Föregående säsong var en märkligt ambiguös säsong i Man Utds moderna historia. Å ena sidan visade laget stundtals upp ett snabbt och bländande innovativt anfallsspel för att å andra sidan stundtals vara märkligt fantasilösa och icke-penetrativa i sitt anfallsspel. Å ena sidan visade laget stundtals upp en defensiv i världsklass, vilket tog dem tillbaka in i titelstriden, och å andra sidan stundtals ett okaraktäristiskt defensivt läckage som till sist kostade dem ligatiteln.
Tvetydigheten har också fått andra konsekvenser, väldigt många har svårt att uppbåda en konsekvent taktisk analys av Man Utd, deras spelsätt och deras formationer på planen. Så till den grad att man inte ens kan enas om huruvida Wayne Rooney egentligen är anfallare eller inte, eller om Alex Ferguson möjligen skulle kunna hitta något användningsområde för den japanske flyfoten Shinji Kagawa. Man fastnar i det gamla, ett synsätt om hur Man Utd en gång spelade, och klistrar det på det nya, varmed olika oförenligheter uppstår.
Men frågan är då på vad denna tvetydighet faktiskt beror. Vad är det som ligger bakom den?
:::
Till stor del kan svaret stavas Barcelona och Champions League.
Mot Barcelona sprang Man Utd och Alex Ferguson bildligt talat in i väggen. Helt plötsligt ställdes Man Utd mot en systematisk fotbollsfilosofi mot vilken man inte hade något bra svar, och man ställdes mot den två gånger om på klubbfotbollens kanske allra största scen. Det var kort och gott något helt annat än att förlora en enskild fotbollsmatch, som alla lag kan göra mot mer eller mindre vilket som helst annat lag.
Det var kort och gott en ny utmaning. Det var en utmaning som Man Utd först försökte tackla med ett extremt djupt liggande försvarsspel och satsa på snabba omställningar. Den taktiken misslyckades miserabelt 2009 års final. Två år senare försökte Man Utd sig 2011 på ett högre liggande presspel, men saknade den tekniska kvaliteten i anfallsspelet att kunna hålla uppe pressen. Resultatet var något bättre, misslyckandet måhända mer spektakulärt, men icke desto mindre ett misslyckande.
Man Utd har gått igenom några olika taktiska generationer. 1990-talet var präglat av 4-4-2, med stor framgång i England och varierad framgång i Europa. Under 2000-talet rörde sig Man Utd mer mot ett system baserat på tre centrala mittfältare, och en hög grad av positionsmässig flexibilitet mellan offensivt mittfält och anfall, något som en gång uttrycktes som 4-6-0. Barcelonas effekt på Man Utds taktiska 2010-tal ser ut att bli en utveckling mer mot det allmänt generiska 4-3-3-system (som egentligen är ett amalgam av flera olika varianter (4-2-3-1, 4-3-2-1, 4-5-1), beroende på om laget har bollen eller ej).
Gemensamt för Man Utds samtliga taktiska generationer har varit att utgå från ett snabbt ytterspel. Det kan vi räkna med kommer fortsätta vara en del utav Man Utds taktiska profil, åtminstone så länge som Alex Ferguson är manager för laget. Däremot har det med åren blivit viktigare för yttermittfältarna att också kunna bryta in i planen, växla positioner och att släppa fram ytterbackarna i anfallen. Därmed har högre tekniska krav ställts på de yttrar som Man Utd använt sig av.
Idén tror jag i grunden handlar om att skapa en taktik som enkelt uttryckt ”tar spelet till Barcelona”. Det handlar inte så mycket om att besegra Barcelona på Barcelonas vis, som det handlar om att placera spelet på en del utav planen som neutraliserar Barcelonas press genom att tvinga dem att tänka bakåt snarare än framåt. Det är en taktik som dels förutsätter en god tillgång av spelare centralt offensivt, men som också ställer höga krav på teknik och förmåga att behålla bollen.
Det var en taktik som Man Utd under inledningen av förra säsongen försökte tillämpa och gjorde det med framgång, innan Anderson och Tom Cleverley blev skadade. Det var en taktik som Man Utd därefter försökte tillämpa, men saknade spelarmaterialet och till viss del också det kollektiva kunnandet att göra det konsekvent, framgångsrikt och framför allt konsekvent framgångsrikt. Det är däremot i den riktningen som Alex Ferguson och Man Utd ser ut att fortsätta arbeta.
:::
Det betyder dock att Man Utd söker nya spelartyper, som är tänkta att passa in i ett delvis nytt spelsystem, men som framstår som udda pusselbitar i de taktiska uppställningar som vi tidigare sett prägla Man Utd. De som när det gäller Man Utd och centrala mittfältare har en benägenhet att tänka i termer av Roy Keane och Darren Fletcher behöver förmodligen tänka om och tänka nytt.
Det finns också en tendens att vilja klistra på en fast taktisk spelmodell på Man Utd, främst då 4-4-2. Vad man då misslyckas med att fånga är Man Utds inbyggda stillöshet, där taktiken är i hög grad föränderlig baserat på motstånd och sammanhang. Det är en spelmodell tänkt att kunna bidra med handlingsfrihet, och betyder att antalet centrala mittfältare såväl som antalet rena anfallare kan variera i hög utsträckning.
De taktiska upplägg jag tror vi kommer få se, och mellan vilka Man Utd mest kommer att rotera, är 4-2-3-1 samt 4-1-3-2, den första en mer defensivt orienterad modell och den andra betydligt mer offensiv. En mångsidig spelartrupp ger laget många olika kombinationsmöjligheter. Det är utifrån dessa två grundläggande spelmodeller som man ska försöka förstå Man Utds behov av spelare och kompetens.
4-4-2, så som Man Utd genomförde den taktiken med Roy Keane och Paul Scholes centralt, var något som Man Utd rörde sig bort ifrån redan för 10 år sedan. Det har varit en del utav Man Utds kontinuerligt pågående taktiska evolution, som har en tendens att formas utav klubbens omvärld. Taktisk evolution, till skillnad från revolution, gör det däremot ibland svårare att upptäcka att en förändring faktiskt ägt rum. Inte alls olikt grodan som sitter kvar i den gradvis varmare kastrullen för att till sist bli levande kokt.
:::
Grundproblemet tror jag är följande – Man Utd har under de tre senaste säsongerna varit stundtals oförmögna att kunna kontrollera sin matchbild i ett antal viktiga sammanhang. De har kort och gott blivit taktiskt neutraliserade på ett sätt som de inte blivit tidigare.
Man Utds och Alex Fergusons ambition är att ta tillbaka förmågan att kunna kontrollera sin egen matchbild. För den som kontrollerar matchbilden, kontrollerar i slutänden också sitt eget utfall.
:::
Be Champions!!