-Gunnar Solskjaer sagt nej till Aston Villa. Vilket så klart bland annat visar att inte heller en nätverksstrategi är helt immun mot att skapa vrede i den ”säljande” klubben.
Be Champions!!