Alltifrån enskilda spelare, som tidiga utländska pionjärer i ett Premier League som ännu sett endast ett ytterst fåtal utländska spelare, som uppfostrat en generation engelska spelare om vilken disciplin och inställning som är nödvändig för att konkurrera med den kontintentala fotbollen.
Till ett helt fotbollsvetenskapligt tänkande som importerats till England via Arsene Wenger, och som i flera avseenden blivit till en förebild för många andra klubbar i England.
Engelsk klubblagsfotboll har lärt sig mycket av fransk fotboll. Men frågan är vad engelsk landslagsfotboll egentligen har lärt sig.
:::
Engelsk och fransk landslagsfotboll befann sig på sätt och vis i liknande lägen efter det förra mästerskapet, VM 2010 i Sydafrika.
Båda lagen kom hem utskämda och utskällda. England för att ha presterat så långt under rimlig förmåga att de lika gärna hade kunnat stanna hemma, och Frankrike för att ha låtit interna konflikter och personlig prestige göra hela turneringen till en dålig såpa.
Från den utgångspunkten har emellertid Frankrike och England gjort två vitt skilda resor.
England har i princip inte vidtagit någon förändring. Tvärtom kan de senaste två åren snarare ses som en handlingsförlamad fortsättning på den redan beprövade vägen. I princip talar vi två bortkastade år.
Men när England mot all rim och reson valde att behålla Fabio Capello, ett beslut som onekligen kom tillbaka och spökade för dem, så bytte Frankrike ut Raymond Domenech mot Laurent Blanc, som kom in med ett nytt tänk, en ny spelidé och som inledde arbetet med att förnya Frankrikes spelartrupp utifrån denna idé.
Närvaron av en plan blir tydlig om vi jämför dagens match med de båda lagens möte på Wembley, i november 2010. Sju av de spelare som då ställde upp för Frankrike gör det förmodligen också idag. Rensat för skadesituation så är tio spelare desamma.
För England blir det som mest tre eller fyra spelare som är samma.
Planering och konsekvens har gett resultat. Frankrike är obesegrade i 21 raka landskamper, och det är inga blåbärsgäng de har mött. Spelarna har vant sig vid Blancs spelsystem och känner sig trygga med det.
Till skillnad från England där spelarna knappt vet ut eller in vilket spelsystem som ska gälla.
:::
I avsaknaden av en större plan för engelsk landslagsfotboll så blir det desto viktigare att England har en tydlig matchplan ikväll mot Frankrike.
Jag tror att den planen måste bygga på snabbhet.
Det finns två saker med Frankrike som England borde kunna utnyttja. Dels att mittförsvaret inte alltid har sett så stabilt ut. Dels att en snabb spelare kan utnyttja Patrices Evras bristfälliga defensiva positionsspel.
Om Roy Hodgson tänker på det viset så ställer han den här matchen upp med Ashley Young och Danny Welbeck i Englands anfall. Det är den uppställning som kommer ge Frankrikes backlinje flest frågetecken att hålla reda på.
Andy Carroll riskerar bli ett alltför tydligt utropstecken för Frankrikes mittförsvar att markera.
:::
4-4-1-1 – Är det möjligen Englands väg den här turneringen?
Kanske är det vad som ändå är bäst för England i det här läget. I avsaknaden av en plan så är det kanske alltid bäst att förlita sig på instinkt, på ett spelsystem som varje engelsk spelare fått med modersmjölken.
:::
Men ska England få ut något av matchen ikväll så måste de också våga spela ett eget spel, och inte enbart reagera på motståndarnas. Det är en fråga om inställning och självförtroende, och huruvida spelarna känner sig trygga i sin omgivning.
Och kanske också huruvida Roy Hodgson känner sig trygg i sin omgivning.
…………………………………………………
EM-BAROMETERN
Spanien 1-1 Italien – Taktiskt slag
En steril första halvlek följdes av en i alla avseenden bländande andra halvlek. Spanien gjorde det udda valet att inleda utan någon renodlad anfallare och spela med sex mittfältare. Effekten blev förutsebar, många spelalternativ men för lite genombrottskraft och beslutsamhet på planens sista tredjedel. Italien, med Balotelli som undantag, saknade inte detta. Italien visade inledningsvis prov på god defensiv och snabbt kreativ offensiv, och växte med den här insatsen fram som en av kandidaterna till EM-titeln. Spanien: 3, vissa svagheter men fortfarande formidabla. Italien: 4, klart bättre än sitt rykte.
Irland 1-3 Kroatien – Promenadseger
Nej, Irland var helt enkelt för svaga i den här matchen. Eller, om man ska se det mer positivt, Kroatien var helt enkelt för bra för Irland. Kroatien imponerade, spelmässigt tror jag absolut de har möjlighet att störa både Spanien och Italien. Det som kanske mest talar för dem är att det känns som att de gått in i turneringen med en väldigt positiv och optimistisk attityd, som de kan segla rätt långt på. Irland: 2, bland de sämre lagen. Kroatien: 4, varning för dem.
…………………………………………………
Då verkar det till sist klart i alla fall att det faktiskt blir Roberto Di Matteo som tar över som Chelseas ordinarie manager.
Det enda rätta beslutet att fatta så klart.
:::
Liverpools ägare sägs vilja dra beslut om klubbens värvningar genom en så kallad transferkommitté. Vilket osökt får mig att tänka på det gamla politiska skämtet att en kamel blev resultatet när en kommitté skulle försöka sig på att producera en häst.
:::
Per Schlingmann, chefsstrateg för Moderaterna, skriver faktiskt väldigt tänkvärt i Pressen om svenskhet, svensk självbild och dess pågående balansgång mellan å ena sidan jantelag och å andra sidan självgodhet. Inte minst relevant i dessa EM-tider måhända.
Be Champions!!