England är kraftigt nederlagstippat inför sommarens EM och det finns flera och goda skäl till det. Brist på spetskvalitet i spelarmaterialet, en rejält lång skadelista, och olyckliga avstängningar på nyckelspelare.
Saken är dock den att jag tror att de som nu fullständigt dömer ut Englands alla chanser i mästerskapet som helt obefintliga är precis lika fel ute som de som i tidigare turneringar har lyft fram dem som en av förhandsfavoriterna.
En ytterlighetsståndpunkt bemöts alldeles för ofta med den motsatta ytterligheten. I slutänden är ingen av dem rätt. Men det förhindrar så klart inte dessa ståndpunkter från att framföras – tvärtom, eftersom det bästa sättet att ihärda med en vek åsikt är att höja rösten.
England är skadeskjutet, bildligt och bokstavligt, men lagets kompetens ska inte underskattas. Det är inga dussinlirare som England kommer kunna ställa upp med i sommar, även om de inte alla gånger är kortväxta med spanskt klingande namn.
Huruvida England till slut lyckas eller misslyckas kommer bero på hur väl Roy Hodgson får ihop laget till en fungerande helhet, taktiskt såväl som mentalt.
:::
Där finns emellertid några klara och tydliga fiender och fallgropar för England under EM, och här är tanken att resonera lite kring dem.
1) En överdrift av underdog-rollen
Sett till turneringen som helhet så går England naturligtvis in som en outsider eller en underdog, och det är så klart en position som går att utnyttja till ens fördel om man gör det bra och rätt. Men det gäller att veta när man ska agera underdog, och när det inte är läge att göra det utan snarare spela på sitt verkliga eller uppfattade överläge.
I öppningsmatchen mot Frankrike ser jag inga problem med den balansgången, men mot såväl Sverige som Ukraina måste England också våga dra nytta av de fördelar de har gentemot dessa nationer. Om inte så är risken oavgjorda resultat snarare än vinster, och därmed dyrbara poängtapp.
2) Baksätesexperterna
Det kommer finnas en miljon olika mer eller mindre nedsättande åsikter om hur England ställer upp och spelar under turneringen. Det är i sig inget nytt och heller inget som på ytan måste påverka hur laget faktiskt spelar.
Risken är emellertid att kritiken leder fram till ett icke-konstruktivt tänkande bland spelare och ledare som blockerar konkret handling, att man börjar ifrågasätta idén bakom sitt eget spel. En plan är inte alltid perfekt, ibland kanske till och med dålig i vissa avseenden, men i de flesta sammanhang är den ändå bättre än ingen plan alls.
3) Väntan på Rooney
Det finns en risk att Wayne Rooney blir något utav en Englands Godot under det här mästerskapet. Att förväntningen på frälsaren som kommer när tuppen galer för tredje gången under mästerskapet blir så enorma att det inte kan ha någon rimlig motsvarighet med verkligheten, det vill säga att ”frälsaren” aldrig kommer.
Den stora risken är om detta drabbar spelartruppen. Under de två första matcherna är England tvunget att klara sig utan Rooney, varmed ansvar måste axlas. Om Rooneys inträde i laget leder till att detta ansvar försvinner, och övriga spelare bara väntar på vad Rooney ska göra, då befinner sig England i deep shit i den här turneringen.
4) Självförtroendekris
En engelsk landslagsspelare är i princip uppväxt eller åtminstone uppfostrad med den paradoxala uppfattningen att England rent fundamentalt är skit, samtidigt som förväntningen alltid ändå har varit vunna mästerskap. Det leder till en extremt udda kombination av press och stress, en extremt destruktiv variant utav ”det var bättre förr, och ju förr desto bättre”-attityd.
Att prestera under sådana förhållanden är tufft. Inför den här turneringen har man mest fått höra hur dåligt laget är. Det riskerar skapa en form utav inlärd hjälplöshet, som spelare ”vet” man att man inte klarar av det. När det kommer till idrott på rimligt hög nivå är det ofta så att man ofta är betjänt av en hälsosam dos av hybris, en hög tro på sin egen förmåga. Alternativet är allt som oftast tvivel.
5) Lättnad mättnad
Så låga är förväntningarna på England den här gången att många till synes skulle bli förvånade om de framgångsrikt navigerade sig vidare från gruppspelet. Att de har kapacitet att klara av det är ju däremot ställt bortom allt rimligt tvivel, vilket naturligtvis inte är samma sak som att de faktiskt kommer att göra det.
Om England trots allt ändå skulle gå vidare från gruppspelet, en inte helt främmande tanke, så uppstår emellertid nya problem. Uppfattningen kan bli att lagets stora utmaning då är avklarad. Ett känslohopkok av lättnad och mättnad riskerar infinna sig, och att man därmed inte går in med samma fokus och energinivå till kvartsfinalen.
Är kvartsfinal ett dåligt resultat för England det här mästerskapet? Nej. Väl där, ska England nöja sig med kvartsfinal? Likaledes nej.
:::
Ja just det, sen var det kanske något med motståndarna som ställer upp på den motsatta planhalvan också. De kanske också vill ha ett eller annat ord med i laget.
…………………………………………………
Grattis Kamrat Linhem till studenten!
Och om jag inte tagit helt fel så är det fler av läsarna och bloggens invånare som tar studenten just i dagarna.
När jag själv tog studenten var E-Type Sveriges hetaste artist, Peter Forsberg var en finnig Modo-junior och Arkiv X och Tre Kronor var det häftigaste man kunde se på tv.
Och Alex Ferguson hade varit Man Utds manager i nio år.
:::
Harry Redknapps kommentarer angående att han borde få förnyat kontrakt med Tottenham andas klart och tydligt att det inte alls är helt säkert att Harry Redknapp är Tottenhams manager under 2012/13.
:::
Nationaldagen idag alltså. Ledigt för de allra flesta vad jag förstår, som sig bör även om det är en ny företeelse här i Sverige. Tänka sig att frågan om nationaldagens helgdagsstatus faktiskt blev till en facklig fråga. Only in Sweden, folks!
Be Champions!!