Det är lätt att allt blir svartvitt när man pratar om Chelseas akademi. Många vill ju betrakta det som ett fullständigt fiasko. Det finns dock saker med den som är väldigt lovande. Den tekniska kvaliteten på coachningen är erkänt hög. Själva träningsanläggningen på Cobham beskrivs vanligen som en av de allra bästa i världen. Ett omfattande scoutingnätverk gör att klubben har tillgång till världens allra bästa talanger.
Det går med andra ord inte att klaga på förutsättningarna.
Samtidigt är det svårt att komma ifrån att den målsättning som Peter Kenyon, Chelseas dåvarande VD, beskrev 2005, att akademin skulle producera en ny spelare till a-laget per säsong, är otroligt långt ifrån att förverkligas. John Terry är fortfarande den ende produkten från Chelseas akademi på allvar med i laget, och han tog examen för snart 14 år sedan.
Någon framgångssaga är det med andra ord inte heller.
:::
För att en akademi ska vara framgångsrik, och framför allt produktiv, så är en förutsättning att a-laget och akademin är utformade enligt åtminstone liknande principer. Detta är en jämvikt som Chelsea inte har lyckats uppnå.
Det finns i Chelsea en uppenbar skillnad mellan ett kortsiktigt titeltänkande i a-laget och ett mer långsiktigt utvecklingsperspektiv i akademin. Det är kanske till viss del naturligt, men det har även manifesterat sig i till stor del olika fotbollsstilar.
Chelseas a-lag är i sina bästa stunder, vilket ju inte minst den här säsongens Champions League-vinst har demonstrerat, ett lag baserat på kraft och defensiv organisation. Det är en fotbollsidé sprungen ur en portugisisk modern tradition, med ett lågt liggande och avvaktande lag med kapacitet till snabba och farliga omställningar. En fotbollsidé som är resultatet av anställningen av José Mourinho år 2004.
Men under de åtta åren sedan dess så har Chelseas akademi levt sitt eget lilla liv, obesvärat men också oberört av vad som pågått med a-laget. Fotbollsidén i akademin har främst varit holländskt inspirerad, med Barcelona som en tydligt uttalad förebild. De holländskt influerade Piet De Visser och Frank Arnesen har varit förgrundsgestalter i utvecklingen av Chelseas akademi.
Det har alltså uppstått en situation där det spelas en mer teknisk och mer expansiv fotboll högre upp i planen i Chelseas akademi, vilket gjort att fokus i akademin har varit på snabba och tekniskt orienterade spelare när spelarprofilen i a-laget snarare har varit fysiskt kraftfulla och taktiskt medvetna spelare.
:::
Problemen med Chelseas akademi är alltså inte att där inte finns tillräckligt talangfulla spelare. De har funnits där och de finns där fortfarande. Spelare som Jamal Blackman, Nathaniel Chalobah, Todd Kane, Lucas Piazon och Islam Feruz ser alla väldigt lovande ut. Problemet är institutionellt, inte individuellt.
En anledning till att klubbar som Arsenal, Barcelona och Man Utd har haft det väsentligt lättare att integrera spelare från sina respektive akademier i sina lag är att dessa klubbar har utarbetat liknande institutionella filosofier för samtliga lag på alla nivåer, från a-laget via reservlaget ner till akademilaget. De har därmed förmågan men också viljan att jobba med ett mer långsiktigt perspektiv på sina unga spelare.
Chelsea har haft problem att uppnå någon sådan långsiktighet, och ett skäl till det är så klart klubbens smått enastående omsättning på managerposten. En manager som kommer till Chelsea vet att han måste vinna något redan första året, annars får han sparken. Det skapar klara och tydliga incitament att använda ”säkra kort” i form av redan etablerade spelare, det vill säga agera kortsiktigt.
:::
Kan Chelsea bryta den här cirkeln och upprätta någon form av långsiktig balans och harmoni mellan akademi och a-lag? Ja naturligtvis, vi ser i Chelseas värvningar på senare tid att de snarare letar efter spelare som passar bättre ihop med den fotbollsfilosofi som representeras av Chelseas akademi. Men det förutsätter också att Chelsea stabiliserar sig, och låter en klubbledning och en manager jobba i lugn och ro under en sammanhållen tidsperiod.
Varför inte se om Roberto Di Matteo är just den rätte managern att göra med Chelsea vad Pep Guardiola gjorde med Barcelona. Där finns naturligtvis en uppsättning större namn därute, men jag betvivlar att där finns en bättre manager för Chelsea.
Lugnar Roman Abramovich ner sig nu när han till sist fått lägga vantarna på den där Champions League-bucklan? I så fall var Chelseas största vinst den där kvällen i München inte själva titeln, utan hela klubbens framtid.
:::
Be Champions!!