Jag förstår tankegången, men har svårt att hålla med om det bakomliggande påståendet att ekonomi och pengar inte har en avgörande betydelse. Vad mer är, det är just ekonomin inom klubblagsfotbollen som i väldigt hög utsträckning påverkar även landslagsfotbollen.
Två länder har framför allt imponerat, resultatmässigt och spelmässigt, inom den internationella mästerskapsfotbollen under de senaste tre-fyra åren, nämligen Spanien och Tyskland. Även under det här mästerskapet är det framför allt de båda länderna, samt ironiskt nog Ryssland, som återigen har imponerat.
Det finns framför allt en sak som dessa landslag har gemensamt, de hämtar en väldigt hög andel av sina startspelare från en eller möjligen två stora inhemska klubbar.
Fem spelare i Spaniens startelva spelar tillsammans i Barcelona, och antalet var ännu högre i VM. Flera av de återstående spelarna tillhör Real Madrid. I Ryssland spelar hela sju spelare för Zenit Sankt Petersburg, vilket händelsevis är lika många spelare i den tyska startelvan som spelar för Bayern München.
Det är alltså rimligt att tänka sig att just möjligheten att välja många spelare från ett fåtal klubbar är en fördel på landslagsnivå.
:::
Detta känns så klart hyfsat intuitivt.
Den stora utmaningen i ett landslag är i stort sett alltid att samordna och spela ihop laget, och man har i samband med mästerskap väldigt kort tid att åstadkomma detta på. Ju fler spelare som kan plockas från desto förre klubbar, betyder fler spelare som redan är bekanta med såväl varandra som med ett givet spelsystem.
:::
Men om nu detta är en bevisat framgångsrik strategi på landslagsnivå, hur kommer det sig att inte alla länder tillämpar den? Därför att väldigt få länder har just de ekonomiska och institutionella förutsättningarna att kunna göra det.
För det första förutsätter det nämligen att den inhemska ligafotbollen är relativt kapitalstark, så att landets största klubbar har ekonomisk kraft att förhindra att de främsta talangerna exporteras till andra ligor.
Där kan vi med andra ord omedelbart stryka till exempel Holland, som ju under det här mästerskapet har gett dåligt samarbete en ny dimension, och vi har också där en faktor som har gjort det svårare för såväl Brasilien som Argentina i det här sammanhanget. Även för Frankrike är just det här en utmaning.
För det andra så förutsätter det att denna kapitalstyrka är koncentrerad till en eller ett fåtal klubbar, det vill säga att det råder en form utav regionalt monopol eller oligopol, vilket möjliggör för dessa att utan konkurrens kunna suga upp samtliga de bästa talangerna inom området.
Så är fallet i Ryssland där Zenit finansieras av den ryska gasjätten Gazprom. I Spanien kontrollerar Barcelona och Real Madrid i praktiken La Ligas hela ekonomi. I Tyskland har Bayern München i praktiken skaffat sig ett monopol, och genom att lobba fram 51%-regeln så har de garanterat sig själva att få behålla detta monopol inom all överskådlig framtid.
Ekonomisk koncentration leder alltså inte bara till fördelar i det europeiska cupspelet, det ger också konkurrensfördelar till de respektive landslagen. Vilket så klart gör att förbund och ligaorganisationer sitter i samma båt.
:::
Men i andra länder och ligor är den ekonomiska koncentrationen inte lika långt gången, och de har därför inte samma möjligheter som i det här fallet Spanien, Tyskland och Ryssland.
I Italien till exempel, är det tre-fyra klubbar som med ungefär jämbördiga resurser konkurrerar med varandra. Det komplicerar saker och ting för Italien, som ändå har valt att försöka imitera strategin i viss utsträckning det här mästerskapet, sex spelare i Italiens startelva kommer från Juventus.
För England är situationen än mer problematisk. Där finns åtminstone fem-sex klubbar med jämförbara ekonomiska förutsättningar, och en kollektiv distribution av ligaintäkterna garanterar ett visst mått av fortsatt jämlikhet inom Premier League.
Det försvårar också för dessa länder att konkurrera, inte bara i europeiskt cupsammanhang, utan också i internationella mästerskapssammanhang.
:::
Om argumentet är att kapitalstyrka och ekonomisk koncentration är två ekonomiska faktorer som påverkar ett landslags konkurrenskraft, så är det så klart möjligt att producera en fyrfältare:
![]()
Det är inte svårt att utläsa av matrisen hur det kommer sig att det i grund och botten är så få länder som trots allt vinner VM eller EM, och varför det under de senaste mästerskapen, under en tid när ekonomin har tagit ett allt starkare grepp på fotbollen, blev just de aktuella länderna som vann eller i alla fall gick långt.
Kanske kan matrisen också sätta Sveriges förutsättningar i internationella mästerskap i ett litet annat ljus. Och de problem på landslagsnivå som Sveriges folkrörelsemarinerade institutionella förutsättningar faktiskt leder till.
Men inte minst så tror jag den ger en helt okej indikation av vilka länder som kommer att dominera den internationella mästerskapsfotbollen under den överskådliga framtiden.
:::
England ställer förvisso till det en hel del för sig själva också, i landslagshänseende, då Premier League genom sina klubbar importerar en så hög andel utländska spelare. Där har till exempel Italien en vettigare balans, vilket förklarar varför de lyckas något bättre i mästerskap än England.
Sedan ska man förstås inte överdriva betydelsen av de här ekonomiska faktorerna, även om de heller inte ska underskattas. Det är dock en relevant konkurrensfördel.
Man skulle kunna säga att det finns två generella verktyg som varje landslag kan använda för att kompensera eller komplettera dessa ekonomiska förutsättningar, och därmed ändå på allvar konkurrera i mästerskap.
Dels taktik, med vilken det är möjligt att vinna kortsiktiga fördelar. Här är till exempel Grekland och Holland två bra exempel på senare tid. Dels en hög produktion av högkvalitativt spelarmaterial, vilket leder till ett stort urval och konstruktiv konkurrens. Det förutsätter å sin sida hög kvalitet på coachning och kompetens.
Det senare förklarar inte minst varför Brasilien och Argentina förblir så slagkraftiga i internationella mästerskap. Det förklarar också vad som ligger bakom när mindre länder skräller i dessa mästerskap. När Sverige gick långt 1994, Danmark 1986, Kroatien 1998, Sydkorea 2002 – i samtliga dessa fall hade dessa länder då fått fram en synnerligen framstående och omfattande spelargeneration.
:::
Men med andra ord så har vi alltså kommit fram till tre tunga faktorer för framgångsrikt landslagsspel, utan att kunna konstatera att England egentligen är särskilt framstående i något avseende.
Inte att undra på att det går som det går.
…………………………………………………
Tänka sig att Tyskland där under ett tag mot slutet av gårdagens matcher faktiskt bara var ett ynka danskt mål från att vara utslagna ur EM-turneringen. Nu blev det inte så, men jag tycker ändå det illustrerar hur tunn den där linjen mellan fiasko och framgång ändå kan vara.
Holland fick vad de förtjänade. Om Danmark tycker jag lite synd, de åker hem med hedern i behåll.
:::
Under min tid som student var jag tämligen aktiv i studentkåren. Vanligtvis är man som mest aktiv där under de första åren, och kanske är man också då vald under ett år till någon förtroendepost. Därefter går man vidare och lämnar över till yngre förmågor. Där jag studerade finns det ett uttryck för de äldre kårkamrater som kanske har lite svårt för just det där med att lämna över, och kanske framstår som lite lätt bittra av just den anledningen, nämligen Pateter.
Roy Keane, much?!
:::
Klockan 10 idag släpps kommande säsongs spelschema för Premier League och The Football League. Can’t hardly wait.
Be Champions!!